Barn är som fulla festprissar, fast dygnet runt

Frustrationen

Många är de småbarnsföräldrar som kan skriva under på att ibland är frustrationen liksom … bara … alltså gah. Du säger ju till dem, berättar om och om igen hur saker och ting bör vara för att fungera. Du upplyser, upprepar, förklarar och varierar metoder för att nå fram, och likt förbaskat står du där i hallen och djupandas mellan argumenten om varför skor är en nödvändighet under novemberpromenaden till förskolan, eller varför man inte bara kan ta saker ur händerna på andra och sen lappa till dem i huvudet med en stövel för att besegla ägarbytet.

“Alltså jag blir galen …!” kan jag höra mig själv säga ibland. “Hur … HUR kan du tro att jag ska låta det där passera? Hur? Kan du svara på det?”

Jag förväntar mig inte ett svar egentligen, när jag säger så. De har aldrig gett mig anledning att tro att de planerar längre fram i tiden än 2 sekunder. Det är mer att jag pratar med mig själv, för att behålla lugnet och för att jag faktiskt undrar.

Björn undrar också, i större utsträckning än jag till och med. Tror jag.

“Varför kommer de inte ihåg?” vänder han sig till mig och frågar över tekopparna på köksbordet. “Vi har ju sagt så många gånger att man inte får göra sådär. Hur svårt kan det vara?”

Attityden

Trots att jag förstår precis vad han menar, så försöker jag ändå hjälpa – jag menar, det som funkar för mig kanske funkar för honom också.

“Hur smart är du när du är full?” frågar jag.

“Va?” svarar han.

“När du är riktigt onykter, men innan du börjar må dåligt, hur bra är du på att komma ihåg vad folk har sagt och inte?”

“Du menar när man blir sådär kreativ och gör saker man inte annars skulle göra?”

“Precis. Hur lätt är det att följa regler när nånting är roligt, att föra en relevant och logisk diskussion, eller att inte låta känslorna ta över?”

“… Hm. Du menar att jag ska se dem som fulla personer?”

“Japp! Det gör jag, det brukar hjälpa.”

I samma ögonblick kommer Adrian in i köket.

“STOPP!!” hojtar han och håller upp sin lilla hand. “Ni ska va tysta! Min speljake sover på soffan och ni ska va tysta!”

“Stendrake!” ropar Simon från vardagsrummet.

“Min stenjake sover! Tysta nu! Annars kastar jag ut er.”

“Ojdå,” säger jag och gömmer mitt leende bakom tekoppen.

“Och bordet!” tillägger min lilla treåring och viftar ostyrigt med ett pekfinger i luften, sen stegar han bestämt tillbaka mot soffan och går in i kaminskyddet på vägen.

Jag flinar. Björn försöker kväva skrattet. Adrian knallar storhjärtat vidare som om det var kaminskyddet som orsakat orienteringsmissen och Simon ligger fortfarande under en hög med kuddar i soffan.

Halloweenkväll på Gröna Lund

Vi var på Gröna Lund förra året, i samband med säsongsslutet, men då var det inte halloweentema så i år var det lite annorlunda – på flera sätt. Pojkarna är till exempel ett år modigare nu.

Upplägget

Eftersom pojkarna fortfarande sover efter lunch, särskilt den här dagen då det skulle bli en senare kväll än vanligt, kunde vi inte vara på plats förrän framåt 16. Där skulle vi möta pojkarnas farmor och så tänkte vi åka järnet fram till typ 17:30. Då skulle vi äta middag i max en timme på en restaurang på området, och sen skulle vi åka mer och sen dra hem när barnen blev trötta.

Genomförandet

Vi mötte upp farmor i entrén strax före 16 (kors i taket), efter en snäll fulparkering* för att slippa tappa en timme på det. Vi hann kommentera den otippat stora mängden människor, och sen drog Adrian rakt in i folkmassan.

Jag ropade, men det reagerade han inte på, så det första som hände var att jag sprang efter och tacklade ett gäng tonåringar (de såg ut att kunna ta det) för att inte tappa pojken ur sikte, och sen hade vi ett allvarligt kort snack om hur den här kvällen skulle te sig såvida han inte ville åka hem direkt. Han tog det bra, och det hände inte fler gånger. Möjligen för att vi var på alerten precis hela tiden efter det.

Halloween på Gröna Lund

Det här med att det var Halloween på Gröna Lund visste vi om innan, men det är ju svårt att föreställa sig vad det faktiskt innebär innan man är på plats, men det gick ändå bra. Lustiga Huset var omdanat till Olustiga Huset så där tordes vi inte gå in, och Kärlekstunneln som också bytt namn var det så lång kö till så det blev inte heller av.

Men! På lilla området var det mest röken, ljusen, spindelväven och zombiebandagen som frångick det vanliga. Plus pumpor och kittlar och annan sedvanlig halloweendeco förstås.

Vi började med den traditionella karusellen, sen blev det mest kringirrande fram till middagsdags. Adrian ville gå åt alla håll samtidigt, Simon var orolig och fascinerad på samma gång och kunde inte heller fokusera. Jag åkte lilla pariserhjulet med Adrian (det tog ungefär 6 månader att avverka) …

“Wwooooooooww …!”
Alltså han är så söt när han sitter och är hänförd, Adrian.

… och sen åkte farmor hem och vi gick till restaurangen.

Middagen

Vi hade nog tur, som fick bord direkt. Maten var ok, det här med buffé är en riktigt bra grej med barn alltså, det var som om det inte fanns någon botten i dem. Vi har tur med ungar som inte drar sig för att äta, men det här med “en timme är väl rimligt” blev det inte så mycket av med. De åt konstant i 90 minuter – punkterade av diverse pauser förstås. Jag menar, en middag är väl inte komplett utan ett utspillt glas, 2 toalettbesök och ihärdigt flörtande, eller?

Gröna Lund, rond 2

Yes. Med mat i magen och mindre folk i parken var det full fart efter middagen. Pojkarna sprang, och vi sprang efter. Bilarna skulle åkas, och lilla tåget, och så Nyckelpigan.

Förra året var Adrian inte riktigt redo för Nyckelpigan, visade det sig, efter att han tjatat sig till ett åk under vilket han framgångsrikt imiterat Jabba The Hutt**, men i helgen var det annorlunda.

Halloween på Gröna Lund
“Spindelpigan”

Vis av förra årets erfarenhet satt vi nu bredvid våra små och talade om för dem vad som skulle hända medan personalen gick runt och kollade att alla säkerhetsanordningar var på plats.

“Titta där, ser du hur rälsen går ner som i en grop där borta? När vi åker där kommer det känns i magen som när man gungar sådär riktigt högt, du vet.” Sen satt jag om kommenterade åket medan det pågick, med saker som “nu kommer gropen, är du beredd?” och så vidare.

Första varvet var de tysta. “ÅÅÅ ETT VARV TILL! HURRAAA!!” tjoade jag uppför andra varvet. Tystnad. “WwwwwiiiIIIIIIIiiih!” fortsatte jag och garvade åt mig själv. “Va? TRE varv? Visst är det FANTASTISKT, Simon??”.

“HA HA HA JAAAAAAAA!!” kom det från honom då och när vi klev av kände jag så väl igen adrenalinkicken i pojkarnas röster när det studsade ur vagnarna och skrattade och skrek “EN GÅNG TILL!!” i kör.

Vi hann bara med Nyckelpigen – förlåt, Spindelpigan – 2 gånger och bilarna också, för sen var det sent och dags att åka hem under stora protester.

Nästa år gör vi om det, men jag tror vi undviker Halloween då.


*Snäll fulparkering: parkering på sannolikt, men inte helt säkert, otillåten plats där bilen inte står i vägen för någon.

**Jabba The Hutt. Bildkälla här.

Adrian fyllde 3 år

Adrian fyllde tre stolta år för precis en vecka sen. Två dagar senare blev jag toksjuk igen, och det gav sig inte förrän i lördags så det var inte förrän igår eftermiddag, när mamma kom på fika för att fira lilleman, som han fick sitt Lejon. Men en sak i taget.

Firande i dagarna tre

Så passande, eller hur? Eftersom det är lättare att styra upp en sammankomst på en söndag än på en måndag så firade vi Adrian med Farmor och Morbror på söndagen. Det var då Tårtan gjorde entré.

Lite svårt att le och vänta medan vi tog bilder.

Han fick presenter förstås, bilar och garage (enligt önskelista och förvånat glada miner eftersom han kände igen dem) av Farmor, och Gekko-bilen (pyjamashjältarna), som spelar den aggropeppiga signaturmelodin (P-J Masks dadada P-J Masks, P-J Masks dadada P-J Masks, P-J Masks dadada P-J Masks, P-J MASKS!!) när man trycker på en knapp, som anlände med Jonas.

“Jaha, jag visste inte att den spelade musik också,” sa Jonas glatt när detta uppdagades.

“Men vad kul, att den spelar musik,” tillade han lite senare, när vi alla kunde den där trudelutten utantill sedan en tid tillbaka, med ett något stelare leende.

“Jag skickar med den nästa gång han kommer och hänger med er över dan,” sa jag men det tyckte han var onödigt. “Tänk om den försvinner då, när han tar med den, eller om han glömmer den,” sa han.

“Ja, tänk om. Det vore ju synd.”

“Precis.”

“Mhm.”

Födelsedagen

Dagen därpå fyllde han år, så då tågade vi upp allihop strax före 7 och väckte med sång och present. Det var de där loken från Brio, vilka bara ville fungera med ett laddbart batteri från Ikea av oklar anledning.

Sen gjorde vi misstaget att ge honom morfars och marmors present precis innan frukosten. Han var ju hungrig, så han tittade på medan Simon och Björn satte ihop garaget och sen hann han liksom inte bekanta sig med det eftersom det var dags att går till föris. Jag lät dem leka ett tag innan vi gick, kunde liksom inte med att ge honom en grej och sen säga Kul, nu lämnar vi den här och går, men framöver så gör vi inte så. Nästa gång nån av dem fyller år en vardag så får han max en liten grej på morgonen. Resten tar vi på eftermiddan.

Sen var det fikat med mormor och herr Lejon igår, som sagt. Ingen tårta, för den var såklart slut sedan länge, men fruktsallad och grädde är inte heller fel.

Lejonet fick en stor igenkänningskram, och nu bor det i hans rum. Hoppas jag.

Regnig söndag på Fjärilshuset

Vi besökte Fjärilshuset i Hagaparken i söndags. Sist vi var där, för nästan två år sen, kröp Adrian lika mycket som han gick. I söndags klättrade han ungefär lika mycket som han gick.

Det var Simons idé att åka och “titta på rockor”. Egentligen ville han åka redan i lördags men då var det så fint väder så vi åkte till Vasaparken och stod och huttrade där istället, medan pojkarna klättrade på allt. I söndags däremot, då ösregnade det när vi gjorde upp dagens plan.

Årets besök på Fjärilshuset i Hagaparken

Det finns en bassäng med karpar direkt när man kommer in – så stora de är! – och ovanför bassängen växer ett träd (?) som släpper russinstora frön. En del av fröna hade trillat bredvid på marken, så pojkarna provade att “mata” fiskarna med dem – man ska förstås inte mata djuren, men dessa frön trillade ju i vattnet av sig själva ändå, så vi lät dem hållas. Fiskarna var inte dummare än att de spottade ut fröna igen efter att ha tuggat på dem en stund.

Det här är inte samma bassäng, men det var värt en bild ändå. Älskar såna här skräckskyltar.

Efter jättefiskarna kommer man till jättefjärilarna. Underbart vackra och ganska närgångna fjärilar, och så förstås jättemalen som bara lever i tre dagar:

På deras avdelning finns även sköldpaddor, och rockor (!) på kanske 30 (?) cm djup.

Efter det går man vidare till saltvattensavdelningen med hajarna, nemo-fiskarna, maneterna och filmvisningen om hur man märker tigerhajar.

“Woooooow …! Titta hajar, mamma!!”

Det är verkligen ett bra ställe. Inne på hajavdelningen finns toaletter lättillgängliga, mycket yta, stora “fönster” till hajbassängen, och så kryptunnel för barn (oklart vad som fanns i den för jag fick inte plats, men tyckte jag skymtade nån sorts installation i taket).

Det här är alltså fortfarande ett strakt tips, även för mindre barn.


Obs! Ej sponsrat.

Stolta och ansvarslösa mamman i farten igen

Måste bara berätta, apropå gårdagens inlägg om simlekis, hur det gick för Simon på simningen igår!

Igår kväll var det som sagt dags för simlekis för Simon igen. Det är fortfarande samma succé, och han är mer bekväm i vattnet. Det märks på flera sätt. Särskilt det här med att han vågar hänga själv från bassängkanten och sen skjuta ifrån med fötterna från väggen och liksom “hoppa” eller kasta sig till mig.

Igår då, precis innan vi skulle gå upp, felbedömde både han och jag avståndet till varandra – eller, jag trodde att jag hade minst en sekund till på mig att inta position – så Simon kastade sig ut i vattnet. Halvvägs insåg han att han inte skulle nå mig, så då drog han in armarna mot kroppen och försvann under vattnet.

När jag kom fram, typ två hela sekunder senare, då hängde han i vattnet med hjässan 10 cm under ytan och cyklade på som om han aldrig hade gjort annat än att trampa vatten. Jag drog upp honom, han spottade och fräste lite och gav ifrån sig ett irriterat “UÄÄ”, och sen var det bra.

Två saker var bra med det här:

  1. Han lärde sig att han klarar det, och det blev ingen grej – eller jag säger att det inte blev en grej men det blev det ju; jag var så impad och så ohanterligt stolt att jag liksom nästan tjöt av glädje och dränkte honom i beröm istället.
  2. Han sjunker inte som en sten. Jag hade trott – oklart varför, men antagligen pga mjukt mammahjärta – att han skulle sjunka som en sten till botten och bli liggande stilla. Fullständigt logiskt.

Slut på anekdot. Mvh /sjukt stolt mor

Badbild från Öland i somras.

Simon ska träna vattenvana på simlekis i höst

Jag nämnde i somras att Simon skulle få en egen aktivitet utan lillebror i hasorna precis hela tiden, så vi bokade honom på simlekis nu under hösten. Han är inte helt bekväm i vatten, det verkar vara nån sorts skräckblandad förtjusning eftersom han inte heller kan hålla sig borta. Han vill, men han är försiktig och reserverad, så det är hög tid att träna vattenvana med honom.

Oavsett karaktären i hans förhållande till vatten så måste han ju lära sig att simma. Han behöver göra något eget, helst tillsammans med mig eller Björn, så därför var simlekis ett ganska självklart val.

Vi går på söndagar, och idag blir tredje gången vi går dit. Simon längtar.

Succé

Jag får, i egenskap av mor, ganska ofta anledning att bli sådär uppblåst stolt över Simon. Du vet, det är ju min lilla pojke, han behöver egentligen inte göra mycket mer än existera för att jag ska vara stolt över honom, men det här är nåt alldeles extra.

När vi kom dit första gången så var vi precis i tid. Nästan alla andra var redan i bassängen, så jag gick före Simon nedför bassängtrappan. Han ville stanna kvar på kanten, dvs han ville göra som han alltid gör och titta på och vara med nästa gång, men det kom folk bakom så jag fick bära ner honom i vattnet.

Bassängen är supermysig, det är 35° i vattnet OCH det finns en bubbelpool man får stanna kvar en stund i. Det är för övrigt samma bassäng där babysimmet höll till för 4 år sen.

Han protesterade inte eller så, däremot satt han som en hårt spänd ryggsäck i famnen på mig så det blev inte så mycket deltagande de första 10 minuterna, men sen släppte det.

Han tyckte det var så roligt med sångerna och lekarna, och övningarna vi skulle göra, så han glömde bort att bara titta på. Efter halva lektionen trampade han på i vattnet som en liten motor, och när barnen skulle “flyta” på rygg med öronen under vattnet skrattade han högt och pekade på bilderna i taket när jag sakta drog runt honom som en tröja vid ytan.

Förra veckan, alltså andra gången vi var där, så hade han så roligt med en sån där plastring som man ska hämta på botten – alltså vi gjorde ju inte det, men den var av den sorten – att han glömde bort at vara rädd. Han sköt ifrån kanten med benen och liksom kastade sig rakt ut i vattnet till mitt ben som jag höll upp strax under ytan (och som ringen hängde på). Det skulle inte ha hänt för 3 veckor sedan, det kan jag lova. Jag blev så stolt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

En del har vattenvana, andra har annan vana

Det andra barnen på kursen har väldigt olika nivå på vattenvana, men övningarna är gjorda så att alla kan delta efter sin egen förmåga. Vissa behöver nog inte träna vattenvana lika mycket som de behöver lära sig att simma hjälpligt; vi har till exempel en liten flicka som är 4 år, och som är stolt ägare av ett par simglasögon som hon aldrig tar av sig. Hon tillbringar mer än hälften av tiden under vattnet. Simon är ju inte riktigt där.

Simon har inte fått så mycket vattenvana. Han har gjort annat istället. När vi går med våra pojkar till badhus så klättrar de på allt. Adrian klättrar så högt han kan komma och sen hoppar han ner i vattnet därifrån. Tappar jag pojkarna med blicken på badhus så börjar jag alltid med att höja den och leta i ögonhöjd. På lekplatser klättrar de på utsidan av klätterställningar och rutchkanor, på tak och i träd och gärna också på ställen som inte är tänkta att beträdas alls.

Första besöket på simlekiset med Simon, när vi precis kommit och skulle byta om och var lite stressade (dvs JAG var lite stressad), så vände jag ryggen till några sekunder för att plocka ihop alla prylar som spritt sig. En annan mamma intill sa plötsligt:

“Får han vara där uppe?”

Jag vände mig om och fick syn på Simon där han satt och skrevade spritt språngande ovanpå klädbänken med tillhörande klädkrokar (modell omklädningsrum i skolan). Alltså ovanpå alltihop, med sitt ljusa huvud nästan vid taket.

“Å. Simon, hoppa ner därifrån, det är inte meningen att vi ska vara där.”

“Jag fick nästan hjärtattack,” sa mamman och menade att det inte handlade om att hon uttryckt missnöje för att man inte FÅR klättra där, utan mer att hon blivit orolig. “Tänk om han ramlar ner.”

“Det gör han inte,” sa jag bekymmerslöst och kände mig ett ögonblick som en ansvarslös förälder men ändå stolt på samma gång. Men jag vet ju att han nästan aldrig ramlar, och OM han ramlar, så har han en för mig nästan magisk förmåga att få tag i nåt med ena handen och sen fånga sig själv. “Vi behöver träna vattenvana, klättervana har han redan,” skojade jag och gick mot duscharna medan Simon krånglade sig ner och kom efter.

Simon är tokbra på att klättra. Vattenvanan däremot, den jobbar vi på.

VAB för magsjuka
Simon klättrar upponer. Gammal bild från förra vintern, innan vi fattade varifrån magsjukan kom hela tiden.

Komiskt korrekt

Jag: “Få se vad du har hittat, Simon?”

Simon: “Nej.”

Jag: “Jo men får jag titta bara? Du får tillbaka den.”

Jag: “Ahaaa, det är en snowboardåkare. Men vad gör han med hakan?”

Simon: “Jag vet inte. Få se? Vad gör han?”

Jag: “Han kanske ler … måste säga att det var en välbalanserad sak, den tippar inte – även om den inte är anatomiskt korrekt.”

Simon: “Vaddå, är den inte komiskt korrekt?”

Jag: “Nej, kanske inte det heller.”

På födelsedagsretreat i Sigtuna (egentid, egentid, egentiiiiiid)

Födelsedagspresent

Jag fyllde ju år nyligen, och då fick jag i present, av min kära mor och bror, två nätter i Sigtuna på vandrarhem. Eget rum med eget badrum, sjöutsikt och tillgång till vandrarhemmets fullt utrustade kök. Kort sagt – egen tid i två (2) nätter. Drömmen.

Dessa nätter inföll med start i tisdags, och som jag så ofta sagt förr; barnen klarar sig alltid, det är mig jag oroar mig för. Jag saknar dem vid blotta tanken på att vara borta från dem, och samtidigt så vet jag ju att är det någonting jag behöver så är det att få lite space.

Cred: common_wild

Sigtuna

Jag började med att låna mammas bil. Och tappa bort bilnyckeln. Inuti bilen. Så att eh … jag fick köra på reservnyckeln dit.

Hursomhelst, lite kort om STF Sigtuna Vandrarhem: Bra och gratis parkering, lätt att hitta, bra läge och det tar kanske 15 min att gå till stan – eller byn, beroende på var gränsen går mellan begreppen – och dessutom, trots att receptionen hunnit stänga när jag kom dit (de stängde kl 15), så gick det lätt att checka in. Rummet var enkelt möblerat och saknade TV (trots hemsidans utsago), men wifi funkade bra så jag skulle inte ha kollat även om jag hade haft en.

Jag behövde skaffa nåt att äta, och som av en händelse fanns det flera äppelträd runt hörnet så jag tuggade på ett äpple medan jag promenerade till metropolens kärna och lyssnade på P3 Historia om Al Capone. I övrigt blev det inte mycket gjort den dan.

byhus sigtuna
Litet bostadshus av vanligt slag, inbäddat i grönska. Såna fanns överallt.

Dagen därpå, min heldag, var jag tillbaka igen. Sigtuna är litet och det är gångavstånd till det mesta som Tripadvisor rankar som sevärdheter, men jag började med lunch på crêperiet.

galette sigtuna

Jag satt en stund med boken på den lilla innergården bakom restaurangen efter maten. Så skönt det är att sitta med en pappersbok i handen, utan någon tid att passa och utan någon annan att ta hänsyn till – förutom den främmande herren som kom fram och bröt isen med boktiteln, av allt att döma med målet att sälja in Vänersborg som nästa resmål.

Efter lunch bockade jag av några sevärdheter inom räckhåll; jag älskar gamla borgar och ruiner, det är som om de viskar berättelser om vad som en gång var, precis så lågt att jag inte kan höra dem.

De som en gång hängde i S:t Olofs kyrka skulle nog inte känna igen den om de såg ruinen idag. Runt ruinen ligger kyrkogården, och alldeles intill den ligger Mariakyrkan.

gravsten sigtuna

Jag kunde inte låta bli att ta en bild på den här underbara gravstenen. Mossan växer bara i texten, är den inte sagolik?

mariakyrkan sigtuna

Det är nånting med ruiner, kyrkogårdar och framför allt gamla kyrkor … jag vet inte vad det är, men jag har alltid dragits till dem. Inte av religiösa skäl, min världsuppfattning får inte plats där, men för andligheten. Stillheten. Tystnaden.

Jag går alltid in i kyrkor om jag får chansen. De är ofta vackra (särskilt katolska), och akustiken är häpnadsväckande – dvs det blir en sport att vara tyst.

Jag satt länge här. Tills det kom en annan som började stöka med att tända ljus, så tog det som ett tecken på att min tid ensam med stillheten därinne var över.

sjöutsikt sigtuna
Utsikten från “the boardwalk”.

Den kvällen, efter att ha pratat med pojkarna på facetime, såg jag från fönstret att ljuset nere vid sjön var alldeles sommarmagiskt. Jag slängde på mig jackan och sprang ner till vattnet, eller jag fick gå fram och tillbaka på gångvägen en stund och leta efter spången, men sen hittade jag den.

Jag blev inte besviken. Bryggan var tyst och stilla, sjön spegelblank. Några gäss honkade över vattnet, spridda fiskar som slog lite här och där, avlägsna röster ibland.

Jag är glad för den ensamma tiden jag fick med mig själv. Det kändes lite grann som att vara på weekend med nån jag egentligen känner väl, men inte hört av på över ett år.

Slutsatsen av utflykten till Sigtuna blev att jag behöver ta mig till äldre kyrkor på tomma tider oftare än nästan aldrig. Det är som sagt nånting med kyrkor. De är byggda för andlighet, vördnad och reflektion, men de är även byggda för akustikens skull. Minsta väsen du gör, minsta suck ekar mellan stenväggarna; plötsligt stör du en hel samling människor för minsta grej. De flesta håller sig tysta(/re) i kyrkan, rör sig längs väggarna, dämpade av energin därinne. Det är få turister som stegar in i en basilika längs mittgången och pratar i vanlig samtalston – även om de förstås finns (turister är trots allt i regel imbecilla, MVH fd hotellreceptionist).

Det är som om de höga valven med sin makalösa akustik trycker ihop ens väsen tillbaka till kroppen där det hör hemma.

P.S.

Jag hade planer på att skaffa en ipad och använda tiden till att gulla med den, men efter noga övervägande så är det sannolikt klokare att vänta till i höst med det, så det hände inte.