Simon har börjat i förskoleklass

Odrägligt stolt mor

Ett par gånger om året ger barnen mig anledning att ställa den klassiska frågan om vart tiden tar vägen; varje födelsedag ojar vi oss över hur stora de har blivit. Varje milstolpe de passerar dansar vi kring. Varje socialt trappsteg, varje personlig seger, varje klädstorlek som sorteras ut ur garderoben. 

Det finns händelser som sticker ut ur mängden förstås; första leendet, första steget, börja förskolan/skolan/gymnasiet, lära sig cykla/simma/INTE ta emot sig med ansiktet, osv. Listan är lång, men förra veckan hände en av de större sakerna; Simon började i förskoleklass.

Förskoleklass

Vi har oroat oss en hel del för hur det ska gå för honom, och vi är inte i mål än ska du veta, men de första dagarna är över. Simon är som förväntat ett ljus i skolan – vi gissar, baserat på simonstatistik, att det kommer hålla i sig kanske en vecka eller två till innan rekylen kommer. Den dagen den … dagen. 

Skolstartens morgon

börja förskoleklass

Hursomhelst. Den där första morgonen när alla nya skolbarnen samlades på skolgården rådde, i alla fall för det otränade ögat (dvs de flesta föräldraögon), fullständigt kaos. Simon stod och höll min hand och betraktade reserverat cirkusen framför oss. Jag frågade hur han kände sig, men han vara bara lite nervös sa han – och jag tittade på kaoset med nya ögon.

Jag såg barnen, många höll sin förälders hand och tittade storögt på klätterställningen som myllrade av lite större barn, och jag såg föräldrarna. 

Föräldrarna … Många såg spända ut, en del sammanbitna, och de samlades i mindre grupper av bekanta sedan tidigare. De pratade om hur huruvida det hela var organiserat eller ej, och förenades väl i att sitta i samma båt. Man kunde tro att det var de själva som skulle börja i skolan.

Vem är det egentligen som börjar skolan?

Jag var såklart en av de där föräldrarna, jag med, och på sätt och vis ÄR det jag som börjar i skolan; allt ansvar ligger ju på mig och mina barn är en så stor del av mig. Simon hjälper mig där; han vill stå på sina egna små ben och han klarar mycket. Han är förståndig och inte rädd för att fråga. Det var jag, när jag var liten. Rädd, alltså. 

Till slut kom någon och blåste i en visselpipa och ropade nåt om olika grupper. Så fort Simon förstod var han skulle ställa upp sig så släppte han mig och gick.

Och så var det med det. 

Ingen kram, inget hejdå, ingenting. JAG hade velat ha det, men det är faktiskt INTE jag som börjar i skolan. Tro det eller ej. 

Min lilla haj … i förskoleklass. Så cool.

Simon pressade sina gränser i Godiståget på Kolmården

Simon åker Viktoria, och är lika åksjuk som jag.

Första besöket på Kolmården

Vi har aldrig varit på Kolmården tidigare, till skillnad från alla andra barnfamiljer vi känner. Eller jo, jag var där en gång när jag var liten, men det är kanske 30 år sen och jag minns bara delfinerna och att jag sedan ville bli delfinskötare. Den framtidsplanen höll för övrigt i sig ganska länge. 

Vi hade planer på att åka dit redan förra sommaren, men det skulle ha hänt i samband med att vi hyrde stugan och vi var för sega på bollen så det fanns inga biljetter kvar då. Pojkarna har med andra ord spetsat på att åka till Kolmården sedan förra sommaren, och de blir dessutom påminda om Bamses Värld i många av de Bamsetidningar vi fick av grannarna förra året. Bamses Värld är alltså vad som har hägrat för dem, inte djuren.

Listan

Jag försökte googla på saker som är bra att tänka på inför ett besök på Kolmården, och hittade förstås massor. Till slut satt jag med en liten lista som jag övertygade Björn om att vi skulle följa, och på den stod bland annat barnvagn

Vi sålde barnvagnen för ganska länge sen nu, men jag hade läst att även för barn som är vana att gå kan det vara bra att få vila benen ibland för det är stora avstånd. Kolmården har 2-hjuliga skrindor för uthyrning, men jag tänkte att vår cykelvagn skulle vara bättre. 

Så jag klurade på hur man fäller ihop den för att kunna packa den, misslyckades på slutet och så hade vi den med oss på hela resan till både Öland och Skåne. Men så en sen kväll på Öland, precis när vi skulle somna, sa Björn:

“Packade du ner framhjulet till vagnen?”

“Va? Vilket framhjul? Nej. Var var det nånstans? Det ska ju ligga i vagnen! Det är klart att jag inte tänker på det när det inte ligger i vagnen!”

Sen insåg jag att det där var ändå nåt som jag, i egenskap av vagnpackare, borde ha tänkt på.

Vägen dit

Vi lämnade Skåne efter frukost och körde till ett hotell, beläget 40 min bilresa från Kolmården, för övernattning innan dagen D. Dagen D skulle inte starta förrän kl 13 så vi åt hotellfrulle och badade i deras spapool medan regnet öste ner utomhus. Lagom till utcheckning och avresa mot lunchrestaurang upphörde regnet och när vi kom till parkeringen lyste solen. 

Björn höll Adrian i handen medan han kryssade mellan bilarna på jakt efter en parkeringsautomat. Ett bonk, ett ryck och ett has följt av ett kristallglasskrik fick honom att sakta ner. Adrian var så exalterad så han hade sprungit rakt in i en parkerad bilbackspegel, och reste sig nu med ett elakt märke i pannan.

På plats

Vi hyrde en skrinda – vi hade inte behövt oroa oss, det fanns hur många som helst – och gick rakaste vägen till Bamses Värld. Barnen gjorde stora ögon och sprang så åt varsitt håll, efter att Simon högt och tydligt klargjort att han minsann ALDRIG tänkte åka Godiståget, så vi delade på oss och spenderade massor av tid i kö. Det hade i och för sig kunnat gå långsammare i köerna, så en ska kanske inte klaga. 

Utsikt från Skalmans bil. Simon körde.

Bergochdalbanan Godiståget

Jag gick med Simon som körde Skalmans bilar och häpnade över hur kort banan var, och sen åkte vi Minihopp. Det killade i magen på mig, jag tål ju nästan ingenting längre vilket är himla trevligt eftersom de jag åker med inte heller tål så mycket. Jag tjoade och skrattade, och efter en liten stund hakade Simon på. När vi kom ner var han alldeles adrenalinstinn och jag berättade att det där killet i magen är varför jag gillar att åka bergochdalbana. 

Björn och Adrian i Minihopp. Det kom en regnskur strax efteråt, men i övrigt var det precis regnfritt och en hel del sol också.

“Jag tror det känns ungefär sådär att åka Godiståget,” sa jag apropå.

“JAG VILL ÅKA GODISTÅGET MAMMA! KOM!!”

“Va? Vill du?”

“Ja, sluta fråga jag har ju sagt att jag vill åka så nu åker vi! Kom!”

“Ja, javisst, om du vill det så gör vi det.”

I kön påminde jag honom om att vi lätt kunde lämna kön om han ändrade sig. Han suckade, och ändrade sig icke. Jag var förvånad, och lite skeptisk.

På väg upp, i bergochdalbanan Godistågets första långa (“långa”) uppförsbacke, höll jag honom i handen och sa att man ska dra efter andan precis på toppen. Vi gjorde det tillsammans, och sen bar det av.

Jag tjoade och tjöt när det sög i magen och efter första svängen tittade jag på Simon.

På förskolan har de känslokort de pratar om ibland. De är som halva A4 med ett tecknat ansikte på, och varje kort uttrycker en känsla i ansiktet. Jag kom att tänka på det för Simons ansikte hade stelnat till skräckkortet. Hans såg ut lite som en negativ teatermask.

Jag visste inte hur jag skulle hjälpa honom, så jag ropade “Andas, Simon! Andas!” och såg hur han kom ihåg att det är nåt man gör.

Efter första varvet – för man åker två varv – satt vi i uppförsbacken igen och han tyckte absolut inte att det var roligt. 

“Nej, men nu sitter vi ju här så vi kan bara stå ut tills det är klart, och det går fort. Nu, dra efter andan, och sträck på ryggen så du inte trycks ihop där nere. Är du beredd?”

Han sträckte på sig, och vi drog efter andan tillsammans.

“Luta dig dit vi är på väg, Simon!” ropade jag över rälsljuden och Simon lutade sig i svängarna. Den här gången gick det bättre för honom, men när vi klev av sa han att det INTE var kul och ALDRIG MER skulle han åka nåt liknande, det kunde jag glömma. Jag höll med om att han inte behövde åka mer, någonsin, om han inte ville.

Elefanterna!

Vi var kvar i Bamses Värld ganska länge, tills alla attraktioner hade åkts minst en gång, och sen sa Simon att det var mycket mindre än han hade trott. Han ville gå och titta på djur, och Adrian behövde ingen övertalning. Vi åt matsäck medan vi promenerade mot elefanterna, och gick förbi en massa fina djur på vägen. Just elefanterna var det jag som ville se; det finns inget djur som är så underbart som elefanter (och igelkottar), och de hade en unge! En liten indisk elefantpojke, och jag visste knappt vilken fot jag skulle stå på under all gullighet. 

Vi gick förbi den största klätterställning vi någonsin klättrat i också, på den stora lekplatsen, så där blev vi kvar ett tag. Björn passade på att testa hur bra GPS-tagen vi lagt i Adrians jeansficka fungerade, och det var lite si och så med det men den var inte sämre än Simons klocka, så det är ju alltid nåt. 

Slutspurten

När vi började bli lite trötta och funderade på hur vi skulle göra med middag, om vi kanske bara skulle ta nån korv för vi var inte så hungriga, ville barnen tillbaka till Bamses Värld så vi tänkte att vi avslutar dagen där. Simon gick med Björn, och jag gick med Adrian. Vi åkte Godiståget. Adrian älskade det, ögonen lyste på honom och han log och skrattade hela vägen. 

kö till godiståget
Adrian i kön till Godiståget.

Efter ett tag letade de andra upp oss och Simon kom och tog mig i handen.

“Mamma?”

“Ja?”

“Jag vill åka Godiståget.”

“Va? Vill du?!”

“Ja. Blir du glad då?”

“Simon, jag är lika glad oavsett. Jag har dessutom åkt det både med dig och Adrian så jag är jätteglad. Ska vi åka det igen då är det för att du vill det. Bara om DU vill.”

“Jag vill åka Godiståget. Med dig.”

“Ok. Nu eller?”

“Ja nu! Kom mamma! Vi springer!!”

Han upphör aldrig att förvåna mig. När vi satte oss i tåget för andra gången och fällde ner bygeln undrade jag om jag såg ut som känslokortet för förvåning.

“Simon, det här tycker jag är jättemodigt av dig. Du är så himla cool!” 

Den här gången gick det mycket bättre, men han tyckte tydligen inte att det var så kul nu heller. Men vaddå! Snacka om att ha försökt. Dessutom tycker han antagligen att Godiståget är det bästa som finns om vi åker tillbaka nästa år.

Hemma igen

Vi var hemma runt kl 21 och det var fyra mycket trötta familjemedlemmar som släpade sig ut ur bilen, och tjafsade sig uppför trappan i vanlig ordning. 

“Nästa år, om vi åker dit igen, så tycker jag att vi tittar på djuren istället,” sa Simon innan han vek ner sig för natten. 

“Nästa år, hjärtat, om vi åker dit igen så vill jag åka Wildfire.”

“Vad är det?”

“Det är som Godiståget, fast för vuxna.”

Man kan alltid drömma.

“Har du samma vingbredd som en örn?”

Fösta veckan på jobbet med återupptäckt av livet utanför barnen

Just precis nu

Det är 2018-varmt hos oss idag. Vattnet i den lilla uppblåsbara poolen i trädgården är grumligt och på balkongen ovanför surrar AC:n. Allt är stilla, ingen orkar röra sig.

Imorgon har en gemensam kompis till pojkarna födelsedagskalas, så i eftermiddag ska vi åka och handla en present. Planen är att stanna till vid en plaskdamm på vägen tillbaka.

Kriget mot myrorna i trädgården fortsätter. Det verkar fruktlöst, det känns inte som att de blir färre. Kanske är giftet jag lägger i fällorna gammalt och verkningslöst, kanske matar jag dem bara – det skulle förklara en hel del. 

Första jobbveckan med nya rutiner i startgroparna

Första veckan på jobbet har gått bra. Jag har inte bidragit på något sätt, annat än med närvaro, men jag har fått sååååå mycket att läsa på och det har tagit 3 dagar att får igång datorn med alla program och inlogg. Nu är det gjort – och jag har återupptäckt en grej från för 2 år sen:

Det finns tid även innan barnen går upp på morgonen.

Det här hade jag helt glömt bort. Jag har länge levt som i en låda där alla vakna timmar finns, och utanför den fanns ingenting – förutom Universum utom räckhåll förstås. Så är det alltså inte. Tittar jag upp över lådkanten så ligger där en hel natt av sommarljusa otämjda timmar som inte ens är rädda för mig, för vi har aldrig sett varandra förr.

Nu menar jag naturligtvis de glada och fria timmarna, inte de mörka kämpartimmarna från bebistiden eller andra barnbundna nattetimmar.

Igår gick jag upp en timme tidigare än vanligt. Alla sov, utom jag och solen och den sista timmen innan dagen skulle starta. Jag hann jobba lite, dricka te i lugn och ro, tänka igenom dagen och – ja, du vet.

På det sättet blev morgonrutinen med pojkarna ett mysigt avbrott i jobbet, istället för något som måste drivas igenom för att man ska kunna starta sin dag nån gång – och jag hör hur det låter, för övrigt. Stannar jag upp och tänker efter, så är det morgonen som är min stund med dem, den är viktig. Viktigast. Men på morgnarna är jag sällan böjd att stanna upp och tänka efter, för jag är ingen morgonmänniska.

Jag jobbade hemma den dagen dessutom, så på eftermiddagen gjorde jag likadant. Jag hämtade dem en timme tidigare än det var tänkt, och tillbringade en timme med dem innan Björn jobbat klart och vi kunde byta plats. Visst, jag jobbade längre än jag brukar, men med viktiga pauser och jag kom ändå “hem från jobbet” samma tid som tidigare dagar.

Måste se till att göra så minst en gång i veckan, vilket borde gå eftersom vi inte får vara fysiskt på kontoret mer än 4 dagar i veckan.

När vi äntligen fick fira Björn med sachertårta och Gimo Herrgård

Äntligen Gimo

Det var besvärligt att få till Björns födelsedagsfirande i år, men nu är det i alla fall gjort. Två veckor efter Björns faktiska födelsedag fick jag äntligen möjlighet att ge honom min present, så för snart två veckor sen tog jag med mig honom till Gimo Herrgård*. Jag hade bokat hela paketet med afternoon tea vid ankomst, cava, tid i spa-sjöstugan med bubbelpool vid sjön och mera cava, fyrarätters middag med tillhörande vinpaket på kvällen, och ett rum med – håll i dig – både egen bastu och jacuzzi. Drömmen.

Vi fick en fantastiskt fin och mysig kväll tillsammans, bara vi, med bonuspromenad i kvällssolen i Gimos historiska omgivning och jag är själv väldigt nöjd med hur det hela blev. 

Födelsedagsfirande med familjen

Förra helgen blev även firandet med mamma och Jonas & Emma av, vi grillade och åt tårta såklart – ingen riktig födelsedag utan tårta, som Björn säger. Han fick med andra ord anledning att baka en andra födelsedagstårta – jo, han bakar nästan alltid sin egen tårta, han föredrar det – och den här gången blev (“blev”) det en sachertårta, efter viss sedvanlig dramatik kring bakbordet. Inte för att barnen lägger sig i, så man skulle kunna tro, men för att Björn undantagslöst under sitt utövande av kokkonsten alltid vid minst ett tillfälle under arbetets gång hojtar “hel-ve-te!!” och gastar om att det är fel på receptet. Tårtan blev bra i alla fall. 

Som du ser, så är det bara jag som bryr mig om att dokumentera hans tårtor och här var jag inte tillräckligt snabb. Du får helt enkelt låtsas att det inte sitter en lilleman i den.

*ej sponsrat. Gimo Herrgård är en mycket vacker herrgård från 1700-talet, läs mer om herrgården på Wikipedia eller kolla tavlan nedan.


Det gäller att hänga med i låtsassvängarna

Vi är i en sandlåda med en liten klätterställning formad som en träbåt, Adrian (4 år) leker att sanden är hav och säger till mig att akta mig – knäppa jag står ju mitt i sanden och häckar som en annan fiskmås.

Jag: “Men du är ju också i havet, eller hur? Måste inte du också akta dig då?”

Adrian: “Nej, för jag kan skjuta hajar.” Det tar en stund att fatta att han menar att det kommer ut hajar ur hans händer. 

Jag: “Jaha, ok. Jag förstår.”

Adrian: “Ja. Jag kan kronkulera hajar.”

Jag: “Kronku … va? Vad betyder det?”

Adrian: “Att jag kan kronkulera dem. AKTA DIG!!”

Referensbild från när vi var på sjöhistoriska med dem.

Adrian, 4 år, levererar logik och visdom från utanför boxen

Adrian, till sin dagisfröken: “Hur gammal är du?”

Fröken: “Jag är 63 år.”

Adrian, tittar henne djupt i ögonen: “Ja, jag trodde nog det. Man brukar bli lite tokig när man blir gammal.”

Visdom från utanför boxen

Adrian verkar fortfarande stå i kontakt med det där. Du vet, det är nåt slags kosmiskt allvetande, som en uråldrig visdom från tidernas begynnelse som vi tycker oss se blänka till ibland hos bebisar och småbarn. Jag har en väninna som sa en gång när Simon var bebis att kanske är det så, att vi föds med mer kunskap och klokhet än vi någonsin kan hoppas uppnå i livet, och att det bleknar bort när vi börjar lära oss. Med andra ord föds vi som ett med Universum, och sen går det över.

Man kan ju tro vad man vill om det där, men nog är vi väl många som någon gång tittat djupt in i en bebis klara ögon och känt oss berörda på ett djupare plan än här och nu. Och visst, Adrian, 4,5 år, blänker kanske inte av uråldrig visdom men han gör icke desto mindre sina interlokutörer svarslösa.

Filosofi med random gymknutte

Utanför simskolan. Jag låser upp cykeln och packar/pressar cykelkorgen. En man kommer och påbörjar samma process med cykeln bredvid. 

Adrian: “Hej!”

Mannen, leende: “Hej!”

Adrian: “Vad har du gjort?”

Mannen, som uppenbarligen inte trodde att det här skulle bli ett längre filosofiskt samtal, håller på med sin cykel och svarar inte.

Adrian: “Vad har du gjort?”

Mannen reagerar fortfarande inte. Jag lyfter huvudet och tittar på honom, han tittar upp på mig och sen på Adrian och sen på mig.

Mannen: “Menar du mig?”

Adrian: “Ja!”

Mannen lyser upp: “Jag har tränat, där uppe.” Han visar på 2a våningen, ovanför simhallen. “Hela dagen har jag tränat.”

Adrian: “Jaha …” Han väntar uppmärksamt på en fortsättning. 

Mannen: “Ok kanske inte hela dagen, men 3 timmar har jag varit där. Jag har tränat förstår du, lyft tunga vikter med mina armar.”

Adrian: “Varför då?” Tonfallet är likadant som det man använder när man neutralt försöker fråga varför någon valt att cykla hemåt med simfötter på sig.

Mannen: “För att bli stor och stark! Titta, ser du så stark jag är?” Han låtsasspänner armarna i luften.

Adrian: “Ahaaaa…”

Mannen: “Ja, och så dricker jag massor med mjölk. För det blir man stark av.”

Jag pysslar vidare med väskan och korgen. Adrian funderar. Efter en stund säger han: “Jag-jag-ja-ja-jag tycker också om mjölk.”

Mannen: “Gör du? Det var bra…”

Adrian avbryter: “För jag dricker det varje dag på förskolan.”

Mannen: “Så bra…”

Adrian avbryter: “Ja-ja-ja-jag är också stark. Man blir stark av det och mjölk är vitt.”

Mannen: “Ja…”

Adrian avbryter: “…det är skelettet som blir starkt av mjölk.”

Mannen: “Ja…”

Adrian avbryter: “Det är därför som skelettet är vitt.”

Avväpnande och dödligt logiskt. Mannen skrattade hjärtligt, och sen – vad kan annat kan man göra? – höll han med Adrian och cyklade hemåt, lite klokare än när han kom.

Här är förresten min cykel, min fina braiga cykel som Björn byggde om till en elcykel för några veckor sen (med ett elcykelkit). Jag cyklar överallt nu. Älskar den.

När vi kapade ett annat barns födelsedagsfika för att fira Simon, 6 år

Simon fyllde 6 år

Simon fyllde 6 år förra lördagen, och han ville naturligtvis ha kalas (det var ju så kul förra året). Efter Adrians kalas i höstas, som jag fortfarande inte lyckats fästa i text, så bävar jag numera för att organisera barnkalas. Därför är det tacksamt att ha en pandemi att gömma sig bakom – du vet älskling, på grund av corona så får man inte samlas så många, det är lite svårt att ha kalas nu så vi tar det i sommar istället. 

Det är vad jag sagt till Simon. Andra barn på förskolan har också väntat med sina kalas, det vet vi, och det hade Simon förlikat sig med. Men så dök ett gyllene tillfälle att komma undan billigt (dvs mentalt billigt) upp en vecka före födelsedagen. Såhär var det:

Planering och ett gyllene tillfälle

Vi skulle ha haft familjen över på fika på Simons födelsedag men det flyttades till dagen därpå, dvs söndag, eftersom Simon plötsligt blev bjuden på någon annans födelsedagsfika på lördagen. Ja, en flicka på Simons avdelning vars föräldrar vi ibland står och pratar med på lekplatser, skulle ha födelsedagsfika på Simons födelsedag. Jag valde att helt ogenerat ringa födelsedagsbarnets mamma och kapa deras fika, så att barnen kunde ha gemensamt födelsedagsfika/-kalas. Ibland förvånar jag mig själv.

Nya planen var alltså att Simon skulle ha kalas ändå, tillsammans med den här flickan som hade tänkt fira själv. Tilläggas bör att flickan i fråga blev tokglad över idén, och mamman verkade lättad över att inte behöva rådda det hela själv. Win-win. 

Sen blev flickan febersjuk torsdag kväll och jag försökte då få familjen, alltså vår familj med mormor och morbror + sambo, att boka tillbaka lördag hos oss. Det gick nästan.

Det slutade med att vi inte gjorde någonting särskilt på Simons födelsedag, förutom att vi firade honom på morgonen förstås – och åt tårta på kvällen. Det var kanske lika bra, det blir bättre att sprida ut det hela så att han hinner med allas presenter. Det tyckte däremot inte Simon mitt bland alla kast i planeringen, han ogillar starkt att inte veta hur något kommer att bli och om verkligheten krockar med vad han har föreställt sig så blir det ytterst dramatiskt. 

Björns kreation.

Hursomhelst. Förra söndagen kom familjen på besök, Simon fick sin radiostyrda bil som han önskat sig och Adrian fick kämpa hårt med att inte vara födelsedagsbarn. 

Födelsedagsfika/-kalas

Det kapade födelsedagsfikat för Simon och Flickan gick av stapeln igår, och jag bara njöt. Alltså allt jobbigt förarbete var ju redan gjort! Välja gäster, skicka inbjudningar och få svar, välja fika och baka, tänka ut en grov plan och förbereda den. Det var ett litet fika, tre flickor skulle komma och alla från samma förskolegrupp, och alla tre är barn som Simon ville ha på sitt kalas ändå om han hade haft det själv.

Det känns som att det enda jag och Björn bidrog med var fiskdammen, och fruktsalladen förvisso men den glömde alla bort och stod orörd i kylen hela dan, men det stämmer inte riktigt. Helt ofrivilligt blev det mer och mer likt en verklig kapning ju närmare kalasdatumet vi kom. Vädret såg ostadigt ut och efter överläggning kom vi fram till att istället för att ha fikat på kullen, som det var tänkt, så flyttades det hem till oss eftersom vi har ett paviljongtält. På så sätt skulle vi ha lite lä intill huset – vi skulle ju vara utomhus – och tak över oss utifall att det skulle behövas. 

Så. Vi pyntade paviljongen, pappersduk och bestick och varm äppelmust från vårt äppelträd, och Björn blåste ballonger till förbannelse med kompressorn ute i garaget och knöt upp dem precis överallt.

födelsedagsfika 6 år

Kolla nivån på den tårtan, både bokstavligt och bildligt. Jag kan liksom inte göra sånt. Flickans mamma gillar att baka, och det syns verkligen och det mest imponerande är att allting var glutenfritt OCH gott. Förutom snyggt, alltså.

födelsedagsfika i coronatider

Det blev bra. Födelsedagskalaset blev lyckat. Under loppet av två timmar hann ungarna vänta på den sena gästen, trycka tårta, bullar och muffins, dricka 35 liter äppelmust var, misslyckas med att samsas om studsmattan, brotta sig iväg till lekparken där fiskdammen skulle ske, bryta mot några lekplatsregler, delta i fiskdammen, trycka godis samt kollektivt förundras över att hoppande plastgrodor inte kan hoppa i sandlådor.

Tjong, sa det, sen kom allas föräldrar nästan samtidigt. Vi hann ha solsken 3 gånger, snöfall 2 gånger, och attacksnö 1 gång. Den sistnämnda kom med stark vind och flingorna föll isär som snöbollar när de träffade marken. Man såg knapp handen framför sig och Simon vrålade ut sin olycka över hur mycket han plötsligt frös, allt bara rasade så på 5 minuter var lekplatsen tömd och vi tog oss hem illa kvickt. Sjukt effektivt.

När vår lilla 4-åring skulle lära sig cykla

Att lära sig cykla

Adrian har lärt sig cykla

“Ja, men det är ju precis i den här åldern som man har som lättast i livet att lära sig såna här saker” sa min far entusiastiskt, när jag berättade att det gått så bra, och syftade på 4/5-årsåldern.

Jag svävar på huruvida detta är ett vetenskapligt faktum eller ej, men vi konstaterar att det händer fascinerande mycket i, för, och med Adrian sedan november ungefär. Att det plötsligt släppte med skidåkningen i Kungsberget är förstås ett särskilt färgstarkt exempel, men det pågår grejer hela tiden och nu kan ungen plötsligt cykla också. Eller plötsligt och plötsligt, det var ett beslut som fattades på högre ort (dvs högre än Adrian, dvs hos mig och Björn) och som sedan fasades in medan vi låtsades som ingenting. 

Att lära sig cykla utan att märka det

Det var såhär att Adrian ärvde Simons springcykel när Simon började trampcykla för 2 år sen. Nu har han fått ärva Simons första trampcykel – en sån där supersöt av allra minsta sorten – och trots att Simon aldrig gillade den så har Adrian lyckats göra sig till herre över den istället.

Det är jag som stått för genomförandet av projektet. Det föll sig naturligt. Och precis som med skidåkningen var Adrian från början inte helsåld, han gillar dessutom sin springcykel, men så kom det här med russin på tal. Man kan få honom att kämpa med det mesta om det vankas russin som belöning, och han måste ju själv vilja lära sig cykla. Det behöver finnas en morot som är mer direkt än det långsiktiga målet.

När vi precis skulle börja prova cykeln så gick vi ner på gångvägen precis utanför oss, där det sluttar försiktigt och sen planar ut. Dealen var fem åk, sen fick han gå in. Om han trampade lite fick han ett par russin dessutom. 

Jag sa att om han gjorde det här varje eftermiddag så skulle han snart kunna cykla, det skulle gå av sig själv och Adrian är bekvämt lagd så han köpte det. Men sen blev det inte av varje dag alls; ibland var grannflickan med hem från förskolan, ibland var det inte bra väder osv. 

Det gick nån vecka, sen kom friskvabben med en smäll och jag tänkte att nu är det väl ändå dags att lära sig cykla. Jag tog med honom ut på lördagen och sa att om du cyklar och kämpar nu så blir det russin, jag har med mig samma ask i fickan som vi hade i Kungsberget.

Han kontrollerade att det stämde, och sen bad han mig hjälpa honom att starta. Efter tre försök cyklade han själv och verkade bara stanna av eget val. Då sa jag att om han kunde cykla hela vägen runt förskolehuset så skulle han få ÅTTA russin (!!!). “WOW” skrek Adrian och cyklade hela vägen runt utan att sätta ner foten en enda gång. 

Wow, tänkte jag och tuggade i mig ett gäng jag med. Hur gick det där till egentligen?

Jag tror att det är tack vare springcykeln, inget annat. Hela friskvabben fokuserade vi på att cykla, och jag fick honom till och med att följa med mig på en längre utflykt till stora Coop (2 km). 

Alltså jisses vad han kämpade under den turen! Han cyklade en bit, stannade, och la sedan mellan 5 och 10 försök på att starta själv igen varje gång och ungen gav sig inte. Vi ett tillfälle höll han på så att jag till slut stod och väntade på explosion och härdsmälta i lägret, han ramlade till och med och skrapade handlovarna under sina försök att komma igång själv, men det var tvärtyst hela tiden – med undantag av flåsandet. Mina försiktiga “du vet att det är bara att säga till om du vill ha hjälp” ignorerades kungligt och till slut lyckades han. 

Han var helt slut när vi kom hem. Jag var istället genomfrusen, men så stolt att jag inte visste på vilken fot jag skulle stå.

Tips

Köp en springcykel på Blocket* eller Facebook Marketplace*, eller nån annanstans, och börja nu. Stressa inte; det måste få vara roligt och trampcyklas det inte till sommaren så görs det nästa år. Lycka till!

🚴 🚴 🚴


*ej sponsrat