Kungsberget med barnen – första gången

Jag berättade att vi skulle till Kungsberget här för några dar sen, men sen sa jag inget mer och jag MÅSTE berätta hur vi hade det!

Låga förväntningar

Alltså … wow. Du minns kanske vår erfarenhet av Björnrike förra året? Det var en svettig vecka, på flera plan. Först och främst hade pojkarna nätt och jämt repat sig från magsjukan, sen så bodde vi i en lägenhet som låg lite långt från barnbacken så vi var tvungna att ta bilen för att komma dit. Sen ville pojkarna bara åka kanske 2 åk, ett till under muta, möjligen ett till för att vi typ bönade och bad. Trots det så var vi ändå nöjda, allt som allt. 

Jag och Björn hade kanske helst åkt till Idre eller nåt i en vecka, meeeen att åka till Kungsberget med barn är lättare helt enkelt därför att det ligger närmare hem. Drygt två timmar med bilen är väldigt rimligt.

Nu när vi åkte till Kungsberget förra torsdagen så tänkte vi att ja, varför inte, vi kan ju dra hem om det inte är kul. Det skulle vara ca 6 grader varmt, och regna på lördagen, men jag hittade en bra lägenhet på “Verandan” så vi packade och åkte så fort Björn kom hem från jobbet på torsdag eftermiddag. 

Ankomst

Vi kom fram lagom till normal läggtid, så det blev stoj och stim medan vi packade upp och bäddade och Björn hämtade alla hyrskidor.

Simon hittade lösa föremål i bastun.

Jag sov fantastiskt dåligt första natten, pga Björn. Han sov oroligt och sängen betedde sig som en vattensäng – det visade sig för övrigt vara två enkelsängar som jag upptäckte satt ihop med plastband när jag desperat försökta dra loss min säng från sjögången som min sambo genererade. 

Säsongspremiär

På morgonen kollade de på barnTV – vilken grej! Vi har inte TV, vi netflixar som så många andra men TV har vi inte känt behov av – medan vi drack upp vårt te i lugn och ro (semesterpoäng!). 

Förmiddagen var grå och varm, i alla fall för mig som trott att vi skulle stå stilla och gnälla 90% av tiden och alltså hade klätt mig som om det vore -10°. Men till min ordlösa, gapande förvåning stod ingen stilla, och pojkarna behövde minsann inte be mig två gånger om att åka hit eller dit. Vis av förra årets erfarenheter tänkte jag att nu jävlar gäller det att haka på när de visar intresse.

Muta muta mutaaaa

De åkte glatt ett tag, sen ville de gå hem. Då tog jag fram russinpåsen och sa att man får russin varje gång man kommer upp. “Upp” i sammanhanget var slutet på rullbandet, som de med ny energi åkte själva. Dansande. Jo, precis, dansande. 

Sen var det dags för lunch, så vi tog knappliften upp och gick den korta biten till lägenheten, käkade och sov. Jag var helt slut så jag sov också, efter att ha fräst nåt sympatiskt åt Björn om att allt var hans fel. Det kändes mycket bättre på eftermiddagen sen, kan jag säga. 

Efter mellis ville pojkarna inte gå ut. De hade hittat på nån lek och skulle minsann vara kvar i sina våningssängar och kasta kläder på varann, men Björn tog bestämt tag i dem och sa att nu går vi ut. Ut! Vi är inte här för att sitta inne.

Pojkarna protesterade högljutt, Simon protestgrinade och Adrian lekte överkokt spaghetti med skrynkligt ansikte och skrek att han inte ville. 

Jag tänkte att shit, undrar om vi sabbar skidglädjen nu genom att tvinga ut dem. Jag hade inte behövt fundera på det, egentligen visste jag ju att det var deras vanliga våga-vägra-förändring-föreställning, men när jag så gärna vill att nånting ska bli bra så har jag en tendens att bli en riktig softis.

Succén

Anyway, vi gick ut igen. Nu var det mörkt, men det har ju aldrig hindrat någon så vi körde på. Humöret var ännu bättre än på förmiddagen, energin och viljan ännu högre och modet var med oss. Och hör och häpna; båda två åkte själva nedför backen bredvid rullbandet strax innan middag.

Dag 2, lördagen alltså, var det mer folk och om möjligt ännu gråare, men vem bryr sig? Ut, upp, glada miner och entusiastiska befallningar om riktning och och fart om “Mera! Igen! Åk mamma, kör nu!”.

När pojkarna sov middag gick jag ut och körde själv. Jag lyckades, helt i enlighet med hur jag gör saker, åka vilse. Just det, vilse. På Kungsberget. Har du sett pistkartan? Hur är det möjligt, liksom.

kungsberget pistkarta
Bildkälla

Inte för att det gjorde nåt, backarna är inte långa men jag fick ändå upp lite fart här och där och tyckte liksom att det hela var en himla bra dag.

På kvällen tog vi knappen med dem upp till Nintendo-backen. Det är en bred pistad bana i skogen med Super Mario-figurer och grejer. Såhär på kvällen var den upplyst av blå och röda strålkastare, och pojkarna tyckte det var riktigt spännande.

På söndagen förlängde vi skidhyra och liftkort och åkte fram till lunch. Det var otippat vackert väder och kallt kallare så den våta snön hade frusit till under natten. Vi tog med oss pojkarna ända upp på toppen, eftersom det gick så bra att åka med dem mellan våra skidor.

toppen på kungsberget
Adrian. Rutinerad skidåkar-treåring kontemplerar förhållandena medan sega föräldrar orienterar sig och fotar.

Mjölksyran i benen var total när vi åkte ner för att äta lunch, bara så du vet. Men det var mer än värt det. Jag hade aldrig vågat hoppas på att vi skulle komma så långt på bara en enda dag, och sen dessutom fortsätta se fler framsteg även dagen därpå. Vi är rent lyriska över hur bra det blev alltihop, och hoppas att vi får möjlighet att komma iväg i alla fall en gång till innan den här “vintern” tar slut.

Halloweenkväll på Gröna Lund

Vi var på Gröna Lund förra året, i samband med säsongsslutet, men då var det inte halloweentema så i år var det lite annorlunda – på flera sätt. Pojkarna är till exempel ett år modigare nu.

Upplägget

Eftersom pojkarna fortfarande sover efter lunch, särskilt den här dagen då det skulle bli en senare kväll än vanligt, kunde vi inte vara på plats förrän framåt 16. Där skulle vi möta pojkarnas farmor och så tänkte vi åka järnet fram till typ 17:30. Då skulle vi äta middag i max en timme på en restaurang på området, och sen skulle vi åka mer och sen dra hem när barnen blev trötta.

Genomförandet

Vi mötte upp farmor i entrén strax före 16 (kors i taket), efter en snäll fulparkering* för att slippa tappa en timme på det. Vi hann kommentera den otippat stora mängden människor, och sen drog Adrian rakt in i folkmassan.

Jag ropade, men det reagerade han inte på, så det första som hände var att jag sprang efter och tacklade ett gäng tonåringar (de såg ut att kunna ta det) för att inte tappa pojken ur sikte, och sen hade vi ett allvarligt kort snack om hur den här kvällen skulle te sig såvida han inte ville åka hem direkt. Han tog det bra, och det hände inte fler gånger. Möjligen för att vi var på alerten precis hela tiden efter det.

Halloween på Gröna Lund

Det här med att det var Halloween på Gröna Lund visste vi om innan, men det är ju svårt att föreställa sig vad det faktiskt innebär innan man är på plats, men det gick ändå bra. Lustiga Huset var omdanat till Olustiga Huset så där tordes vi inte gå in, och Kärlekstunneln som också bytt namn var det så lång kö till så det blev inte heller av.

Men! På lilla området var det mest röken, ljusen, spindelväven och zombiebandagen som frångick det vanliga. Plus pumpor och kittlar och annan sedvanlig halloweendeco förstås.

Vi började med den traditionella karusellen, sen blev det mest kringirrande fram till middagsdags. Adrian ville gå åt alla håll samtidigt, Simon var orolig och fascinerad på samma gång och kunde inte heller fokusera. Jag åkte lilla pariserhjulet med Adrian (det tog ungefär 6 månader att avverka) …

“Wwooooooooww …!”
Alltså han är så söt när han sitter och är hänförd, Adrian.

… och sen åkte farmor hem och vi gick till restaurangen.

Middagen

Vi hade nog tur, som fick bord direkt. Maten var ok, det här med buffé är en riktigt bra grej med barn alltså, det var som om det inte fanns någon botten i dem. Vi har tur med ungar som inte drar sig för att äta, men det här med “en timme är väl rimligt” blev det inte så mycket av med. De åt konstant i 90 minuter – punkterade av diverse pauser förstås. Jag menar, en middag är väl inte komplett utan ett utspillt glas, 2 toalettbesök och ihärdigt flörtande, eller?

Gröna Lund, rond 2

Yes. Med mat i magen och mindre folk i parken var det full fart efter middagen. Pojkarna sprang, och vi sprang efter. Bilarna skulle åkas, och lilla tåget, och så Nyckelpigan.

Förra året var Adrian inte riktigt redo för Nyckelpigan, visade det sig, efter att han tjatat sig till ett åk under vilket han framgångsrikt imiterat Jabba The Hutt**, men i helgen var det annorlunda.

Halloween på Gröna Lund
“Spindelpigan”

Vis av förra årets erfarenhet satt vi nu bredvid våra små och talade om för dem vad som skulle hända medan personalen gick runt och kollade att alla säkerhetsanordningar var på plats.

“Titta där, ser du hur rälsen går ner som i en grop där borta? När vi åker där kommer det känns i magen som när man gungar sådär riktigt högt, du vet.” Sen satt jag om kommenterade åket medan det pågick, med saker som “nu kommer gropen, är du beredd?” och så vidare.

Första varvet var de tysta. “ÅÅÅ ETT VARV TILL! HURRAAA!!” tjoade jag uppför andra varvet. Tystnad. “WwwwwiiiIIIIIIIiiih!” fortsatte jag och garvade åt mig själv. “Va? TRE varv? Visst är det FANTASTISKT, Simon??”.

“HA HA HA JAAAAAAAA!!” kom det från honom då och när vi klev av kände jag så väl igen adrenalinkicken i pojkarnas röster när det studsade ur vagnarna och skrattade och skrek “EN GÅNG TILL!!” i kör.

Vi hann bara med Nyckelpigen – förlåt, Spindelpigan – 2 gånger och bilarna också, för sen var det sent och dags att åka hem under stora protester.

Nästa år gör vi om det, men jag tror vi undviker Halloween då.


*Snäll fulparkering: parkering på sannolikt, men inte helt säkert, otillåten plats där bilen inte står i vägen för någon.

**Jabba The Hutt. Bildkälla här.