Å herregud jag har 5 minuter!!

Jag vet fortfarande inte vart tiden tar vägen. Ungen sover hela nätterna, med undantag av matande var 3e eller var 4e timme, han sover större delen av dagen enligt samma princip och när han är vaken så vill han vara nära och det är det mysigaste jag någonsin varit med om. På riktigt. Det är nåt speciellt med mysbebisar, de luktar så gott, men det är ju svårt att göra så mycket nytta när man bär en bebbe på armen.

Jag skulle burit honom i babybjörnen jag köpte på Blocket, men han är för liten för den än så länge. Vi borde haft en sjal, men… men ja, det har inte blivit av att skaffa en.

Jag har lärt mig att laga mat, äta, tvätta och mejla med en hand, men att skriva har visat sig svårare att få till. Grejen är att när han är trött och somnar så ligger det så nära till hands att lägga sig ner själv också — i förebyggande syfte, om inte annat.

Hittills idag har jag utnyttjat sovtiden med att komplettera babynestet jag sydde med en madrassbit, det är fortfarande skitfult men det funkar, det funkar tills jag har tid att sy ett ”riktigt” eller tills han växer ur det. That’s it. Övrig sovtid inträffade när vi promenerade till BVC och tillbaka.

Jag är helt slut. En timmes promenad har jag åstadkommit idag, och jag är redo att gå och sussa.

Och nu kom Björn hem med middan <3

 

I morgon

Alltså jag är beräknad till i morgon. Det kommer inte hända. I morgon kommer komma och passera och försvinna in i dåtiden precis som alla andra dagar utan att det händer nåt specifikt väsentligt i mitt liv.

Med risk för upprepning: Mitt tillstånd tycks vara permanent.

Men det går i alla fall framåt med tvångsteckningen 🙂 Det är alltid nåt. Man får fokusera på det.

det går framåt

Jag ska sluta se på nyheterna…

…för jag har inget filter.
Jag tror nu att det ska bli krig mellan Sverige och Ryssland, jag tror att Björn ska bli inkallad, att han ska stupa och att jag ska bli ensam i världen med en bebis och bo i en jordkällare. Detta som resultat av att ha fått höra att de nordiska länderna har inlett ett fördjupat försvarssamarbete som svar på Rysslands agerande det senaste året.
Ingenting i mitt liv känns med ens verkligt. Om man skalar av allting runt om som jag med glädje fyllt mitt liv med hittills, så är kärnan av av min drivkraft, allting som jag egentligen någonsin velat, på väg att hända nu. Ingenting är självklart och det är på gränsen till att jag ifrågasätter om jag verkligen ska få ha det så här bra. Allting får sin förklaring om Ryssland invarderar Sverige; då är det här tillfälligt.

Ändå har jag inga problem att somna, dvs när kravlandet i magen lagt sig och de efterföljande förvärkarna har ebbat ut — vilket brukar ta en ca 30 min — men oron ligger som en konstant filt över mig. Att jag är medveten om det orealistiska i att ovan katastrof skulle inträffa i morgon, hjälper inte.

Rutiner my ass

Jag kan ta en hint — fortsättning

Jag kan ta att det är svårt att bryta rutiner. Det kan jag. Jag har tagit det under hela det året vi bott ihop i lägenheten. Jag har svårare att ta att man gömmer sig bakom ”rutiner” man har i ett hus där man har bott i en månad.

Jag skickade detta sms till honom igår morse efter att han gått:

FÖRST gör du allt du kan för att väcka mig. SEN frågar du om jag också ska upp. Jag kan ta en hint, så jag säger ”jag har inget val”, vilket jag inte har eftersom vi nu är vakna. DÅ säger du ”jo” och drar. Utan puss.
Varför är du arg på mig?

Och han svarade 2 timmar senare:

Vad gjorde jag för att väcka dig? Inget med flit i alla fall. När jag märkte att du var arg ville jag inte riskera att du skulle bli argare av att jag kom in och väckte dig om du somnat om… Puss!

Jag var aldrig arg.

Jag: Jag har installerat en klädkammare, du klär på dig i sovrummet. Vi har ett badrum, du smörjer fötterna sittande på sängen, i sovrummet. Du kommer och går hela tiden. Du var på väg att dra upp rullgardinen innan du kom ihåg att jag KANSKE sov vilket jag naturligtvis inte längre gjorde. Voilà.

PUSS.

Han: Det såg ut som om du hade vaknat och du sa förut att du ville gå upp tidigare och sedan sova på dan. Visst, jag kan flytta alla mina kläder till klädkammaren. Jag är bara inte van vid att ha en sån så jag går på rutin på morgonen.

Men du kan inte räkna med att få en puss när jag går om jag riskerar att du blir sur på detta sätt.

Jag ska alltså vägras fullfölja min natt och dessutom inte ens få nånting för det. Och kriteriet för ”rutin” måste väl kräva mer än en månad, eller…? Men eftersom det bara verkar vara jag som tycker det så försökte jag mig på en hämndaktion i morse, i enlighet med kompromisskapitlet i relationsbibeln. Dvs jag försökte bete mig som honom. Jag lovar att det passerade obemärkt. Jag hade morgonpasset idag så jag gick upp 05:30 och gjorde som jag skulle ha gjort om jag hade varit ensam hemma — nästan, för jag tände faktiskt aldrig lampan i sovrummet. Ändå tog det emot, jag insåg att jag är väldigt medveten om att folk (Björn) sover när jag själv är uppe tidigt.

Kanske har det att göra med att min mycket bestämda mor jobbade natt när jag var liten.

Hursomhelst. Det känns inte alls som en åtråvärd relation, det där att hålla på och hämnas på varandra i nån slags sandlådevendetta, men jag blir bara så ARG till slut. Jag har testat alla andra kommunikationsmedel jag kommit på först, innan jag tröttnade igår. Jag gick omkring och bokstavligen kokade hela dagen, var fortfarande sur när jag kom hem från jobbet vid 23:30 och kunde inte under några omständigheter slappna av bredvid honom som tvärsomnat med ryggen till innan jag ens hunnit i säng. Ingen kram. Ingen puss. Inget god natt. Inte ett jävla skit. Som om det var han som tjurade och inte jag. Vad fan har jag gjort?

Känslan av att inte väga så tungt, trots att jag egentligen vet att det inte är så, gnagde så hårt på nerverna att jag blev tvungen att sova på gästsängen i vardagsummet. Känslan av att han inte bryr sig är ju hemsk, och när man är trött så tappar man orken att (återigen) resonera sig själv till rätta.

Så vad var det som hände?

Jo, jag trodde att han missförstått, jag trodde att han trodde att jag sagt att jag ville gå upp samtidigt som honom igår. Jag var egentligen inte sur över att bli störd, jag trodde att han var omtänksam, så att jag skulle vakna långsamt medan han höll på och pulade med sitt.

Jag trodde att han var omtänksam, ända tills han sa:

”Ska du också gå upp nu?”

Där inser jag att han inte alls har tänkt på mig, inte alls har försökt vara snäll och göra som han tror jag bett honom, inte ens haft en tanke över huvudtaget åt mitt håll förrän då, som om han precis upptäckt att jag 1) fortfarande är hemma och 2) fortfarande kanske sover.

Mina första helt vakna tankar igår blev Jag finns. Syns jag? Märks jag? BRYR DU DIG?! Egentligen ville jag bara sätta mig upp, kasta kudden på honom och skrika vad jag tänkte, som om han begått en dödssynd. Där och då kändes det så.

Det värsta är att jag fortfarande är förolämpad. Det släpper inte. Tanken du bryr dig inte om mig ekar eländigt inuti, undergräver humöret och gör mig ledsen och alltså arg.

Och nu vet jag inte hur jag ska komma ur det. Jag menar, vi kan försöka prata om det — en konversation vi haft tusen gånger redan. Vi kan vänta ut det men det kan ta veckor för jag är långsint och mår asdåligt av sånt. Jag kan försöka acceptera att han aldrig kommer att kunna visa hänsyn när andra sover men det bara vägrar jag göra.

I hemlighet kan jag erkänna att jag nog överreagerar lite. En aning. Ja, kanske det. Men det gör det inte mindre jobbigt, och inte mindre viktigt. Detta är en gammal diskussion, minst ett år gammal, och jag har tyvärr hunnit utveckla en lättare allergi mot hela grejen. Särskilt nu. Jag är för trött för att orka med det.

Jag kommer att dö sockerdöden

Vi har fått påskägg på jobbet…

påskägg

Hur, jag menar HUR kan jag förväntas sitta med detta på nästan en hel armlängds avstånd utan att röra?

Jag kommer att sockerchocka min unge så till den grad att han kanske vill komma ut, stackarn. Jag måste jobba på min självdisciplin, det funkar inte med mitt jobb att han kommer ut nu.

Graviddrömmar

Jag drömmer så sjukt mycket sjuka drömmar.

Jag har alltid sovit stillsamt men drömt livligt — livligt alltså till den detaljgrad att jag när jag vaknar ofta inte kan avgöra om det har hänt eller inte. Vissa sådana drömmar kan följa mig en hel dag; ”har det där hänt, eller har jag drömt det?”.

Detaljrikedomen täcker färger, minnen, känslor och förnimmelser som tex vinden mot huden, lukten av havet eller solen i ansiktet.

Om jag drömmer att jag är en fågel som flyger, så känner jag spänningen från mina vingar i bröstmusklerna.

Om jag drömmer, som jag gjorde i natt, att det är en KYCKLING (du vet den där råa huvudlösa hela kycklingen man köper i mataffären) jag har i magen och inte ett människobarn, så vaknar jag och vet att livet, så som jag känner det, aldrig mer kommer att bli sig likt. Och inte på ett bra sätt, heller.

Det var det äckligaste jag någonsin drömt, och jag fick naturligtvis detaljer om kycklingbarnet; hur det var ledat, hur det kändes att röra vid det, hur det kändes att drabbas av en medicinsk och biologisk omöjlighet.

Jag vaknade och mådde illa… Lite, visade det sig, för att jag hade en spretig baby mot magsäcken, som dessutom roade sig med att leta efter utgången runt mina revben.

 

 

Jag gillar inte mat

Hela den här graviditeten har lite handlat om att hitta saker som jag står ut med att äta. Socker har som regel funkat, men det är det enda och jag tror det är för att hjärnan kör nån form av egen override på kroppens signaler bara för att det är just socker. Strax därefter kommer jos och frukt, men sedan är det ett nystan av grejer som alla byter plats med varandra och inget av det är ok en längre tid.

Nu till exempel. Nu är jag hungrig och mår lite illa av det så klart. Allt jag önskar är att aldrig mer behöva vara hungrig. Jag vill slippa ta mig igenom ät-processen, slippa känna smaker och jobba med att få ner maten för att sen må illa av att ha massa mat i magsäcken för att SEN, 30 min senare, känna att energin är tillbaka med humöret.

Jag är hungrig, men jag vill inte äta. Tanken på mat kväljer mig. Måste allting vara så jävla äckligt hela tiden?

Nya känslor

Mamma sa i början av min graviditet att jag skulle få uppleva massa nytt nu som jag aldrig upplevt förut.

Hon hade rätt, så klart — jag menar, det är ju mamma.

Så, jag har gjort en liten lista över de mest framträdande exemplen:

  • Att vara hungrig och mätt samtidigt.
  • Jag har alltid brödsmulor i min bh. Ingen vet varför.
  • Gråta till Hell’s Kitchen och Under Cover Boss.
  • Aldrig varit så medveten om folks andedräkt.
  • Att äcklas av choklad (!).
  • Höra rappa vassa svar fara över läpparna, och häpna över att de kom från mig.
  • Må för illa för att kräkas.
  • Man kan rysa så att man får gåshud ända ut på kinderna.
  • Förvirringen när man upptäcker att alla tröjor har fläckar mitt fram, alltså på magen, hela tiden. De är för sjutton aldrig smutsiga någon annanstans.
  • Gå till jobbet, komma halvvägs, stanna och på allvar undra om man kom ihåg att ta på sig kjolen, eller om man gått hemifrån i bara strumpbyxor och tröja.