Stolta och ansvarslösa mamman i farten igen

Måste bara berätta, apropå gårdagens inlägg om simlekis, hur det gick för Simon på simningen igår!

Igår kväll var det som sagt dags för simlekis för Simon igen. Det är fortfarande samma succé, och han är mer bekväm i vattnet. Det märks på flera sätt. Särskilt det här med att han vågar hänga själv från bassängkanten och sen skjuta ifrån med fötterna från väggen och liksom “hoppa” eller kasta sig till mig.

Igår då, precis innan vi skulle gå upp, felbedömde både han och jag avståndet till varandra – eller, jag trodde att jag hade minst en sekund till på mig att inta position – så Simon kastade sig ut i vattnet. Halvvägs insåg han att han inte skulle nå mig, så då drog han in armarna mot kroppen och försvann under vattnet.

När jag kom fram, typ två hela sekunder senare, då hängde han i vattnet med hjässan 10 cm under ytan och cyklade på som om han aldrig hade gjort annat än att trampa vatten. Jag drog upp honom, han spottade och fräste lite och gav ifrån sig ett irriterat “UÄÄ”, och sen var det bra.

Två saker var bra med det här:

  1. Han lärde sig att han klarar det, och det blev ingen grej – eller jag säger att det inte blev en grej men det blev det ju; jag var så impad och så ohanterligt stolt att jag liksom nästan tjöt av glädje och dränkte honom i beröm istället.
  2. Han sjunker inte som en sten. Jag hade trott – oklart varför, men antagligen pga mjukt mammahjärta – att han skulle sjunka som en sten till botten och bli liggande stilla. Fullständigt logiskt.

Slut på anekdot. Mvh /sjukt stolt mor

Badbild från Öland i somras.

Simon ska träna vattenvana på simlekis i höst

Jag nämnde i somras att Simon skulle få en egen aktivitet utan lillebror i hasorna precis hela tiden, så vi bokade honom på simlekis nu under hösten. Han är inte helt bekväm i vatten, det verkar vara nån sorts skräckblandad förtjusning eftersom han inte heller kan hålla sig borta. Han vill, men han är försiktig och reserverad, så det är hög tid att träna vattenvana med honom.

Oavsett karaktären i hans förhållande till vatten så måste han ju lära sig att simma. Han behöver göra något eget, helst tillsammans med mig eller Björn, så därför var simlekis ett ganska självklart val.

Vi går på söndagar, och idag blir tredje gången vi går dit. Simon längtar.

Succé

Jag får, i egenskap av mor, ganska ofta anledning att bli sådär uppblåst stolt över Simon. Du vet, det är ju min lilla pojke, han behöver egentligen inte göra mycket mer än existera för att jag ska vara stolt över honom, men det här är nåt alldeles extra.

När vi kom dit första gången så var vi precis i tid. Nästan alla andra var redan i bassängen, så jag gick före Simon nedför bassängtrappan. Han ville stanna kvar på kanten, dvs han ville göra som han alltid gör och titta på och vara med nästa gång, men det kom folk bakom så jag fick bära ner honom i vattnet.

Bassängen är supermysig, det är 35° i vattnet OCH det finns en bubbelpool man får stanna kvar en stund i. Det är för övrigt samma bassäng där babysimmet höll till för 4 år sen.

Han protesterade inte eller så, däremot satt han som en hårt spänd ryggsäck i famnen på mig så det blev inte så mycket deltagande de första 10 minuterna, men sen släppte det.

Han tyckte det var så roligt med sångerna och lekarna, och övningarna vi skulle göra, så han glömde bort att bara titta på. Efter halva lektionen trampade han på i vattnet som en liten motor, och när barnen skulle “flyta” på rygg med öronen under vattnet skrattade han högt och pekade på bilderna i taket när jag sakta drog runt honom som en tröja vid ytan.

Förra veckan, alltså andra gången vi var där, så hade han så roligt med en sån där plastring som man ska hämta på botten – alltså vi gjorde ju inte det, men den var av den sorten – att han glömde bort at vara rädd. Han sköt ifrån kanten med benen och liksom kastade sig rakt ut i vattnet till mitt ben som jag höll upp strax under ytan (och som ringen hängde på). Det skulle inte ha hänt för 3 veckor sedan, det kan jag lova. Jag blev så stolt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

En del har vattenvana, andra har annan vana

Det andra barnen på kursen har väldigt olika nivå på vattenvana, men övningarna är gjorda så att alla kan delta efter sin egen förmåga. Vissa behöver nog inte träna vattenvana lika mycket som de behöver lära sig att simma hjälpligt; vi har till exempel en liten flicka som är 4 år, och som är stolt ägare av ett par simglasögon som hon aldrig tar av sig. Hon tillbringar mer än hälften av tiden under vattnet. Simon är ju inte riktigt där.

Simon har inte fått så mycket vattenvana. Han har gjort annat istället. När vi går med våra pojkar till badhus så klättrar de på allt. Adrian klättrar så högt han kan komma och sen hoppar han ner i vattnet därifrån. Tappar jag pojkarna med blicken på badhus så börjar jag alltid med att höja den och leta i ögonhöjd. På lekplatser klättrar de på utsidan av klätterställningar och rutchkanor, på tak och i träd och gärna också på ställen som inte är tänkta att beträdas alls.

Första besöket på simlekiset med Simon, när vi precis kommit och skulle byta om och var lite stressade (dvs JAG var lite stressad), så vände jag ryggen till några sekunder för att plocka ihop alla prylar som spritt sig. En annan mamma intill sa plötsligt:

“Får han vara där uppe?”

Jag vände mig om och fick syn på Simon där han satt och skrevade spritt språngande ovanpå klädbänken med tillhörande klädkrokar (modell omklädningsrum i skolan). Alltså ovanpå alltihop, med sitt ljusa huvud nästan vid taket.

“Å. Simon, hoppa ner därifrån, det är inte meningen att vi ska vara där.”

“Jag fick nästan hjärtattack,” sa mamman och menade att det inte handlade om att hon uttryckt missnöje för att man inte FÅR klättra där, utan mer att hon blivit orolig. “Tänk om han ramlar ner.”

“Det gör han inte,” sa jag bekymmerslöst och kände mig ett ögonblick som en ansvarslös förälder men ändå stolt på samma gång. Men jag vet ju att han nästan aldrig ramlar, och OM han ramlar, så har han en för mig nästan magisk förmåga att få tag i nåt med ena handen och sen fånga sig själv. “Vi behöver träna vattenvana, klättervana har han redan,” skojade jag och gick mot duscharna medan Simon krånglade sig ner och kom efter.

Simon är tokbra på att klättra. Vattenvanan däremot, den jobbar vi på.

VAB för magsjuka
Simon klättrar upponer. Gammal bild från förra vintern, innan vi fattade varifrån magsjukan kom hela tiden.

Komiskt korrekt

Jag: “Få se vad du har hittat, Simon?”

Simon: “Nej.”

Jag: “Jo men får jag titta bara? Du får tillbaka den.”

Jag: “Ahaaa, det är en snowboardåkare. Men vad gör han med hakan?”

Simon: “Jag vet inte. Få se? Vad gör han?”

Jag: “Han kanske ler … måste säga att det var en välbalanserad sak, den tippar inte – även om den inte är anatomiskt korrekt.”

Simon: “Vaddå, är den inte komiskt korrekt?”

Jag: “Nej, kanske inte det heller.”

Duscha inte mitt godis!

Simon står i duschen sent på kvällen, dvs runt kl 21. Jag duschar honom och tvättar hans hår eftersom han sagt att han inte kan sova för att det kliar så mycket i håret.

“Sluta mamma sluutaaa! Inget mera vatten, nej nej! Näääääj!! Inte ansiktet! Måste torka! Nääääääj!”

“Men Simon, lugn! Det är bara vatten. Det gör ingenting med vattendroppar i ansiktet!”

“Neeej mamma NÄÄÄÄÄÄÄ! DU FÖRSTÖR MINA GODISAR!”

“Va? Har du sparat godisar i håret nånstans?” – Detta känns märkligt, eftersom Simon inte fått nåt godis. Jag inser att ordet har en bredare betydelse för honom än för mig, så jag testar en teori genom att hälla lite vatten i ansiktet.

“Sluta hälla vatten, du duschar bort mina godisar!”

“Menar du din näsa?”

“JA-AAAA!!”

“Är snorkråkorna dina godisar?”

“Jaaaaaa!! Dom e goooodaaaa!! Ja vill ha dooom! Ja tyckej om dom!! Dom e mina! Sluta!!”

Allt annat än mainstream på den pojken

Min lilla empat

Simon är, förutom det här med den jobbiga perioden som pågår just nu, väldigt empatisk. Han har svårt att veta vad han ska göra med alla starka känslor, och ibland tror jag att han brottas med känslor som inte ens är hans från början.

De senaste veckorna har ett nytt beteende dykt upp i sammanhanget: När det blir mycket känslor i berättelser, framför allt kärlek och sorg och saknad, så reagerar han med att bli spattig och sprittig och ropa på den förälder som är närmast den berörda figuren i sagan. Sen springer han till sagda förälder och kastar sig våldsamt i famnen och kramar hårdhänt. Blir han hindrad i detta (“vänta lite älskling, vi ska inte gå in till pappa och Adrian nu, Adrian ska precis sova och pappa kommer till dig alldeles strax”) så bryter äkta storgråt ut och krokodiltårarna rullar utför kinderna så tätt att de knappt går att skilja åt. Det låter hårt, men detta är en klar förbättring tycker vi – förr kastade han sig fram och bet urskillningslöst så hårt att han skakade istället.

Det är som om nya ventiler för samma känslor håller på att testas, och det enda jag kan säga om det är “äntligen”.

Simon, min Simon

På hans CD med barnmusik som han ibland lyssnar på när han ska sova så finns Mio min Mio. Det är en vacker sång. Simon har frågat mig om Mio, och jag har berättat de extremt grova dragen av sagan som jag kommer ihåg och varje gång, till ljudet av musiken, så kastar han sig över mig och ska kramas och kramas. Och kramas.

Jag backar i princip ALDRIG för en kram. Särskilt inte från honom, för de är inte jättevanliga. Det här har fått mig att tänka ännu mer att han behöver mer tid med mig och Björn, fast en i taget, utan Adrian. Egen tid, alltså. Det är beklämmande svårt att få till det på daglig basis men under helger är det lättare och nu går vi ju mot sommar så då blir det också mer tid.

En svag överton av vaksamhet

Simon är fyra år gammal, och jag konstaterar med en mors svällande hjärta att han är … speciell. Jaja, ALLA barn är speciella! Men … samma stolta mammahjärta som gottar sig i sonens korrekta (och dessutom något mindre vanliga) utveckling, lägger också fingret mot hans puls och konstaterar samma sak, men med tveksam reservation och en svag överton av vaksamhet. Det finns någonting hos Simon, som inte finns hos Adrian.

Nåja … Det enda jag kan göra är att vänta och se vad det blir av det, men en sak är säker; det kommer inte att bli en mainstream* av Simon.


*Ordet mainstream har en lite negativ laddning, vilket jag tycker är jättefel. Så som vår kultur ser ut idag, i mina ögon (och många andras), så hyllas individen och allt som sticker ut. Det är modernt att vara annorlunda. Det finns gott om utrymme för personer som inte hör till majoriteten och det är fantastiskt bra, men vi är flockdjur, och för att kunna vara det måste de flesta av oss vara mainstream. Det ligger i vår natur. Hurra för individen OCH hurra för gruppen.

Bortdribblad före start … de känner mig (för?) väl

När de känner dig så väl att diskussionen aldrig blir av

Frukost, 07:15. Onsdag. Jag har jobbat en timme hemma redan, men går för att hämta en kopp te i köket och möter Björn och barnen.

“Björn, jag ser att Simon har sina finbyxor på sig.”

“Ja, han har valt sina kläder själv ur garderoben. Jag hade lagt fram andra kläder som redan var på gång, men jag sa inget för du brukar ju gilla att han väljer själv.”

“Mhm,” säger jag bara, för detta är så sant att … att jag inte hade kunnat säga det bättre själv.

“Mm,” fortsätter Björn, “så om han ska byta får du ta det med honom.”

Jag antar utmaningen, myser fram till Simon och kramar om honom.

“Simon, vilka fina byxor du har valt att ta på dig idag.”

“Ja, det är mina födelsedagsbyxor.”

“Ja, det är det.”

“När det är fest!”

“Ja. Är det fest idag?”

“Jag har dom för att jag ville vara fn … she de.”

“Du, om du tuggar ur så hör jag vad du säger. Ville du vara fin, sa du?”

Han lägger huvudet på sned, tittar på mig, sväljer och artikulerar hisnande pedagogiskt: “Ja, jag ville vara fin för dig.”

Tror du han fick gå med finbyxorna till förskolan?

Yep.

De är inte fullt lika fina längre, men vem bryr sig. Min förstfödde BRYR SIG OM KLÄDER och ville vara fin. FÖR MIG.

Höjdpunkt

Det var det viktigaste som hänt den här veckan. Hela året, faktiskt – förutom när Adrian var magsjuk senast och vände ut och in på sig själv i sin säng mitt i natten, och när vi hade ordnat och fixat i ordning allt igen sa ”jag älskar dig, tack för att du bäddar och städar i min säng”. Det var också en av de absoluta otippade höjdpunkterna … Jag undrar om det är så att han inte är vid sina sinnens fulla bruk när han precis kräkts hejdlöst. Jag menar, en annan gång lajvade han sig genom en kräkattack som katt, och vem tusan kommer ihåg att tacka i de lägena? Även om han är himla go generellt.

Men jag klagar alltså inte. Verkligen inte.

Idag fyller Björn år igen. Jag har planerat en grej ikväll, men det är fortfarande hemligt. Förresten, apropå ingenting, du glömmer väl inte läsarundersökningen? Jag lovar det tar inte mer än en minut. Tack på förhand!

Eller klicka på bilden.

Fyraårsbesiktning på BVC med överförklaringar och flygande monster

Fyraårsbesiktning

Det infaller som bekant en BVC-besiktning i samband med 4-årsdagen, så Simon var där i veckan. Med mig. 

Vi hade fått info i förväg om vad som skulle hända, men den kollade vi bara när vi fick kallelsen – vilket känns som ett halvår sen – och jag är inte säker på att Simon kom ihåg nåt från den. Jag gjorde det i alla fall inte. 

fyraårsbesiktning
Bildkälla

Alltså:

  • längd
  • vikt
  • rita
  • syn
  • hörsel
  • memory
  • och så pratar vuxna med varandra.

Det finns inte så mycket att säga om detta, mer än att allt gick bra. Han hör framför allt superbra. Det var bara problematiskt att rita en gubbe av släktet huvudfoting; Simon gillar att rita men jag har aldrig sett att han har producerat föreställande konst. Det har mer varit abstrakta verk med en invecklad tillhörande historia à la Moderna Museet, så BVC-sköterskan Lena fick ett “flygande monster” istället för sin gubbe, och eftersom Simon inte kan skriva sitt eget namn så krävde han att hon skulle signera den i hans ställe.

Hon verkade nöjd ändå, och vi fick åka därifrån godkända (plural, för jag lyckades med att inte lägga mig i ungefär hundra gånger när BVC-Lena överförklarade instruktionerna till allt och Simon som konsekvens av det slutade lyssna och kommunikationsförbistringen härjade mellan dem. Jag borde också ha fått ett klistermärke för det var rätt svårt) och trygga i att nästa gång det blir aktuellt med vaccin med ägg i (som han blivit allergisk mot) blir om 2 år. Den dagen den sorgen – det finns säkert alternativ till allergiker, hoppas vi.


PS: Du missar väl inte läsarundersökningen? Skulle bli väldigt tacksam om du ville ge mig en minut av din tid. Du hittar den här:

Klicka på bilden.

Simons provresultat – äntligen vet vi vad som är problemet!

Blodprovet

Jo, Simon var iväg med Björn och tog blodprov för ett tag sen, eftersom det har varit så krångligt med magen nu sen december, och det hade gått jättebra. Det hade sannolikt inte gått lika bra om det hade varit jag som tog med honom, eftersom Björn har en oxes hela tåg-på-rälsinställning medan jag är lite vobbligare och alltså inte utstrålar samma stabila attityd. Hursomhelst, på med emla-plåster före frukost, och så dit efter att Adrian lämnats på föris. Det gick till och med fort.

Resultatet

Resultatet visade att Simon är allergisk mot ägg och komjölk. Ganska ordentligt allergisk, till och med. Han har fått 2 adrenalinpennor, en till föris och en hemma, i händelse av kraftig allergisk chock.

Akutmedicin. Jag har också en (jordnötsallergiker).

“Ååå … neeeeej vad trist …”, säger många när jag berättar det. Men alltså, näe. Det är INTE trist. Det är bra. Ok, det förstås trist att behöva bära på en allergi – jag vet, jag bär på ett gäng – men det är inte ett problem. Jag var rädd för nåt som inte går att lösa. Det är tex värre med sjukdomar som diabetes, atopiska exem, autoimmuna sjukdomar, fel i kroppen. Du förstår vad jag menar. En matallergi, då lägger man om kosten och informerar noga, och sen kan man leva precis som innan. Vardagen ändras inte.

Nu är jag än så länge inte orolig, för det finns ägg i väldigt mycket som vi äter (mer än man kan tro) och Simon har hittills bara reagerat med magbekymmer och för det behövs ingen adrenalinspruta och akut sjukhusbesök. Men ibland, när man inte tål något som man regelbundet får i sig, och sen slutar med det, så kan känsligheten öka. Då kan man plötsligt chocka ner över något som man förr bara blev lite dålig av.

Doktorns order

Diagnosen lyder alltså såhär: Simon får inte äta en GNUTTA komjölk eller ägg. Inte ens “spår av” – INGENTING. Hans kropp kan inte hantera det och det kan bli värre. Allergin växer sannolikt bort i skolåldern, men det finns inga garantier för det. PS: reagerar inte på jordnöt.

Jag är bara glad och lättad att vi vet vad som är problemet, och att, såhär med facit i hand, verkligen veta att vi aldrig hade kunnat räkna ut det här på egen hand – annars vore det en typisk tanke för mig, det här att klandra sig själv i efterhand med diverse “borde ha fattat”.

Nu ska vi få in i ryggmärgen att tänka på detta och lära oss vad vi kan äta istället, och sen blir det en icke-fråga (utom när han blir stor nog att gå hem till kompisar själv, då uppstår en parentes och sen blir det en icke-fråga igen).

Övrigt

Allergitestet täckte inte pollen, men läkaren sa att det gör man inte under pollensäsongen ändå och jag tror inte att någon behöver se papper på att Simon är allergisk mot pollen, för han ser ut som jag. Dvs, röda halvt sönderkliade ögon, rinnande näsa, nysningar, hostningar och trötthet. Han har fått medicin och den hjälper ganska mycket. Tur att säsongen inte vara längre än den gör – även om det känns som en e v i g h e t.

Förresten, du har väl inte missat min undersökning? Du kan väl göra den när du har en stund över? Det vore såååå schysst, och tar inte lång tid, lovar! Du hittar den här.