Hur vi (hittills) fått våra barn att sova

Jag hittade ett inlägg på en annan blogg för ett tag sedan, där frågan ställdes hur andra gör för att få sina barn att sova. Det är lite av ett lustigt sammanträffande med tanke på de senaste dagarnas utveckling, men jag tar det från början:

Spädisar

Adrian, nu 2 månader, har lite bråttom och blir arg när bröstmjölken inte rinner tillräckligt fort på kvällen, han bråkar och slåss och somnar ofta vid bröstet. Resultatet blir att han vaknar efter en timme eller två och ska ha mat igen, eftersom han inte hann äta klart. Jag upptäckte, tack vare svamp- och antibiotikabehandling för mina fantastiskt roliga amningsrelaterade problem, att det gick bättre att pumpa ut mjölk och ge honom den på flaska innan sängdags. Han sov djupare och fler timmar på raken på det eftersom han då åt mycket mer och blev ordentligt mätt.

Sedan jag började sova med honom direkt intill mig så sover han hela nätterna. Visst, vi vaknar ibland, men han somnar om direkt. Om han alls vaknar. Han kanske bara sparkar på mig i sömnen.

När Simon var 3-4 månader gammal tröttnade jag på att aldrig få sova mer än 3 timmar i sträck. Moster Catrine (BVC-sköterskan) tipsade då om att försöka hålla honom vaken en lite längre period precis innan sängdags. Vi höll honom vaken under ca 3 timmar innan han skulle sova (minns inte mellan vilka tider men det beror ju på barnet). Det skreks och protesterades förstås, men han började hör och häpna faktiskt sova 6-timmarsnätter efter det.

Etablerad dygnsrytm

När han började etablera sin dygnsrytm började vi natta honom i hans egen säng, alldeles intill min med madrassen i höjd med min. Vi satt på bollen med honom och sjöng tills han blev groggy, sen la vi honom i sängen och låg bredvid tills han somnat. Ibland höll vi handen, ibland inte, och Simon kunde sprattla i 20 min innan han slocknade.

Eget rum

När han blev äldre fick han flytta in i sitt eget rum, eftersom vi störde honom och han störde oss. Vi fortsatte att natta honom på samma sätt. Ibland ville han inte ligga ner alls och vi fick sitta och hålla ner honom tills han slappnade av och slutade snurra runt och envisas med att ställa sig upp. Det kunde ta 10 minuter, det kunde ta en timme, men oftast runt 20.

I samband med att mamma börjat sitta barnvakt på kvällen ibland, så började jag lägga Simon på samma sätt som tidigare men istället för att ligga kvar så gick jag ut och stängde dörren. Han protesterade, men bara halvhjärtat en stund och de gånger det övergick i äkta gråt gick jag tillbaka igen och låg bredvid som förr. Det hände kanske 3 gånger. Simon har sedan dess varit extremt lätt att natta; pyjamas, blöja, d-droppar, tandborste, bollhopp med sång, godnattkram och puss, och klart på 15 minuter. Sedan somnar han inte direkt, oftast kan vi höra honom sitta och leka i sin säng, dra interna skämt och skratta högt, men han är nöjd där han är och somnar när han blir tillräckligt trött. Ibland efter en kvart, ibland efter en timme.

Det vill säga… ända tills annandagen. Nästan ett år höll det. Men det är i alla fall så vi har gjort hittills, och det har funkat kanon. Vi får väl se hur det går fortsättningsvis.

 

Come again?

Fristående fortsättning på Hörde jag rätt?

Mamma har suttit barnvakt åt Simon, det är sent och vi står i hallen medan hon tar på sig skorna. Hon gäspar stort och säger samtidigt, apropå stämjärnet hon precis fått låna, att hon ska ut och jaga bäver.
Jag: ”Det är verkligen svårt att höra vad du säger när du gäspar samtidigt, men du ska väl inte ut och jaga bäver såhär dags?”
Mamma: ”Haha, nej, jag sa att jag ska hem och sova.”

När Simon är frustrerad, arg eller bajsar låter det som att han upprepar andra halvan av ordet ”Belsebub” om och om igen.

Carina hälsar på ett par dagar och bor i Simons rum. Björn har fått sovmorgon, han kommer ner framåt 9 och kliar sig i huvet: ”Jag tänkte på det nu imorse när jag hörde Carinas bilringar…”
Jag: ”What? Vaddå Carinas bilringar…?”
Björn artikulerar koncentrerat: ”När jag hörde Carinas MOBIL RINGA. Vi borde isolera väggen.”

Björn står i hallen och ser uppgiven ut. Han säger nåt om ägg och krabba.
Jag: ”Va? Ägg och krabba?”
Björn: ”Vi lägger oss tidigt ikväll, va?”
Jag: ”M-m.”
Björn: ”Kombinationen av bra fantasi och dålig hörsel.”


Gillade du mitt inlägg? Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

Att ta vara på nuet

Jag höll precis på att försöka ta bilder på Simon som modellade i sina nya kläder jag sytt (och som han snart växer ur). Jag kom på mig själv med att tala om för honom hur fin han är, och hur bilderna kommer bli ännu bättre när han lär sig krypa eftersom man då får lite fler vinklar att välja mellan.

byxa, mössa, dregglis, gitarrer

Ibland känns det som att vi har så bråttom. Jag längtar tills han får sina första tänder, kravlar sin första meter, börjar använda ordliknande ljud för att prata med oss och framför allt lär sig Hitta Nappen Själv i sin säng. Helst i mörkret. Men så tänker jag på första tiden då han var nyfödd, hur varmt och mysigt det var och hur nära vi var varandra hela tiden. Mitt minne förskönar det hela, det vet jag, för när jag funderar lite så kommer jag ihåg att det var mycket ångest i olika tappningar inblandad i det där men allra oftast var det fantastiskt också, trots att han inte gjorde mer än att sova, amma, bajsa och sova ännu mer.

Jag tycker det är svårt ibland att inte ha bråttom, att inte förväntansfullt och lite otåligt längta efter utveckling, och istället ta vara på den tiden som är nu. Allt det där andra har sin tid, det med. Inom en ganska snar framtid kommer jag troligtvis sentimentalt tänka tillbaka på tiden (dvs nu) då Simon alltid var kvar där man lämnat honom, på samma sätt som jag nu minns den nyfödda tiden med sådan värme.

Nu är dessutom den bästa tiden; han sover visserligen dåligt men är inte inne i nån monsterfas och har precis lärt sig kramas. Jag kan stå med honom i armarna länge länge, så länge han kramar mig och bara myser och låter lite. Oftast bajsar han när han gör detta men det tar jag med en axelryckning – min son kramar mig. Hallå. Allt annat känns oviktigt.

Idag är det tydligen måndag (?)

Idag är det måndag, visade det sig, och hittills har jag:

  1. Glömt att gå på träningen. Kom på 10:10 att jag skulle borde ha åkt för 5 minuter sen, och anledningen var att jag sydde klart lilla tygfacket till Simons säng (mer om det senare).
  2. Sorterat alla Simons kläder i storleksordning så jag vet vad som finns och vad som fattas (ingenting).
  3. Rivit ut grejer ur min garderob och påbörjat sortering även där.
  4. Köpt tyg att sy fodrade dregglisar och mössor med.
  5. Köpt tapetlim till renoveringstapeten som ska upp i Simons rum.
  6. Glömt att äta mellis.

Efter att jag/vi kommit hem från shoppingutflykten hade Simon somnat så jag vågade inte kliva ur bilen av rädsla att väcka honom – han har en tendens att inte vilja sova tillräckligt på dagen – så det var bara att sitta kvar och skriva upp vad jag hunnit med dittills.

Simon says…

När han vaknade var vi bara inne och ammade innan jag tog med honom ut på en timmes promenad och handlade middag. Nu när han är nattad och jag satte på tvätten (nya tyget) lite väl sent sitter jag i soffan och orkar inte göra nåt mer konstruktivt än att skriva dessa rader medan Björn väntar på att vi ska kolla upp förskolor.

oavslutat projekt i klädkammaren

Jag fortsätter i morgon…

Jag får TAMIGFAN inte ordning på sömnen

Kom igen, var är logiken:

Jag går och lägger mig kl 22, kan inte somna men lyckas till slut efter kanske 2 timmar. Björn drömmer av allt att döma kl 03:30 att han håller på att drunkna och väcker mig med vilda, för att inte säga osannolika hopp och circuskonster med täcket på sin halva av sängen, varpå jag, slut som jag är, slår Björn, somnar om och drömmer att jag är med på Titanic och hamnar i iskallt vatten och håller på att drunkna. 3 gånger i rad.

Hela följande dag kvalar inte ens in i kategorin ”uppförsbacke” utan stannar i klätterväggsstadiet där jag gråter inuti för varje andetag som inte hanteras i horisontalt läge – dvs alla. Jag släpar mig iväg till sångstunden kl 14 på öppna förskolan, bara för att på plats fatta att det är onsdag och att det inte är nåt jävla sångtrams idag. Jag åker vidare hem till Anna och dricker te, äter choklad och undrar vart världen är på väg.

På kvällen går jag och lägger mig kl 21, efter att ha förpassat stackars Björn till gästrummet, och vad händer?

Jag.

Kan.

Inte.

Sova.

Jag somnar vid dygnsskiftet. Wtf. Antingen är jag för trött, eller så är jag inte i närheten av att vara så trött som jag inbillar mig.

I eftermiddag kommer mamma och passar Simon kl 17 så att jag kan åka till gymmet. För att orka hålla mig vaken till dess hinkar jag te och käkar godis – inget av det är väl nåt man tränar särskilt effektivt på.

Simon har fått en ny leksak, en allt-i-etthistoria som jag hittade på nätet. Jag är inte mycket för att köpa leksaker till honom, vi får mycket redan som det är men jag tänkte att vi inte hade nåt motsvarande och, som (nästan) alltid i småbarnsdjungeln, whatever works.

ny leksak allt-i-ett

Det höll honom sysselsatt en stund att försöka stoppa hela grejen i munnen men det ville sig inte riktigt, inte på någon ledd. Men skam den som ger sig… typ.

Nu ska jag återgå till att läsa Nisses och Mannes överlevnadsguide för föräldralediga för 4e gången idag.

När man sover för lite under lång tid

Jag råkade publicera ett utkast igår…

Sova
Egentid så viktig att man tappar ur sikte det som är viktigast
Stort sömnbehov
Stackars björn
Identifiera problem för att ta tag
Jag är snabb stackars b gör som jag ber och så blir jag arg ledsen

…och det var inte riktigt meningen. Jag brukar skriva utkast till inlägg när jag kommer på dem, dvs när jag är sluddertrött om kvällarna, när jag sitter och ammar kl 04:36, när jag är ute och promenerar m.m. För att fler än jag ska fatta så har jag broderat ut ovan stödord. Så att det inte blir några missförstånd liksom.

Saken är den att jag tillhör den stora del av befolkningen som är lite mer sömnkänslig än genomsnittet. Det tar lång tid för mig att komma till ro, släppa alla tankar och idéer och slappna av om kvällarna. Mår jag dåligt av nån anledning så är det sömnen som ryker först – väldigt tätt följd av allt annat, för det är ju så att om man inte får sova så tappar man pedalerna. När jag är för trött – och alltså jag menar inte typ ”åh jag sov så dåligt i natt” eller ”den här veckan har varit stökig” – så tål jag ingenting. All extra energi som krävs av mig, som jag inte budgeterat för, får mig att vackla. När jag vacklar tror jag att någon knuffat mig, så jag hamnar i försvarsställning; jag blir arg. Så arg att det inte går att komma runt, bara igenom.

Jag tillhör den delen av befolkningen som mår som bäst på 8 timmars sömn. Helst, allra helst, obrutna 8 timmar. Sedan strax före Simons ankomst till världen har jag sovit mindre och det har gått bra, eller typ bra. Som mest har jag kommit upp i 7 obrutna timmar (ja, det hände en gång) och det är lyx, det fattar väl jag med. Oftast, däremot, så handlar det om kanske 6 timmar totalt med 1-2 timmars paus i mitten. Det har väl gått det med.

”Varför sover du inte på dagen, när Simon sover?” frågade Björn mig igår när jag berättade att jag insett att jag går på knäna just nu. Ja, varför? Varför, i allsin dar? Jag misstänker att alla hormoner fått mig att tro att jag är piggare än vad jag är och att jag behöver mindre sömn nu (så är det tydligen när man ammar), och jag har tänkt att om jag sover på eftermiddagen så somnar jag inte i tid på kvällen och så är natten förstörd. Därför.

Jag går inte och lägger mig samtidigt som Simon – för det skulle ju kunna vara en lösning annars – eftersom jag vill ha lite egentid, lite vuxentid, lite lugn och ro på kvällen tillsammans med Björn och då springer tiden bara iväg. Det här med att få egentid är så pass viktigt för mig att jag liksom tappat fokus på den grundläggande förutsättningen för allt, dvs sömnen.

I och med att jag blivit så trött som jag tydligen är, så har jag blivit ganska argsint. När Björn säger nåt vänd bort från mig, med en stor chokladbit i munnen, apropå en tanke han just fick (och som jag inte läste), så krävs det en jäkla massa obudgeterad energi för att uppfatta att han pratar med mig, urskilja orden och fatta vad de betyder. Jag orkar inte, så jag blir arg och fräser ”VA??” direkt. Det kommer ett ”VA??” från mig ungefär var tredje minut ibland. Och jag blir så irriterat trött på att höra mitt eget tonläge, på att behöva be honom upprepa typ allting 2 ggr, på att till slut stå attackberedd redan innan han uttalat sig. Stackars Björn, helt enkelt. Såhär kan jag ju inte hålla på, det är inte konstruktivt.

Så, eftersom alla problem har sina lösningar så testade jag att sova i gästrummet i natt. Det gick bra, jag fick 7,5 timmar och blev väckt kl 06:13 av en hungrig son med tillhörande far. Jag tänker att en natt till i gästrummet, sen borde jag ha återhämtat mig så pass att jag inte blir gråtfärdig vid blotta tanken på att inte kunna sova. Sen får vi ta det därifrån.

Å herregud jag har 5 minuter!!

Jag vet fortfarande inte vart tiden tar vägen. Ungen sover hela nätterna, med undantag av matande var 3e eller var 4e timme, han sover större delen av dagen enligt samma princip och när han är vaken så vill han vara nära och det är det mysigaste jag någonsin varit med om. På riktigt. Det är nåt speciellt med mysbebisar, de luktar så gott, men det är ju svårt att göra så mycket nytta när man bär en bebbe på armen.

Jag skulle burit honom i babybjörnen jag köpte på Blocket, men han är för liten för den än så länge. Vi borde haft en sjal, men… men ja, det har inte blivit av att skaffa en.

Jag har lärt mig att laga mat, äta, tvätta och mejla med en hand, men att skriva har visat sig svårare att få till. Grejen är att när han är trött och somnar så ligger det så nära till hands att lägga sig ner själv också — i förebyggande syfte, om inte annat.

Hittills idag har jag utnyttjat sovtiden med att komplettera babynestet jag sydde med en madrassbit, det är fortfarande skitfult men det funkar, det funkar tills jag har tid att sy ett ”riktigt” eller tills han växer ur det. That’s it. Övrig sovtid inträffade när vi promenerade till BVC och tillbaka.

Jag är helt slut. En timmes promenad har jag åstadkommit idag, och jag är redo att gå och sussa.

Och nu kom Björn hem med middan <3