Simon pressade sina gränser i Godiståget på Kolmården

Simon åker Viktoria, och är lika åksjuk som jag.

Första besöket på Kolmården

Vi har aldrig varit på Kolmården tidigare, till skillnad från alla andra barnfamiljer vi känner. Eller jo, jag var där en gång när jag var liten, men det är kanske 30 år sen och jag minns bara delfinerna och att jag sedan ville bli delfinskötare. Den framtidsplanen höll för övrigt i sig ganska länge. 

Vi hade planer på att åka dit redan förra sommaren, men det skulle ha hänt i samband med att vi hyrde stugan och vi var för sega på bollen så det fanns inga biljetter kvar då. Pojkarna har med andra ord spetsat på att åka till Kolmården sedan förra sommaren, och de blir dessutom påminda om Bamses Värld i många av de Bamsetidningar vi fick av grannarna förra året. Bamses Värld är alltså vad som har hägrat för dem, inte djuren.

Listan

Jag försökte googla på saker som är bra att tänka på inför ett besök på Kolmården, och hittade förstås massor. Till slut satt jag med en liten lista som jag övertygade Björn om att vi skulle följa, och på den stod bland annat barnvagn

Vi sålde barnvagnen för ganska länge sen nu, men jag hade läst att även för barn som är vana att gå kan det vara bra att få vila benen ibland för det är stora avstånd. Kolmården har 2-hjuliga skrindor för uthyrning, men jag tänkte att vår cykelvagn skulle vara bättre. 

Så jag klurade på hur man fäller ihop den för att kunna packa den, misslyckades på slutet och så hade vi den med oss på hela resan till både Öland och Skåne. Men så en sen kväll på Öland, precis när vi skulle somna, sa Björn:

“Packade du ner framhjulet till vagnen?”

“Va? Vilket framhjul? Nej. Var var det nånstans? Det ska ju ligga i vagnen! Det är klart att jag inte tänker på det när det inte ligger i vagnen!”

Sen insåg jag att det där var ändå nåt som jag, i egenskap av vagnpackare, borde ha tänkt på.

Vägen dit

Vi lämnade Skåne efter frukost och körde till ett hotell, beläget 40 min bilresa från Kolmården, för övernattning innan dagen D. Dagen D skulle inte starta förrän kl 13 så vi åt hotellfrulle och badade i deras spapool medan regnet öste ner utomhus. Lagom till utcheckning och avresa mot lunchrestaurang upphörde regnet och när vi kom till parkeringen lyste solen. 

Björn höll Adrian i handen medan han kryssade mellan bilarna på jakt efter en parkeringsautomat. Ett bonk, ett ryck och ett has följt av ett kristallglasskrik fick honom att sakta ner. Adrian var så exalterad så han hade sprungit rakt in i en parkerad bilbackspegel, och reste sig nu med ett elakt märke i pannan.

På plats

Vi hyrde en skrinda – vi hade inte behövt oroa oss, det fanns hur många som helst – och gick rakaste vägen till Bamses Värld. Barnen gjorde stora ögon och sprang så åt varsitt håll, efter att Simon högt och tydligt klargjort att han minsann ALDRIG tänkte åka Godiståget, så vi delade på oss och spenderade massor av tid i kö. Det hade i och för sig kunnat gå långsammare i köerna, så en ska kanske inte klaga. 

Utsikt från Skalmans bil. Simon körde.

Bergochdalbanan Godiståget

Jag gick med Simon som körde Skalmans bilar och häpnade över hur kort banan var, och sen åkte vi Minihopp. Det killade i magen på mig, jag tål ju nästan ingenting längre vilket är himla trevligt eftersom de jag åker med inte heller tål så mycket. Jag tjoade och skrattade, och efter en liten stund hakade Simon på. När vi kom ner var han alldeles adrenalinstinn och jag berättade att det där killet i magen är varför jag gillar att åka bergochdalbana. 

Björn och Adrian i Minihopp. Det kom en regnskur strax efteråt, men i övrigt var det precis regnfritt och en hel del sol också.

“Jag tror det känns ungefär sådär att åka Godiståget,” sa jag apropå.

“JAG VILL ÅKA GODISTÅGET MAMMA! KOM!!”

“Va? Vill du?”

“Ja, sluta fråga jag har ju sagt att jag vill åka så nu åker vi! Kom!”

“Ja, javisst, om du vill det så gör vi det.”

I kön påminde jag honom om att vi lätt kunde lämna kön om han ändrade sig. Han suckade, och ändrade sig icke. Jag var förvånad, och lite skeptisk.

På väg upp, i bergochdalbanan Godistågets första långa (“långa”) uppförsbacke, höll jag honom i handen och sa att man ska dra efter andan precis på toppen. Vi gjorde det tillsammans, och sen bar det av.

Jag tjoade och tjöt när det sög i magen och efter första svängen tittade jag på Simon.

På förskolan har de känslokort de pratar om ibland. De är som halva A4 med ett tecknat ansikte på, och varje kort uttrycker en känsla i ansiktet. Jag kom att tänka på det för Simons ansikte hade stelnat till skräckkortet. Hans såg ut lite som en negativ teatermask.

Jag visste inte hur jag skulle hjälpa honom, så jag ropade “Andas, Simon! Andas!” och såg hur han kom ihåg att det är nåt man gör.

Efter första varvet – för man åker två varv – satt vi i uppförsbacken igen och han tyckte absolut inte att det var roligt. 

“Nej, men nu sitter vi ju här så vi kan bara stå ut tills det är klart, och det går fort. Nu, dra efter andan, och sträck på ryggen så du inte trycks ihop där nere. Är du beredd?”

Han sträckte på sig, och vi drog efter andan tillsammans.

“Luta dig dit vi är på väg, Simon!” ropade jag över rälsljuden och Simon lutade sig i svängarna. Den här gången gick det bättre för honom, men när vi klev av sa han att det INTE var kul och ALDRIG MER skulle han åka nåt liknande, det kunde jag glömma. Jag höll med om att han inte behövde åka mer, någonsin, om han inte ville.

Elefanterna!

Vi var kvar i Bamses Värld ganska länge, tills alla attraktioner hade åkts minst en gång, och sen sa Simon att det var mycket mindre än han hade trott. Han ville gå och titta på djur, och Adrian behövde ingen övertalning. Vi åt matsäck medan vi promenerade mot elefanterna, och gick förbi en massa fina djur på vägen. Just elefanterna var det jag som ville se; det finns inget djur som är så underbart som elefanter (och igelkottar), och de hade en unge! En liten indisk elefantpojke, och jag visste knappt vilken fot jag skulle stå på under all gullighet. 

Vi gick förbi den största klätterställning vi någonsin klättrat i också, på den stora lekplatsen, så där blev vi kvar ett tag. Björn passade på att testa hur bra GPS-tagen vi lagt i Adrians jeansficka fungerade, och det var lite si och så med det men den var inte sämre än Simons klocka, så det är ju alltid nåt. 

Slutspurten

När vi började bli lite trötta och funderade på hur vi skulle göra med middag, om vi kanske bara skulle ta nån korv för vi var inte så hungriga, ville barnen tillbaka till Bamses Värld så vi tänkte att vi avslutar dagen där. Simon gick med Björn, och jag gick med Adrian. Vi åkte Godiståget. Adrian älskade det, ögonen lyste på honom och han log och skrattade hela vägen. 

kö till godiståget
Adrian i kön till Godiståget.

Efter ett tag letade de andra upp oss och Simon kom och tog mig i handen.

“Mamma?”

“Ja?”

“Jag vill åka Godiståget.”

“Va? Vill du?!”

“Ja. Blir du glad då?”

“Simon, jag är lika glad oavsett. Jag har dessutom åkt det både med dig och Adrian så jag är jätteglad. Ska vi åka det igen då är det för att du vill det. Bara om DU vill.”

“Jag vill åka Godiståget. Med dig.”

“Ok. Nu eller?”

“Ja nu! Kom mamma! Vi springer!!”

Han upphör aldrig att förvåna mig. När vi satte oss i tåget för andra gången och fällde ner bygeln undrade jag om jag såg ut som känslokortet för förvåning.

“Simon, det här tycker jag är jättemodigt av dig. Du är så himla cool!” 

Den här gången gick det mycket bättre, men han tyckte tydligen inte att det var så kul nu heller. Men vaddå! Snacka om att ha försökt. Dessutom tycker han antagligen att Godiståget är det bästa som finns om vi åker tillbaka nästa år.

Hemma igen

Vi var hemma runt kl 21 och det var fyra mycket trötta familjemedlemmar som släpade sig ut ur bilen, och tjafsade sig uppför trappan i vanlig ordning. 

“Nästa år, om vi åker dit igen, så tycker jag att vi tittar på djuren istället,” sa Simon innan han vek ner sig för natten. 

“Nästa år, hjärtat, om vi åker dit igen så vill jag åka Wildfire.”

“Vad är det?”

“Det är som Godiståget, fast för vuxna.”

Man kan alltid drömma.

”Har du samma vingbredd som en örn?”

Vi var på lådbilslandet på Öland

Tveksamt intryck av Lådbilslandet

Vi kör förbi skylten till Lådbilslandet varje gång vi kommer till Öland, men vi har aldrig varit där. Vädret har varit halvdant, eller så har barnen varit för små – dessutom så ser det där märkliga pariserhjulet med lådbilar i, som man kan se från vägen, övergivet ut och jag har tänkt att för att locka folk borde det som syns från vägen vara det finaste av allt. Jag har med andra ord tänkt att vi nog aldrig skulle åka dit.

Men så tipsade farmor Annette om det, så Ölands tredje dag var vi där och man kan säga mycket om Lådbilslandet, men övergivet är det definitivt inte. 

Det här med att tappa bort barn

Lådbilslandet Öland
Adrian kör lastbil på lådbilsbanan.

Efter entrén (nästan 900 kr för oss fyra) sprang barnen direkt till stora lådbilsbanan. Adrian klättrade in i en av dem, en lastbil med släp, och fick hjälp att starta och så var han iväg. Det är små bensinmotorer – Björn gissar att det är tvåtaktsmotorer som drivs med bensin och olja – som lådbilarna kör omkring med. Simon var lite senare i starten, så under några förvirrade ögonblick tappade vi Adrians lastbil ur sikte på banan, och sen kunde jag inte hitta den. När den väl återfanns stod den parkerad där man kliver på och av, och Adrian var försvunnen. 

“Var är Adrian,”sa jag till Björn som diskuterade med Simon.

“Vet inte,” sa han.

“Då är Adrian borta,” konstaterade jag. “Vi måste leta.”

“Jag vill inte leta,” sa Simon.

“Det här är allvar Simon, du måste hjälpa till, kom nu så letar vi tillsammans,” sa jag utan att lämna utrymme för invändningar, och Simon förstod faktiskt. Han tog min hand och så började vi jogga åt det enda håll Adrian borde ha kunnat bege sig, och efter 5 andetag fick jag syn på honom. Stackarn, han var ledsen och rädd och gick runt och tittade efter oss, så vilsen och med hängande underläpp.

Det är skillnad att tappa bort dem nu, jämfört med när de var yngre. Nu vet jag, i den mån man kan veta sånt, att de inte kommer börja vandra planlöst och lämna området och försvinna ut i skogen eller börja gå längs landsvägen, eller nåt annat konstigt. De kommer att irra omkring och leta på samma sätt som vi. 

“Kommer du ihåg vad vi har sagt att ni ska göra om ni tappar bort oss,” frågade jag Adrian där han hängde och grät stilla i min famn.

Han skakade på huvudet.

“Stanna kvar där du är, så att vi kan hitta dig.”

“Jag glömde det …” snyftade Adrian, och jag tänkte återigen att den där klockan* som Simon har skulle göra stor nytta på Adrian ibland.

En bra dag ändå

Resten av dagen förflöt utan missöden, barnen åkte inte bilbanan mer för det fanns karuseller också. Eftersom inträdet är det enda man betalar, förutom mat och annat då förstås, så var karusellerna gratis och barnen åkte non stop i flera timmar. Kaffekopparna, en traditionell karusell med cirkushästar, och två liknande den i andra utföranden. Särskilt den med båtar åkte Adrian in i absurdum och mot slutet, när vi hade varit där i fem timmar, satt han och åkte varv efter varv i de där båtarna med blicken fäst vid nån fjärran punkt strax under karusellens mitt. Det fanns inga barn i kön så han behövde inte ens kliva av mellan åken. Det var där nånstans vi tänkte att det var dags att avrunda. Jag fick med mig Adrian för att leta rätt på Simon och Björn, och när Simon fick nys om att vi skulle åka hem så tog han repfärjan ut i vattnet igen och ville inte komma tillbaka. Så där fick vi stå en stund, och filosofera kring handling och konsekvens – dvs muta och hota.

Lådbilslandet Öland
Simon är inte helt och hållet simkunnig än, men det var lugnt för det finns guldfiskar i det grumliga vattnet så det är nog inte så djupt.
Lådbilslandet Öland
Motocross.

Förutom karuseller och bilbana så finns där också “motocross” för barn under 130 cm, vilket är samma gräsklippsmotorer i trehjulingar och fyrhjulingar, och så finns det en hinderbana inne bland träden, en stor hoppkudde och klätterställningar med lianer. Även om klätterställningen förhoppningsvis sett bättre dagar, och helhetsskicket på Lådbilslandet skulle kunna vara bättre, så var det ändå bra och barnen älskade det. De ville absolut inte åka hem och de gick med på det ändå till slut, bara för att vi lovade att komma tillbaka nästa år.

Lådbilslandet Öland


*Simon fick en GPS-klocka när han fyllde 6 år. Till Adrian har vi köpt en tag nu som vi knäppte på honom på Kolmården igår, utifall att han skulle springa bort igen. Återkommer om hur det gick. 

Halloweenkväll på Gröna Lund

Vi var på Gröna Lund förra året, i samband med säsongsslutet, men då var det inte halloweentema så i år var det lite annorlunda – på flera sätt. Pojkarna är till exempel ett år modigare nu.

Upplägget

Eftersom pojkarna fortfarande sover efter lunch, särskilt den här dagen då det skulle bli en senare kväll än vanligt, kunde vi inte vara på plats förrän framåt 16. Där skulle vi möta pojkarnas farmor och så tänkte vi åka järnet fram till typ 17:30. Då skulle vi äta middag i max en timme på en restaurang på området, och sen skulle vi åka mer och sen dra hem när barnen blev trötta.

Genomförandet

Vi mötte upp farmor i entrén strax före 16 (kors i taket), efter en snäll fulparkering* för att slippa tappa en timme på det. Vi hann kommentera den otippat stora mängden människor, och sen drog Adrian rakt in i folkmassan.

Jag ropade, men det reagerade han inte på, så det första som hände var att jag sprang efter och tacklade ett gäng tonåringar (de såg ut att kunna ta det) för att inte tappa pojken ur sikte, och sen hade vi ett allvarligt kort snack om hur den här kvällen skulle te sig såvida han inte ville åka hem direkt. Han tog det bra, och det hände inte fler gånger. Möjligen för att vi var på alerten precis hela tiden efter det.

Halloween på Gröna Lund

Det här med att det var Halloween på Gröna Lund visste vi om innan, men det är ju svårt att föreställa sig vad det faktiskt innebär innan man är på plats, men det gick ändå bra. Lustiga Huset var omdanat till Olustiga Huset så där tordes vi inte gå in, och Kärlekstunneln som också bytt namn var det så lång kö till så det blev inte heller av.

Men! På lilla området var det mest röken, ljusen, spindelväven och zombiebandagen som frångick det vanliga. Plus pumpor och kittlar och annan sedvanlig halloweendeco förstås.

Vi började med den traditionella karusellen, sen blev det mest kringirrande fram till middagsdags. Adrian ville gå åt alla håll samtidigt, Simon var orolig och fascinerad på samma gång och kunde inte heller fokusera. Jag åkte lilla pariserhjulet med Adrian (det tog ungefär 6 månader att avverka) …

”Wwooooooooww …!”
Alltså han är så söt när han sitter och är hänförd, Adrian.

… och sen åkte farmor hem och vi gick till restaurangen.

Middagen

Vi hade nog tur, som fick bord direkt. Maten var ok, det här med buffé är en riktigt bra grej med barn alltså, det var som om det inte fanns någon botten i dem. Vi har tur med ungar som inte drar sig för att äta, men det här med ”en timme är väl rimligt” blev det inte så mycket av med. De åt konstant i 90 minuter – punkterade av diverse pauser förstås. Jag menar, en middag är väl inte komplett utan ett utspillt glas, 2 toalettbesök och ihärdigt flörtande, eller?

Gröna Lund, rond 2

Yes. Med mat i magen och mindre folk i parken var det full fart efter middagen. Pojkarna sprang, och vi sprang efter. Bilarna skulle åkas, och lilla tåget, och så Nyckelpigan.

Förra året var Adrian inte riktigt redo för Nyckelpigan, visade det sig, efter att han tjatat sig till ett åk under vilket han framgångsrikt imiterat Jabba The Hutt**, men i helgen var det annorlunda.

Halloween på Gröna Lund
”Spindelpigan”

Vis av förra årets erfarenhet satt vi nu bredvid våra små och talade om för dem vad som skulle hända medan personalen gick runt och kollade att alla säkerhetsanordningar var på plats.

”Titta där, ser du hur rälsen går ner som i en grop där borta? När vi åker där kommer det känns i magen som när man gungar sådär riktigt högt, du vet.” Sen satt jag om kommenterade åket medan det pågick, med saker som ”nu kommer gropen, är du beredd?” och så vidare.

Första varvet var de tysta. ”ÅÅÅ ETT VARV TILL! HURRAAA!!” tjoade jag uppför andra varvet. Tystnad. ”WwwwwiiiIIIIIIIiiih!” fortsatte jag och garvade åt mig själv. ”Va? TRE varv? Visst är det FANTASTISKT, Simon??”.

”HA HA HA JAAAAAAAA!!” kom det från honom då och när vi klev av kände jag så väl igen adrenalinkicken i pojkarnas röster när det studsade ur vagnarna och skrattade och skrek ”EN GÅNG TILL!!” i kör.

Vi hann bara med Nyckelpigen – förlåt, Spindelpigan – 2 gånger och bilarna också, för sen var det sent och dags att åka hem under stora protester.

Nästa år gör vi om det, men jag tror vi undviker Halloween då.


*Snäll fulparkering: parkering på sannolikt, men inte helt säkert, otillåten plats där bilen inte står i vägen för någon.

**Jabba The Hutt. Bildkälla här.

Vilken helg vi fick! Helgaktiviteter, besök och allmänt schysst stämning

Helger är egentligen för korta, de borde vara 3 dagar långa istället. Ett gäng händelser fyllde helgen så att vi knappt hann se den passera; besök och helgaktiviteter mötte varandra halvvägs och det var så mysigt. Yr, rosa hjärtesmiley.

Finbesök

Pappa kom upp och hälsade på i onsdags, stannad till i lördags morse och det var, med risk för upprepning, jättemysigt. Han träffar inte barnen ofta eftersom han och Pia bor i Skåne, men vi brukar face-tima en gång i veckan eller så och när han skulle hämta dem efter föris i onsdags så mötte de honom under jubel i hallen med skor och kläder redan i famnarna.

Lekland

I lördags åkte han hem, och i tomheten efter min pappa tittade jag och Björn ut genom fönstret och tänkte samma sak: valet stod mellan att frysa i regnet i nån lekpark i 2 timmar på förmiddagen, eller att åka och göra nåt kul inomhus. Svårt val.

Vi åkte till Leo’s Lekland. Barnen blev förstås jätteglada men jag tror jag blev tröttast av alla av det besöket. Adrian klättrar överallt där Simon far fram, och jag tänkte mycket på hur utvecklande det måste vara rent motoriskt för honom att ha nån att ta rygg på – särskilt på ett lekland.

helgaktiviteter
Dammet efter Simon lägger sig sakta vid horisonten.
helgaktiviteter
”Ba-da?!”

Gröna Lund

I söndags kom Annette (farmor) och hälsade på över lunch – jättemysigt, återigen, med fint väder och pigga ungar. På eftermiddagen tog vi bilen in till Gröna Lund, eftersom jag var där på kickoff med praktiken för snart 2 veckor sen och inte har slutat prata om att ta med barnen dit sedan dess, och mötte upp Jonas och Monika innanför entrén.

Barnen har aldrig varit på Grönan förut, så vi hade en handlingsplan. Vi hade tittat ut vilka attraktioner som de skulle kunna tänkas gilla, och vi var inte helt fel ute. Veteranbilarna kördes såklart, sen karusellen, tuff tuff tåget, och sen ville Simon åka Nyckelpigan. Jag ställde mig i kö med honom, men då skrek Adrian tills Björn ställde sig med Adrian på axlarna i kön han med.

Nyckelpigan. Bildkälla: Gröna Lund.

Simon gillade det. Sista varvet skrattade han. Adrian och Björn åkte i omgången efter oss, och jag såg på min yngste att … m, det var för tidigt. Nog såg han rolig ut, men det såg inte ut som att han var med om något positivt och det drog lite i mammahjärtat. Kanske borde vi bara ha sagt nej, men samtidigt så ville han verkligen. Han var inte så pigg på fler karuseller efter det, men envisades trots allt med att åka de flygande elefanterna, något som han fortfarande verkar ångra bittert – liksom jag, som åkte med honom och blev åksjuk.

Vi var kvar till läggdags, så det blev en sen kväll och igår morse tog vi en halvtimmes sovmorgon. Barnen pratade fortfarande om ”tivolit” under frukosten, båda var särskilt förtjusta i Kärlekstunneln och sen bröt Simon ihop i vanlig ordning, denna gång för att jag sa att Gröna Lund har stängt nu fram till i vår.

Praktiken so far

Jag lämnade 2 tjocka första veckor på praktiken bakom mig i och med helgen, och sammanfattningsvis kan vi säga att det funkar bra. Jag jobbar i program som jag är bekväm med, får vara kreativ utan tidspress och de lyssnar när jag kommer med frågor. Mer än så kan väl inte begäras, sen är det förstås som de säger; jag väljer själv hur jag vill hantera min praktik. Översättning: det finns jobb att göra för den som känner att tiden finns. Översättning: tillfälle att arbeta med tidsfördelning och att känna sig tillräcklig trots att man inte kan vara på plats lika länge som vissa andra. Översättning: personligt utvecklande.