Befogad vidskepelse i småbarnsvardagen

I tisdags, när jag helt oskyldigt gick genom korridoren (på praktiken) på väg att koka te, blev jag upphunnen av min handledare/chef.

“Jaha,” sa han kallpratande, “hur är det med busfröt hemma?”

Jag har ju varit tvingen att vabba en del, som sagt.

“Busfröna,” sa jag med betoning på pluralis.

“Jaha, är de flera? Hur gamla?”

“2 och 4 år, och jag törs inte ens säga …” – jag hoppade åt sidan och la demonstrativt handen på köksbordets träskiva – “… att de är ok, för varje gång vi tror det så händer nåt,” sa jag och jinxade därmed resten av veckan.

Samma kväll skickade jag ett mail till handledarchefen om att jag inte kunde komma till mötet dagen därpå eftersom herr Busfrö blivit sjuk. Det handlar med andra ord om högeligen befogad vidskepelse här.

Är han lugn så är något fel

Herr Busfrö, i det här fallet, var Simon. Med krånglig mage – som vanligt kan vi väl säga nu vid det här laget – och feber kollapsade han långsamt i min famn medan vi lekte. Han la sig till rätta, gosade (!!!) in sig under min arm, och bara låg där och tittade frånvarande framför sig medan jag strök honom över håret.

“Vad tänker du på, Simon?”

“Ingenting,” sa han, vilket såg ut att stämma.

VOBB

Den vabben gick nästan att klassas som vobb (vab+jobb). Han låg utslagen i soffan och orkade precis följa mig med blicken när jag ställde mig och strök den sedan länge eftersatta högen med strykkläder intill. Sen fick han byta soffa, så att han kunde titta på Backyardigans medan jag satt i telefonmöte. Sen fortsatte han med det medan jag lagade risgröt, skötte tvätten, plockade undan och fixade med diverse saker som ändå måste göras.

En minimal mängd risgröt utgjorde lunchen.

Efter lunch sov han två timmar, sen kom Björn oväntat hem tidigare så jag kunde gå och hämta Adrian i lugn och ro. Sen blev det mera barnprogram en stund innan maten och sen gick resten av kvällen ovanligt fort.

Inte så illa ändå. Och idag ska jag på AW med Anna (!!) efter jobbet så Björn vabbar hela dan. Hoppas bara inte Adrian vaknar sjuk han med.

“Nu är det färdigkräkt” sa morfar

Mitt inlägg om en förhoppningsvis stundande återgång till vardagen hann bara vara online i 3 timmar i söndags innan Adrian kom och bekymrat meddelade att han hade ont i magen.

“Har du ont i magen? Vardå? Peka,” sa jag, varpå Adrian gav ifrån sig två raphickar och kräktes på mina tofflor.

Både jag och Björn kände oss så uppgivna. Vi har gjort allt vi vet om att vi kan göra för att få stopp på det här, och ändå

På kvällen pratade vi med min käre far som, innan vi la på, skulle peppa så som bara han kan.

“Nu är det färdigt,” sa morfar och lutade sig tillbaka i stolen med armarna i kors. “Det här var sista gången, jag tror det här är över nu.”

Det tror jag när jag ser det, tänkte jag och natten till igår var Simon uppe och vände ut och in på sig själv igen.

Jag tappade tålamodet med hela den här magsjukegrejen och ringde till Vårdguiden (Astrid Lindgrens vidarekopplar dit) som, efter en ingående förklaring samt ventilerande av oro över viktnedgång osv, sa “ring vårdcentralen”.

Vårdcentralen, i vårt fall, innebär husläkaren igen. Du vet, “vi kämpar!”-husläkaren.

Sagt och gjort. Jag ringde henne, vi fick en tid på eftermiddagen igår så jag mötte resten av familjen där efter skolan och så fick vi förklara hela händelseförloppet en gång för alla.

“Vad bra att ni är här nu och förklarar för mig, för jag har inte fattat när vi har hörts på telefon,” sa hon och underströk att allting uppenbarligen började dagen vi åkte till Björnrike, och sannolikt på Max där barnen ätit chicken nuggets.

Nu har vi fått hem ett provkit eftersom prover ska tas på deras avföring. Vi får alltså anledning att greja extra mycket med den men vad gör man inte.

Sjuka, men pigga och glada däremellan (det var inga andra barn där, fyi).

Adrian, AKA Copycat, och återfall till magsjukan

Det känns lite hopplöst

Det faktum att Adrian spydde i bilen på vägen hem från Björnrike, då när vi alla trodde att det äntligen var över och att det bara var återhämtning som återstod, kändes förstås lite hopplöst. Varför gick det inte över, liksom?

Kostråd

Vi gjorde så gott vi kunde. Dagarna efter hemkomsten fick de mild och snäll mat, dvs precis som tidigare, inga syrliga frukter och ingen mjölk. Jag ringde vår husläkare.

“Absolut ingen mjölk, hör du vad jag säger, alltså inte ens mjölkpulver i korv! Ta bort mjöl också, om du kan,” sa hon och berättade att små barn kan få temporär laktosintolerans i kölvattnet på magsjuka, och eftersom tarmen sannolikt är inflammerad så stryks även gluten eftersom det är inflammationsfrämjande.

På måndag morgon ringde jag förskolan och frågade om det var ett problem för dem. Det var det inte, så pojkarna var där på förmiddagen och sen åt vi lunch hemma tillsammans och så sov de båda två både länge och väl efter det. Skön start på veckan för dem.

Fler återfall

Dagen därpå skulle de vara där hela dagen. Adrian trippade iväg med glada steg, men Simon ville inte. Han är 3,5 år, han vill ingenting, men jag misstänkte att han var trött så jag bad dem höra av sig om han inte var riktigt sig själv, för då skulle han få komma hem – jag pluggade hemma den vecka i vilket fall som helst.

Det tog honom 90 minuter av ihärdiga toabesök på föris innan de ringde och sa att han nog borde gå hem.

Jag hämtade honom, och väl hemma skulle vi ta det lite lugnt och mysigt så jag skulle klippa hans naglar, för då får han titta på film. Jag satte mig med Simon i famnen vid bordet, ställde upp paddan framför oss, startade filmen och då kom det där nu välbekanta ljudet igen.

Det är som en blandning av ett hick och en rap, och följs alltid av en uppkastning. Det är uppskattningsvis 0,5 sekunder mellan de två, så jag hann hoppa bakåt från bordet med honom. Paddan klarade sig undan nästan helt.

Blåbär, konstaterade jag medan ungen vände ut och in på sig själv över köksgolvet. Massa blåbär, tydligen. Men alltså, hur mycket blåbär får det plats i en enda mage, egentligen?

Han var lite spak resten av dagen, sov länge efter lunch men i övrigt oväntat pigg.

Copycat

Följande natt följde lillebror samma exempel, och väckte oss vid midnatt. Han sov själv i sitt rum, men vi har babymonitorn på så när Adrian först vaknade väntade vi på att han skulle komma till ro själv; ofta gör han det. Istället hörde vi hur han började stöka, fråga efter mig, och sen började han ropa.

“Mamma! Mjao! Mjaaoo!”

Han leker katt, tänkte jag genom sovdimman. Björn gick upp. Mer oväsen. Jag vaknade helt.

“MJAAOO!! EH! EH! MJAOOOO! DE KOMME INGE!”

Så säger han, när han inte vill kräkas. Det är också hans kommentar på att han HAR kräkts. Jag studsade upp och sprang dit.

“Är det en liten katt som kräks?” frågade jag när jag fann Björn på golvet med Adrian och en tom skurhink framför sig.

“Ja-a,” sa katten, och så tog jag honom med mig till badrummet medan Björn sanerade sängen.

Han höll på i 90 minuter – det var Björns tur att vaka – innan det var över och han fått i sig lite vätskeersättning.

Ta i trä för h*lvete

Det var sista gången, än så länge, som någon av pojkarna kastade upp någonting. De var hemma från förskolan resten av veckan (3 dagar), under vilka jag försökte kontakta BVC (som inte svarade) och sedan moster Catrine (BVC-sjuksköterska).

För man blir ju orolig, till slut. Nog är vi vana vid att deras diarréer/lösa magar trasslar efter magsjuka, men inte att de fortsätter kräkas då och då. Det känns fel.

Fler tips: bli hemska föräldrar

Vi fick tipsen att fortsätta dieten med gluten- och mjölkfritt, liksom de saker som vi sett inte gått så bra, samt att …

… dra ner på portionerna.

Barn som börjar må bättre i magen är hungriga och riskerar att vräka i sig mat som vanligt, vilket våra definitivt gjort, och det är inte bra för magen. Den hinner inte med, maten passerar genom kroppen utan att hinna med att tas upp, eller så kommer den tillbaka upp igen.

Att dra ner på portionerna för hungriga barn som inte förstår förklaringen har varit en ren och skär prövning. Både jag och Björn känner oss som hemska människor när vi obevekligt tar renskrapade tallrikar från bordet medan barnen skriker.

“Jag är hungriiiiig! Mamma! Jag vill ha mera maaaaat!” gråter de och kastar sig på golvet för att börja äta resterna som de tappat där, medan vi ställer in maten i kylen och försöker förklara att de får mera mat sen, om en stund, när magen har fått vila lite, osv.

Vi håller tummarna

Hunger är ett friskhetstecken, så vi ska vara glada. Men det är svårt att balansera det här, att veta vad som är tillräckligt för stunden, var gränserna går och när vi kan börja tagga ner.

Idag är det söndag, och förhoppningsvis händer ingenting mer och barnen får vara på förskolan i morgon. Jag ska hämta ett intyg på deras nya kost från läkaren på vägen hem, så att förskolan har något att gå på eftersom detta ska följas i minst 4 veckor. Catrine sa 3 månader. Jag tänker att vi lika gärna kan köra 3 månader, för säkerhets skull.

Om det inte blivit någorlunda bra till nästa vecka, så får vi ta dem till en barnläkare. Kanske har de fått i sig nån bakterie som fortfarande är kvar. Vi får se.

VAB för magsjuka

VAB, snö, pulkastöld och en eloge till mig

Ögoninflammation

Barnen har haft ögoninflammation såhär lagom inför jul. Det har vi ingen erfarenhet av, men enligt 1177 ska det hållas rent och bytas handdukar och örngott osv ofta och sen gå över på ungefär 5 dagar.

Eftersom det är så smittsamt (jag och Björn klarade oss) – och för att ögat måste tvättas flera gånger om dan –  så måste pojkarna vara hemma trots toppform i övrigt.

Björn vabbade i måndags. Det hade snöat, äntligen, under helgen så han tog med sig pojkarna, snowracern och pulkan till pulkabacken en bit bort. Sen ville ungarna klättra i klätterställningen, så de gick dit och när Björn sen skulle hämta snowracern och pulkan så fanns de inte kvar.

Tjuvar!

Oj vad jag fick höra om tjuvar sen när jag kom hem. Och hur arga vi alla var på dem! Simon tyckte att vi skulle ringa polisen, och Adrian sitt indignerade missnöje genom hela kvällen.

Detta var alltså bakgrunden till varför jag tog ungarna med mig till affären i tisdags morse/förmiddag. Jag kan inte vabba en hel dag med så mycket snö utanför dörren utan att åka pulka, så jag satte dem i vagnen och stretade iväg.

En eloge till mig

På vägen tillbaka, så fort vi kommit bort från all barskrapad mark – dvs gator och parkeringar – , knöt jag fast pulkorna i vagnen och drog ungarna på dem istället.

Kände mig lite som en häst framför en släde, när vi passerade julgransförsäljaren bredvid kiosken. Han satt och kurade inne i sin upplysta glashytt, men när han fick se oss komma så reste han sig med ögonkontakt och började krångla sig ut ur hytten. Jag trodde han skulle komma ut och säga nåt i stil med att vi inte fick passera där.

“Det där var det bästa jag sett på länge!” hojtade han när han öppnade dörren.

“Är det?”

“Ja alltså wow vad fint! Jag blir så glad när jag ser sånt här! Jag har sett många mammor engagerade i sina barn, men det här tar verkligen priset!”

“Jahaa, vad kul!” Jag var osäker på vad vi pratade om, men gissar att det hade med mitt pulkarrangemang att göra.

“Ja, du ska ha en eloge för det här, verkligen. Kom förbi senare så ska du få en gran av mig, alldeles gratis. Påminn mig om jag inte kommer ihåg ditt ansikte, men det tror jag att jag gör.” Han gjorde en gest mot pulkorna.

“Men oj! Tack så mycket!” – vad ska man säga, liksom – “Vad roligt!”

Det här gjorde förstås min dag. Det är fortfarande lite oklart exakt vad det var jag skulle ha en eloge för … men skit i det! Eloge till mig, såklart!

Jag var lite frestad att ta en liten gran i vagnen på studs, no questions asked, tänkte att vi kanske kunde ha den i hallen uppe, men insåg att det inte skulle gå. Jag skulle inte orka hela vägen hem – och sen har vi ju vår plastgran redan, som jag för övrigt blev inspirerad att montera samma eftermiddag.

Så för att vara en vabb-tisdag så fick vi ändå lite gjort.

Vab-sorter och förkylningstider

Hösten är här!

Det finns lika många sorters vab som det finns typer av regn, kan jag tänka mig, men de vanligaste vi ser hemma hos oss är dessa 3:

Mysvab

När de är pigga nog att vara vakna och vara med, men inte pigga nog för att bråka. Man får kramar, de har inte ont nånstans och de sover länge.

Muckvab

När de orkar köra på 8:ans växel istället för på vanliga 10:ans, och umgänget liksom går ut på att vara frustrerad och bråka. De har begränsande symptom, typ igenkloggade näsor, ymnigt snorande eller blåsor i munnen, och är sura som standard. Man får stryk, och de väcker sig själva i förtid genom andnöd eller hostattacker. Öronproppar eller hörselkåpor är ett hett tips.

Tråkvab

De är nästan friska, men av ett eller annat skäl – smittorisk, lite väl aggressiv hosta osv – kan man inte riktigt med att lämna dem på föris. De har däremot lyckats smitta vabföräldern som nu är lite hängig och har noll – NOLL – tålamod.

Andra veckan i skolan

Andra veckan i skolan tillbringas inte i skolan för min del, eftersom pojkarna blivit förkylda. Gissa vilken vab-sort de bjuder på? Två, faktiskt. De kombinerar muck- och tråkvab, men jag tror att min egen hängighet beror på sömnbrist – till följd av att assistera en täppt Adrian titt som tätt om nätterna – snarare än verklig begynnande förkylning.

Som tur är så är inte den här skolveckan så viktig, och på måndag börjar min praktik så det blir ett nytt kapitel.

Det är lite synd att de är hemma just precis dessa dagar, eftersom de egentligen skulle ha gått till att göra klart uppe i hallen och helst även tapetsera Adrians rum så att det också blir klart nån gång.

… Lite småtrist är det förstås att ha pågående projekt hemma som liksom bara står, men å andra sidan kommer det knappast som en överraskning. Det får ta den tid det tar. Så istället för att tapetsera så roar jag mig kungligt på samma lekplatser som vi alltid går till eftersom de ligger så nära hem.

Visst ser man tydligt hur sjuka de är?

vab med nästan-sjuka barn vab med nästan-sjuka barn

 

Han blev frisk lite för fort

Min sista vecka själv, dvs min sista vecka med massa egen tid innan Björn skulle gå på semester och föris sommarstänger för 2 veckor, hade jag planerat att röja upp min arbetsplats i den pågående konstruktionen av ateljé/arbetsrum som pågår där den stora skärmen står, och sen tokplugga.

Dag 1

– gick som planerat. Mycket blev gjort och arbetsytan frilades, även om det tog hela dan. På kvällen fick Adrian feber (39.9°) från ingenstans så det blev en förväntat lång natt. Du minns kanske mitt utspel om skitnätter, och vad som egentligen är problemet med dem? Det här var inte en sån natt, för jag var inställd på det. Jag var typ glad när Adrian gick med på att äta gröt kl 02:53, särskilt som jag redan hade lyckats finta i honom välling.

Dag 2

– Mysvab. Att vabba med en unge som är för sjuk för att orka bråka, men tillräckligt bra för att inte bara grina och gnälla, är helt underbart visade det sig. Det är så länge sen de var sjuka (eller har jag minneslucka nu?), har för mig att det var ganska kallt och en hel del ytterkläder inblandade då, men nu …! Alltså han var så stillsam, men ändå glad och mysig, att jag gick runt och stormtrivdes. Vi gick till affären för att handla nån grej vi saknade till middan, och sprang rakt på en barnteater som körde föreställning på torget. Tyvärr var det outhärdligt varmt i solen och på torget var det vindstilla mellan husen, så vi stod en stund i skuggen och tittade innan vi släntrade vidare till en skuggig (och tom) parklek.

Han var till och med glad och stilla när jag var in och skulle beställa tapeter till hans rum. Försäljerskan kämpade med att räkna ut hur många rullar jag skulle behöva, medan Adrian satt och småflirtade med henne och kom med ett försiktigt s u p e r g u l l i g t “hallå?” när hon tittade bort för länge.

Dag 3

– Mera mysvab. Febern var borta men han var trött, så vi tog cykeln bort till mamma på förmiddan och så fick han sitta på verandan i skuggan och plocka ostört med de leksaker som finns där. Han satt helt insnöad i sin lek med prylarna utspridda i en ring omkring sig, medan mamma och jag drack te och småpratade. Länge satt han så, och vi reflekterade över hur skönt det måste vara för honom att inte behöva ha Simon inpå sig som tar och byter och stör för en gångs skull, särskilt som han inte var i form.

På kvällen däremot var han sitt vanliga jag igen, åt pizza som om han aldrig hade sett mat förr och hade energi för 15 pers.

Dag 4

– Sedan länge planerat besök hos Tess. Adrian var lyckligt tillbaka på föris och allt var i sin ordning. Jag hade en märklig känsla vad gällde Simon på morgonen, men han hade ingen temphöjning ens och betedde sig normalt så jag lämnade dem på förskolan med orden “om det är nåt så ring direkt, för jag kommer att vara en timme bort idag”.

Tess bjöd på brunch; äggmuffins, smoothie och fruktcocktail. Det var gott, det var mysigt, det var som vanligt himla trevligt och mitt i när det var som mest intressant (vi snackade kreativa jobbgrejer) så ringde de från föris och meddelade att Simon plötsligt hade 38.5°. Det var bara att fortsätta snacka men att samtidigt plocka ihop sina prylar och hojta de sista smakråden i trapphuset på väg mot bilen.

På kvällen var Simon helt utslagen. Jag har aldrig sett honom så påverkad av feber tidigare, men det var kanske oundvikligt; han blir ju äldre. Han bara låg ner, hela tiden, ville inte äta och helst inte dricka. Så svårt det är att se sina barn sjuka och inte kunna göra något alls för att underlätta.

Dag 5

– Mysvab. Igen! Hurra!! Febern höll sig borta, han var medtagen och stillsam men ändå på gott humör. Mamma kom över och tillbringade lite tid med oss när Simon hjälpte mig att plantera om mina high-fiveväxter som förökar sig i en något oönskad hastighet.

Efter det åkte vi alla tillsammans till blomsteraffären för att titta på “blomman som ätej shugoj” (flugätande krukväxt), och sen var det dags för en motvillig lunch och sen sov han tills det var dags att hämta Adrian (=jag hann träna).

Tyvärr kom febern tillbaka igen på kvällen, och han höll Björn sysselsatt stora delar av natten.

Dag 6

– Lördag. Simon vaknade skakig på morgonen och bad om vatten, vilket han fick och sen kräktes upp. Märklig grej, för han var helt samlad medan han höll på och hulkade över toaletten – dit jag burit honom efter första uppkastningen utanför klädkammaren – och sa “de kommej inte me” mellan kräkningarna som ändå höll i sig en liten stund.

Frukosten kom också upp, på hallgolvet. Björn fick anledning att upptäcka hur mycket sprickor och hål, där kräkt mjölk kan gotta ner sig och fastna, som finns i fogarna mellan golvplattorna medan jag duschade pojken ren i badrummet och Adrian satt vid köksbordet och ropade att han skulle ner från sin stol.

Inte maginfluensa

Och nej, det här var inte maginfluensa eller kräksjuka, i den mån det är möjligt att veta det. Simon har känslig mage som inte gillade kombon nyvaken/hög feber/massor av kallt vatten i ett svep. När han börjar kräkas ger han sig inte i första taget, så är det alltid. Med uppretad mage kräks han lätt igen, och han mage var inte alls glad.

Dag 7

Packdag, för i måndags åkte vi till landet för 2 veckor.

Antal studiedagar

Antal studiedagar av 5 möjliga: 0.

Magsjukan slår till

Man har sagt mig att ingen kommer undan magsjuka, men det verkar faktiskt som om alla i lägret klarar sig den här gången. Alla utom Simon.

I fredags kom det mail från förskolan om 2 fall av magsjuka på avdelningen, tillsammans med en bestämd påminnelse om att barn som varit magsjuka måste vara hemma i minst 48 timmer efter att de kräkts sista gången.

Simon verkade klara sig bra däremot – ända tills Björn ringde mig på jobbet samma kväll vid 21:45, sa “han har spytt ner allting” och undrade var vi har all plastad frotté till sängen hans. Stackars unge. Stackar ALLA som blir magsjuka, faktiskt. Efter 3 månaders motsvarande magsjuka i början av graviditeten är jag nästan gråtfärdigt medlidsam med alla som insjuknar i illamående och kräkningar.

Resten av natten gick bra, men i lördags morse tog det fart igen. Simon satt på skötbordet med benen över kanten. Jag höll honom under armarna medan han lutade hjässan mot min bröstkorg och kedjekräktes på mina fötter och badrumsgolvet. Han hade ingenting kvar att kräkas upp, ändå fortsatte han. Den lilla kroppen skakade ryckigt, och när han fick tillräckligt med luft uttryckte han protest så gott det gick. Ingen babygråt eller så, utan mer långa läten i stil med “uääääääähh” medan saliven droppade i sega strängar mot golvet.

Vi har alla varit där, och ingen vid sina sinnens fulla bruk vill tillbaka dit. Magsjuka är bland det vedervärdigaste som händer oss alla nån gång ibland. Ve och fasa.

Han var vaken i 2 timmar, sen sov han till kl 15 och sen var det över. Matlusten var nedsatt igår och idag är han fortfarande sliten, så idag vabbar jag (för första gången någonsin) i 2 timmar innan Björn kommer hem vid 16 och jag kan dra till jobbet.

Förhoppningsvis klarar vi oss utan att bli sjuka i veckan heller.