Milstolpe i familjearkivet kring midsommar

Midsommarstången kläs.

Milstolpen vid sju år

Jag tar det baklänges och börjar med det viktigaste först; igår var första dagen NÅGONSIN som jag och Björn kunde sitta stilla i skuggan och mysa och pyssla med vårt, i princip hela dagen, trots att det var helg och båda pojkarna var hemma i trädgården.

Sju år. Lite drygt sju år tog det, och det är med andra ord ännu en milstolpe i familjearkivet.

Det är så vansinnigt varmt…! Vi tog tagit fram den uppblåsbara poolen, fyllde den och smörjde in barnen. Jag la fram badkläder och handdukar och pojkarna skrek, sprang, badade och hoppade hela dagen. Visst, de rök ihop några korta gånger, såklart att de gjorde, men inget som resulterade i utvisning eller tappat intresse. En längre paus gjordes då de försvann upp i Simons rum och satt tysta och byggde lego medan de lyssnade på Sean Banan på hög volym, vilket vi slapp lyssna så mycket på eftersom vi fortfarande satt ute under paviljongen och trivdes.

Det var magiskt. Framåt eftermiddan började jag våga kommentera det utan att vara rädd att jinxa det, för då var redan rekordet slaget för länge sen. Större delen av dagen präglades av fascinerad misstro; kan det verkligen vara såhär?

Sen rev de visserligen av ett hyss på kvällen där Adrian, på Simons instruktioner, byggde ett torn av kuddar under vårt vidöppna sovrumsfönster. Sen klättrade han upp på det, och stod där och kastade upp saker på fönsterrutan så att det syntes underifrån där Simon stod. 

Det kostade dem efterrätten, men jag tror de tyckte att det var värt det. I vanliga fall skulle det ha varit mardrömsmaterial för mig, men … antingen är det för ruskigt för att jag ska kunna ta in vidden av det, eller så blev jag på riktigt inte så orolig som jag tycker att jag borde, eftersom jag vet att risken att han skulle ha ramlat var liten. Men ändå. Nu har vi sagt att vi inte kan öppna fönstren på det sättet nånsin mer, och i och med det så kan det aldrig hända igen.

Midsommar 2022

Vi skulle ha åkt till en herrgård bortåt Strängnäs till, för att fira med två av Björns kompisar med familjer. Tyvärr visade det sig att ena kompisen blev sjuk och den andra kompisens son blev sjuk, så vi firade i närheten av oss istället. 

Resning av midsommarstången.

Vi dansade långdans, alla traditionella obligatoriska danserna utom Raketen och nån till. Vi gav upp strax innan dansens slut eftersom det blev så galet varmt. Jag kom till 9 ringar av folk runt stången innan jag tappade räkningen, och jag är säker på att det var flera till. Men det var roligt, och framför allt är det nåt vi gör för barnens skull. Midsommar tycker jag känns mer magisk än julafton, även om de är svåra att jämföra förstås. Ett barn kommer välja julafton alla gånger eftersom där bjuds på presenter, men vad är lättast att tro på; midsommarnattsälvor på blomsterängar eller flygande renar? Jag har alltid valt älvorna. 

Vi hade inga badkläder med oss, annars hade vi nog badat allihop.

40-årsfest i ett nybyggt drömhus

Den av mina vänner som jag känt allra längst, sen vi var 12 år, fyllde 40 i december förra året. Hon älskar sommaren, så i kombination med Covid-restriktioner valde de att flytta fram festen ett halvår.

De har flyttat till en annan stad inte långt från Stockholm, och byggt ett hus där. Deras barn är äldre än våra, så för att ge dem något att se fram emot mitt i allt lämna-alla-kompisar/byta-skola, som naturligtvis inte kändes så kul, så lovade de sonen ett attefallshus och dottern en hund. 

Hundvalpen Elton, AKA Chabo, gör high-four i sömnen.

Hennes 40-årsfest var mitt första besök i det nya huset, och till och med såhär en vecka eller två senare så har jag ännu inte hämtat mig från deras badrum. Det var som på ett riktigt bra hotell. Jag vill ha ett likadant.

Ett stort trädäck med pool och bastuhus är förstås sagolikt, även om det inte är någonting jag själv drömmer om. Jag föreställer mig att det innebär en hel del pyssel att hålla efter, och jag är inte säker på att jag skulle vilja göra det i längden. Men min väns nya hus är icke desto mindre ett drömhus ur i princip alla avseenden.

drömhus med poolhus

”Det känns som att du har hittat ditt paradis här,” sa jag efter att rundturen nått sitt slut. Hon gav det viss eftertanke innan hos svarade att ja, så är det nog. Jag är så imponerad. Av hela projektet att bygga sitt drömhus förstås, men mest av det här att fortsätta söka – och finna – sitt paradis. Det är det inte alla som gör.

Inte för att jag själv vantrivs på något vis, det vill jag bara tillägga, men det är inte samma sak. Det här handlar om att finna sin Plats, inte bara en bra plats eller en plats där man kan vara lycklig. Det är, som sagt, inte samma sak och jag är så glad för hennes skull.

Egen dag med Adrian inför Björns födelsedag

Egen dag med Adrian

Söndagen före Björns födelsedag, vilken inföll på en tisdag i år, hade jag och Adrian “egen dag” tillsammans. Jag cyklade med honom till MOS, vi åt lunch och gick på bio. 

Adrian på bio, Babybossen 2.

Adrian stortrivdes. Han är inte främmande för att gå i affärer, faktum är att det var hans idé att gå och titta på saker. Det han vill titta på är förstås leksaker, och det slutar alltid med en klar förlängning av önskelistan när vi varit runt.

Adrian går i affärer. Han deltar ganska aktivt i tittandet, om vi säger så.

Den här gången hade vi ett annat mål också, så jag lovade honom en glass om han hjälpte mig att hitta ett par nya badshorts till pappa i födelsedagspresent. Adrian var helt med. Han sprang före och pekade hit och dit vart vi skulle gå, entusiastisk över både present och glass, men trots att vi var in på en hel del ställen så slutade det med att vi bara tog ett par för att ha nåt att slå in. Istället valde vi ett par badshorts online, och Adrian var helt färdig när han satt med sin välförtjänta glass och trötta fötter på glasstället. Jag var också trött. Man blir trött på ett alldeles särskilt sätt när man gått omkring i affärer en längre stund, det är lite som att gå på museum. 

Födelsedagsfirande

“Vad vill du ha till frukost imorgon?”

“Svampomelett.”

Den morgonen väckte vi Björn i vanlig ordning med skrålande skönsång och, enligt beställning, svampomelett. Och paket. Badshortsen vi hade köpt som nåt slags placeholder för de vi beställt online visade sig vara på tok för små, och i skrivande stund vet jag inte ens var de är så det kanske blir nåt pojkarna får växa i – eller sälja dem, om de nånsin dyker upp.

Efter väckning drog vi morgonrutinen som vanligt, Björn bakade tårta under dagen och på kvällen åt vi den som efterrätt. Inte hela, för den var enorm. 

På lördagen, alltså ett par dar senare, föll det sig så att vi hade barnvakt så jag möblerade om i planen lite och lyckades hitta en tid för duomassage, på ett ställe helt nära där vi bodde innan vi flyttade till huset, innan middan. Det är precis den sortens saker vi gör alldeles för sällan; saker som vi inte brukar göra alltså. Vi behöver bli bättre på att tänka utanför lådan ibland.

Dagen därpå kom våra mödrar på middag. Björn grillade och tårtan, som var så stor att den lugnt kunnat stå i kylen ända till helgen, både räckte och blev över som efterrätt.

Maskrosor dukar under för pojkarnas poängbegär

Du minns kanske att jag berättade om vårt, tycker vi, genialiska poängsystem? Alltså det funkar fortfarande, kan jag meddela. Det funkar så till den grad att jag över en timme på förmiddan i söndags skuldsatte mig upp över öronen.

Vad jag fick för det? – En maskrosfri gräsmatta! 

“Hur tänkte du där?” sa Björn när han såg stjärnorna hopas på barnens poänglista.

“Jaaa … “ sa jag utförligt.

“Jag trodde inte du skulle omvandla de där till poäng rakt av,” fortsatte han och syftade på anteckningsblocket där jag hållit räkningen på hur många maskrosor med tillhörande rötter som barnen kom med.

“Nej, men hade jag anat att de skulle ge sig på hela trädgården och finkamma gräsmattan i en hel timme hade jag inte lovat dem en poäng för varje planta de drog upp. Men nu blev det så.”

Sagt är sagt, lovat är lovat. Båda två fick varsitt verktyg och instruktioner och sen drog de upp maskrosor som om det inte fanns någon morgondag. Som tur är hade ingen av dem glömt att det finns en gräns för hur mycket godis deras små kroppar får sätta i sig vid ett och samma tillfälle, oavsett poängförmögenhet. Igår var det lördags och dags att växla in, och de frossade för 10 poäng var – för det var vad vi vågade ge dem. Sen var de ganska nöjda ändå. 

före detta maskrosor
Bildbevis; spår efter maskrosor. RIP.

Vad gäller maskrosorna så har det ploppat upp några nya under veckan som gått, men jag har dragit upp dem när barnen inte varit hemma. De få som står där idag visar de inget intresse för, så jag tror inte jag behöver skuldsätta oss så hårt inom den närmaste framtiden.

Målet var att:

  1. se till att de höll sig sysselsatta utomhus
  2. lära dem hur man gör
  3. ge dem perspektiv på (ett av) de jobb vi gör hemma
  4. slippa dra upp alla själv

… så jag är fortfarande jättenöjd med utfallet. Jag hade dunkat mig själv i ryggen om jag inte varit orolig för att sträcka axeln.

Vårens första skogsutflykt

Det var riktigt varmt och fint väder i helgen som gick. Min kusin och hennes pojke, som är ett år yngre än Adrian men lika stor för det, var och hälsade på och sov över. I lördags röjde de i trädgården – pojkarna alltså, min kusin satt lugnt med mig i vårsolen, ansiktet mot ljuset och öronen på skaft – och i söndags gick vi upp i skogen med picknick. Där kom vi på att vi skulle tända en liten brasa i en av eldstäderna. Det blev ingen riktig fyr på det hela men pojkarna tyckte det var kul att samla små torra pinnar så då satt vi där på hällen, med ansiktena mot ljuset och öronen på skaft medan pojkarna röjde i närheten.

Vi gick en sväng ner till vattnet också. Barnen hade gummistövlar, och gick ner i vattnet och klagade på blöta fötter. De hittade tunna vilsna små isflak som lossnat från isen på sjön och drivit in mot stranden. Simon hade hittat en pinne som såg ut som en ishacka i skogen, och den använde han till att hacka och bära is med.

Kungsberget 4 nätter, med skidskola den här gången!

Sista minuten

För ungefär 3 veckor sen kom vi på att vi var sena, igen, med att boka skiddagar till sportlovet. Jag anser fortfarande att det är hål i huvudet att tvingas hålla dylika aktiviteter under lovveckorna, när allting är minst dubbelt så dyrt, och eftersom det gick så bra att åka utanför jullovet när vi skulle till Lindvallen i januari så bokade vi söndag till torsdag EFTER sportlovet. 

Sen ansökte vi om ledighet för Simon. 

Det visade sig att man bara får ta ledigt max 5 dagar per termin, av vilka Simon bara hade en dag kvar. Nu gick det bra ändå, med en kommentar från läraren att hon behövt få detta godkänt av rektorn i egen hög person.

Jag tänker att om vi inte hade fått ledigt, så hade vi löst det ändå eftersom det var för nära inpå avresan redan för att avboka gratis, men framöver? Vi får prata med läraren. 

Söndag – torsdag

Vi åkte hemifrån strax efter lunch i söndags. Vi stötte på en herre med hästtransport när vi tog en paus vid en mack. Han såg hur pojkarna tittade på vagnen och erbjöd dem att hälsa på hästarna. Adrian tordes inte med Simon klev käckt upp och klappade Disco på mulen, som om han aldrig hade gjort annat.

Vi kom fram i söndags eftermiddag. Solen lyste fortfarande snett genom fönstren och till min glada förvåning visade det sig att vi bokat den lägenheten som ligger närmast backen i den längan vi brukar hyra i. 

Det blir verkligen en minisemester, vi har till och med bokat skidskola. Den enda gruppen som fanns kvar ledig var den som startar kl 13, och även om jag inte var så säker så visade det sig att det var rätt nivå för dem. Pojkarna är inte överförtjusta i skidskolan, däremot gör de stora framsteg när de går där. När de efter lunch säger att de inte har nån lust att gå ut direkt igen, att de vill vara hemma en stund till, så säger vi bara att den som inte går i skidskolan får inget mysmellis (a.k.a after ski) sen på eftermiddan, för sånt får bara de som åkt skidor. Mer behövs inte. Vi har ungar som drivs av sina magar, ibland är det ganska praktiskt. 

kungsberget skidskola

Dessutom, när vi frågar hur de haft det på skidskolan, så ler de och berättar med lysande ögon att de minsann kan åka i BLÅ backar själva nu!

Vi har det oförskämt bra här, det enda som saknas är bastun enligt Björn.

Simon har långt hår – eller hade, nu är det både och

När Simon var precis fem år fyllda bestämde han sig för att sluta klippa håret, och så blev det. Han ville ha lika långt hår som jag, sa han.

Långt hår

Hela hösten, dvs under skoldebuten i förskoleklass, har han haft en del av håret samlat i tofs på sidan av huvudet för att det inte ska hänga i ansiktet på honom hela tiden. Han var väldigt söt, tyckte jag, och det tyckte många andra också. Trots att han bär kläder som man finner på pojkavdelningen i klädaffären (självvalt, för övrigt) så hände det ofta att främlingar tog honom för en flicka. Simon brydde sig inte om det. Jag vet inte vad han tänkte innerst inne, men han sa att det inte gjorde honom nåt och det verkade inte så heller. Vi har pratat en hel del hemma om vad som är äldre generationers uppfattning om sånt som hör till pojkar och sånt som hör till flickor, och så har vi sagt att idag gör man istället som man känner. Apropå Simons hår så har jag visat honom bilder på Zlatan, för att illustrera framgång med långt hår, och på Jason Momoa för att illustrera att långt hår på intet vis är något som bara flickor passar i. 

killar långt hår
Jason & Zlatan. Ingen kan väl påstå att deras långa hår hindrat dem.

Men så var det det där med att borsta håret varje morgon. Jag vet inte hur han bär sig åt, men varje morgon har han en ny baby-dread mitt på bakhuvudet, typ svinto, och Simon är håröm. En morgon, när det var Björn som skulle lämna och alltså släpade morgonrutinen framåt, fick min kära sambo nog och sa att han tyckte att Simon skulle lära sig att borsta själv, eller klippa sig. 

En gyllene medelväg

Jag – som älskar hans mjuka blonda slingor, men starkt ogillar att han suger på de vänstra hårtestarna i tid och otid; ”tänk på farbror Plös!*” brukar jag säga och mötas av oskyldigt frågande blick (för att inte tala om allt konstigt borsten brukar fastna i) – tänkte att det måste finnas en fin medelväg som alla gillar här. Han har sparat så länge, det vore synd att bara raka hela huvudet. 

Som hängiven anhängare av Pinterest när det gäller att samla inspiration, kom jag ganska snart över en frisyr som var både snygg och cool och inte superkort. Jag visade bilderna för Simon en kväll för några veckor sen.

inte klippa kort
Inspirationsbild från Pinterest.

“Här Simon, jag har hittat en frisyr som jag tror skulle vara jättefin på dig.”

Han kastade en blick på den: “Ja, den blir bra.” Sen gick han för att bygga lego på golvet.

“Är du säker …? Alltså det finns fler bilder om du vill se?”

“Nej, den där blir bra. Jag vill ha den.”

“Vill du inte fundera …”

“Men nej! Jag vill klippa mig. När får jag klippa mig?”

Vi funkar så olika ibland. Jag hade behövt åtminstone sova på saken, men icke. Fyra dagar senare var vi hos frisören.

Hos frisören

Jag hade valt just henne, Lena, för att jag brukar klippa mig där och för att jag sett henne klippa barn och hört henne prata med dem; hon talar tydligt, rakt och bestämt med dem. Inga konstigheter. Sånt passar Simon.

långt hår frisör
Det här är när Lena hittade baby-dreadbollen där bak. Hon skrattade och sa ”vad är det här? Jag såg den inte ens när jag borstade!”
från långt hår till både och

Mot slutet log han hela tiden, och när han var klar och tittade sig i spegeln var han så nöjd att han höll på att spricka. Jag var lika stolt som han var nöjd. För honom var det kanske ingen grej, men i mina ögon är det modigt att gå till en frisör för första gången i livet, och låta en främling borsta ens hårömma huvud utan ett pip och sen inte vika en tum när hårslingorna klipps och faller till golvet en efter en. 

Han blev superfin i håret. Man ser hans ansikte på ett annat sätt nu, han ser plötsligt äldre ut. Såhär flera veckor senare är han fortfarande mycket nöjd och han har fått mycket beröm för det.


*Farbror Plös, Lillasyster Kanins AKA den feta näktergalens farbror som jämt gick runt och sög på sitt öra så att det började lukta illa och han fick lov att hålla sig för sig själv. Hängde gjorde det också.

Julafton 2021: drömväder, morgonrock och sjukstuga

Sjukstuga

Ny teori i stugan: Om magsjuka florerar så plockar Simon upp det; om influensa florerar så plockar alla andra upp det.

Ingen är magsjuk – ta i trä – med Adrian har fortfarande feber och jag och Björn börjar bli krassliga nu. 

Å andra sidan har vi fantastiskt väder så vi är ute i alla fall. Adrian orkade fem åk på madrassen i (den folktomma) pulkabacken idag, sen gick vi hem och han somnade på soffan, och en timme senare var han uppe på 39,9° – men det var på pannan i solen som nått honom medan han sov. Över lag mår han bättre nu än han gjort, men det märks att det är en seg sak vi fått i huset. 

Julafton

På julafton blev det precis som planerat. På förmiddan var Simon och jag borta hos mamma och plockade upp hennes hund, och sen klättrade vi omkring i skogen i 90 minuter. Vädret var som sagt magiskt; glittrande pudersnö överallt, inte ett moln på himlen, -8° och precis så mycket snö ändå att det gick att åka på rumpan nedför diverse mossiga kullar och klipphällar. 

På eftermiddan pallade vi upp Adrian i soffhörnet och så tittade vi på Kalles jul medan vi åt lussebullar, pepparkakor och glögg. Barnen – eller barnet, för Adrian ville inte förtära någonting alls – fick varm äppelmust, och Simon utbrast flera gånger mitt i filmerna och apropå ingenting att “jag ÄLSKAR julen!”.

Efter Kalle fick de sina julklappar och då blev det fart på Adrian igen. Pojkarna fick bland annat varsin morgonrock, så den tog han på sig och så började han sparka omkring mellan vardagsrummet och köket på sin nya sparkcykel från morfar. 

Jag var strategisk i år och gav Björn en kurs i fransk matlagning i julklapp. Han önskade sig, vill jag påpeka, och jag ser fram emot mera franskt på bordet. Tror jag. 

Från Instagram: