Värdet av pengar – så Simon får veckopeng

Inlägg från hösten som försvann.

Simon får veckopeng

Simon har börjat få veckopeng. Vi valde att gå på skolår och inte ålder, och upplyste pojkarna om att när man börjar i ettan så får man veckopeng. 

Det var en del funderingar kring summan, men Björn googlade fram nåt slags snittsumma hämtat från diverse källor och vi landade på 25 kr. Jag tyckte det var för mycket. Jag fick 7 kr när jag var 7 år – och visst, inflationen, men jag minns vad de där pengarna räckte till. De räckte till en och en halv LITEN mentos-rulle. 25 kr räcker till två och en halv STOR mentos-rulle. Och ja, mentos-rullar är den lämpliga referensen här.

Med det sagt så var det tydligen viktigt att vi prickade marknadssnittet, och … ja. Simon är rik. Han ÄR rik, för att vara 7 år. Jag menar, han jobbade ihop ett poäng eller två i veckan och hade därmed råd med en stor påse lördagsgodis (kostar 26 kr) på lördagarna. 

Det är inte helt utan motprestation, vill jag tillägga. Om Simon vill ha sin veckopeng måste han städa sitt rum först. Ibland glömmer han det, ibland väljer han bort det, men oftast städar han. Vissa helger blir han utan veckopeng pga vansinnigt stök på rummet, men han accepterar det. 

Och hur ställer sig Adrian till det här med att Simon får veckopeng och inte han? Jo, han tar det. Det var lite gnissel i början, men han körde vidare på samma system som vi haft det senaste året och han hade ofta ett par mynt att köpa en och annan grej för ibland.

Adrians allra första köp; en hållare för godisklubbor.

Och sen sköt jag mig själv i foten

Jag inser, såhär i efterhand, att jag kanske inte gjorde pojkarna någon tjänst när jag ville uppmuntra dem att ta bättre hand om sina leksaker, och föreslog att de skulle rensa ut och sälja på Tradera. 

De rensade, jag sålde, och vips sprang de omkring i leksaksaffären med flera hundra var att spendera hur de ville. Jo, för Björn hade läst att man SKA låta dem göra dåliga köp, det är en del i processen att lära sig värdet av pengar. Det är oerhört svårt att bita sig i tungan och hålla inne med sina åsikter ibland, ska du veta. Galet svårt.

Nackdelen här, när de sålde gamla grejer de inte ville ha kvar, blev att de inte behövde anstränga sig för att få pengar. Det var ju jag som gjorde jobbet med att lägga upp annonserna. De hade däremot stenkoll på vad de försökte sälja, och frågade mig hur det gick med annonserna. De fick vara med och packa sakerna när de skulle skickas också, men ändå.

När de har pengar kan de tillbringa flera timmar i leksaksaffären. De klämmer, känner efter, överväger, velar, går fram och tillbaka mellan saker och frågar ideligen “har jag råd med den här?”.

veckopeng
En del saker åker fortfarande upp på önskelistan.

Jag och Björn kan hela sortimentet utantill vid det här laget. Det är inte så skoj som det låter, men det är ändå himla intressant att lyssna på hur tankarna går. En gång gick Adrian omkring i mataffären och lärde sig vad mat kostar, för att han hade 10 kr och ville köpa något gott för dem. Det slutade med ett paket mariekex (6 kr), ett riktigt klipp i sammanhanget och han var så nöjd.

Poänginflation

Ett annat resultat av utrensandet blev att barnen helt tappade intresset för att tjäna poäng hemma. Poängen förlorade sitt värde, pojkarna blev för bekväma för att jobba för sina pengar. Nu har det gått flera veckor sedan den senaste intjänade poängen, och det är ju synd förstås. 

För några veckor sen hade båda pojkarna så mycket pengar att de tog med mig till Willys och köpte lösgodis för 74 respektive 108 kr. Det är svinmycket godis. Och när man har så mycket godis, vad ska man då tjäna poäng till? 

Husreglerna kvarstår

Oavsett vem som betalat för godiset så får de bara äta på lördagseftermiddagar. Och oavsett vems pengar som betalar leksaken så får de fortfarande inte köpa hårda leksakssvärd och/eller -skjutvapen. Och man får inte köpa eller sälja vad som helst för sina pengar. Exempel på transaktioner som ägt rum för både första och toksista gången:

  • Simon tog betalt av Adrian för att vara snäll. Allmänt snäll, alltså. En stund. Pengarna hann dock aldrig byta ägare.
  • Adrian betalade Simon för att städa upp utspridda pappkassar i hans ställe. 7 kr kostade det. Båda var jättenöjda.

Det har varit en lite vinglig start, men vi lär oss vartefter. Det gör även pojkarna. Sakta men säkert, måste jag tillägga. Jag kan känna att särskilt Adrian är lite ung för att hantera stora summor pengar och han behöver lite mer vägledning … men det gör uppenbarligen även Simon. Tss, ta betalt för att bete sig som folk … men kreativt ändå, det ska han ha.

6-årsfasen/-perioden fortsätter att leverera

6-årsfasen spegel

6-årsåldern, 6-årsfasen, 6-årsperioden, 6-årswhatever

Simon har redan gått före och gett oss vad som visat sig vara en hjälpsam bild av vad 6-årsperioden kan innebära – ny fascinerande förmåga att mentalt sätta föräldrarnas röster på “mute” till exempel, eller glömma från ett steg till nästa vad vi pratar om, tappa förmågan att följa enkla instruktioner såsom “ta på dig skorna”, flytta in halva samtalet i huvudet så att det inte hörs och sen tappa det över det oundvikliga missförståndet som följer, testa gränserna för alla nya (svär)ord som hörs i skolan, tänja/bända/vrida/sprätta med kroppen i alla sammanhang, träna på tonårsvånda, falla tillbaka i utbrott à la treåring och så vidare, och så vidare – så när nu Adrian kör typ samma race så står vi och nickar igenkännande.

Mycket av det goda

Det här har två sidor. För det första så hjälper det att känna igen vissa nya egenskaper som något som tydligen ska hända i den här åldern, och inte som något galet som vi kan hoppas ta ur honom genom “bättre” föräldraskap. Vi sliter inte vårt hår i fullständig förvirring, oron strövar inte lika fritt, vi kan helt enkelt möta det hela med mera lugn i mössan än vi gjorde första gången, med Simon. 

För det andra, så är våra pojkar så pass nära i ålder att det spiller över mellan dem. Simon är ganska tidig för sin ålder, så han äntrar en ny fas som en av de första gästerna. Adrian inspireras av sin bror och testar terrängen lite han med, så han hänger i dörren och startar liksom sin fas i förtid. När Simon är klar med sitt och på väg att lämna fasfesten, så dröjer han sig kvar längre än han sannolikt hade gjort annars, eftersom brorsan är kvar därinne och precis påbörjat sitt härjande. Simon efterfestar nära utgången och har lite svårt att slita sig, men han går tillslut och ungefär då blommar Adrians party för fullt. 

För diskussionens skull hittar jag nu på att 6-årsfasen varar i ett år. Det här betyder att eftersom det är 18 månader mellan pojkarna så borde vi få vila från 6-årsfasen i ett halvår innan vi ska igenom samma sak med pojke nummer två. Men icke. Istället pågår 6-årsfasen med till synes ändlös energi i 2,5 år i sträck hos 2 pojkar samtidigt (med varierande intensitet hos bara den ena).

Det innebär, att när Adrian gör sin entré i 6-årsfasen så är vi redan ganska leda på den – det går för övrigt ganska fort att tröttna på den, ta en månad ungefär – och efter det så nöts tålamodet så duktigt att även om vi inte oroar oss lika mycket med Adrian, inte förvånas över oförmågan att alls höra min röst, inte googlar “hjärnskada 6 år” eller “psykopat barn 6 år” varannan dag, så har vi inte samma tålamodsbuffert kvar till honom. Vi upplever med andra ord hans 6-årsfas som precis lika krävande som Simons, trots att den inte är det. Vårt första blåmärke ömmar fortfarande när smäll 2 kommer.

Jamen, hur vet jag att Adrians fas inte är lika besvärlig som Simons då, egentligen? Jo, därför att Simon kom först, och för att det är just Simon. Han gör allting ordentligt, med besked. All in. 

6-årsfasen prova skor
”Prova om de passar, Adrian.”
”Ok, vänta lite …”

Vi är inte ensamma

En vän till mig har en son som är ett år äldre än Simon. Hittade en sms-konversation från förra sommaren som jag sparat för moraliskt stöd:

Jag

Simon har ökat intensiteten i sitt letande efter allas knappar och hittar nya lite då och då. Han har blivit en riktig retsticka. Han har börjat med kryphål och oskyldiga ”jag visste inte” och ”jag glömde” i sammanhang där det liksom inte håller.

Han är … liksom … lite som en tonåring också. ”Men ÅÅÅÅÅÅH! Fatta!! Det känns som att du aldrig lyssnar på mig! Det är ALDRIG nån som lyssnar på mig! JAG BLIR GALEN!! JAG HATAR DIG!!!”

Typ för att jag tappat tålamodet med nåt, eller för att nåt inte blev som han föreställt sig. Jobbigt för honom med all dramatik förstås.

Lite påfrestande för alla blir det ju. Men det kommer också gå över, jag funderar på NÄR och hoppas att det är en 6-årsfas.

Han testar nya uttryck också. ”Jag hatar dig” är inte ord som nån annan här hemma använder, och som jag pratat, förklarat, lirkat, tjatat om att ”dumma unge” är nåt han måste sluta svänga sig med! 😖

Min vän:

Jag kan känna igen en hel del av det du skriver om Simons agerande i hur W är och agerar. Tror att de upplever mycket känslor generellt som 6-åringar när de å ena sidan vill vara små men å andra sidan vill vara stora och behandlas därefter. Och att det blir en väldig påfrestning att gå från att vara i förskolans trygga värld och nu kastas in i skolan och allt nytt som det innebär. Känns som W nu efter 1 år i skolan börjat landa och känna sig trygg. Jag hoppas ni hittar ett bra sätt att hantera och prata med Simon om hans känslor och allt som händer för honom just nu.

Tidigare i veckan fick W och lillasyster för sig att göra en pool och fylla köksgolvet med vatten för att de ville bada 🤯😩🙀 De hann med 4 hinkar innan jag kom in i köket, nu håller vi tummarna att golvet och skåpen inte tagit skada av vattnet.

Livet är hårt men orättvist

Jag har en klok vän. Och det känns förstås bra att veta att det inte bara är hemma hos oss som hyss begås och oförklarliga sammanbrott prickar dagen. Jag tänker, som så många gånger förr, att fy för den lede vad jobbigt att vara barn. Jag trivs verkligen med att vara vuxen. Om jag tänker efter så har alla åldrar jag passerat bjudit på sitt eget gissel, men att vara barn var nog värst.

”Livet är hårt men orättvist”, som min gamla mattelärare i högstadiet brukade säga. Han hade en 6-årig son ihop med gympaläraren, om jag inte minns fel.

Pojkarna är ute själva!

Det är så fint att pojkarna klarar sig lite bättre själva nuförtiden. Jag säger det och menar det, men det är inte riktigt som det låter ändå.

Sedan kanske 2 månader nu, är de ute och leker runt huset på egen hand. Låter det som en baggis? Du, det är en milstolpe i föräldraskapet. Det är typ lika stort som när barnet lär sig gå självt, och man kan räta på ryggen på lekplatsen. Jag och Björn kan vara kvar inne nu, men vi har hela tiden koll på att vi hör dem och var de är. Det här har sitt pris, såklart. 

Ingen tidsvinst

För det första är det svårt att få nåt vettigt gjort inne, eftersom man hela tiden lyssnar och kastar blickar genom fönstret. Det har lett till att jag fått iaktta dem utan att de nödvändigtvis vetat om att jag sett dem, vilket varit intressant eftersom vår närvaro såklart påverkar hur de beter sig. På gott och ont. 

Slagsmål

För det andra så ryker pojkarna såklart ihop med jämna mellanrum, och då tar det längre tid för oss att bryta det eftersom vi har en viss sträcka att tillryggalägga – där det ingår skarpa kurvor i hala strumpor samt skomomentet – innan vi hinner fram. Till följd av detta har de haft fritt fram att puckla på varann med grova pinnar, sparkas, rivas och kasta prylar på varann under tiden mellan mitt eller Björns arga varningsrop till att vi faktiskt kan lägga vantarna på dagens vapen. 

Tummade regler

För det tredje, så kostar det i tummande på regler. Alltså, ibland har jag sett vad de gjort, och tänkt att näää, jag orkar inte ta det här. Jag tar det om de ser mig, annars kan det vara. Istället tar jag fram mobilen och tar en bild. 

Här har vi Adrian som tagit locket av trälådan med uteleksaker, lagt den i vår buxbom och satt sig på den som en flotte:

Och här har vi Simon som organiserat upp skottkärran i trädet, och Adrian som tömmer den för att de ska få komma in:

Jag fick alltså anledning att uttala meningen “Vill ni komma in? Då får ni ta ner skottkärran ur trädet först.” – Fast det var mer en kul bonus snarare än en kostnad i sammanhanget.

Osäker på om päronträdet håller med om det.

Hyss

Det har förekommit en del värre hyss än ovan. Ett av de värre var när Adrian anföll en förbipasserande kvinna med stor hund på gångvägen med blomsprutan. Då for jag ut i strumporna. Det ska sägas, till Adrians försvar, att han fascinerande grundligt felbedömde situationen och trodde att kvinnan var med på det – men det hjälper ju inte om hunden hade blivit rädd och bitit. Kvinnan blev arg och skällde på honom, och även om det var en väldigt jobbig upplevelse för Adrian (och mig) så är jag glad att hon reagerade så starkt och visade det. Man ska vara försiktig med hundar man inte känner, den läxan MÅSTE läras. 

Adrian lär sig fortfarande i hårda smällar, som den med hunden, men Simons hyss har blivit mer … hemliga. Han har blivit bättre på att mörka dem, och han talar inte alltid sanning när jag frågar honom om dem. Det kommer bli klurigt framöver, det där. 

Simons 7-årsdag på påskdagen i år

Simon fyller 7 år

Idag fyller Simon 7 år. Både han och Adrian är friska nu, jag hostar fortfarande eländigt och Björn är jätteförkyld. Mamma är bortrest till sin syster, min bror är frisk men både sambon och dottern är sjuka, så det har bara varit vi här idag. Björn har kämpat med en glasstårta i 2 dagar – den måste frysas i omgångar – så lite fest har vi haft ändå. 

Dessutom har vi haft varmt och vackert väder idag, 14°, och imorgon ska det tydligen bli ännu varmare. Vi har varit ute utan att gå hemifrån större delen av dagen. Pojkarna har hoppat studsmatta i t-shirt och shorts, jag har klippt lavendeln och buxbom.

Om en vecka är det kalas. Eftersom Adrian hade sitt på leklandet så vill Simon också det så det där träningspasset har vi fortfarande framför oss. Fler föräldrar än vi har anammat trenden, och det är härligt att se att de måst kämpa på samma sätt som vi gjorde sist.

Jag skriver inte så mycket om pojkarnas personliga grejer längre – av uppenbara anledningar (dvs deras integritet) – men här händer mycket saker. 

7-åring!

Simon har vuxit mycket som person det senaste året, vilket hans lärare håller med om. I början i förskoleklassen, i höstas alltså, var det lite slirigt i kurvorna – han svarade sin lärare ohövligt, bland annat – men sen efter ett tag så lugnade han ner sig. Nu är han trygg i skolan, och jag tror att han möts av mycket uppmuntran för allt sitt vetande om saker och ting. 

Han kan inte läsa själv riktigt än, men han är på god väg. Han tycker mycket om när vi läser för honom om kvällarna, men där Adrian helst sätter en Asterix eller Barbapapa i händerna på oss, där släpper Simon sina uppslagsböcker med en duns i famnen. “Uppslagsbok” är kanske att ta i, det är i format avsett för yngre barn, men även jag och Björn lär oss saker när vi läser i dem och Simon kan det mesta som står däri vid det här laget. 

Boken om djur är väldigt välanvänd, jag rekommenderar den starkt*. Den andra är också bra, men inget slår väl djur.

När det är dags att sova får han lyssna på saga i sin högtalare, och det somnar han till. Han ber ofta om Historierummet i Barnradion, vilket är P3 Historia i barnformat och en vansinnigt entonig grej i jämförelse, och nu har han hört det så många gånger att han kan dela med sig av det i skolan som om det var någonting som alla visste. 

Simons poddlista senaste halvåret

  • Historierummet i Barnradion
  • Uppfinnarklubben med Johnny och Bengt
  • Juniornyheter

Det ska sägas att i och med att han hört det mesta av det där så många gånger, tillsammans med entonigt framförande i vissa fall, gör det att han somnar ganska fort. Historierummet i Barnradion är kanske avsett för just det ändamålet, vad vet jag.

Glad Påsk!

En sista bild på glasstårtan, samt ett citat på sängkanten från Simon:

”Alla dagar med sånt här väder är bra dagar, ifall det inte är nån annans födelsedag förstås.”

Jordgubbe/citron/choklad/maräng


*Ej sponsrat.

Simon har långt hår – eller hade, nu är det både och

När Simon var precis fem år fyllda bestämde han sig för att sluta klippa håret, och så blev det. Han ville ha lika långt hår som jag, sa han.

Långt hår

Hela hösten, dvs under skoldebuten i förskoleklass, har han haft en del av håret samlat i tofs på sidan av huvudet för att det inte ska hänga i ansiktet på honom hela tiden. Han var väldigt söt, tyckte jag, och det tyckte många andra också. Trots att han bär kläder som man finner på pojkavdelningen i klädaffären (självvalt, för övrigt) så hände det ofta att främlingar tog honom för en flicka. Simon brydde sig inte om det. Jag vet inte vad han tänkte innerst inne, men han sa att det inte gjorde honom nåt och det verkade inte så heller. Vi har pratat en hel del hemma om vad som är äldre generationers uppfattning om sånt som hör till pojkar och sånt som hör till flickor, och så har vi sagt att idag gör man istället som man känner. Apropå Simons hår så har jag visat honom bilder på Zlatan, för att illustrera framgång med långt hår, och på Jason Momoa för att illustrera att långt hår på intet vis är något som bara flickor passar i. 

killar långt hår
Jason & Zlatan. Ingen kan väl påstå att deras långa hår hindrat dem.

Men så var det det där med att borsta håret varje morgon. Jag vet inte hur han bär sig åt, men varje morgon har han en ny baby-dread mitt på bakhuvudet, typ svinto, och Simon är håröm. En morgon, när det var Björn som skulle lämna och alltså släpade morgonrutinen framåt, fick min kära sambo nog och sa att han tyckte att Simon skulle lära sig att borsta själv, eller klippa sig. 

En gyllene medelväg

Jag – som älskar hans mjuka blonda slingor, men starkt ogillar att han suger på de vänstra hårtestarna i tid och otid; ”tänk på farbror Plös!*” brukar jag säga och mötas av oskyldigt frågande blick (för att inte tala om allt konstigt borsten brukar fastna i) – tänkte att det måste finnas en fin medelväg som alla gillar här. Han har sparat så länge, det vore synd att bara raka hela huvudet. 

Som hängiven anhängare av Pinterest när det gäller att samla inspiration, kom jag ganska snart över en frisyr som var både snygg och cool och inte superkort. Jag visade bilderna för Simon en kväll för några veckor sen.

inte klippa kort
Inspirationsbild från Pinterest.

“Här Simon, jag har hittat en frisyr som jag tror skulle vara jättefin på dig.”

Han kastade en blick på den: “Ja, den blir bra.” Sen gick han för att bygga lego på golvet.

“Är du säker …? Alltså det finns fler bilder om du vill se?”

“Nej, den där blir bra. Jag vill ha den.”

“Vill du inte fundera …”

“Men nej! Jag vill klippa mig. När får jag klippa mig?”

Vi funkar så olika ibland. Jag hade behövt åtminstone sova på saken, men icke. Fyra dagar senare var vi hos frisören.

Hos frisören

Jag hade valt just henne, Lena, för att jag brukar klippa mig där och för att jag sett henne klippa barn och hört henne prata med dem; hon talar tydligt, rakt och bestämt med dem. Inga konstigheter. Sånt passar Simon.

långt hår frisör
Det här är när Lena hittade baby-dreadbollen där bak. Hon skrattade och sa ”vad är det här? Jag såg den inte ens när jag borstade!”
från långt hår till både och

Mot slutet log han hela tiden, och när han var klar och tittade sig i spegeln var han så nöjd att han höll på att spricka. Jag var lika stolt som han var nöjd. För honom var det kanske ingen grej, men i mina ögon är det modigt att gå till en frisör för första gången i livet, och låta en främling borsta ens hårömma huvud utan ett pip och sen inte vika en tum när hårslingorna klipps och faller till golvet en efter en. 

Han blev superfin i håret. Man ser hans ansikte på ett annat sätt nu, han ser plötsligt äldre ut. Såhär flera veckor senare är han fortfarande mycket nöjd och han har fått mycket beröm för det.


*Farbror Plös, Lillasyster Kanins AKA den feta näktergalens farbror som jämt gick runt och sög på sitt öra så att det började lukta illa och han fick lov att hålla sig för sig själv. Hängde gjorde det också.

Simon har börjat i förskoleklass

Odrägligt stolt mor

Ett par gånger om året ger barnen mig anledning att ställa den klassiska frågan om vart tiden tar vägen; varje födelsedag ojar vi oss över hur stora de har blivit. Varje milstolpe de passerar dansar vi kring. Varje socialt trappsteg, varje personlig seger, varje klädstorlek som sorteras ut ur garderoben. 

Det finns händelser som sticker ut ur mängden förstås; första leendet, första steget, börja förskolan/skolan/gymnasiet, lära sig cykla/simma/INTE ta emot sig med ansiktet, osv. Listan är lång, men förra veckan hände en av de större sakerna; Simon började i förskoleklass.

Förskoleklass

Vi har oroat oss en hel del för hur det ska gå för honom, och vi är inte i mål än ska du veta, men de första dagarna är över. Simon är som förväntat ett ljus i skolan – vi gissar, baserat på simonstatistik, att det kommer hålla i sig kanske en vecka eller två till innan rekylen kommer. Den dagen den … dagen. 

Skolstartens morgon

börja förskoleklass

Hursomhelst. Den där första morgonen när alla nya skolbarnen samlades på skolgården rådde, i alla fall för det otränade ögat (dvs de flesta föräldraögon), fullständigt kaos. Simon stod och höll min hand och betraktade reserverat cirkusen framför oss. Jag frågade hur han kände sig, men han vara bara lite nervös sa han – och jag tittade på kaoset med nya ögon.

Jag såg barnen, många höll sin förälders hand och tittade storögt på klätterställningen som myllrade av lite större barn, och jag såg föräldrarna. 

Föräldrarna … Många såg spända ut, en del sammanbitna, och de samlades i mindre grupper av bekanta sedan tidigare. De pratade om hur huruvida det hela var organiserat eller ej, och förenades väl i att sitta i samma båt. Man kunde tro att det var de själva som skulle börja i skolan.

Vem är det egentligen som börjar skolan?

Jag var såklart en av de där föräldrarna, jag med, och på sätt och vis ÄR det jag som börjar i skolan; allt ansvar ligger ju på mig och mina barn är en så stor del av mig. Simon hjälper mig där; han vill stå på sina egna små ben och han klarar mycket. Han är förståndig och inte rädd för att fråga. Det var jag, när jag var liten. Rädd, alltså. 

Till slut kom någon och blåste i en visselpipa och ropade nåt om olika grupper. Så fort Simon förstod var han skulle ställa upp sig så släppte han mig och gick.

Och så var det med det. 

Ingen kram, inget hejdå, ingenting. JAG hade velat ha det, men det är faktiskt INTE jag som börjar i skolan. Tro det eller ej. 

Min lilla haj … i förskoleklass. Så cool.

Simon pressade sina gränser i Godiståget på Kolmården

Simon åker Viktoria, och är lika åksjuk som jag.

Första besöket på Kolmården

Vi har aldrig varit på Kolmården tidigare, till skillnad från alla andra barnfamiljer vi känner. Eller jo, jag var där en gång när jag var liten, men det är kanske 30 år sen och jag minns bara delfinerna och att jag sedan ville bli delfinskötare. Den framtidsplanen höll för övrigt i sig ganska länge. 

Vi hade planer på att åka dit redan förra sommaren, men det skulle ha hänt i samband med att vi hyrde stugan och vi var för sega på bollen så det fanns inga biljetter kvar då. Pojkarna har med andra ord spetsat på att åka till Kolmården sedan förra sommaren, och de blir dessutom påminda om Bamses Värld i många av de Bamsetidningar vi fick av grannarna förra året. Bamses Värld är alltså vad som har hägrat för dem, inte djuren.

Listan

Jag försökte googla på saker som är bra att tänka på inför ett besök på Kolmården, och hittade förstås massor. Till slut satt jag med en liten lista som jag övertygade Björn om att vi skulle följa, och på den stod bland annat barnvagn

Vi sålde barnvagnen för ganska länge sen nu, men jag hade läst att även för barn som är vana att gå kan det vara bra att få vila benen ibland för det är stora avstånd. Kolmården har 2-hjuliga skrindor för uthyrning, men jag tänkte att vår cykelvagn skulle vara bättre. 

Så jag klurade på hur man fäller ihop den för att kunna packa den, misslyckades på slutet och så hade vi den med oss på hela resan till både Öland och Skåne. Men så en sen kväll på Öland, precis när vi skulle somna, sa Björn:

“Packade du ner framhjulet till vagnen?”

“Va? Vilket framhjul? Nej. Var var det nånstans? Det ska ju ligga i vagnen! Det är klart att jag inte tänker på det när det inte ligger i vagnen!”

Sen insåg jag att det där var ändå nåt som jag, i egenskap av vagnpackare, borde ha tänkt på.

Vägen dit

Vi lämnade Skåne efter frukost och körde till ett hotell, beläget 40 min bilresa från Kolmården, för övernattning innan dagen D. Dagen D skulle inte starta förrän kl 13 så vi åt hotellfrulle och badade i deras spapool medan regnet öste ner utomhus. Lagom till utcheckning och avresa mot lunchrestaurang upphörde regnet och när vi kom till parkeringen lyste solen. 

Björn höll Adrian i handen medan han kryssade mellan bilarna på jakt efter en parkeringsautomat. Ett bonk, ett ryck och ett has följt av ett kristallglasskrik fick honom att sakta ner. Adrian var så exalterad så han hade sprungit rakt in i en parkerad bilbackspegel, och reste sig nu med ett elakt märke i pannan.

På plats

Vi hyrde en skrinda – vi hade inte behövt oroa oss, det fanns hur många som helst – och gick rakaste vägen till Bamses Värld. Barnen gjorde stora ögon och sprang så åt varsitt håll, efter att Simon högt och tydligt klargjort att han minsann ALDRIG tänkte åka Godiståget, så vi delade på oss och spenderade massor av tid i kö. Det hade i och för sig kunnat gå långsammare i köerna, så en ska kanske inte klaga. 

Utsikt från Skalmans bil. Simon körde.

Bergochdalbanan Godiståget

Jag gick med Simon som körde Skalmans bilar och häpnade över hur kort banan var, och sen åkte vi Minihopp. Det killade i magen på mig, jag tål ju nästan ingenting längre vilket är himla trevligt eftersom de jag åker med inte heller tål så mycket. Jag tjoade och skrattade, och efter en liten stund hakade Simon på. När vi kom ner var han alldeles adrenalinstinn och jag berättade att det där killet i magen är varför jag gillar att åka bergochdalbana. 

Björn och Adrian i Minihopp. Det kom en regnskur strax efteråt, men i övrigt var det precis regnfritt och en hel del sol också.

“Jag tror det känns ungefär sådär att åka Godiståget,” sa jag apropå.

“JAG VILL ÅKA GODISTÅGET MAMMA! KOM!!”

“Va? Vill du?”

“Ja, sluta fråga jag har ju sagt att jag vill åka så nu åker vi! Kom!”

“Ja, javisst, om du vill det så gör vi det.”

I kön påminde jag honom om att vi lätt kunde lämna kön om han ändrade sig. Han suckade, och ändrade sig icke. Jag var förvånad, och lite skeptisk.

På väg upp, i bergochdalbanan Godistågets första långa (“långa”) uppförsbacke, höll jag honom i handen och sa att man ska dra efter andan precis på toppen. Vi gjorde det tillsammans, och sen bar det av.

Jag tjoade och tjöt när det sög i magen och efter första svängen tittade jag på Simon.

På förskolan har de känslokort de pratar om ibland. De är som halva A4 med ett tecknat ansikte på, och varje kort uttrycker en känsla i ansiktet. Jag kom att tänka på det för Simons ansikte hade stelnat till skräckkortet. Hans såg ut lite som en negativ teatermask.

Jag visste inte hur jag skulle hjälpa honom, så jag ropade “Andas, Simon! Andas!” och såg hur han kom ihåg att det är nåt man gör.

Efter första varvet – för man åker två varv – satt vi i uppförsbacken igen och han tyckte absolut inte att det var roligt. 

“Nej, men nu sitter vi ju här så vi kan bara stå ut tills det är klart, och det går fort. Nu, dra efter andan, och sträck på ryggen så du inte trycks ihop där nere. Är du beredd?”

Han sträckte på sig, och vi drog efter andan tillsammans.

“Luta dig dit vi är på väg, Simon!” ropade jag över rälsljuden och Simon lutade sig i svängarna. Den här gången gick det bättre för honom, men när vi klev av sa han att det INTE var kul och ALDRIG MER skulle han åka nåt liknande, det kunde jag glömma. Jag höll med om att han inte behövde åka mer, någonsin, om han inte ville.

Elefanterna!

Vi var kvar i Bamses Värld ganska länge, tills alla attraktioner hade åkts minst en gång, och sen sa Simon att det var mycket mindre än han hade trott. Han ville gå och titta på djur, och Adrian behövde ingen övertalning. Vi åt matsäck medan vi promenerade mot elefanterna, och gick förbi en massa fina djur på vägen. Just elefanterna var det jag som ville se; det finns inget djur som är så underbart som elefanter (och igelkottar), och de hade en unge! En liten indisk elefantpojke, och jag visste knappt vilken fot jag skulle stå på under all gullighet. 

Vi gick förbi den största klätterställning vi någonsin klättrat i också, på den stora lekplatsen, så där blev vi kvar ett tag. Björn passade på att testa hur bra GPS-tagen vi lagt i Adrians jeansficka fungerade, och det var lite si och så med det men den var inte sämre än Simons klocka, så det är ju alltid nåt. 

Slutspurten

När vi började bli lite trötta och funderade på hur vi skulle göra med middag, om vi kanske bara skulle ta nån korv för vi var inte så hungriga, ville barnen tillbaka till Bamses Värld så vi tänkte att vi avslutar dagen där. Simon gick med Björn, och jag gick med Adrian. Vi åkte Godiståget. Adrian älskade det, ögonen lyste på honom och han log och skrattade hela vägen. 

kö till godiståget
Adrian i kön till Godiståget.

Efter ett tag letade de andra upp oss och Simon kom och tog mig i handen.

“Mamma?”

“Ja?”

“Jag vill åka Godiståget.”

“Va? Vill du?!”

“Ja. Blir du glad då?”

“Simon, jag är lika glad oavsett. Jag har dessutom åkt det både med dig och Adrian så jag är jätteglad. Ska vi åka det igen då är det för att du vill det. Bara om DU vill.”

“Jag vill åka Godiståget. Med dig.”

“Ok. Nu eller?”

“Ja nu! Kom mamma! Vi springer!!”

Han upphör aldrig att förvåna mig. När vi satte oss i tåget för andra gången och fällde ner bygeln undrade jag om jag såg ut som känslokortet för förvåning.

“Simon, det här tycker jag är jättemodigt av dig. Du är så himla cool!” 

Den här gången gick det mycket bättre, men han tyckte tydligen inte att det var så kul nu heller. Men vaddå! Snacka om att ha försökt. Dessutom tycker han antagligen att Godiståget är det bästa som finns om vi åker tillbaka nästa år.

Hemma igen

Vi var hemma runt kl 21 och det var fyra mycket trötta familjemedlemmar som släpade sig ut ur bilen, och tjafsade sig uppför trappan i vanlig ordning. 

“Nästa år, om vi åker dit igen, så tycker jag att vi tittar på djuren istället,” sa Simon innan han vek ner sig för natten. 

“Nästa år, hjärtat, om vi åker dit igen så vill jag åka Wildfire.”

“Vad är det?”

“Det är som Godiståget, fast för vuxna.”

Man kan alltid drömma.

”Har du samma vingbredd som en örn?”

Ölandsdagarna 2021 hägrar sentimentalt i minnet

Det har varit en intensiv semester, minsann … 5 dagar på Öland, 5 i Skåne och 1 på Kolmården i lördags. Det har inte blivit så mycket egentid – jag tänker på den där mamman på förskolan i vintras apropå det – men det har varit fantastiskt ändå. Typ 80 % av tiden, i alla fall. De där övriga 20 % kommer jag att ha glömt nästa år. 

Jag får lov att berätta om semestern i efterhand, och vi börjar med Öland såklart.

Öland 2021

Efter Bilresan som inte ville ta slut, och vår första dag på stranden, följde ett mjukt tåg av dagar i lugn och ro – alltså förskolebarnsföräldrars version av det som andra vuxna möjligen förknippar med spa, yoga, massage och en bra bok – dvs nya barnvänliga lekytor och okända leksaker, vi behövde inte laga mat, inte fysiskt följa efter pojkarna överallt eftersom verandan utgör mittpunkten på ägorna, vi hann umgås med värdparet lite då och då där vi fick avsluta hela meningar och ibland hela tankegångar – där vi aldrig behövde öka till mer än styrfart.

Adrian, CJ och Simon.

Does not compute

Vi var på campingen och barnen hoppade på hoppkudden, klättrade i klätterställningen och socialiserade med campingbarnen. Jag råkade höra ett av samtalen mellan Simon och en jämnårig flicka. Simon hade sin grå långtröja/-linne/klänning som jag sytt (av ett av mina misslyckade köp på Tradera) på sig, tofs i håret och hatt på huvudet. Han hängde i ena armen i klätterställningen likt vilken klätterapa som helst, och sa “HÄÄÄÄJ!” till henne tills hon tittade upp på honom.

Efter att formaliteterna avhandlats, dvs namn och ålder, frågade Simon lite oväntat om hon var en flicka. Hon såg verkligen ut som en, och så hette hon Julia, men han var tydligen osäker ändå och det är klart, en kan ju aldrig veta säkert. 

“Ja,” sa Julia lite blygt.

“Jag är en pojke,” upplyste Simon. Han fick inget svar, så han upprepade det.

Flickan var tyst en stund och tittade på honom, hon såg ut som om hon hade lite intern oordning. 

“Är du en pojke,” sa hon sen.

“Ja det är jag.”

“Men … Varför har du klänning då?”

Simon svängde avslappnat i klätterarmen, bytte grepp och svarade lugnt och sakligt:

“Alla kan ha klänning, det spelar ingen roll om man är pojke eller flicka. Du har ju klänning, och jag har klänning. Det kan alla ha.”

Flickans min var lite blank medan hon betraktade honom. Det syntes hur hon försökte komma i ordning med konceptet, men det är så härligt med barn för även om de brottas med förvirring så saknas värderingen. Det är bara så att de inte alltid fattar. Does not compute, helt enkelt, och så var det nu. Flickan tittade ner på sin klänning, och sen vände hon sig mot hoppkudden och började långsamt avlägsna sig. Slut på samtalet, och Simon svingade vidare.

Trampbil för fyra

På samma camping kan man hyra trampbil med fyra platser, så vi gjorde det en timme en förmiddag och så drog vi ut med den hos korna. Jag vill påpeka att det inte var en liten vanlig kohage där vi trampade runt i gyttjan med en tung och trögstyrd familjetrampbil i 60 minuter; den här kohagen är enorm och det går cykelstigar i den, det finns båthus och ett helt fågelskyddsområde i den också så det var inte ens säkert att vi skulle hitta korna – men det gjorde vi, som tur var.

Här är en snäll och nyfiken ungtjur som kom ända fram och nosade på trampbilens framhjul. Pojkarna tyckte det var väldigt spännande.

Shoppingtur

Dagarna förflöt lika förrädiskt lugnt och snabbt som djupt flodvatten, och fyra heldagar med fantastiskt väder går fort. Annette hann ändå få med sig mig att försöka hitta en födelsedagspresent till mig (jag fyller som sagt jämnt i morgon), och jag sprang rakt in och fick tag i ett halsband som jag fortfarande är nyförälskad i. Hittade även två byxor i pridefärger (direktimport från Thailand) till pojkarna som de blev jätteglada för. Samma utflykt gick även till Keramik Haget, dit jag försöker ta mig varje gång vi är på Öland. Hon gör så fantastiskt fina saker den kvinnan; jag köpte en vas till mamma där för två år sen och nu köpte jag en liknande till mig själv. Eller nej! Det gjorde jag inte alls; Jonas ger den till mig i födelsedagspresent så jag får slå in den och se förvånad ut när jag öppnar den. 

Här och nu

Igår var jag på Emmas babyshower, och i morgon fyller jag 40 år. Mamma, Emma och Jonas kommer på fika men i övrigt gör vi inget speciellt. Vi fick med oss en flaska av Carl-Johans Öländska Jordgubbssaft 2020 (och en burk jordgubbssylt), så det får vi bjuda på … och tårta förstås.