Det gäller att hitta sin ljusglimt i tillvaron

Spännande tider

Det är spännande tider, må jag säga. Eller har vi redan avhandlat det, typ tusen gånger? Spännande tider, verkligen, när utflykten till stora coop blir en ljusglimt. Det här med att jobba hemma, stanna hemma, undvika folksamlingar och allt vad det är leder förstås till omvärdering av det man faktiskt kan göra. Som att handla.

Nu är Björn och jag krassliga, men innan det hände så var Adrian med mig och handlade efter dansen, och vi höll på att inte komma därifrån för att ubåten var så himla spännande.

ljusglimt på coop

Årets första och enda pulkaåk

Annan ljusglimt var härom dagen när jag var hemma med Adrian, eftersom det inte fanns någon personal alls på hans avdelning på förskolan, och det hade snöat under natten.

“SNÖÖÖ!!” tjoade jag och, när han inte ville följa med ut direkt, hotade med att det redan höll på att smälta.

Vi tog med oss pulkan och åkte ett åk i slänten här i närheten. Det gled som förväntat på den tunna flygiga nysnön, som knappt fäst vid det fortfarande gröna gräset, dvs dåligt. Så vi gick en prommis med pulkan på släp, och jag som inte varit ute på ett par dagar tyckte det var oerhört trevligt.

ljusglimt 2020

Av någon anledning blev Adrian plötsligt sur på mig och gick runt och tjurade i säkert 30 minuter utan förklaring, men sen blev vi lika oförklarligt sams igen och när vi kom hem fick han syn på leksaksskidorna i garaget. Medan det sista av nattens snö sakta smälte bort inför våra ögon kämpade min lille trotsåring tappert med spänna-på-skidorna tills det var dags att äta lunch.

ljusglimt

Permitterad

Också en ljusglimt, faktiskt. Jag har blivit permitterad från jobbet på 40 %, dvs jag går ner till att jobba 60 % med en lönesänkning på 6 %. Det är i och för sig nästan fullt strålkastarljus snarare än en ljusglimt. Här har jag gått runt ett tag och funderat på om jag i egenskap av småbarnsförälder borde gå ner till 80 %, så som jag har rätt att göra, och så ger man mig 60 % istället utan särskilt stor lönesänkning alls. Extra bra är det för att det naturligtvis är på jobbets initiativ; det som tagit emot på 80 %-fronten är just att jag är nyanställd på 100 % och det kändes så dumt att direkt gå ner på 80 %.

Å, men vad ska jag GÖRA med all denna TID? Äsch, jag tänkte ett tag att här har jag min chans att se ikapp alla säsonger av Game of Thrones (som jag sparat), men det blir nog snarare självstudier i kombination med diverse syprojekt. Om nu barnen får fortsätta komma till förskolan, vill säga. Man vet ju aldrig. Spännande tider, som sagt.

Saker jag hör mig själv säga

Jag är säker på att du känner igen dig, du vet i det där ögonblicket då man hör vad man precis sa, och tänker att ja, det var en sak jag aldrig trodde att jag skulle säga.
Här är några jag samlat på mig senaste månaden.

Kastar man mat omkring sig så är man inte hungrig!

Vi tvättar inte händerna i dricksglaset.

Hoppa inte på mitt huvud.

Sluta hjälpa mig när jag är på toa!

Vem är det som har ätit på pappas gummimatta?

Vår son vässade sina tänder där, det är därför den ser ut så.

Det finns faktiskt saker som jag inte vet. Varför det blåser idag är en sån sak. Jag VET inte.

Vad gör badrumsmattan i min säng?

Om man sorterar sin musli och sen äter en smula i taget, då har man valt att inte äta så mycket. Så är det bara. Det är det som HÄNDER om man gör så.

Var ska vi borsta tänderna?

NEJ! Inget hoande vid bordet!

Sluta slicka på mitt huvud när jag läser.

Jag vill inte ha dina fötter på min tallrik.

Du kan inte tvätta händerna genom att slicka dem rena. Så gör hundar, och de är ALDRIG rena.

Nej, jag kan inte ta bort mina tänder ur min mun. Det är väl klart att jag råkar bita dig om du kör in hela din hand i min mun, där mina tänder finns.

Ibland går det långsamt

Mamma?

Ja?

Min snabbhet är på semester.

Är den?

Ja, med fladdermössen.

Jasså?

Ja, för de ska till samma ö.

Vad härligt. Får jag också följa med?

Neje!! Det är faktiskt bara fladdermössen som får åka dit!

Jaha. Och snabbheten?

Meh! Jag säger ju det.

Mvh Simon, 4 år

Välja fritidsaktiviteter till mindre barn är inte så enkelt

välja fritidsaktiviteter
Bildkälla.

Bollsporten är den enda riktiga sporten

Jag hjälpte min bror att lämna av bilen på verkstan härom kvällen. När han skjutsade mig hem igen, medan jag satt i passagerarstolen och tittade ut i kvällsmörkret och lyssnade på den nya bilens mjuka motorljud, gled samtalet in på aktiviteter. Oklart hur.

Min bror tyckte det var konstigt att vi inte låter pojkarna gå på några fritidsaktiviteter.

“Ni måste ju välja fritidsaktiviteter snart. Ta Adrian till exempel! Jag är säker på att nånting som hockey skulle passa honom som handsken. Synd att ingen av er gillar sport så mycket.”

Min bror och jag har HELT olika utgångslägen när vi bedömer saker, för övrigt.

“Hur menar du nu,” sa jag förvånat. “Adrian är faktiskt bara tre år, och Simon har ju gått på simlekis hela hösten. Plus att vi varit och klättrat med dem.”

“Jomen, ok, men simning … alltså jag menar riktig sport.”

“Vaddå riktig? Du vet att simning är en av de sporterna som kräver mest av hela kroppen? Förutom surfing, har jag hört.”

“Jamen, ok, bollsport. Med bollar. Jag uttryckte mig otydligt. Alltså jag menar att om Björn eller du hade varit intresserad av hockey, då hade grabbarna redan kunnat åka skridskor, till exempel.”

“Aha. Det har jag svårt att tro, men oavsett så ska Simon gå på simning tills han kan simma, det är en överlevnadsgrej. Sen kan han sluta om han vill, men det blir lite tajt med tid i veckorna om han ska hålla på med en grej till. Du vet, man kommer hem från jobb och förskola, man är trött, han har inte sovit på dagen, och så ska man slänga sig iväg på nån aktivitet … det går ju inte.”

“Du beskrev just alla barnfamiljers vardag.”

“Jamen de barnen är äldre och sover inte på eftermiddagarna längre.”

“Nu tycker jag att du hittar på hinder för att du ska slippa köra omkring. Tror du att ni kan undvika det här? Ni måste ju välja fritidsaktiviteter nån gång,” sa min bror engagerat med skratt i rösten.

“Jag hör att det här är viktigt för dig,” sa jag medlidande och gav honom en klapp på axeln. “Men du är välkommen att vägleda dem i bollsportens värld…”

“Du vet att det inte rör sig om en enda sport, va?”

“…när som helst. Du är mer än välkommen.”

“Mhm.”

“Under tiden så ska vi kolla på om vi kan hitta nåt som passar dem nu.”

Bollsport VS riktig sport

Bollsport har aldrig varit min grej, jag saknar bollsinne nästan helt och hållet – om man inte räknar med huvudet, för där landar det gärna nån vilsen boll ibland. Jag gillar sporter där man använder kroppen som redskap; simning, klättring, snowboard, dans osv. Så det är klart att när jag ska välja fritidsaktiviteter och föreställer mig potentiella sporter till pojkarna, så är det mina egna som först dyker upp på idébordet.

En vecka efter bilkonversationen med Jonas så hade jag hittat varsin ny aktivitet till pojkarna. Adrian tycker mycket om musik, han har taktkänsla och dansar så fort musiken är på, så han börjar på dans nu på lördag på ett ställe som ligger nära hem. Simon har god kroppskontroll och gillar fysisk lek och brottning, så han börjar på judo om två veckor.

Båda är väldigt taggade, och det är så kul att se. Simon pratar om att han ska bli NINJA – jag har upplyst om att det tar väldigt många år av träning innan man blir en ninja, och det köper han – för övrigt är kanske inte just judo vägen till en korrekt ninjatitel, men jag tänker att i det avseendet är det nog lättare med judo än att försöka simma sig till den – och Adrian längtar efter att få dansa och, tror jag, få ha sin egen grej.

Jag och mina minininjor.

Simhallen med varmvatten – universums gåva till oss nakenhundar

Jag minns inte alls om jag berättat om den här simhallen vi har hittat. Det kanske jag har, men i så fall är det värt att upprepas.

Simbassängsdrömmen

Alltså, vi har hittat en simhall som har varmt vatten i bassängerna …!! Vi är naturligtvis inte de enda som har hittat den, vilket för övrigt märktes tydligt när vi var där idag på förmiddan, men det känns ändå som ett fynd i och med att jag och Simon fryser som nakenhundar på vinterpromenad i vanliga fall.

Bildkälla.

Det bästa är att det bara tar ca 15 min att köra dit. De har varm bubbelpool, varm babypool, varm plaskdamm, varm barnbassäng med höj- och sänkbart golv och små varmvattenfontäner på en större golvyta. Vidare så finns träningsbassäng, hopptorn, motionsbassäng och allmän bastu med stort fönster mot simhallen.

Kort sagt drömmen för nån som jag och Simon. Och idag när vi var där hade man lagt ut en slags flytande hinderbana på leksidan i motionsbassängen, så jag och Adrian klättrade i den som man klättrar på ett lekland och det KAN hända att jag var den som hade roligast. Fast Adrian tyckte det var ganska kul han också, förstås.

Bildkälla.

Där finns även två vattenrutschkanor, och den ena åker man i med såna där stora badringar du vet, men den törs pojkarna inte åka ännu. Det är kanske lika bra.

Såhär på eftermiddan efter en sån utflykt känns hela kroppen matt. Det känns som om vi har åkt skidor hela morgonen, men det är ganska skönt för då sover pojkarna bättre.

Siesta

Jo, för det är så att Simon fortfarande sover efter lunch. Han fyller 5 i april och han sover inte längre under vilan på förskolan, men på helgerna sover han fortfarande och det är inte svårt att få omkull honom på kvällen sen.

Adrian däremot, han sover på förskolan och även hemma än så länge, men har vi inte varit särskilt aktiva på förmiddan så händer det att han inte somnar – eller att han bara sover typ 30 min.

Det kan hända att Adrian slutar sova middag innan Simon gör det.

Nostalgisk bild på Simons allra första middagsvila under inskolningen på förskola.

“Fortsätt titta ner bara” – apropå äktenskap

Vi var hos mamma på födelsedagsmiddag för nån vecka sen. Egentligen känns det lite märkligt, när vi tänker efter, att hon som fyller år bjuder oss på middag. Borde inte vi bjuda henne, istället? Hursomhelst. Vi var där, och det var även min bror Jonas och hans sambo Monika.

Björn och Jonas är sanna efterrättspersoner. De säger att oavsett hur mätta de är, så finns det alltid plats för lite efterrätt – som om de hade en separat mage bara för sötsaker.

Så kom det sig då, medan vi satt och åt efterrätt och Jonas och Björn fokuserade ganska hårt på sina tallrikar, att samtalet mellan Monika och mamma gled in på äktenskap. Hur det gick till hörde jag inte så noga, jag var upptagen av att reglera en chokladsituation hos Adrian, men så sa mamma:

“Jag man vet aldrig, ni kanske gifter er och då kan det bli aktuellt.”

Jonas reagerade inte. Inte heller Björn såklart.

“Jo. Men det är svårt att gifta sig utan ett frieri!” svarade Monika med ett menande leende och – eftersom reaktionen fortfarande dröjde – en mjuk axelknuff på Jonas. Min bror slutade tugga och utan att röra en muskel höjde han blicken en aning.

“Ja, jag vet!” utbrast jag med samma menande ton. Monika skrattade. Björn slutade tugga och tittade upp.

“Va?” sa han.

“Det är bara att titta ner och fortsätta äta,” sa Jonas neutralt och föregick med gott exempel.

“Jasså,” sa Björn, och gjorde likadant.

äktenskap ring bröllop

Det här med äktenskap

Det är lite speciellt det här med giftermål. Jag menar, folk gör ju så olika och för vissa är det viktigt medan andra inte bryr sig osv. Jag och Björn är inte gifta, men vi har båda bytt till ett gemensamt efternamn som vi hittat på och tittar man på hur vi lever våra liv så kan jag inte se vilken förändring som ett äktenskap skulle medföra.

Trots det vill jag gifta mig, men det är inte bröllopet jag är ute efter; det är själva äktenskapet. Jag skulle kunna tänka mig att skriva på lite papper, skåla och övernatta på hotell och sen var det bra med det. Kanske åka på nån weekend med min make, men det måste vi å andra sidan inte gifta oss för att göra. Jag behöver inte ens ha en ring, och det är inga problem att skriva äktenskapsförord heller.

Äktenskapet, däremot. Jag vet inte varför, riktigt, för man kan inte knyta sig hårdare till en annan person än genom att skaffa barn tillsammans, men jag skulle älska att se en ring på hans finger.

Här är det kanske lätt att stilla undra om jag är svartsjuk av mig, att det är därför jag gillar den tanken, men så är det alltså inte. Jag har aldrig lidit av svartsjuka (tack och lov, för det verkar oerhört problematiskt och jobbigt på alla sätt), och det stör mig inte att Björn inte bär ring men … alltså det vore så romantiskt …!

äktenskap kärlek hjärtan

Vad säger Björn om allt det här då?

Ja, det är ju inte som att jag inte har talat om vad jag vill – vilket är att bli friad till – men Björn är som vanligt rationell och logisk och fyrkantig (hans ord, inte mina). Han säger såhär:

“Visst, men vi har gjort väldigt mycket på kort tid. Vi kan väl spara det till längre fram, det är ju den enda stora grejen som vi inte har gjort än.”

Han har, som vanligt, helt rätt. Under loppet av fyra år hann vi gå från att vara två främlingar på tinderdejt, till att vara tvåbarnsfamilj i villa med bil och problem med myror och mördarsniglar. Vi måste faktiskt inte göra allting på en gång.

Trots det kan jag inte motstå att skicka in en, låt oss kalla det påminnelse, om äktenskap när uppenbara tillfällen presenterar sig. Som det på mammas födelsedag. Svårt att låta bli.


Bildkälla: Pixabay

Mammatrams fyller fem

Bara en kort heads up om att Mammatrams fyller fem år idag!

Hurra, hurra, hurraaaaa!! – en av Sveriges i särklass bästa föräldrabloggar (kom igen, jag säger bara vad alla redan tänker) kan nu räkna alla fingrarna på ena handen.

Här hemma firar vi med varm choklad och VAB för ett och ett halvt barn; Simon är bara sjuk på kvällarna, och Adrian är sympatisjuk (dvs han är fullt frisk men vill också vara hemma). Hur firar du – för det är klart att du firar, eller hur?

Utbringar härmed en (choklad-) skål för bloggen, och för alla tappra vabbare som kan behöva nåt att läsa såhär när Vabruari tar sin början. Skål på dig, och tack för att du finns.

Ett påhitt och en livssanning avslöjas

Vid frukosten en torsdagmorgon. Adrian, 3 år och Simon, 4,5 år.

“Mamma, kan du hälla ditt te där?” frågar Adrian apropå precis ingenting och pekar utanför bordet.

“På golvet, menar du?”

“Ja,” svarar han och smilar upp sig till öronen.

“Javisst. Men då måste ju du torka upp det.”

Tystnaden sänker sig som en filt över bordet, men hade pojkarnas hjärnor varit ångmaskiner så skulle det ha pyst och visslat ur öronen nu. Simon samlar tankarna först och protesterar:

“Nähää! Det är den som häller ut som ska torka, faktiskt.”

Jag lägger huvudet lite på sned och tittar på honom: “Men, om du tappar din yoghurtskål i golvet så den går sönder, sådär som den gjorde för några dagar sen, då är det ju jag som plockar upp det.”

Jag möts av ny ångmaskinstystnad, och fortsätter:

“Ja, så då är det rättvist att om JAG häller teet på golvet för att ADRIAN vill det, då får Adrian torka upp.”

Tystnad à la ännu-en-livssanning-har-avslöjats. Jag håller min kopp över golvet där Adrian pekat:

“Adrian, vill du att jag ska hälla mitt te på golvet?”

Jag ler roat. Det är inte en retorisk fråga, säger han ja så kommer jag att hälla ut det – och han kommer att få torka upp.

Adrian känner mig. Hans blick vandrar kvickt mellan mig och temuggen, sedan håller han upp en förståndig hand i luften och säger “Nej mamma, gör inte det.”