Stolta och ansvarslösa mamman i farten igen

Måste bara berätta, apropå gårdagens inlägg om simlekis, hur det gick för Simon på simningen igår!

Igår kväll var det som sagt dags för simlekis för Simon igen. Det är fortfarande samma succé, och han är mer bekväm i vattnet. Det märks på flera sätt. Särskilt det här med att han vågar hänga själv från bassängkanten och sen skjuta ifrån med fötterna från väggen och liksom “hoppa” eller kasta sig till mig.

Igår då, precis innan vi skulle gå upp, felbedömde både han och jag avståndet till varandra – eller, jag trodde att jag hade minst en sekund till på mig att inta position – så Simon kastade sig ut i vattnet. Halvvägs insåg han att han inte skulle nå mig, så då drog han in armarna mot kroppen och försvann under vattnet.

När jag kom fram, typ två hela sekunder senare, då hängde han i vattnet med hjässan 10 cm under ytan och cyklade på som om han aldrig hade gjort annat än att trampa vatten. Jag drog upp honom, han spottade och fräste lite och gav ifrån sig ett irriterat “UÄÄ”, och sen var det bra.

Två saker var bra med det här:

  1. Han lärde sig att han klarar det, och det blev ingen grej – eller jag säger att det inte blev en grej men det blev det ju; jag var så impad och så ohanterligt stolt att jag liksom nästan tjöt av glädje och dränkte honom i beröm istället.
  2. Han sjunker inte som en sten. Jag hade trott – oklart varför, men antagligen pga mjukt mammahjärta – att han skulle sjunka som en sten till botten och bli liggande stilla. Fullständigt logiskt.

Slut på anekdot. Mvh /sjukt stolt mor

Badbild från Öland i somras.

Adrian klättrar: mina säkra ställen är döda

Båda mina pojkar är duktiga klättrare. Det finns fördelar, och så finns det nackdelar med detta.

Fördelar

Förutom lovande utsikter inför framtida familjeklättring som aktivitet, liksom stoltheten i att ha producerat barn med begåvning, så finns det inte så många.

Eller jo, förresten, några. Båda blir glada av klätterställningar så de springer oftast åt samma håll, och när jag hittar dem på de mest otippade (och utsatta) ställen så behöver jag inte bli skräckslagen som allra första reaktion.

Att Simon kan klättra vet vi sedan länge, och nu kopierar Adrian.

adrian klättrar
Ja, han tog den själv.

Den här också.

Liksom den här…

…och den här. Han kom upp baklänges, med fötterna först.

Nackdelar

Ja, jag är såklart mer stolt än något annat över min yngstes erövringar, men det finns tillfällen när den känslan är som bortblåst. Det är nämligen så att han klättrar urskillningslöst.

Skynket/tygspärren jag sydde till trappstegen upp till loftet på landet har ingen som helst effekt, och där uppe finns inget fallskydd värt namnet.

Mina glasögon försvann för några veckor sen. De återfanns av Björn, eftersom de låg i en av hans skor i garderoben.

“Bränt barn luktar illa”, som Björns far brukade säga när Björn var liten.

Snart blir Adrian gammal nog att förstå, och komma ihåg längre än 2 minuter, när vi pratar med honom, men fram till dess håller han oss på tårna.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Adrian kan gå nu. Typ.

Det hände förra helgen. Alltså för en och en halv vecka sen – jag är lite sen i min rapportering, I know – när Björn var bortrest.

Det gick inte över en natt men det kändes så. Veckan innan den helgen gick han 2-3 steg samtidigt som han föll framåt à la Adrian, dvs noll koll och ansiktet först.

På fredagen när mamma hade passat honom hela dagen gjorde han ett ryck på kvällen. Han fick syn på Simons vällingflaska, glömde bort att han inte kunde gå och knallade genom hela köket. Vi tappade räkningen vid 12 steg. Sen ramlade han handlöst ett steg, ETT STEG, från stolen och slog ansiktet i stolskanten. Parentes.

Under lördagen stapplade han omkring överallt och när pappa kom kunde jag stolt tillkännage att “han kan gå nu” med självklar ton, som om han alltid hade gjort det.

Nu förflyttar han sig på fötterna som förstahandsval, men gör det som en redigt berusad karl så han tippar här och var och kryper till en annan plats på golvet som han bedömer mer fördelaktig att gå på, och så reser han sig igen.

Han trillade naturligtvis på skon, för övrigt. Det blev för mycket att hålla reda på den också. Jag menar hallå, en jätteväska, en jättesko och TVÅ fötter.

Mor och far är så stolta. Han är en månad tidigare än Simon var (inte för att vi jämför, va) trots att han har sämre kroppskontroll, och jag tänker att det antagligen beror på just Simon. Viljan att hänga på storebror överträffar det mesta.

På BVC av ingen anledning alls

i väntrummet på BVC

Alltså va fan. Blir man inte trött på sig själv eller vad? Jag sitter i väntrummet på BVC med Simon framför ett bilgarage, eller vad det nu är, på golvmattan. Vi skulle vara här kl 11. Klockan är kvart över, när jag äntligen tar upp mobilen och kollar i almanackan.

Torsdag.

Vi ska vara här på torsdag.

Planeringen inför det här besöket kl 11, vilket är den sämsta tänkbara tiden på hela dagen för Simon, började redan kl 05:30 imorse då Simon slapp somna om eftersom jag ville ha honom trött tidigare på förmiddagen än vanligt, så att han skulle somna tidigare och vakna tidigare, så att han skulle hinna äta innan vi måste gå hemifrån.

Jag lyckades. À la merveille. Men jag är inte alls övertygad om att jag kan göra om samma konststycke på torsdag.

Det är en pappa med sin 10-månaders här också, de har varit här och väntat ett tag de med… Jag fattar inte att jag alls reflekterar över detta, jag kan knappt stå för det, men det känns lite dumt att resa sig och bara gå. Jag är inte så stolt över mig själv just nu, och jag vill av någon anledning inte att det ska märkas att jag misstagit mig… Men det är bara att göra, skit i dem.

Det här hade kunnat bli ett riktigt nederlag, om det inte hade varit för att In&Finn har öppnat i centrum och jag hittade 2 vita trälådor med fönsterlock och sorteringsfack där innan vi gick hit. Jag har nu den eminenta uppgiften framför mig att sortera in smyckesdelar i lådorna…

Nu ska vi promenera hem igen.