Jag lovar för mycket med en så högtravande rubrik; här följer ingen vetenskaplig djupdykning i påskfirandets ursprung från min sida, även om Simon försökte få till en i lördags.
”Hur är det PÅ RIKTIGT?”
Han frågar så mycket, den pojken, och lyssnar på svaren gör han också. Varför-perioden är ett minne blott, nu efterfrågas sanningar och det blir komplicerat med sanningar och historiska fakta när det kommer till påskens ursprung … Så vad gör jag, när min vetgirige son hänger på trekvarten över ryggen och pepprar mig med frågor på självaste påskafton? Jo, jag plockar fram en liten blåtandshögtalare, och hittar (hör och häpna) ett avsnitt om just detta på Vetenskapsradion.
Vi har lyssnat en del på Underverksklubben och Äventyrsklubben, vilket Adrian nu förälskat sig i och kör på repeat i sitt rum för övrigt, men Vetenskapsradion är för en äldre publik så jag trodde inte det skulle hålla.
Det höll. ”Vem var den historiske Jesus?” i 20 min avbröts endast av följdfrågor, samt ett kort gräl om isbitar. Fantastiskt. Ibland tänker jag att vi inte utmanar honom tillräckligt – Simon alltså, inte Jesus. Vi är inte religiösa. Tänk, om två veckor fyller han 6 år …!
Påskmiddag med skattjakt hos mormor
Jag skrattar fortfarande vid minnet av den förra skattjakten hos min mamma, men jag måste säga att i år överträffade hon sig själv. Äggen fanns gömda hos hennes grannar (utanför) och Simon kunde nästan läsa sin karta själv. Jonas och Emma var också där, maten var jättegod som alltid och sen var det dags för efterrätt.
”Jag tänkte vi skulle dekorera tårtan,” sa mamma från köket. ”Det kanske du kan hjälpa mig med, Lisa?”
Hon satte en sprits (heter det så?) fylld med grädde i händerna på mig och bad mig ”göra nåt”.
”Jag borde ha tränat på nåt innan,” konstaterade jag efter att ha försökt göra en virvel över hela tårtan. Mer och mer kreativa försök att rädda dagispysslet genomfördes och tillslut ombads jag att ”göra små toppar” överallt. Sen ströddes godisägg över kalaset och allt var väl igen.
Efter middan tittade pojkarna på film medan vi andra faktiskt kunde sitta och prata ganska länge. Så länge att vi åkte hem en hel timme senare än vi brukar. Det märks att barnen blir större; för ett år sen hade vi inte kunnat vara kvar så länge.
Det gick ganska bra, förutom att Adrian drog på sig haklappen inom 5 sekunder efter att vi satt oss och blev otålig efter mat efter ytterligare 5 sekunder. Då hade servitören ännu inte hunnit fram till oss med menyerna, så vi fick ta av haklappen för att lugna ner honom; han är sån att när det vankas mat så ser han till att stå först i kön, kosta vad det kosta vill.
Jag var glad för den tjocka mattan under för som ansvarig står man ju där och rycker till vid alla plötsliga rörelser, beredd att förhindra glassplitter och annat olyckligt. För att alls komma vidare fick jag locka med nästa rum, och sen nästa, och nästa, vilket innehöll barnböcker så då plockade han den och gick med på att sitta i vagnen så att vi kunde gå vidare.
Simon var trollbunden, så jag ställde vagnen där och gick runt bland hyllorna själv. Eftersom detta fenomen inträffade på bäddavdelningen så kom vi hem med lite mer prylar än jag hade tänkt mig i form av bäddtextilier, men det ÄR ju så med det varuhuset. Svårt att gå in och bara köpa en grej.
