Kungsberget med barnen – första gången

Jag berättade att vi skulle till Kungsberget här för några dar sen, men sen sa jag inget mer och jag MÅSTE berätta hur vi hade det!

Låga förväntningar

Alltså … wow. Du minns kanske vår erfarenhet av Björnrike förra året? Det var en svettig vecka, på flera plan. Först och främst hade pojkarna nätt och jämt repat sig från magsjukan, sen så bodde vi i en lägenhet som låg lite långt från barnbacken så vi var tvungna att ta bilen för att komma dit. Sen ville pojkarna bara åka kanske 2 åk, ett till under muta, möjligen ett till för att vi typ bönade och bad. Trots det så var vi ändå nöjda, allt som allt. 

Jag och Björn hade kanske helst åkt till Idre eller nåt i en vecka, meeeen att åka till Kungsberget med barn är lättare helt enkelt därför att det ligger närmare hem. Drygt två timmar med bilen är väldigt rimligt.

Nu när vi åkte till Kungsberget förra torsdagen så tänkte vi att ja, varför inte, vi kan ju dra hem om det inte är kul. Det skulle vara ca 6 grader varmt, och regna på lördagen, men jag hittade en bra lägenhet på “Verandan” så vi packade och åkte så fort Björn kom hem från jobbet på torsdag eftermiddag. 

Ankomst

Vi kom fram lagom till normal läggtid, så det blev stoj och stim medan vi packade upp och bäddade och Björn hämtade alla hyrskidor.

Simon hittade lösa föremål i bastun.

Jag sov fantastiskt dåligt första natten, pga Björn. Han sov oroligt och sängen betedde sig som en vattensäng – det visade sig för övrigt vara två enkelsängar som jag upptäckte satt ihop med plastband när jag desperat försökta dra loss min säng från sjögången som min sambo genererade. 

Säsongspremiär

På morgonen kollade de på barnTV – vilken grej! Vi har inte TV, vi netflixar som så många andra men TV har vi inte känt behov av – medan vi drack upp vårt te i lugn och ro (semesterpoäng!). 

Förmiddagen var grå och varm, i alla fall för mig som trott att vi skulle stå stilla och gnälla 90% av tiden och alltså hade klätt mig som om det vore -10°. Men till min ordlösa, gapande förvåning stod ingen stilla, och pojkarna behövde minsann inte be mig två gånger om att åka hit eller dit. Vis av förra årets erfarenheter tänkte jag att nu jävlar gäller det att haka på när de visar intresse.

Muta muta mutaaaa

De åkte glatt ett tag, sen ville de gå hem. Då tog jag fram russinpåsen och sa att man får russin varje gång man kommer upp. “Upp” i sammanhanget var slutet på rullbandet, som de med ny energi åkte själva. Dansande. Jo, precis, dansande. 

Sen var det dags för lunch, så vi tog knappliften upp och gick den korta biten till lägenheten, käkade och sov. Jag var helt slut så jag sov också, efter att ha fräst nåt sympatiskt åt Björn om att allt var hans fel. Det kändes mycket bättre på eftermiddagen sen, kan jag säga. 

Efter mellis ville pojkarna inte gå ut. De hade hittat på nån lek och skulle minsann vara kvar i sina våningssängar och kasta kläder på varann, men Björn tog bestämt tag i dem och sa att nu går vi ut. Ut! Vi är inte här för att sitta inne.

Pojkarna protesterade högljutt, Simon protestgrinade och Adrian lekte överkokt spaghetti med skrynkligt ansikte och skrek att han inte ville. 

Jag tänkte att shit, undrar om vi sabbar skidglädjen nu genom att tvinga ut dem. Jag hade inte behövt fundera på det, egentligen visste jag ju att det var deras vanliga våga-vägra-förändring-föreställning, men när jag så gärna vill att nånting ska bli bra så har jag en tendens att bli en riktig softis.

Succén

Anyway, vi gick ut igen. Nu var det mörkt, men det har ju aldrig hindrat någon så vi körde på. Humöret var ännu bättre än på förmiddagen, energin och viljan ännu högre och modet var med oss. Och hör och häpna; båda två åkte själva nedför backen bredvid rullbandet strax innan middag.

Dag 2, lördagen alltså, var det mer folk och om möjligt ännu gråare, men vem bryr sig? Ut, upp, glada miner och entusiastiska befallningar om riktning och och fart om “Mera! Igen! Åk mamma, kör nu!”.

När pojkarna sov middag gick jag ut och körde själv. Jag lyckades, helt i enlighet med hur jag gör saker, åka vilse. Just det, vilse. På Kungsberget. Har du sett pistkartan? Hur är det möjligt, liksom.

kungsberget pistkarta
Bildkälla

Inte för att det gjorde nåt, backarna är inte långa men jag fick ändå upp lite fart här och där och tyckte liksom att det hela var en himla bra dag.

På kvällen tog vi knappen med dem upp till Nintendo-backen. Det är en bred pistad bana i skogen med Super Mario-figurer och grejer. Såhär på kvällen var den upplyst av blå och röda strålkastare, och pojkarna tyckte det var riktigt spännande.

På söndagen förlängde vi skidhyra och liftkort och åkte fram till lunch. Det var otippat vackert väder och kallt kallare så den våta snön hade frusit till under natten. Vi tog med oss pojkarna ända upp på toppen, eftersom det gick så bra att åka med dem mellan våra skidor.

toppen på kungsberget
Adrian. Rutinerad skidåkar-treåring kontemplerar förhållandena medan sega föräldrar orienterar sig och fotar.

Mjölksyran i benen var total när vi åkte ner för att äta lunch, bara så du vet. Men det var mer än värt det. Jag hade aldrig vågat hoppas på att vi skulle komma så långt på bara en enda dag, och sen dessutom fortsätta se fler framsteg även dagen därpå. Vi är rent lyriska över hur bra det blev alltihop, och hoppas att vi får möjlighet att komma iväg i alla fall en gång till innan den här “vintern” tar slut.

Att ta vara på nuet

Jag höll precis på att försöka ta bilder på Simon som modellade i sina nya kläder jag sytt (och som han snart växer ur). Jag kom på mig själv med att tala om för honom hur fin han är, och hur bilderna kommer bli ännu bättre när han lär sig krypa eftersom man då får lite fler vinklar att välja mellan.

byxa, mössa, dregglis, gitarrer

Ibland känns det som att vi har så bråttom. Jag längtar tills han får sina första tänder, kravlar sin första meter, börjar använda ordliknande ljud för att prata med oss och framför allt lär sig Hitta Nappen Själv i sin säng. Helst i mörkret. Men så tänker jag på första tiden då han var nyfödd, hur varmt och mysigt det var och hur nära vi var varandra hela tiden. Mitt minne förskönar det hela, det vet jag, för när jag funderar lite så kommer jag ihåg att det var mycket ångest i olika tappningar inblandad i det där men allra oftast var det fantastiskt också, trots att han inte gjorde mer än att sova, amma, bajsa och sova ännu mer.

Jag tycker det är svårt ibland att inte ha bråttom, att inte förväntansfullt och lite otåligt längta efter utveckling, och istället ta vara på den tiden som är nu. Allt det där andra har sin tid, det med. Inom en ganska snar framtid kommer jag troligtvis sentimentalt tänka tillbaka på tiden (dvs nu) då Simon alltid var kvar där man lämnat honom, på samma sätt som jag nu minns den nyfödda tiden med sådan värme.

Nu är dessutom den bästa tiden; han sover visserligen dåligt men är inte inne i nån monsterfas och har precis lärt sig kramas. Jag kan stå med honom i armarna länge länge, så länge han kramar mig och bara myser och låter lite. Oftast bajsar han när han gör detta men det tar jag med en axelryckning – min son kramar mig. Hallå. Allt annat känns oviktigt.