Egen tid med ett barn var; barnens dag

Egen tid med oss

Det är länge sen jag konstaterade att barnen, och särskilt Simon, behövde egen tid med oss föräldrar. En-förälder-ett-barn-tid. Det har inte blivit mycket av det, om jag ska vara ärlig. Jättedumt. Det är dumt på samma sätt som det är dumt att råka glömma bort att ta hand om parrelationen på vardagståget – visst, vi borde ta oss tid att umgås några minuter varje dag/ha barnvakt oftare/göra saker tillsammans utan barnen/whatever osv, men just idag hände det här och det där, just idag blev det ingen tid över till det – och så går veckorna. Jag är säker på att vi inte är ensamma i världen om att fastna i det hjulspåret ibland, men det spelar ju ingen roll för i slutändan blir resultatet ändå detsamma; vi glömde bort att göra det där som vi tyckte var viktigt.

Klart jag känner ett sting av skuld när jag tänker på det, men det hjälper ingen att jag klandrar mig själv och håller på. Nya tag, nytt försök. Det gäller att inte ge upp; hur svårt kan det vara att ta ett barn var och hitta på nåt på varsitt håll?

Vi har semester fortfarande, och förra veckan tog vi tag i det här med egen tid med ett barn var. Vi avsatte en heldag, ungefär, till var och en av dem så de fick varsin heldag med mig och varsin heldag med Björn. Det blev såklart en hel hype av det, sällsynt som det är, men det blev jättebra – och framför allt blev det lugnt.

Simons dag

Jag satte Simon bak på min cykel och så åkte vi till centrum. Vi gick på biblioteket och lånade böcker, åt nacholunch på restaurang i en evighet eftersom han uppenbarligen tyckte det var nödvändigt, och så gick vi på H&M för att införskaffa hårspännen eftersom han håller på att bli så långhårig. Jag är väldigt osäker på om han faktiskt kommer att använda dem, vi får väl se, men det är Elsa & Anna på dem och han var oerhört söt med dem i håret i vilket fall.

Efter den lilla shoppingturen – “mamma jag gillar att går i affärer och titta på alla saker som finns” (?!?) – gick vi på café där han tuggade i sig en chokladboll modell större medan jag läste låneböcker för honom.

Därpå var vi klara med centrum och tog cykeln till en lekplats med tillhörande plaskdamm halvvägs hemåt. Simon hade inga badbyxor så han levde rövare i kalsongerna i den där plaskdammen medan jag satt i solen på marken bredvid och undrade hur han kunde tycka det var skönt när det var så svalt i skuggan.

egen tid med ett barn var
Alltså den här underbara lilla människan … 😍

Vi hade jättekul där vid dammen, och efter ett tag slog han sig ner i min famn på den varma asfalten och så satt vi där och bara myste och tittade på några systrar som åkte linbana. Det blev ett sånt där ögonblick du vet när allting är bra, och man kommer på att det är det. Bara vi, ingen övrig familj att tänka på eller småprat och annat att hantera. Ingen direkt tid att passa heller, inte trötta eller hungriga eller uppjagade.

Adrians dag

Klockan 06:35 kom Adrian in till oss och ställde sig bredvid mig:

“Mamma? Mamma, är det vår dag idag?”

Han hade såklart lyssnat på allt vad Simon berättat, och ville göra samma sak. Såklart. Efter en ganska sen frukost cyklade vi alltså till centrum och gick på biblioteket, men på väg därifrån gick vi förbi en liten klätterställning på torget. 40 minuter senare började jag försöka locka med lunch, och 20 minuter efter det fick jag honom med mig på jakt efter “hamburgare me fommpritt”.

Jag ogillar McDonald’s. Jag känner mig aldrig mätt på ett bra sätt efter en lunch där, och det är varken mysigt eller ens trevligt. Men. De har HappyMeal, och som enda hjälpliga hamburgerställe inom räckhåll så fick det bli det. Man brukar trots allt få en bok i den där HappyMeal-lådan, men den här dagen var det nån sorts liten gosedjursdrake istället. En värdelös pryl som belastar miljön i oerhört mycket större utsträckning än det gläder något barn, enligt min mening. Adrian var mycket nöjd med dagens skörd, däremot, då han kunde lägga den lilla fulsaken tillsammans med en sprillans ny gul klänning (fanns på rean, han har bett om en gul klänning i flera veckor), några kalsonger och, naturligtvis, likadana hårspännen som Simon fått.

På caféet jobbade han sig metodiskt igenom en stor chokladmuffins medan jag läste biblioteksböcker, och vid plaskdammen senare hann vi bara stanna två minuter innan han kom på att vi måste åka hem och gå på toa – dvs han råkade kissa i byxorna när han hängde i klätterställningen. När vi gick tillbaka mot cykeln som vi alldeles nyss låst fast så vände han sitt lilla öppna ansikte mot mig och sa olyckligt:

“Jag ville inte det här …”

“Ja hjärtat, jag förstår det, men olyckor händer ibland. Det gör ingenting. Vi får åka hem och byta byxor bara.”

Väl hemma blev det inte att vi åkte tillbaka till plaskdammen, men han verkade inte ledsen för det. Det blev en bra dag ändå.

Fulsak.

Dagarna med Björn

Jag har, på Björns vis, fått återberättat för mig i punktform vad de hade för sig på sitt håll. Adrian åkte buss, åt lunch på en hamburgerrestaurang (surprise) och bakade. Simon åkte tunnelbana, åt lunch på pizzeria och tillverkade en egenhändigt designad “dubbelkniv” i snicken.

Principen

Det viktiga här är förstås att vi gör någonting tillsammans, inte att det blir en fest-grej med restaurang, café och nya prylar, men nu blev det så. Nästa gång kommer jag sannolikt få diskutera länga och väl om varför vi inte ska knapra fikabröd så fort vi är för oss själva.

En magisk midsommarkväll vid Siljans strand

Det magiska varma ljuset, som alltid tycks bildas när solen lyser på tallarnas röda bark, silas genom de höga trädens blygsamma kronor och träffar strandlinjen på andra sidan sjön. Vattnets låga vågor är lika blå som sommarkvällens ljusa himmel, men från bryggan syns att det skiftar i rödbrunt under ytan. Insekter dansar sin stigande och fallande kvällsdans över gräsmattan, och svalorna som bor under nocken flyger kors och tvärs ovanför. Det kvittrar i träden, en svag bris bär med sig doften från sjön. Det är midsommarkväll över Siljan.

Allt jag vill är att kila ner till stranden och hoppa ut på stenarna som ligger nästan som en brygga rakt ut i vattnet. Där längst ut vill jag sätta mig och andas i kvällen och – här kommer ett ord jag sällan använder – njuta. Det är inte ofta dylika möjligheter presenterar sig för mig, och – fler sällan använda ord – den fria delen av mig, den som släpper ut håret i höstvindarna och registrerar detaljer i naturen av ren kärlek, värker av längtan.

Men … den där andra delen av mig, den som alltid har sista ordet, påminner mig om mina pojkar som ligger och sover ensamma i härbret och som skulle kunna få för sig att trilla ur sina sängar, som natten till idag, eller gå ut i sömnen och försvinna i skogen. 

Är det sannolikt att de skulle försvinna i skogen på det sättet? Nej. Det är osannolikt att de gör mer än att mumla och sparka lite på väggen då och då. Det slår mig inte att Björn skulle kunna sätta sig hos barnen; han vill umgås med sin vän sådär som små barn gör omöjligt, och jag sa precis till honom att jag skulle gå och lägga mig. Nog skulle jag kunna sitta en stund vid vattnet, kom igen, vad skulle kunna hända? Det här ögonblicket kommer aldrig tillbaka! Men Modern lyssnar inte på sånt. Hon styr sina bara fötter över gräset mot det gamla härbret, klättrar uppför stegen och sätter sig i sin säng – och låter Den Fria i text begrunda vad hon missar.

Adrian sa adjö till napparna, det blev ett sentimentalt avsked

Förberedelser

Vi har förberett honom ett bra tag nu, på att nappen skall ta vägen nån annanstans. Han började för länge sen med att sova utan napp på förskolan – det måste vara snart ett år sen – men sen kom det som av en händelse i dagen att det hade han kringgått genom att stjäla en napp, hävda att det var hans och kommit undan med det i flera månader. Dvs, tills den gick sönder och vi ombads leverera en ny.

Nu är han äldre, förståndigare, och vill själv. Härom veckan frågade jag honom på kvällen, när vi läst färdigt sagan och det var “mysdags”, vad han ville göra med sin napp nu när det snart skulle bli dags att sluta med den. Han tänkte efter noga, sedan valde han kaninerna.

“Kaninerna, ja då blir de glada,” sa jag stillsamt.

“Nej förresten. Jag ändrade mig. Nappträdet.”

“Ok, då tar vi med dem till nappträdet i helgen.”

“Fåren.”

“På 4H-gården finns det ett nappträd inne hos fåren. Blir det bra, tror du?”

Adrian pressade fram en tår i ögat. “Ska vi åka dit nu?”

“Nejdå hjärtat, nu är det ju kväll. Vi ska inte åka dit nu och inte i morgon heller så det behöver du inte tänka på nu. På lördag – eller söndag om det är bättre väder då.”

Adrians ögon svämmade över en aning: “Jag vill åka dit nuuuuuuu,” började han, utan att orka fullfölja ett sista regelrätt utbrott för dagen.

Jag kan förvånat konstatera att det här tvångsmässiga trotset inte är så himla dumt ibland. Adrian glömmer inte, och han ville verkligen lämna nappen nu så han frågade om det två gånger om dagen till det blev fint väder på söndagen.

Avskedet

När Simon lämnade nappen, vilket var på precis samma ställe, så deltog han endast lättvindigt i det hela (och krävde ilsket att få tillbaka den senare samma kväll). Det kan inte nog understrykas hur olika våra pojkar är – Adrian investerade själ och hjärta i sitt avsked.

Först stod han en stund vid fårens grind och tittade på dem, och sög energiskt på alla napparna i tur och ordning. Det riktigt syntes hur försjunken han var i det stundande avskedet.

Sedan kom en tjej som skötte fåren och såg hur det var fatt. Hon började prata med Adrian, som efter 20 sekunders blyghet räckte henne napparna och sedan noga följde henne med blicken när hon gick in hos fåren, som naturligtvis kom springande för att se vad hon hade med sig.

Han stod och pekade och hojtade var hon skulle hänga dem, och sedan stod han kvar en stund och såg på snöret mellan träden. Det kändes som att napparna likväl hade kunnat vara passagerare med viftande vita näsdukar i aktern på ett 1920-talsfartyg.

Fåren hade som sagt skockats nära grind och stängsel, så vi klappade dem en stund och sen var det som om det hela var över och redan glömt.

Efterspelet

Den kvällen tog det längre tid än vanligt för Adrian att komma till ro, men det var inte värre än att det var lite stökigt. Vid ett tillfälle, bakom sin stängda sovrumsdörr, började han ropa att han ville ha saker – jag vill ha min nalle/täcke/sovstrumpa/lampa/whatever – och så kom det; “JAG VILL HA MIN napp …” och där kom han av sig. Jag svarade inte på det, och han har inte bett om den sedan dess så han står fast vid sitt beslut.

En och annan kommentar om att det var spännande att ge bort nappen till fåren har han avlagt för några släktingar över facetime, men nu såhär en dryg vecka senare är det som om han verkligen hade slutat med napp då när vi försökte första gången – för snart ett år sen.

Simon ska bli ninja – ordet som gett mig storhetsvansinne

Vad ninjor i verkligheten var är mer komplicerat än man kan tro när man tittar på populärkulturen kring dem, men även om vi mer än gärna upplyser våra barn om sånt som faktiskt stämmer så känner jag att hans idolisering av ninjor gärna kan få kvarstå orörd ett tag till.

bli ninja
Jag och mina minininjor när de var små

Hur man får med Simon på tåget

Vi kom på för en tid sedan att Simon nog skulle passa på judo, så vi frågade honom om han ville börja på det.

“Vad är det?” var hans fullt rimliga svar. När jag förklarade så såg han fortfarande neutral-på-gränsen-till-skeptisk ut. Jag insåg att jag måste få med honom på tåget innan ögonblicket var förbi.

“Kommer du ihåg hur lång tid jag sa att det tar att bli ninja?”

Med ens hade jag hans fulla uppmärksamhet: “Länge länge,” sa han.

“Kommer du ihåg att jag sa att ninjor måste lära sig många saker innan de kan bli riktiga ninjor” fortsatte jag, och kunde nästan känna fartvinden i det momentum som ordet ninja gav mig.

Simon nickade.

“INGEN föds till ninja. Småninjor som börjar i ninjaskolan kan ingenting alls. ALLA ninjor har varit nybörjare. Som du,” sa jag oskyldigt till min son som lyste upp. Jag hade i princip kallat honom för ninja.

“Judo är något som ninjor kan lära sig. De lär sig en massa saker, och judo är ett bra ställe att börja på.”

“Får jag gå på det?”

“Ja, jag tänkte att du kanske ville det.”

“Jag vill gå på det!”

Forgive me a cruel chuckle

Hur är det man säger – ändamålet helgar medlen? En liten, liten del av mitt samvete menar att det är lite lurendrejeri jag kör med på min intet ont anande femåring. En annan, mycket större del, svarar med att det gäller att få dit honom – gillar han det inte så behöver han ju inte fortsätta. Jag kan inte låta hans egna idéer grundade på påhittade saker baserade på humör för stunden sätta krokben för honom för en hel termin.

Det här är en taktik som även visat sig användbar på simningen. Vi går på simskola steg 1 – eller gick, det är sommaruppehåll – och Simon är ganska motsträvig mellan varven. Han vill helst göra andra saker än det som instrueras. En hel del av det är för att han har respekt för vatten och är lite harig av sig – men jag är samtidigt säker på att den här harigheten är något han gömmer sig bakom när han inte har nån lust, vilket han inte har för att det finns ett litet obehag som han är omotiverad att överkomma.

När corona effektivt satt stopp för judodebuten, vilket Simon inte glömt och gärna frågar om lite då och då, och vi var halvvägs genom simterminen så hade han en av de där dagarna. Du vet, en sån där klåfingerdag, när ungen är överallt utom där han ska vara och ignorerar allt du säger medan tålamodet stadigt nöts till smulor. Han lyssnade inte på läraren, körde sitt eget race och försökte stänka på de andra barnen så fort de kom för nära.

“Alla ninjor kan simma,” sa jag plötsligt med låg röst.

Simon, som bara hört ninjor, blev stilla. “Va?”

“Vad gör en ninja som trillar i vattnet?”

“Vet inte?”

“Simmar. Alla ninjor måste lära sig att simma, därför att alla ninjor som inte kan simma drunknar när de trillar i vattnet.”

Jag behövde inte argumentera så mycket mer. Han köpte det på studs och bestämde sig för att försöka göra det vi skulle, vilket var att doppa hela huvudet med simglasögon som inte täcker näsan på. Plötsligt, för första gången nånsin, så gjorde han det. Sen kom han upp, överöstes av beröm från sin stolta mor, och dök ner igen och den här gången släppte han näsan med handen i flera sekunder.

Jag bara gapade. Han hade vägrat så länge och gömt sig bakom “rädsla”, och så räcker det med ett enda ord.

Ninja.

Det här ordet ger mig makt. MAKT!

Björns födelsedag & mitt bästa presenttips till förälder

Jag hade naturligtvis en lös plan för Björns födelsedag här i förra veckan, vilken involverade två presenter; en från mig och en från mamma och bror.

Som vanligt går våra födelsedagar numera ut på att få egen tid tillsammans, dvs ordna barnvakt, och sen gå hemifrån. En restaurang är i princip alltid involverad, liksom nån sorts present, men det viktiga är tid tillsammans utan barnen.

Mitt bästa presenttips till förälder (Simon är ett geni)

Min plan var inte mer avancerad än så. Men sen, två kvällar före Dagen, frågade jag Simon i hemlighet om det fanns nånting som han ville ge sin pappa i present.

“Nånting som han tycker om …” funderade Simon, helt med på tåget.

“Jaa, fast vi VET ju vad pappa tycker om, eller hur?” viskade jag entusiastiskt leende och tänkte på kakor, tårta och kanske en teckning. Simons fiktiva glödlampa tändes och han sken upp:

“Mig!”

Ibland gör man klokt i att hämta sig snabbt som bara den:

“Ja! Såklart, ska vi slå in dig i ett paket?”

“Ja-a!”

“Ok, men vet du, om du vill göra det så vill Adrian också, det är ju rättvist. I så fall så blir det trångt och ni måste sitta stilla en stund också,” sa jag som försökte avstyra idén men Simon ville inte höra på det örat.

“Mamma vet du det gör inget. Adrian får sitta med mig.”

Sagt och gjort. Adrian var lika entusiastisk som Simon, trots att jag upprepade gånger sa till dem båda att det gör ingenting om man ändrar sig sen när det är dags, det är ok att gå bredvid mig och sjunga också.

På födelsedagsmorgonen var pojkarna uppe en timme tidigare än vanligt, så taggade var de. Vi gick ner till köket tillsammans och gjorde frukost till pappa (och till pojkarna, annars får pappa inte äta sin frulle), jag hämtade julpapper från ateljén och pojkarnas skottkärra från trädgården, och så bar vi upp alltsammans i Adrians rum och stängde dörren.

presenttips till förälder

De fick sitta på ett ihopvikt lakan i skottkärran, och så började jag vira in dem. De fick varsitt kuvert med present i att ge till pappa också – Björn skulle få ett par formgjutna öronproppar för förskolemiljö, så de fick ge en bild på en propp var – och båda två, som annars brukar slåss så fort de måste samsas på liten yta, satt som små stela ljus och flinade vartefter jag tejpade in dem i rött papper.

presenttips till förälder

Jag hann inte lägga tid på att fota ordentligt, då det var vingligt på flera plan att få till detta. Att låta pojkarna vänta medan jag tog bilder skulle mycket väl kunna sabba allt.

Jag drog dem ostadigt på den lilla skottkärran, som för övrigt inte alls är konstruerad för den vikten, genom allrummet och in i vårt sovrum där Björn halvsov. Sen sprang jag tillbaka för att hämta brickan och sjöng för full hals samtidigt.

“Åååå!” sa Björn teatraliskt. “Var är pojkarna?”

“De sover fortfarande,” sa jag medan jag ställde ner frukostbrickan och mimade frenetiskt att han skulle öppna presenten illa kvickt.

Barnens leenden, när Björn rev undan pappret, var så breda att mungiporna nästan försvann bakom öronen på dem. Björn skrattade, barnen studsade upp i sängen och kramades och tjoade över överraskningen, och jag stod och var sjukt nöjd med mig själv. Det här är definitivt ett prisvinnande presenttips-till-förälder-påhitt.

Resten av dagen

Vid ett tillfälle vid lunch tjurade Adrian ihop över nåt oklart och sa saker som “pappa får inte va med mig”, men då sa Björn att vaddå, jag har ju fått er i present. Jag vill ju leka med min födelsedagspresent. Detta avväpnade vår lille trotsåring så totalt att morgonens leende kröp fram över ansiktet och han blev nästan lite glad mitt i allt jag-ska.minsann-vara-arg-nu-trots-att-jag-inte-vet-varför.

Mamma och Jonas kom på fika på eftermiddagen, där de fick ge Björn den present och jag föreslagit och skrivit ut; en timmes massagebehandling för två. Hehe.

Jag hade bakat en vanilj- och hjortrontårta – för Björn är det ingen riktig födelsedag utan en födelsedagstårta – som blev oväntat god. Ingen bra bild på den heller tyvärr, men den innehöll bland annat vaniljkräm, hjortron, hjortronsylt och maränger.

Sen stannade min mor och bror kvar hemma med pojkarna medan jag och Björn åkte in till stan för att hitta nånstans att hänga fram till bordsbokningen på restaurangen kl 18:30.

Det märks så oerhört tydligt på Stockholm att allt inte är som vanligt. Dels var många ställen såklart stängda, men så folktomt som det var på Drottninggatan när vi passerade strax efter 17 är det inte ens under ljusa sommarnätter i vanliga fall.

Restaurangen, ett ställe vi tidigare varit på men då på “bakfickan”, var trevlig (men bakfickan var bättre) men med hög musik, så när vi åkte taxi hem var vi så trötta båda två att det kändes som att klockan var efter midnatt.

Hon var 21:30.

Vårcykeltur med Ferdinand & blommorna

Ut i vårvädret!

Vi har haft riktigt fint vårväder några dagar här nu. Alla blir så glada utom vi pollenallergiker – men vi blir lite glada ändå eftersom det innebär att vi inte längre har årets pollensäsong framför oss och alltså är det snart över – men oavsett så går det ju inte att hålla sig inne förstås.

Vi bestämde oss för att dra ut på vår alldeles första cykeltur tillsammans för några dagar sedan, dvs första cykelturen där alla sitter på sin egen cykel, för Simon fick en 20-tumscykel när han fyllde år och Adrian har den stora (“stora”) springcykeln nu.

Simon trampade iväg så det fladdrade om honom och Björn satte efter, och kvar blev jag och Adrian så det här med “tillsammans” strök vi efter 5 meter. Men det gör inget. Jag och Adrian pysslade på med våra cyklar och han är jätteduktig, törs släppa marken med fötterna och bara glida i nedförsbacke – om den inte är brant och det inte går för fort.

Till slut kom vi fram till parkleken där vi stämt träff med Simon och Björn för att äta äpple, men när jag ringde Björn visade det sig att Simon inte hade velat stanna (han anser fortfarande att han inte behöver lära sig att bromsa om han bara planeeeerar hur han ska cykla för att stanna) så de hade cyklat lite vilse en stund och nu var de tillbaka hemma igen. Jag och Adrian tuggade i oss äpplena själva, jag myste i solen medan Adrian klättrade, och sen blev det dags att cykla hem.

Cykeltur i bilder

Han är 3,5 år. Det här med “nu” är inte ett koncept som lirar med honom hursomhelst. Han var den som tog initiativet till att dra sig hemåt, trots det så kom vi 50 meter innan monsieur stannade och sa “vänta här, mamma” och sprang ut och slog sig ner som Ferdinand bland maskrosorna.

“Den här också. Och den. Nej! Den.”
“Den här är till dig mamma, och den här är till pappa. Simon får INGEN för han bara FÖRSTÖR.”

Sen kom vi, efter en stund, via en vattenpöl där han ställde sig och mediterade i några minuter, till ett annat ställe med fler blommor.

“Här finns MASSOR!!”

Sen kom vi 30 meter till.

Efter det kom vi efter många stopp till slut till skolan, som vi naturligtvis inte bara kunde passera nere på gångvägen utan måste korsa. Och träna terräng.

“Du, Adrian, går det bra för dig?”
“Ja då det går bra. Man ska åka här. Så här gör man.”
Måste gräva lite i sanden.

Här ringde Björn och sa att lunchen snart var klar, och då blev det ändå lite fart på lilleman.

Myntainvasion och bästa sommarfyndet

Lyckofynd

Jag har velat ha en sån där jätteburk med tappkran ute att ta dricksvatten ur ganska länge, men inte vågat köpa nån eftersom vi har stenplattor och alla jätteburkar jag sett är av glas.

Men, så var jag och köpte dynor till utestolarna – som är 3 år gamla och fortfarande inte fått en enda dyna – och sprang förbi en hylla med krimskrams, tvärstannade och backade tillbaka. Där stod den. Min jätteplastburk med tappkran.

Visst, den var inte vacker, det var citroner på och kranen var gul, men den hade en kylklampsstav i locket och skulle sannolikt överleva upprepade plattfall så jag funderade inte ens.

Myntan har erövrat ny mark i år, bland stenarna utanför rabatten till och med, så igår när det var så fint väder så invigde vi burken. Jag plockade massa mynta med sax, hittade en halv gammal citron i kylen och så gjorde Adrian och jag mynta- och citronvatten i burken.

Det blev populärt! Det var kanske mest det nya i att tappa upp smaksatt dricksvatten själv, men han gillade vattnet och när Simon kom hem stod också han och smådrack en stund innan lunch.

Femårskalas för Simon – allra första födelsedagskalaset

femårskalas födelsedagstårta
“Är ni trötta nu?” frågade grannen, som höll på med sin gräsmatta, när vi passerade på grusgången allihop för att hämta in ballongerna vid brevlådan.
“Ehehe,” svarade vi. “Skönt att det bara var två timmar. Undrar hur personalen på förskolan gör, varje dag.”

Research femårskalas

Vi har ju som sagt aldrig ordnat regelrätt kalas för pojkarna tidigare. Varför hasta med det, liksom. Men i år när Simon fyllde fem år, och dessutom redan varit på ett kalas i vintras, så var det en självklarhet. För honom, i alla fall.

Jag började googla runt och kolla vad som redan sagts i ämnet – vilket bör vara typ allt; femårskalas, eller barnkalas över lag, är knappast ett nytt koncept – och hittade en hel del. Naturligtvis.

Det är ganska tacksamt att göra så, alltså att bara kolla vad andra gjort och sen plocka ihop sitt eget upplägg efter förutsättningar på plats. Det är ju corona-tider dessutom så utomhuskalas var det enda raka. Jag plockade framför allt en del grejer från följande länkar:

Länklista för idéer och uppslag till femårskalas:

Överblick

Jag började med att helt enkelt fråga Simon vilka han ville skulle komma på hans kalas, och så fick jag en lista på 10 barn från hans förskolegrupp. Han berättade också att det måste finnas en fiskdamm, med godis alltså, och tårta. Alltså en sån där fiskdamm med en pinne och ett snööööre och en kläääänypa.

Så jag fick allas telefonnummer av förskolan, som frågade föräldrarna om de ville lämna ut dem först osv, och ringde runt med två möjliga datum på förslag. Jag tänkte att först och främst, innan vi gör något annat, måste vi kolla med folk att de inte redan är uppbokade OCH att de vill komma. Det var bara mamman med tvillingarna som tackade nej.

Jag har jobbat en del med barn förr om åren. Jag vet att mängden “10 barn” är på gränsen innan man (läs: jag) måste gå upp en nivå (eller trettio) i förberedelser och backup-planer när man inte vet vad man håller på med från början. Men när nu tvillingarna försvann ur bilden så skulle 2 av de 10 barnen vara mina egna, så det kändes lite lugnare.

Det jag främst plockade med mig från alla tipsen jag hittade (och fick här på bloggen) var följande:

  • grilla korv
  • löpande tillgång till saft och vatten
  • skattjakt
  • fiskdamm
  • styrda aktiviteter
  • 2 timmar räcker

Förberedelser

Inbjudan skickades på sms till de föräldranummer jag ringt, med info om utomhuskläder, Simons önskade halloweentema, att det skulle finnas grillkorv, tiden (15-17) osv. Jag körde på ett av tipsen om att be folk att OSA om de INTE kan komma. Såhär i efterhand undrar jag varför nån gör så, jag kommer inte göra så igen kan jag säga för jag fick inte så många svar.

Dagen före kalaset skickade jag därför ut ett till sms, typ välkomna på kalas imorgon, vänligen meddela om ni fått förhinder och hur många föräldrar som stannar och hänger med oss. Fick 4 svar.

Så vad gör man? Det är ju bara att stå fast vid sin sak och gilla läget. Och utgå från att alla kommer och har med sig 2 föräldrar var.

Delat onenote-dokument

Ibland är det himla praktiskt att bo ihop med nån som är van att jobba i projekt. Hängivna anhängare av listor som vi är, Björn och jag, så delade jag mitt påbörjade onenote-dokument Simons femårskalas med honom, och min kära sambo satte ihop en lista i tre delar:

Dagen D

Såhär är det med våra pojkar: Om de inte sover efter lunch, så har de dåliga chanser att orka kalasa kl 15. Om de inte är trötta efter lunch, så somnar de inte. Björn hade koll på läget, sa han, så han tog med sig pojkarna till skogen tillsammans med mormor och hunden hela förmiddagen.

Under tiden gjorde jag så mycket jag kunde hemma.

Kom på att barn alltid lämnar sina prylar vind för våg, och att godispåsarna alltså borde ha namnlappar.
Backup för barn som vill gå undan.Typ Simon, eller nån. Man vet aldrig.

Vidare var det att blåsa ballonger för allt vad tygen höll, sopa studsmattan och lägga ut en skofilt, halloweendekorera toa (folk måste ju ändå få komma in och gå på toa) och grind och utebord, ställa fram kaffekokare, te, sugrör, pappmuggar, extrabord och stolar och jag vet inte vad. Jo, träna på dansen och klocka den. Varför? Kommer till det.

Pojkarna somnade efter mycket om och men efter lunch, och jag sprang runt ute och gömde ledtrådar och hjälpte Björn med fiskdamm och lite sånt.

14:30 var vi klara, så då började jag väcka pojkarna så sakta.

Genomförande

Trots önskan om halloween-/spök-/monsterkalas så fanns ingen som helst önskan från Simons sida att klä ut sig, och Adrian tog sikte på skjortan som om det inte ens fanns alternativ. Skjorta och finbyxor skulle det vara. Undrar om han tror att han måste ha skjorta för att det ska bli ordentligt. Typ att han inte är “med” om han inte har skjorta på sig.

Vi skulle ha kalaset utomhus oavsett väder, men som genom ett trollslag hade vi vansinnig tur och det var varmt och soligt. Visst, kyligt i skuggan och inte sommar-varmt, lite vind hade vi också men alltså, inget regn/hagel/snö/storm/valfritt nyckfullt aprilväder.

Korvgrillning & presenter

Ungarna dök upp på utsatt tid, de flesta lämnades av sina föräldrar men tre föräldrar stannade kvar och stod och pratade. De var lite svårflörtade till kaffe/te men efter en stunds stillastående i solen gav de efter.

Alla barn utom Adrian sa nej till korv – antagligen för att de precis kommit och måste röja lite först – men sen kom de och bad om det en efter en så det var ju bra.

Vi hade tänkt att Simon skulle öppna presenterna under gemensamma former, men han kastade sig över dem direkt och hade redan slitit upp en och en halv när jag såg vad som pågick. Jag antar att det är för mycket begärt att han ska vända med paketen och fokusera på annat, men det spelade ju ingen roll egentligen. Så Simon öppnade paket medan hans små gäster sprang omkring i trädgården och tuggade korv. Varje gång nån kom och bad om nåt att dricka så fick denne en pappmugg som vi tillsammans skrev namn på.

Tårta

Sen var det dags för tårta. Alla samlades runt bordet medan Björn försökte tända tårtljusen i vinden. Det gick efter några försök, Simon hann blåsa tre ljus, de andra tog vinden och barnen skrattade högt åt det.

tårta femårskalas

Björn hade gjort 2 tårtor, eftersom vi var så osäkra på hur många som skulle komma; en choklad- och en gräddtårta. Barnen fick välja, och eftersom det fanns så mycket så rådde ingen mängdbegränsning. Några barn smakade på båda och konstaterade att ingen av dem var god – en pojke meddelade att han bara åt tårta om det var godistårta – medan flera andra åt riktigt mycket.

Skattjakt

I väntan på att alla skulle bli klara så var det fri lek igen, och sedan, efter att ha röjt undan det som var i vägen, gick jag runt till barnen och sa “skattjakt”. Eller, jag hade tänkt göra det.

“SKATTJAKT!” skrek den första som hörde det och flög upp från gräset. Ordet studsade runt som en boll bland alla barnen som ögonblickligen upphörde med det de gjorde och kom snubblande mot mig.

Mental paus

Under ett kort ögonblick stod jag handfallen medan de kom rusande. Vad hände nu? Barn måste ju förvarnas, påminnas, fösas och vallas och tjatas på … eller? Nej, just det, det är MINA barn som måste det. Jag hade glömt hur det är att hantera andras ungar. Barn lyssnar på mig, så har det alltid varit. Det är inte svårt för mig att nå dem och engagera dem, men jag har bara umgåtts med mina egna barn de senaste fem åren. Och just nu verkade mina två vara offer för gruppstämningen så det var läge att samla sig och inte tappa momentum.

Skattjakt, forts.

Barnen lyssnade under total tystnad (!!!) när jag läste inledningen till historien om skattjakten och varför vi gjorde den. Vi skulle hjälpa en greve på ett slott att hitta sina skattnycklar.

“Jag vet vad skatten är för nåt,” sa en förnuftig flickröst. “Det är godis!”

“Kanske det,” sa jag. “Men det får vi bara veta om vi letar rätt på nycklarna. Eller hur?”

Insiktsfulla nickanden. Så var det. Så jag läste första ledtråden, som tog dem till vattenslangen och en gåta som skulle lösas. Nästa ledtråd ledde till bordet, med en pysselgåta som krävde koncentration. På samma sätt tog vi oss fram och tillbaka över trädgård, fram- och baksida, grusgång och gräsmatta.

Bordspysselgåta.
skattjakt femårskalas
Päronträdet på baksidan.
skattjakt femårskalas
Potatislandet.

I slutet av jakten fick de tejpa fast alla nycklar på en skattkista, och en sista ledtråd tog dem till brevlådan. Simon sprang engagerat med brevlådenyckeln i högsta hugg. Alla samlades runt lådan om höll nästan andan medan Simon fipplade med låset.

“Tänk om det är godispåsar där inne!” sa nån upphetsat.

Det var det inte. Där inne låg en liten låda, och i lådan fanns ett gäng pappersdiamanter. Alla fick ta varsin, och jag förklarade att nu skulle vi ta med oss skatten till greven men för att komma dit måste man gå en speciell väg, så alla samlas vid musiken!

De sprang så gruset sprätte runt fötterna. Vi samlades vid högtalaren vid husväggen, och så satte jag mig på huk framför barnen.

“Är det nån som kan sången ‘följa John’?”

Det var det ingen som kunde. Jag sjöng långsamt versen för dem:

Ställ er i en rad nu
en rad nu
en rad nu
Sen gör ni allt som jag gör
vi leker följa John

“Är ni med? Vi måste dansa den magiska följa-John-dansen för att komma till grevens slott, alla följer efter mig och Simon och så gör ni samma som vi gör. Har alla sina diamanter?”

Ett gäng armar med pappersdiamanter for upp i luften, jag satte på musiken* och så dansade vi. Eller snarare vi stampade takten medan jag tog dem under studsmattan, upp på rutchkanan, över det lilla trädgårdsbordet, runt träden och tillbaka till högtalaren där vi fortsatte stampa medan vi väntade in alla. Det var den här tajmingen jag klockat tidigare. Lagom tills versen började om med ställ er i en rad nu så väntade vi in de sista, och så trampade vi vidare i en lång orm och när sången var slut stod alla ungar på en rad framför fiskdammens skynke i snicken. Björn satt innanför, han hade installerat sig där under dansen, och var beredd.

fiskdamm femårskalas

Barnen fick nypa fast sin diamant i nypan och hänga in den innanför skynket. Greven blev tacksam och skickade tillbaka en godispåse och ett diplom som tack för besväret. Eftersom påsar och diplom var namnade fick barnen säga sina namn högt och tydligt.

Slutspurten

Klockan var 16:45 när den sista påsen och diplomet fiskades, vilket jag var omåttligt nöjd med. 15 minuter kvar att gräva i påsarna, hoppa i studsmattan och röja som små vettvillingar medan föräldrarna började droppa in.

Sammanfattning av Simons femårskalas

“Det här var ett jättebra kalas!” sa en pojke glatt medan hans mamma hjälpte honom på med en jacka. Det var samma pojke som sagt att tårtan inte var särkilt god, så det kändes riktigt bra. Älskar den aspekten av att ha med ungar att göra. Du får höra sanningen utan omsvep. Så enkelt. Så rart. Och brutalt.

Hursomhelst, nästa gång kommer vi nog inte köra korv och tårta så som vi gjorde nu, det blev lite mycket och nära inpå varandra. I övrigt så var det ett bra upplägg, och det var bra att jag hade gått igenom med Simon innan kalaset började precis vad som skulle hända. Han blev jätteledsen först när han förstod att vi inte skulle vara inne ALLS, men efter att han lugnat sig och jag förklarat att det inte var möjligt att vara inne, så köpte han det.

Nästa gång ska vi sköta OSA annorlunda också, definitivt. Och det här med namnlappar på godispåsarna var ett rent och skärt genidrag, bara så du vet.

Efter att alla hade gått så städade vi, det gick förvånansvärt fort, hämtade in ballongerna vid brevlådan och pratade lite med grannen, samlade ihop skattjakten och plötsligt stod jag i köksdörren och tittade ut med den overkliga känslan av att Simons femårskalas inte hade hänt.

Öde tomt.
Tom studsmatta. Inte ett spår av eftermiddagens röj.

Då ropade Björn, som höll på med resterna på bänken, till av förtjusning: “Vi fick EN tårta kvar!”

tårta femårskalas

Den var inte kvar särskilt länge; Björn har en alldeles särskild begåvning för efterrätter.

Pojkarna var trötta den kvällen. Vi åt grillkorv till middag – hade ju en del kvar – och sen såg vi en film i soffan tillsammans. Dagen därpå var det måndag och förskoledag som vanligt, Simon var fortfarande på gott humör och väldigt nöjd med att ha hittat ett par kvarglömda solglasögon efter kalaset som han skulle lämna tillbaka till ägaren.


*Musiken: Följa John från Peter Pan. Egentligen sökte jag en annan version men det här den enda jag hittade på Spotify: