Med ansiktet mot vinden och sommaren i ryggen

Höstäpplen

Mitten av september luktar höst, och friska vindar river i trädtopparna – och drar med sig vårt äppelträds sista äpplen i marken. Björn flexade ut hela dagen igår och var iväg och mustade äpplen på Ekerö, apropå det. Jag vet inte hur många liter äppelmust det blev totalt, men 20 av dem ska han försöka göra äppelcider på. Vi får se hur det går; han sa att riktiga cideräpplen inte är så goda och de odlas inte ens i Sverige. Våra äpplen är både söta och goda, så kanske blir det en extra god cider nu … eller extra söt. Vi får se, men musten är sagolik i alla fall. Flytande soläpplen, liksom.

VAB

Vi har vabbat i princip oavbrutet sedan semestern i somras. Först blev Simon förkyld, och sen blev han frisk med rosselhostade och snorade en del, så han var hemma tre veckor. Sen hann han vara på föris i två dagar, och sen blev Adrian förkyld. Samma sjukdomsförlopp, samma hosta, men han fick komma tillbaka efter bara en dryg vecka hemma.

“Är barnen friska nu?” frågade min chef i ett mail igår. Jag svarade helt korrekt:

Svaret är med andra ord officiellt JA.

Tillbakablick över sommaren

Jag brukar göra en sammanfattning varannan månad över de mest lästa inläggen, men nu tar vi hela sommaren i ett svep istället:

Maj

Sova middag – våra aktuella sovrutiners vara eller icke vara
Det där med att sova middag är ett bleknande minne. Men det händer att Adrian somnar på vilan på förskolan, och det händer att Simon somnar på vilan hemma.
Björns födelsedag & mitt bästa presenttips till förälder
Det är den bästa idén som något barn någonsin har haft vad gäller födelsedagspresent till en förälder.
Femårskalas för Simon – allra första födelsedagskalaset
Det blev jättebra och han pratar fortfarande om det ibland. Snart fyller Adrian år, så vi har ett kalas att förbereda snart igen.

Juni

En magisk midsommarkväll vid Siljans strand

En text utan foto, men med en ordvävd bild istället. Om hur föräldraansvaret militäriskt går före allt.

Parterapi – rekommenderas starkt till alla föräldrar
Precis såhär känns det. Men om man inte investerar så är det svårare att få positiv utdelning.
Adrian sa adjö till napparna, det blev ett sentimentalt avsked
Tänk att den dagen kom även för honom …!

Juli

När Björn ramlade på liggcykeln: “Jag tror jag ser en bit av skelettet”

Han var på magnetröntgen i veckan, med knät, eftersom det fortfarande gör ont ibland. De sa att det kan ta upp till ett år för det där att läka, och jag kan inte låta bli att tänka att vi inte är så unga längre.

Trollskog, matsäck, ungtjurar – och att lyssna på leken
Innehåller ett genant medgivande av rutinerad tvåbarnsförälder.

Augusti

Hur man tar sig igenom en leksaksaffär med barnen
Det här tipset är nåt jag varmt kan rekommendera att testa, det funkar för oss.
Att få vakna till sång på födelsedagen

Helt fantastiskt var det – när jag väl fattade vad det var som pågick. Jag fick ett jättefint firande av pojkarna, särskilt Simon, som löpande påminde mig om att han var snäll hela dagen eftersom det var min “föseldag”.

Jamen det blir väl VAB till juni då, Corona!

I väntan på domen

Vi fick brevet från förskolan i torsdags:

Med anledning av att Folkhälsomyndigheten och Stockholm stad har uppdaterat sin information gällande coronaviruset uppmanar vi er föräldrar att vara extra noggranna när det gäller era barns infektioner.
Enligt gällande rekommendationer vill vi att ni inte lämnar barn med symptom på luftvägsinfektion.
Det gäller även milda symtom som kan påminna om vanlig förkylning.

En av mina värsta mardrömmar vore att direkt eller indirekt bära ansvaret för att någon annans barn råkar illa ut och VI (jag och Björn) är inte kvalificerade att bedöma corona på någon ledd alls, så det är klart att vi gör som de säger.

Det blir en ganska schysst vår för oss att se fram emot, eftersom Simons pollenallergi höll honom i hosta hela förra våren och Adrian ofta hostar och snorar i veckor efter en rejäl förkylning – precis så som alla andra ungar på förskolan gör, för övrigt.

Men naturligtvis förstår jag varför man gör på detta viset. Jag förstår den djupa oron hos dem som känner någon som tillhör riskgrupperna, och jag köper oron hos alla andra också. Det pågår en sorts masspanik – och jag hade gärna sluppit eldas på av den för jag oroar mig jättebra på egen hand – men oavsett så har masspaniken, i egenskap av konstruktiv krisstrategi, statistiken emot sig om man säger så. Vi känner oss försvarslösa och då griper vi efter allt.

MEN.

Låt oss för fridens alla dagar inte för den skull glömma bort det viktigaste vi faktiskt KAN göra:

Melodin till Blinka lilla stjärna:

Tvätta, tvätta liten hand
Bort med smuts och bort med sand

Mellan, i och ovanpå
Gnugga tummen, båda två

Tvätta, tvätta liten hand
Bort med smuts och bort med sand

Källa: Svenska Nyheter på SVT.

Veckan med vabb, gala och en semesterkväll

Förra veckan alltså … Wow. Det är min enda kommentar.

Vab

Natten till förra måndagen, alltså natten efter vårt tripp till Fjärilshuset, så kom Adrian upptrallandes vid 3-blecket och ville saker. Björn autopilotade honom tillbaka i säng, men han kom upp igen och snackade en hel del. Då gick jag upp och skulle guida honom tillbaka till sängen, la en hand lite lätt i nacken på honom som jag alltid gör och brände mig nästan.

Termometer, och sedan även ipren och vatten, åkte fram eftersom pojken hade 39,8°. Strax därpå bytte jag min sköna säng mot gästsängen i Adrians rum, eftersom han hade svårt att komma till ro (och jag kände mig lugnare i närheten).

Måndag, tisdag, onsdag förflöt i vabbens tecken. Jag hade haft planer – andra planer – för de dagarna, tex planera packning, hämta mitt armband hos guldsmeden, kolla upp hotell och omgivningar och restauranger på Malta för att vara lite förberedd.

Måste slå ett slag för Rålambshovs parklek. Superbra ställe! Vi höll oss för oss själva, man vill ju inte smitta nån, Adrian var inte så pigg förstås men det har aldrig hindrat honom från att klättra lite här och där ändå.

Resan till Malta

Malta, ja. Jag och två före detta klasskompisar tog oss till final i en förpackningstävling och i egenskap av finalister blev vi bjudna till Malta på Award Gala. Därför hade jag också tänkt läsa på om vårt projekt – det är trots allt över ett år sedan vi gjorde det – inför resan, men allt det där ströks pga vabben.

På onsdag eftermiddag, när Adrian sov, skulle jag packa. Det FÖRSTA jag gjorde var att slarva bort passet. Jag letade mig förtvivlad, så till slut ringde jag mamma för att komma och leta med mig. Jag gick mest omkring och grät, men sen hittade hon det så det löste sig. Den kvällen tog jag bilen till en bondgård i närheten av Skavsta för att övernatta där, eftersom flyget skulle gå så tidigt (stor aversion gentemot Ryanair).

Jag hade förstås resfeber, så jag sov inte så bra ändå trots ypperlig planering. Torsdag morgon parkerade jag bilen på långtidsparkeringen kl 05, sen gick planet 06:30 och kl 09:50 landade vi på Malta. Vi tog taxi till hotellet, men rummet skulle inte vara klart förrän kl 15 så vi la oss vid poolen. Jag försökte sova där men var väl för trött, för det gick inte. Sen efter lunch var det videointervju med alla finalisterna (såg ut som ett spöke), sen fick vi chans att vila en stund på rummet men somnade inte då heller. Efter det var det mingel med bubbel i baren, sen bussresa till platsen för galan. Sen var det mera bubbel och mingel, sen var det dags för middag under löpande prisutdelning.

Jag var inte den enda som var helt väck. När kvällen led mot sitt slut var finalisterna antingen fnittertrötta och onyktra, eller apatiska. Då hade jag varit vaken i 20 timmar, och det enda jag kunde tänka var hur onaturligt det kändes.

Dagen därpå, fredagen, var ledig dag. Vi hängde vid vattnet och och vilade och tittade på krabborna som sprang omkring, och på kvällen tog vi en taxi till Valletta. En renodlad semesterkväll blev det. Inte vansinnestrött, bara normaltrött du vet. Härlig utländsk atmosfär, musik både på gator och i gränder – vi gick bl a förbi en stråkorkester som övade på en utomhusscen bakom glesa kulisser – varmt i luften och den främmande kulturen i alla sinnen. Som balsam för själen – minus Björns löpande uppdateringar om Adrians febertemp (han var uppe i 40,4°), som gav mig magont. Jag kunde inte heller be honom sluta skicka meddelandena, för jag ville ju veta samtidigt. Det var jättesvårt att släppa “hemma” och vara “här och nu”.

Hemma igen

Dagen efter det var det hemresa på kvällen så mera sol och pool under dagen. Flyget hem var det värsta jag varit med om i flygväg, men jag berättar mer om den senare. Allt som allt var jag hemma igen söndag morgon kl 01:40. Det tog ett tag att lugna ner sig och se till att äta lite och somna, och sen stod ju pojkarna och trampade utanför dörren kl 07:01 (de har sömntränare i sina rum, mer om det om några dagar) så det blev inte så lång natt då heller. Jag klagar, men det var ett så kärt återseende att jag nästan helt glömde bort att vara trött.

Den kvällen var det simning igen (fortsatt succé och tramsigt stolt mamma), och i måndags var det vabb igen. Jo, för Adrian var fortfarande sjuk.

Wow.

Befogad vidskepelse i småbarnsvardagen

I tisdags, när jag helt oskyldigt gick genom korridoren (på praktiken) på väg att koka te, blev jag upphunnen av min handledare/chef.

“Jaha,” sa han kallpratande, “hur är det med busfröt hemma?”

Jag har ju varit tvingen att vabba en del, som sagt.

“Busfröna,” sa jag med betoning på pluralis.

“Jaha, är de flera? Hur gamla?”

“2 och 4 år, och jag törs inte ens säga …” – jag hoppade åt sidan och la demonstrativt handen på köksbordets träskiva – “… att de är ok, för varje gång vi tror det så händer nåt,” sa jag och jinxade därmed resten av veckan.

Samma kväll skickade jag ett mail till handledarchefen om att jag inte kunde komma till mötet dagen därpå eftersom herr Busfrö blivit sjuk. Det handlar med andra ord om högeligen befogad vidskepelse här.

Är han lugn så är något fel

Herr Busfrö, i det här fallet, var Simon. Med krånglig mage – som vanligt kan vi väl säga nu vid det här laget – och feber kollapsade han långsamt i min famn medan vi lekte. Han la sig till rätta, gosade (!!!) in sig under min arm, och bara låg där och tittade frånvarande framför sig medan jag strök honom över håret.

“Vad tänker du på, Simon?”

“Ingenting,” sa han, vilket såg ut att stämma.

VOBB

Den vabben gick nästan att klassas som vobb (vab+jobb). Han låg utslagen i soffan och orkade precis följa mig med blicken när jag ställde mig och strök den sedan länge eftersatta högen med strykkläder intill. Sen fick han byta soffa, så att han kunde titta på Backyardigans medan jag satt i telefonmöte. Sen fortsatte han med det medan jag lagade risgröt, skötte tvätten, plockade undan och fixade med diverse saker som ändå måste göras.

En minimal mängd risgröt utgjorde lunchen.

Efter lunch sov han två timmar, sen kom Björn oväntat hem tidigare så jag kunde gå och hämta Adrian i lugn och ro. Sen blev det mera barnprogram en stund innan maten och sen gick resten av kvällen ovanligt fort.

Inte så illa ändå. Och idag ska jag på AW med Anna (!!) efter jobbet så Björn vabbar hela dan. Hoppas bara inte Adrian vaknar sjuk han med.

“Nu är det färdigkräkt” sa morfar

Mitt inlägg om en förhoppningsvis stundande återgång till vardagen hann bara vara online i 3 timmar i söndags innan Adrian kom och bekymrat meddelade att han hade ont i magen.

“Har du ont i magen? Vardå? Peka,” sa jag, varpå Adrian gav ifrån sig två raphickar och kräktes på mina tofflor.

Både jag och Björn kände oss så uppgivna. Vi har gjort allt vi vet om att vi kan göra för att få stopp på det här, och ändå

På kvällen pratade vi med min käre far som, innan vi la på, skulle peppa så som bara han kan.

“Nu är det färdigt,” sa morfar och lutade sig tillbaka i stolen med armarna i kors. “Det här var sista gången, jag tror det här är över nu.”

Det tror jag när jag ser det, tänkte jag och natten till igår var Simon uppe och vände ut och in på sig själv igen.

Jag tappade tålamodet med hela den här magsjukegrejen och ringde till Vårdguiden (Astrid Lindgrens vidarekopplar dit) som, efter en ingående förklaring samt ventilerande av oro över viktnedgång osv, sa “ring vårdcentralen”.

Vårdcentralen, i vårt fall, innebär husläkaren igen. Du vet, “vi kämpar!”-husläkaren.

Sagt och gjort. Jag ringde henne, vi fick en tid på eftermiddagen igår så jag mötte resten av familjen där efter skolan och så fick vi förklara hela händelseförloppet en gång för alla.

“Vad bra att ni är här nu och förklarar för mig, för jag har inte fattat när vi har hörts på telefon,” sa hon och underströk att allting uppenbarligen började dagen vi åkte till Björnrike, och sannolikt på Max där barnen ätit chicken nuggets.

Nu har vi fått hem ett provkit eftersom prover ska tas på deras avföring. Vi får alltså anledning att greja extra mycket med den men vad gör man inte.

Sjuka, men pigga och glada däremellan (det var inga andra barn där, fyi).

Adrian, AKA Copycat, och återfall till magsjukan

Det känns lite hopplöst

Det faktum att Adrian spydde i bilen på vägen hem från Björnrike, då när vi alla trodde att det äntligen var över och att det bara var återhämtning som återstod, kändes förstås lite hopplöst. Varför gick det inte över, liksom?

Kostråd

Vi gjorde så gott vi kunde. Dagarna efter hemkomsten fick de mild och snäll mat, dvs precis som tidigare, inga syrliga frukter och ingen mjölk. Jag ringde vår husläkare.

“Absolut ingen mjölk, hör du vad jag säger, alltså inte ens mjölkpulver i korv! Ta bort mjöl också, om du kan,” sa hon och berättade att små barn kan få temporär laktosintolerans i kölvattnet på magsjuka, och eftersom tarmen sannolikt är inflammerad så stryks även gluten eftersom det är inflammationsfrämjande.

På måndag morgon ringde jag förskolan och frågade om det var ett problem för dem. Det var det inte, så pojkarna var där på förmiddagen och sen åt vi lunch hemma tillsammans och så sov de båda två både länge och väl efter det. Skön start på veckan för dem.

Fler återfall

Dagen därpå skulle de vara där hela dagen. Adrian trippade iväg med glada steg, men Simon ville inte. Han är 3,5 år, han vill ingenting, men jag misstänkte att han var trött så jag bad dem höra av sig om han inte var riktigt sig själv, för då skulle han få komma hem – jag pluggade hemma den vecka i vilket fall som helst.

Det tog honom 90 minuter av ihärdiga toabesök på föris innan de ringde och sa att han nog borde gå hem.

Jag hämtade honom, och väl hemma skulle vi ta det lite lugnt och mysigt så jag skulle klippa hans naglar, för då får han titta på film. Jag satte mig med Simon i famnen vid bordet, ställde upp paddan framför oss, startade filmen och då kom det där nu välbekanta ljudet igen.

Det är som en blandning av ett hick och en rap, och följs alltid av en uppkastning. Det är uppskattningsvis 0,5 sekunder mellan de två, så jag hann hoppa bakåt från bordet med honom. Paddan klarade sig undan nästan helt.

Blåbär, konstaterade jag medan ungen vände ut och in på sig själv över köksgolvet. Massa blåbär, tydligen. Men alltså, hur mycket blåbär får det plats i en enda mage, egentligen?

Han var lite spak resten av dagen, sov länge efter lunch men i övrigt oväntat pigg.

Copycat

Följande natt följde lillebror samma exempel, och väckte oss vid midnatt. Han sov själv i sitt rum, men vi har babymonitorn på så när Adrian först vaknade väntade vi på att han skulle komma till ro själv; ofta gör han det. Istället hörde vi hur han började stöka, fråga efter mig, och sen började han ropa.

“Mamma! Mjao! Mjaaoo!”

Han leker katt, tänkte jag genom sovdimman. Björn gick upp. Mer oväsen. Jag vaknade helt.

“MJAAOO!! EH! EH! MJAOOOO! DE KOMME INGE!”

Så säger han, när han inte vill kräkas. Det är också hans kommentar på att han HAR kräkts. Jag studsade upp och sprang dit.

“Är det en liten katt som kräks?” frågade jag när jag fann Björn på golvet med Adrian och en tom skurhink framför sig.

“Ja-a,” sa katten, och så tog jag honom med mig till badrummet medan Björn sanerade sängen.

Han höll på i 90 minuter – det var Björns tur att vaka – innan det var över och han fått i sig lite vätskeersättning.

Ta i trä för h*lvete

Det var sista gången, än så länge, som någon av pojkarna kastade upp någonting. De var hemma från förskolan resten av veckan (3 dagar), under vilka jag försökte kontakta BVC (som inte svarade) och sedan moster Catrine (BVC-sjuksköterska).

För man blir ju orolig, till slut. Nog är vi vana vid att deras diarréer/lösa magar trasslar efter magsjuka, men inte att de fortsätter kräkas då och då. Det känns fel.

Fler tips: bli hemska föräldrar

Vi fick tipsen att fortsätta dieten med gluten- och mjölkfritt, liksom de saker som vi sett inte gått så bra, samt att …

… dra ner på portionerna.

Barn som börjar må bättre i magen är hungriga och riskerar att vräka i sig mat som vanligt, vilket våra definitivt gjort, och det är inte bra för magen. Den hinner inte med, maten passerar genom kroppen utan att hinna med att tas upp, eller så kommer den tillbaka upp igen.

Att dra ner på portionerna för hungriga barn som inte förstår förklaringen har varit en ren och skär prövning. Både jag och Björn känner oss som hemska människor när vi obevekligt tar renskrapade tallrikar från bordet medan barnen skriker.

“Jag är hungriiiiig! Mamma! Jag vill ha mera maaaaat!” gråter de och kastar sig på golvet för att börja äta resterna som de tappat där, medan vi ställer in maten i kylen och försöker förklara att de får mera mat sen, om en stund, när magen har fått vila lite, osv.

Vi håller tummarna

Hunger är ett friskhetstecken, så vi ska vara glada. Men det är svårt att balansera det här, att veta vad som är tillräckligt för stunden, var gränserna går och när vi kan börja tagga ner.

Idag är det söndag, och förhoppningsvis händer ingenting mer och barnen får vara på förskolan i morgon. Jag ska hämta ett intyg på deras nya kost från läkaren på vägen hem, så att förskolan har något att gå på eftersom detta ska följas i minst 4 veckor. Catrine sa 3 månader. Jag tänker att vi lika gärna kan köra 3 månader, för säkerhets skull.

Om det inte blivit någorlunda bra till nästa vecka, så får vi ta dem till en barnläkare. Kanske har de fått i sig nån bakterie som fortfarande är kvar. Vi får se.

VAB för magsjuka

VAB, snö, pulkastöld och en eloge till mig

Ögoninflammation

Barnen har haft ögoninflammation såhär lagom inför jul. Det har vi ingen erfarenhet av, men enligt 1177 ska det hållas rent och bytas handdukar och örngott osv ofta och sen gå över på ungefär 5 dagar.

Eftersom det är så smittsamt (jag och Björn klarade oss) – och för att ögat måste tvättas flera gånger om dan –  så måste pojkarna vara hemma trots toppform i övrigt.

Björn vabbade i måndags. Det hade snöat, äntligen, under helgen så han tog med sig pojkarna, snowracern och pulkan till pulkabacken en bit bort. Sen ville ungarna klättra i klätterställningen, så de gick dit och när Björn sen skulle hämta snowracern och pulkan så fanns de inte kvar.

Tjuvar!

Oj vad jag fick höra om tjuvar sen när jag kom hem. Och hur arga vi alla var på dem! Simon tyckte att vi skulle ringa polisen, och Adrian sitt indignerade missnöje genom hela kvällen.

Detta var alltså bakgrunden till varför jag tog ungarna med mig till affären i tisdags morse/förmiddag. Jag kan inte vabba en hel dag med så mycket snö utanför dörren utan att åka pulka, så jag satte dem i vagnen och stretade iväg.

En eloge till mig

På vägen tillbaka, så fort vi kommit bort från all barskrapad mark – dvs gator och parkeringar – , knöt jag fast pulkorna i vagnen och drog ungarna på dem istället.

Kände mig lite som en häst framför en släde, när vi passerade julgransförsäljaren bredvid kiosken. Han satt och kurade inne i sin upplysta glashytt, men när han fick se oss komma så reste han sig med ögonkontakt och började krångla sig ut ur hytten. Jag trodde han skulle komma ut och säga nåt i stil med att vi inte fick passera där.

“Det där var det bästa jag sett på länge!” hojtade han när han öppnade dörren.

“Är det?”

“Ja alltså wow vad fint! Jag blir så glad när jag ser sånt här! Jag har sett många mammor engagerade i sina barn, men det här tar verkligen priset!”

“Jahaa, vad kul!” Jag var osäker på vad vi pratade om, men gissar att det hade med mitt pulkarrangemang att göra.

“Ja, du ska ha en eloge för det här, verkligen. Kom förbi senare så ska du få en gran av mig, alldeles gratis. Påminn mig om jag inte kommer ihåg ditt ansikte, men det tror jag att jag gör.” Han gjorde en gest mot pulkorna.

“Men oj! Tack så mycket!” – vad ska man säga, liksom – “Vad roligt!”

Det här gjorde förstås min dag. Det är fortfarande lite oklart exakt vad det var jag skulle ha en eloge för … men skit i det! Eloge till mig, såklart!

Jag var lite frestad att ta en liten gran i vagnen på studs, no questions asked, tänkte att vi kanske kunde ha den i hallen uppe, men insåg att det inte skulle gå. Jag skulle inte orka hela vägen hem – och sen har vi ju vår plastgran redan, som jag för övrigt blev inspirerad att montera samma eftermiddag.

Så för att vara en vabb-tisdag så fick vi ändå lite gjort.

Vab-sorter och förkylningstider

Hösten är här!

Det finns lika många sorters vab som det finns typer av regn, kan jag tänka mig, men de vanligaste vi ser hemma hos oss är dessa 3:

Mysvab

När de är pigga nog att vara vakna och vara med, men inte pigga nog för att bråka. Man får kramar, de har inte ont nånstans och de sover länge.

Muckvab

När de orkar köra på 8:ans växel istället för på vanliga 10:ans, och umgänget liksom går ut på att vara frustrerad och bråka. De har begränsande symptom, typ igenkloggade näsor, ymnigt snorande eller blåsor i munnen, och är sura som standard. Man får stryk, och de väcker sig själva i förtid genom andnöd eller hostattacker. Öronproppar eller hörselkåpor är ett hett tips.

Tråkvab

De är nästan friska, men av ett eller annat skäl – smittorisk, lite väl aggressiv hosta osv – kan man inte riktigt med att lämna dem på föris. De har däremot lyckats smitta vabföräldern som nu är lite hängig och har noll – NOLL – tålamod.

Andra veckan i skolan

Andra veckan i skolan tillbringas inte i skolan för min del, eftersom pojkarna blivit förkylda. Gissa vilken vab-sort de bjuder på? Två, faktiskt. De kombinerar muck- och tråkvab, men jag tror att min egen hängighet beror på sömnbrist – till följd av att assistera en täppt Adrian titt som tätt om nätterna – snarare än verklig begynnande förkylning.

Som tur är så är inte den här skolveckan så viktig, och på måndag börjar min praktik så det blir ett nytt kapitel.

Det är lite synd att de är hemma just precis dessa dagar, eftersom de egentligen skulle ha gått till att göra klart uppe i hallen och helst även tapetsera Adrians rum så att det också blir klart nån gång.

… Lite småtrist är det förstås att ha pågående projekt hemma som liksom bara står, men å andra sidan kommer det knappast som en överraskning. Det får ta den tid det tar. Så istället för att tapetsera så roar jag mig kungligt på samma lekplatser som vi alltid går till eftersom de ligger så nära hem.

Visst ser man tydligt hur sjuka de är?

vab med nästan-sjuka barn vab med nästan-sjuka barn