Adrians födelsedag: Herr Faktiskt firar fyra lyckliga år

En onsdag blev det, i år, så festligheterna har vi skjutit fram. Här passar jag på att tänka en varm tanke om att jag själv fyller år under sommaren. Jag behövde med andra ord aldrig ha vardag på min födelsedag. Adrian lider däremot inte av sin vardag, han gillar förskolan och blir inte sällan lite besviken när det på lördagsmorgonen går upp för honom att han inte ska få gå till förskolan den dagen.

Tradition och succé

Hursomhelst. Fyra stadiga år har han under bältet nu, vår lille krigare. Vi väckte honom som traditionen bjuder, med en frukostbricka med ett ljus och paket. Simon har redan en lekmatta med förvaring till sitt smålego, och nu fick Adrian samma sak. En egen, med en del av den legoskatt på 5 kg som Björn köpte på Blocket för ganska länge sen nu.

Av morfar och marmor fick han en sak som han noggrant såg till att jag fotade till hans önskelista i somras:

“WOOOOW! PRECIS VAD JAG ÖNSKADE MIG!!” ropade han förtjust medan han slet av resten av pappret. Succén blev total, och konkurrerade ut allt vidare intag av frukost för båda två.

På kvällen efter maten som Adrian valt, dvs korvstroganoff, ville han se på film så vi hyrde Disney’s Mulan och såg hela filmen i ett sträck. Också succé. Tricket är att få dem att borsta tänderna och göra sig i ordning innan vi börjar se på filmen; då är det bara en kort saga och godnatt efteråt. Då gör det ingenting om det blir liiiite senare än vanligt.

Kalas på G

Vi planerar att ha barnkalas, men inbjudan har fortfarande inte kommit iväg då vi har svårt att dribbla till oss de andra förskoleföräldrarnas kontaktuppgifter. GDPR är jättebra, men i det här fallet himla besvärligt. Och kanske är det lika bra att kalaset dröjer lite, för igår kväll fick Adrian feber helt bara sådär. Idag blir det mysvab – eller det är vad jag föreställer mig att det blir, i alla fall – och planen är att mormor, morbror och morbrors sambo ska komma på familjefika med tårta i morgon eftermiddag … men det får vi väl se hur det blir med det.

En helg i kärlekens tecken, och mer vatten på kvarnen

Vi var på bröllop med övernattning i helgen, en barndomsvän gifte sig. Trots de tider vi lever i nu så blev det fantastiskt fint, och naturligtvis inte så stort. Bruden grät när vigselförrättaren sjöng, och mångas ögon blänkte ikapp med hennes. Strålande tårögd stod hon där framme, hand i hand med sin blivande make som höll deras 2-åring på armen, samtidigt som han leende såg henne stadigt i ögonen. De stod vända mot gästerna, och därför syntes det så tydligt vilken klippa han var för henne, vilken fin relation de har. 

Det var så vackert att se, det kändes nästan som om det var lite intimt för oss åskådare. Mitt i småbarnsåren, med påsar med kissiga kläder, pottor och spontana kreativa pauser var tredje meter i alla sammanhang och dessutom en dotter till i Simons ålder, lyckas de ro i land ett välplanerat bröllop. Jag är stum av beundran. Jag är imponerad av mig själv varje gång jag kommer till jobbet och upptäcker att jag har med mig lunchlådan – och våra ungar räknas väl inte ens till småbarnsåren längre. Eller? Vet nån var gränsen går? 

“Jaha, det är väl vi som kommer på erat bröllop nästa gång!” sa brudgummen morgonen därpå när vi avskedskramades efter frukosten. 

“Ja, det får du prata med Björn om,” sa jag.

“Vaddå?” sa Björn.

“Vårt bröllop,” sa jag.

“Ska vi gifta oss?” sa Björn.

“Det är svårt att gifta sig utan ett frieri,” sa jag med en axelryckning. 

“Jaha, haha,” sa Björn. 

“Nej, det stämmer,” skrattade brudgummen och kramades vidare med resten av kön som höll på att bildas bakom oss.

Det här är inte grund för dålig stämning mellan mig och Björn, för övrigt; diskussionen – eller den enkelriktade upplysningen från min sida – om att vi ska gifta oss har pågått ganska länge. Björn är bara bra på att inte märka av det så mycket, därför måste jag vara tydlig och ta tillfället i akt att påminna honom de gånger då lämpliga situationer bara kommer och lägger sig i knät. Men han har inte helt fel i sitt sätt att se på saken, det medges. Ändå är det svårt att låta bli.

Brudgummens faster, eller moster?, gav dem boken Kärlekens språk i bröllopspresent. Hon talade sig varm om den i sitt tal och jag funderar nu på om det kunde vara något att lyssna på om den finns som ljudbok. Har du läst den?

Bamsetidningar från grannarna från ovan

Arvegods från grannfamiljen

Vår grannfamilj har två pojkar, där den yngsta är två år äldre än Simon, och eftersom två år är rätt mycket för barn så har de aldrig blivit lekkamrater. Det gör ingenting – det är snarare bra, eftersom det som deras föräldrar rensar ut som ur- eller frånvuxet är sådant som våra pojkar inte sett.

De hör efter, ungefär en eller två gånger om året, om vi vill ha grejer av dem. Det är oftast saker som de säger att de ska slänga annars, och av den här anledningen har vi fått både barnmöbler, kläder och leksaker av dem.

Bamsetidningar

Simon och Adrian har läst sönder Kalle Anka-tidningarna, som Björn sparat från sin egen barndom (många av dem är äldre än jag) och avvarat till pojkarna som inte far fram särskilt milt med dem, och själva har vi läst dem till leda. Men för några veckor sedan fick vi två papperskassar med Bamsetidningar av våra grannar, och vid utsikten att få in nytt läs- och bläddermaterial i huset hade jag svårt att våga tro att det var sant. Halleluja.

Ganska länge stod kassarna i allrummet uppe och pojkarna botaniserade under (oftast) fred och tystnad (!!!) och bläddrade och tittade och bytte. De kunde sitta i över en timme och bara “läsa”.

Bamsetidningar i soffan

Där är vi förvånansvärt nog fortfarande. När Adrian blir arg och stampar uppför trappan så hittar vi honom ofta, efter en stund, lugnt i soffan med en tidning i knät.

Som en skänk från ovan

Vi har båda påpekat för våra grannar flera gånger vilken gudagåva dessa tidningar var, och de är förstås glada att de kommit till nytta. Resultatet är förvisso att vi bara läser serietidningar för barnen på kvällarna, istället för sagoböcker, men äsch. Även om jag vet att hängivna kallar serietidningar för “grafiska romaner”, så läser jag hellre “riktiga” böcker för dem, som vi alltid gjort. I alla fall för Simon, som orkar följa handlingen i större utsträckning nu, så att vi kan läsa böcker med lite mer text och mindre bilder. Apropå det så är Håkan Bråkan himla roligt att läsa, även för mig.

Bamse ger oss däremot anledning att diskutera saker som logik, fusk (dvs doping) och rättvisa med barnen, och jag gillar när det vi läser leder till småprat om olika grejer. Så det finns för- och nackdelar även med detta, men så länge som tidningarna sysselsätter dem så att det kan bli lugnt under längre stunder så väger fördelarna över med råge.

Att få vakna till sång på födelsedagen

Covid-Stockholm

Jag fyllde år i söndags, men det lyckades jag glömma bort flera gånger. Särskilt som vi hade barnvakt i lördags och var ute på ståhej (haha, “ståhej”, hehe) i Stockholms hjärta.

Sommar i Stockholm, alltså inne i stan, för mig, utspelar sig alltid mot Grönans glada bakgrundsbrus av bergochdalbanor och falsettskrikande tonåringar. Jag tänkte på det i lördags kväll, när jag och Björn satt i solen uppe på SUS. Blicken föll på Grönan, och av gammal vana väntade jag på att Fritt Fall-åkarna skulle hissas upp mot toppen. Ingenting rörde sig. Inga fria fall, inga bergochdalbanor, inga snurrgungor, inga skrik. Stockholm känns inte direkt dött, men nedsövt; det är liksom inte trångt nånstans i år, man får bord och sittplatser och blir inte nekad för att det är för fullt – i alla fall inte där jag varit – men i ärlighetens namn, jag har inte varit mycket i stan i sommar å andra sidan.

Frontalkrock med verkligheten

I söndags hände det. Min födelsedag. Jag ägnade det en flyktig tanke efter utekvällen med Björn – begreppet “utekväll” har för övrigt genomgått en omdefinition de senaste åren och återfått sin betydelse från mina tidiga tonår, dvs “hemma igen till nio” – men det fanns inte kvar på morgonen. Nix, på morgonen var jag helt upptagen i en av mina futuristiska drömmar – denna gång gällde det tidsresor på pendeltågsspåret – och fattade inte vad det var för trassel och oväsen som pågick vid vår sovrumsdörr.

Min första instinkt, efter att ha fattat var jag var och under vilken tidsepok, var att skylla på Björn. Jag hörde ju hans röst, så varför pågick detta fortfarande, vad var det som var så svårt? Sluta för helvete. Jag skulle precis kliva upp på fel fot och ta strid, när hela det primitiva mentala maskineri som är min hjärna i limbot mellan dröm och vakenhet skar sig och hackade när minnet drog i nödbromsen.

Bakom allt kaos, under oväsendet och i spillrorna av mitt förnuft efter frontalkrocken med verkligheten, hördes något. Det påminde om en melodi på samma sätt som en treårsteckning från förskolan påminner om “en drake som äter hallon ur sin matskål med sina drakungar som heter Wacko, Racko och Wocko”, men ändå.

Det tog inte många sekunder till innan jag vågade öppna ögonen och fatta att jag hade sovit hela natten och blivit väckt, alltså VÄCKT, av ja må hon leva. Det har nog aldrig hänt förut.

Underbara barn

Simon verkar gilla födelsedagar. Inte Adrians då, men annars. Han var så himla fin och go med mig den dagen, trots de vanliga motgångarna – framför allt (åter)upptäckten av att samma regler för alla och att han inte står över dem – så for han inte ut mot mig som han brukar. Istället byggde han ett naturkonstverk i min handflata under förmiddagen.

“Jag är snäll mot dig idag eftersom det är din födelsedag,” sa han mysigt när jag började få ont om plats i handen och kommenterade hur snäll han var och hur glad jag blev.

Å, tänk om man kunde fylla år jämt.

Egen tid med ett barn var; barnens dag

Egen tid med oss

Det är länge sen jag konstaterade att barnen, och särskilt Simon, behövde egen tid med oss föräldrar. En-förälder-ett-barn-tid. Det har inte blivit mycket av det, om jag ska vara ärlig. Jättedumt. Det är dumt på samma sätt som det är dumt att råka glömma bort att ta hand om parrelationen på vardagståget – visst, vi borde ta oss tid att umgås några minuter varje dag/ha barnvakt oftare/göra saker tillsammans utan barnen/whatever osv, men just idag hände det här och det där, just idag blev det ingen tid över till det – och så går veckorna. Jag är säker på att vi inte är ensamma i världen om att fastna i det hjulspåret ibland, men det spelar ju ingen roll för i slutändan blir resultatet ändå detsamma; vi glömde bort att göra det där som vi tyckte var viktigt.

Klart jag känner ett sting av skuld när jag tänker på det, men det hjälper ingen att jag klandrar mig själv och håller på. Nya tag, nytt försök. Det gäller att inte ge upp; hur svårt kan det vara att ta ett barn var och hitta på nåt på varsitt håll?

Vi har semester fortfarande, och förra veckan tog vi tag i det här med egen tid med ett barn var. Vi avsatte en heldag, ungefär, till var och en av dem så de fick varsin heldag med mig och varsin heldag med Björn. Det blev såklart en hel hype av det, sällsynt som det är, men det blev jättebra – och framför allt blev det lugnt.

Simons dag

Jag satte Simon bak på min cykel och så åkte vi till centrum. Vi gick på biblioteket och lånade böcker, åt nacholunch på restaurang i en evighet eftersom han uppenbarligen tyckte det var nödvändigt, och så gick vi på H&M för att införskaffa hårspännen eftersom han håller på att bli så långhårig. Jag är väldigt osäker på om han faktiskt kommer att använda dem, vi får väl se, men det är Elsa & Anna på dem och han var oerhört söt med dem i håret i vilket fall.

Efter den lilla shoppingturen – “mamma jag gillar att går i affärer och titta på alla saker som finns” (?!?) – gick vi på café där han tuggade i sig en chokladboll modell större medan jag läste låneböcker för honom.

Därpå var vi klara med centrum och tog cykeln till en lekplats med tillhörande plaskdamm halvvägs hemåt. Simon hade inga badbyxor så han levde rövare i kalsongerna i den där plaskdammen medan jag satt i solen på marken bredvid och undrade hur han kunde tycka det var skönt när det var så svalt i skuggan.

egen tid med ett barn var
Alltså den här underbara lilla människan … 😍

Vi hade jättekul där vid dammen, och efter ett tag slog han sig ner i min famn på den varma asfalten och så satt vi där och bara myste och tittade på några systrar som åkte linbana. Det blev ett sånt där ögonblick du vet när allting är bra, och man kommer på att det är det. Bara vi, ingen övrig familj att tänka på eller småprat och annat att hantera. Ingen direkt tid att passa heller, inte trötta eller hungriga eller uppjagade.

Adrians dag

Klockan 06:35 kom Adrian in till oss och ställde sig bredvid mig:

“Mamma? Mamma, är det vår dag idag?”

Han hade såklart lyssnat på allt vad Simon berättat, och ville göra samma sak. Såklart. Efter en ganska sen frukost cyklade vi alltså till centrum och gick på biblioteket, men på väg därifrån gick vi förbi en liten klätterställning på torget. 40 minuter senare började jag försöka locka med lunch, och 20 minuter efter det fick jag honom med mig på jakt efter “hamburgare me fommpritt”.

Jag ogillar McDonald’s. Jag känner mig aldrig mätt på ett bra sätt efter en lunch där, och det är varken mysigt eller ens trevligt. Men. De har HappyMeal, och som enda hjälpliga hamburgerställe inom räckhåll så fick det bli det. Man brukar trots allt få en bok i den där HappyMeal-lådan, men den här dagen var det nån sorts liten gosedjursdrake istället. En värdelös pryl som belastar miljön i oerhört mycket större utsträckning än det gläder något barn, enligt min mening. Adrian var mycket nöjd med dagens skörd, däremot, då han kunde lägga den lilla fulsaken tillsammans med en sprillans ny gul klänning (fanns på rean, han har bett om en gul klänning i flera veckor), några kalsonger och, naturligtvis, likadana hårspännen som Simon fått.

På caféet jobbade han sig metodiskt igenom en stor chokladmuffins medan jag läste biblioteksböcker, och vid plaskdammen senare hann vi bara stanna två minuter innan han kom på att vi måste åka hem och gå på toa – dvs han råkade kissa i byxorna när han hängde i klätterställningen. När vi gick tillbaka mot cykeln som vi alldeles nyss låst fast så vände han sitt lilla öppna ansikte mot mig och sa olyckligt:

“Jag ville inte det här …”

“Ja hjärtat, jag förstår det, men olyckor händer ibland. Det gör ingenting. Vi får åka hem och byta byxor bara.”

Väl hemma blev det inte att vi åkte tillbaka till plaskdammen, men han verkade inte ledsen för det. Det blev en bra dag ändå.

Fulsak.

Dagarna med Björn

Jag har, på Björns vis, fått återberättat för mig i punktform vad de hade för sig på sitt håll. Adrian åkte buss, åt lunch på en hamburgerrestaurang (surprise) och bakade. Simon åkte tunnelbana, åt lunch på pizzeria och tillverkade en egenhändigt designad “dubbelkniv” i snicken.

Principen

Det viktiga här är förstås att vi gör någonting tillsammans, inte att det blir en fest-grej med restaurang, café och nya prylar, men nu blev det så. Nästa gång kommer jag sannolikt få diskutera länga och väl om varför vi inte ska knapra fikabröd så fort vi är för oss själva.

En magisk midsommarkväll vid Siljans strand

Det magiska varma ljuset, som alltid tycks bildas när solen lyser på tallarnas röda bark, silas genom de höga trädens blygsamma kronor och träffar strandlinjen på andra sidan sjön. Vattnets låga vågor är lika blå som sommarkvällens ljusa himmel, men från bryggan syns att det skiftar i rödbrunt under ytan. Insekter dansar sin stigande och fallande kvällsdans över gräsmattan, och svalorna som bor under nocken flyger kors och tvärs ovanför. Det kvittrar i träden, en svag bris bär med sig doften från sjön. Det är midsommarkväll över Siljan.

Allt jag vill är att kila ner till stranden och hoppa ut på stenarna som ligger nästan som en brygga rakt ut i vattnet. Där längst ut vill jag sätta mig och andas i kvällen och – här kommer ett ord jag sällan använder – njuta. Det är inte ofta dylika möjligheter presenterar sig för mig, och – fler sällan använda ord – den fria delen av mig, den som släpper ut håret i höstvindarna och registrerar detaljer i naturen av ren kärlek, värker av längtan.

Men … den där andra delen av mig, den som alltid har sista ordet, påminner mig om mina pojkar som ligger och sover ensamma i härbret och som skulle kunna få för sig att trilla ur sina sängar, som natten till idag, eller gå ut i sömnen och försvinna i skogen. 

Är det sannolikt att de skulle försvinna i skogen på det sättet? Nej. Det är osannolikt att de gör mer än att mumla och sparka lite på väggen då och då. Det slår mig inte att Björn skulle kunna sätta sig hos barnen; han vill umgås med sin vän sådär som små barn gör omöjligt, och jag sa precis till honom att jag skulle gå och lägga mig. Nog skulle jag kunna sitta en stund vid vattnet, kom igen, vad skulle kunna hända? Det här ögonblicket kommer aldrig tillbaka! Men Modern lyssnar inte på sånt. Hon styr sina bara fötter över gräset mot det gamla härbret, klättrar uppför stegen och sätter sig i sin säng – och låter Den Fria i text begrunda vad hon missar.

Adrian sa adjö till napparna, det blev ett sentimentalt avsked

Förberedelser

Vi har förberett honom ett bra tag nu, på att nappen skall ta vägen nån annanstans. Han började för länge sen med att sova utan napp på förskolan – det måste vara snart ett år sen – men sen kom det som av en händelse i dagen att det hade han kringgått genom att stjäla en napp, hävda att det var hans och kommit undan med det i flera månader. Dvs, tills den gick sönder och vi ombads leverera en ny.

Nu är han äldre, förståndigare, och vill själv. Härom veckan frågade jag honom på kvällen, när vi läst färdigt sagan och det var “mysdags”, vad han ville göra med sin napp nu när det snart skulle bli dags att sluta med den. Han tänkte efter noga, sedan valde han kaninerna.

“Kaninerna, ja då blir de glada,” sa jag stillsamt.

“Nej förresten. Jag ändrade mig. Nappträdet.”

“Ok, då tar vi med dem till nappträdet i helgen.”

“Fåren.”

“På 4H-gården finns det ett nappträd inne hos fåren. Blir det bra, tror du?”

Adrian pressade fram en tår i ögat. “Ska vi åka dit nu?”

“Nejdå hjärtat, nu är det ju kväll. Vi ska inte åka dit nu och inte i morgon heller så det behöver du inte tänka på nu. På lördag – eller söndag om det är bättre väder då.”

Adrians ögon svämmade över en aning: “Jag vill åka dit nuuuuuuu,” började han, utan att orka fullfölja ett sista regelrätt utbrott för dagen.

Jag kan förvånat konstatera att det här tvångsmässiga trotset inte är så himla dumt ibland. Adrian glömmer inte, och han ville verkligen lämna nappen nu så han frågade om det två gånger om dagen till det blev fint väder på söndagen.

Avskedet

När Simon lämnade nappen, vilket var på precis samma ställe, så deltog han endast lättvindigt i det hela (och krävde ilsket att få tillbaka den senare samma kväll). Det kan inte nog understrykas hur olika våra pojkar är – Adrian investerade själ och hjärta i sitt avsked.

Först stod han en stund vid fårens grind och tittade på dem, och sög energiskt på alla napparna i tur och ordning. Det riktigt syntes hur försjunken han var i det stundande avskedet.

Sedan kom en tjej som skötte fåren och såg hur det var fatt. Hon började prata med Adrian, som efter 20 sekunders blyghet räckte henne napparna och sedan noga följde henne med blicken när hon gick in hos fåren, som naturligtvis kom springande för att se vad hon hade med sig.

Han stod och pekade och hojtade var hon skulle hänga dem, och sedan stod han kvar en stund och såg på snöret mellan träden. Det kändes som att napparna likväl hade kunnat vara passagerare med viftande vita näsdukar i aktern på ett 1920-talsfartyg.

Fåren hade som sagt skockats nära grind och stängsel, så vi klappade dem en stund och sen var det som om det hela var över och redan glömt.

Efterspelet

Den kvällen tog det längre tid än vanligt för Adrian att komma till ro, men det var inte värre än att det var lite stökigt. Vid ett tillfälle, bakom sin stängda sovrumsdörr, började han ropa att han ville ha saker – jag vill ha min nalle/täcke/sovstrumpa/lampa/whatever – och så kom det; “JAG VILL HA MIN napp …” och där kom han av sig. Jag svarade inte på det, och han har inte bett om den sedan dess så han står fast vid sitt beslut.

En och annan kommentar om att det var spännande att ge bort nappen till fåren har han avlagt för några släktingar över facetime, men nu såhär en dryg vecka senare är det som om han verkligen hade slutat med napp då när vi försökte första gången – för snart ett år sen.

Simon ska bli ninja – ordet som gett mig storhetsvansinne

Vad ninjor i verkligheten var är mer komplicerat än man kan tro när man tittar på populärkulturen kring dem, men även om vi mer än gärna upplyser våra barn om sånt som faktiskt stämmer så känner jag att hans idolisering av ninjor gärna kan få kvarstå orörd ett tag till.

bli ninja
Jag och mina minininjor när de var små

Hur man får med Simon på tåget

Vi kom på för en tid sedan att Simon nog skulle passa på judo, så vi frågade honom om han ville börja på det.

“Vad är det?” var hans fullt rimliga svar. När jag förklarade så såg han fortfarande neutral-på-gränsen-till-skeptisk ut. Jag insåg att jag måste få med honom på tåget innan ögonblicket var förbi.

“Kommer du ihåg hur lång tid jag sa att det tar att bli ninja?”

Med ens hade jag hans fulla uppmärksamhet: “Länge länge,” sa han.

“Kommer du ihåg att jag sa att ninjor måste lära sig många saker innan de kan bli riktiga ninjor” fortsatte jag, och kunde nästan känna fartvinden i det momentum som ordet ninja gav mig.

Simon nickade.

“INGEN föds till ninja. Småninjor som börjar i ninjaskolan kan ingenting alls. ALLA ninjor har varit nybörjare. Som du,” sa jag oskyldigt till min son som lyste upp. Jag hade i princip kallat honom för ninja.

“Judo är något som ninjor kan lära sig. De lär sig en massa saker, och judo är ett bra ställe att börja på.”

“Får jag gå på det?”

“Ja, jag tänkte att du kanske ville det.”

“Jag vill gå på det!”

Forgive me a cruel chuckle

Hur är det man säger – ändamålet helgar medlen? En liten, liten del av mitt samvete menar att det är lite lurendrejeri jag kör med på min intet ont anande femåring. En annan, mycket större del, svarar med att det gäller att få dit honom – gillar han det inte så behöver han ju inte fortsätta. Jag kan inte låta hans egna idéer grundade på påhittade saker baserade på humör för stunden sätta krokben för honom för en hel termin.

Det här är en taktik som även visat sig användbar på simningen. Vi går på simskola steg 1 – eller gick, det är sommaruppehåll – och Simon är ganska motsträvig mellan varven. Han vill helst göra andra saker än det som instrueras. En hel del av det är för att han har respekt för vatten och är lite harig av sig – men jag är samtidigt säker på att den här harigheten är något han gömmer sig bakom när han inte har nån lust, vilket han inte har för att det finns ett litet obehag som han är omotiverad att överkomma.

När corona effektivt satt stopp för judodebuten, vilket Simon inte glömt och gärna frågar om lite då och då, och vi var halvvägs genom simterminen så hade han en av de där dagarna. Du vet, en sån där klåfingerdag, när ungen är överallt utom där han ska vara och ignorerar allt du säger medan tålamodet stadigt nöts till smulor. Han lyssnade inte på läraren, körde sitt eget race och försökte stänka på de andra barnen så fort de kom för nära.

“Alla ninjor kan simma,” sa jag plötsligt med låg röst.

Simon, som bara hört ninjor, blev stilla. “Va?”

“Vad gör en ninja som trillar i vattnet?”

“Vet inte?”

“Simmar. Alla ninjor måste lära sig att simma, därför att alla ninjor som inte kan simma drunknar när de trillar i vattnet.”

Jag behövde inte argumentera så mycket mer. Han köpte det på studs och bestämde sig för att försöka göra det vi skulle, vilket var att doppa hela huvudet med simglasögon som inte täcker näsan på. Plötsligt, för första gången nånsin, så gjorde han det. Sen kom han upp, överöstes av beröm från sin stolta mor, och dök ner igen och den här gången släppte han näsan med handen i flera sekunder.

Jag bara gapade. Han hade vägrat så länge och gömt sig bakom “rädsla”, och så räcker det med ett enda ord.

Ninja.

Det här ordet ger mig makt. MAKT!