Jag avskyr TV-reklam. Jag avskyr gränslösheten.

Det här inlägget handlar om att överfallas och attackeras av information som man inte vill ha. Exemplet är en vansinnig tragedi. Känsliga föräldrasjälar; läs försiktigt. Eller inte alls. Är du som jag så läs inte. Och titta inte på Kalla fakta ikväll.

Jag hatar reklam

Jag och Björn följer Idol. Jag tycker det är jättemysigt att titta på det med honom, men innan vi träffades såg jag nästan aldrig på det. Det är att se det med honom som är en del av grejen.

I fredags hann vi få i säng ungarna nästan innan kl 20, när fredagsfinalen börjar, så vi tittade på det under direktsändning för en gångs skull.

Jag brukar undvika TV och istället se programmen på Play. Anledningen är reklamen. Lite hänger det på tidpunkten också men framför allt reklamen. Jag avskyr TV-reklam. Jag hatar att inte ha någon som helst tillstymmelse till kontroll över vilken information min hjärna ska matas med när jag är trött (det är bara då jag ser på TV).

Ett undantag

I fredags blev ett undantag då, som sagt. Tror du inte, att sista reklampausen innan nyheterna kl 22, meddelar att Kalla Fakta tar sig an ett nytt fall ”nu på måndag” och att det ska handla om (känsliga föräldrasjälar bör DEFINITIVT sluta läsa nu) en pappa som slängt sin ettåriga dotter över kanten på en damm.

Fatta.

”Hoppas hon dog” ska han dessutom han sagt.

Det är den sista informationen min hjärna får, fullständigt ofrivilligt, precis innan vi ska sova.

Vad hände sen

Det här inlägget handlar inte om tragedin vid dammen, utan om att jag fick höra om den när jag inte var beredd.

Jag blir så arg.

Mest blir jag arg över att barn drabbas – vem blir inte det – och att jag inte kan ta alla utsatta barn till mig och skydda dem så som mina moderskänslor talar om för mig att jag borde. Och så vidare. Här finns för mycket att säga och jag orkar inte.

Vad jag näst efter det, eller ”framför allt” kan vi säga eftersom det är på en nivå som jag kan påverka, blir så vansinnigt ledsen och arg över är att inte få välja själv. Som konsekvens av det blir jag ledsen på mig själv, då, för att jag inte har vett att filtrera; Jag vet ju hur det fungerar med TV, reklam, och världen. Det är ingen nyhet. Det som fortfarande känns nytt för mig däremot är att jag inte kan avskärma mig, och att så fort det är barn inblandade så reagerar min fantasi genom att så långt den förmår göra dem till mina:

I fredags natt tvingades jag stå högst uppe på en damm, höra bruset som djupa tomrum och höga höjder ger ifrån sig, lyssna på vågskvalpet, känna den kalla vinden blåsa håret i ansiktet på mig och mellan de flygande hårslingorna se på när en främmande man hivar Adrian över stängslet.

Se honom försvinna.

Det ligger utanför mig

Det är ju så, att allt fruktansvärt som du kan föreställa dig har hänt. Någonstans. Någon gång. Om det KAN hända, om det GÅR att göra, så har det hänt. Det har gjorts. Saker för hemska att klä i ord, och som ligger bortom min horisont tack och lov, händer hela tiden i världen och jag får kramp i halsen när jag tänker på det.

MEN JAG BEHÖVER INTE HÖRA OM DET.

Jag vill inte veta jämt. Jag vill inte höra om specifika tragedier, och om det är nödvändigt så tittar jag på nyheterna när jag känner att jag kan värja mig. När jag känner att jag kan hantera det utan att ligga vaken och drömma mina vakenmardrömmar om att det är MITT barn som svälter i ett flyktingtält, begravs under rasmassor, kastas i en kraftverksdamm eller kidnappas och säljs.

Det hjälper ingen att jag inte får välja när jag vill ta emot informationen.

Aldrig mer

Jag ska sluta se på TV. Reklamen finns på Play också, men då är den mildare och pauserna något kortare.

För den som VILL se sånt där fruktansvärt, bli tokförbannad och slippa sova, så går Kalla Fakta på fyran ikväll kl 20.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Jag kommer att dö sockerdöden

Vi har fått påskägg på jobbet…

påskägg

Hur, jag menar HUR kan jag förväntas sitta med detta på nästan en hel armlängds avstånd utan att röra?

Jag kommer att sockerchocka min unge så till den grad att han kanske vill komma ut, stackarn. Jag måste jobba på min självdisciplin, det funkar inte med mitt jobb att han kommer ut nu.

Att behöva försvara sitt bloggande

Lyssnade på en pod av Better Bloggers med en tjej som arbetar med sin blogg på heltid och lever på det – vilket är få förunnat by the way.

En del prat om lön, att få pengar för sitt bloggande, var de kommer ifrån, hur mycket och så vidare. Hon känner att hon behöver försvara sig för att hon får så mycket som 20 000 kr för inbakad reklam för ett telefonmärke om 3 inlägg och nån reklamfilm. Hon tillägger att det är på faktura och att typ hälften försvinner då.

Och så pratar de om skeva lönebilder.

Alltså, hon har drygt 350 000 sidvisningar i veckan. I veckan! Vad kostar en reklamplats i en dagstidning? Hur kan det vara nödvändigt att försvara sig för att man får 20 000 kr för rätt mycket jobb och reklam som inte kommer att bytas ut efter ett par dagar?

De säger att bloggare måste bete sig proffsigare för att behandlas proffsigare, och att det är de här oerfarna bloggarna som tackar ja till skambud som drar ner alla andra och gör det svårare för dem att bli tagna på allvar.

Att underhålla en blogg kräver mycket tid. Jättemycket tid. Tänk efter själv hur mycket tid du lägger ner på din egen, hur många faktiska arbetstimmar och hur mycket funderande kring inspiration och idéer som går åt. Ett bra blogginlägg ska komponeras med rätt innehåll, relevanta bilder, innehålla det man vill ha sagt i en lättläst text med en början, en mitten och ett slut som alla förstår sig på. Det är ingenting man svänger ihop på 2 minuter med duschhandduken fortfarande runt håret.