Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the facebook-pagelike-widget domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /customers/b/7/3/mammatrams.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 6114
Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the wp-2fa domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /customers/b/7/3/mammatrams.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 6114
Söndagen före Björns födelsedag, vilken inföll på en tisdag i år, hade jag och Adrian “egen dag” tillsammans. Jag cyklade med honom till MOS, vi åt lunch och gick på bio.
Adrian stortrivdes. Han är inte främmande för att gå i affärer, faktum är att det var hans idé att gå och titta på saker. Det han vill titta på är förstås leksaker, och det slutar alltid med en klar förlängning av önskelistan när vi varit runt.
Den här gången hade vi ett annat mål också, så jag lovade honom en glass om han hjälpte mig att hitta ett par nya badshorts till pappa i födelsedagspresent. Adrian var helt med. Han sprang före och pekade hit och dit vart vi skulle gå, entusiastisk över både present och glass, men trots att vi var in på en hel del ställen så slutade det med att vi bara tog ett par för att ha nåt att slå in. Istället valde vi ett par badshorts online, och Adrian var helt färdig när han satt med sin välförtjänta glass och trötta fötter på glasstället. Jag var också trött. Man blir trött på ett alldeles särskilt sätt när man gått omkring i affärer en längre stund, det är lite som att gå på museum.
Födelsedagsfirande
“Vad vill du ha till frukost imorgon?”
“Svampomelett.”
Den morgonen väckte vi Björn i vanlig ordning med skrålande skönsång och, enligt beställning, svampomelett. Och paket. Badshortsen vi hade köpt som nåt slags placeholder för de vi beställt online visade sig vara på tok för små, och i skrivande stund vet jag inte ens var de är så det kanske blir nåt pojkarna får växa i – eller sälja dem, om de nånsin dyker upp.
Efter väckning drog vi morgonrutinen som vanligt, Björn bakade tårta under dagen och på kvällen åt vi den som efterrätt. Inte hela, för den var enorm.
På lördagen, alltså ett par dar senare, föll det sig så att vi hade barnvakt så jag möblerade om i planen lite och lyckades hitta en tid för duomassage, på ett ställe helt nära där vi bodde innan vi flyttade till huset, innan middan. Det är precis den sortens saker vi gör alldeles för sällan; saker som vi inte brukar göra alltså. Vi behöver bli bättre på att tänka utanför lådan ibland.
Dagen därpå kom våra mödrar på middag. Björn grillade och tårtan, som var så stor att den lugnt kunnat stå i kylen ända till helgen, både räckte och blev över som efterrätt.
Det var besvärligt att få till Björns födelsedagsfirande i år, men nu är det i alla fall gjort. Två veckor efter Björns faktiska födelsedag fick jag äntligen möjlighet att ge honom min present, så för snart två veckor sen tog jag med mig honom till Gimo Herrgård*. Jag hade bokat hela paketet med afternoon tea vid ankomst, cava, tid i spa-sjöstugan med bubbelpool vid sjön och mera cava, fyrarätters middag med tillhörande vinpaket på kvällen, och ett rum med – håll i dig – både egen bastu och jacuzzi. Drömmen.
Vi fick en fantastiskt fin och mysig kväll tillsammans, bara vi, med bonuspromenad i kvällssolen i Gimos historiska omgivning och jag är själv väldigt nöjd med hur det hela blev.
Födelsedagsfirande med familjen
Förra helgen blev även firandet med mamma och Jonas & Emma av, vi grillade och åt tårta såklart – ingen riktig födelsedag utan tårta, som Björn säger. Han fick med andra ord anledning att baka en andra födelsedagstårta – jo, han bakar nästan alltid sin egen tårta, han föredrar det – och den här gången blev (“blev”) det en sachertårta, efter viss sedvanlig dramatik kring bakbordet. Inte för att barnen lägger sig i, så man skulle kunna tro, men för att Björn undantagslöst under sitt utövande av kokkonsten alltid vid minst ett tillfälle under arbetets gång hojtar “hel-ve-te!!” och gastar om att det är fel på receptet. Tårtan blev bra i alla fall.
Björn fyller jämnt i år, precis som jag, och vi har alltid tänkt att det året vi fyller jämnt ska vi fira genom att vara ifred. Vi skulle resa bort, kanske till en stad i Europa som ingen av oss besökt förr, och vara borta 3-4 dagar.
Hej småbarnslivet, och hej corona. Vi får se hur det blir med den mystiska europeiska staden till hösten, kanske är det rimligt att resa då, och liksom corona är småbarnslivet något som man helt enkelt måste vänta ut.
Själva Björns födelsedag hade jag ändå planerat bra, för att vara mig. Han fyllde en måndag, och vi skulle åka bort och övernatta på ett ställe. Dagen innan, på söndagen, skulle en liten del av släkten komma och uppvakta honom och äta tårta.
Antiklimax
Söndag morgon kom Simon aldrig upp ur sängen, och det händer bara när han är sjuk – magsjuk, för att vara precis. Vi fick ställa in fikat, liksom utflykten med övernattningen dagen därpå.
Det som grämer mig är att jag inte hade nån plan B där. Men som Björn sa, sånt är livet med eller utan barn. Magsjukan bryr sig icke.
Vi firade ändå
Simon är oftast bara sjuk fram till kl 14 när det är sådär på morgonen, men det dröjde ända till 15:30 innan han var på benen och röjde i studsmattan som vanligt igen. Det blev hursomhelst lite uppvaktning av Björn måndag morgon med nästan unison skönsång och frulle till alla utom mig i vår säng, och barnen verkade gilla att få ge sina presenter.
Jag hade nämligen tagit med mig pojkarna en i taget till H&M redan på lördagen (planeringsgeni, jag vet) där de fått välja varsin present till pappa OCH – jag hade tänkt längre än så – redan under veckan hade jag gett dem varsitt hemligt uppdrag; att ta reda på vad pappa önskade sig. Så Simon gick runt och letade efter nåt med katter på (“Pappa, vad tycker du om?” – “Katter.”), och fastnade vid strumphyllan där han valde 3 par; pokémon, schackmönster och småmonster. Adrian hade frågat sin far vad han önskade sig, och fadern hade svarat “en tröja med dragkedja”, så Adrian sprang in i affären som en spårhund och letade upp en tröja som jag själv inte skulle ha hittat. Riktigt snygg, dessutom.
Uppskjutning
Utflykten blev framflyttad en vecka. Jag bokade om och tänkte att på en vecka hinner vi alla antagligen bli både sjuka och friska igen, om det Simon fick skulle smitta. Det gjorde det inte – det gör sällan det när det gäller honom – men istället blev jag förkyld. Det är sannolikt den förkylning som härjar på förskolan och som pojkarna nu också börja låta som att de fått. Utflykten blev framflyttad en vecka till och jag hoppas innerligt att alla är friska nästa vecka … men vi vet ju hur det är med förkylningar; du ska se att även om vi andra blivit bra så är det väl Björns tur lagom tills dess. Ta i trä.
Simon fyllde 6 år förra lördagen, och han ville naturligtvis ha kalas (det var ju så kul förra året). Efter Adrians kalas i höstas, som jag fortfarande inte lyckats fästa i text, så bävar jag numera för att organisera barnkalas. Därför är det tacksamt att ha en pandemi att gömma sig bakom – du vet älskling, på grund av corona så får man inte samlas så många, det är lite svårt att ha kalas nu så vi tar det i sommar istället.
Det är vad jag sagt till Simon. Andra barn på förskolan har också väntat med sina kalas, det vet vi, och det hade Simon förlikat sig med. Men så dök ett gyllene tillfälle att komma undan billigt (dvs mentalt billigt) upp en vecka före födelsedagen. Såhär var det:
Planering och ett gyllene tillfälle
Vi skulle ha haft familjen över på fika på Simons födelsedag men det flyttades till dagen därpå, dvs söndag, eftersom Simon plötsligt blev bjuden på någon annans födelsedagsfika på lördagen. Ja, en flicka på Simons avdelning vars föräldrar vi ibland står och pratar med på lekplatser, skulle ha födelsedagsfika på Simons födelsedag. Jag valde att helt ogenerat ringa födelsedagsbarnets mamma och kapa deras fika, så att barnen kunde ha gemensamt födelsedagsfika/-kalas. Ibland förvånar jag mig själv.
Nya planen var alltså att Simon skulle ha kalas ändå, tillsammans med den här flickan som hade tänkt fira själv. Tilläggas bör att flickan i fråga blev tokglad över idén, och mamman verkade lättad över att inte behöva rådda det hela själv. Win-win.
Sen blev flickan febersjuk torsdag kväll och jag försökte då få familjen, alltså vår familj med mormor och morbror + sambo, att boka tillbaka lördag hos oss. Det gick nästan.
Det slutade med att vi inte gjorde någonting särskilt på Simons födelsedag, förutom att vi firade honom på morgonen förstås – och åt tårta på kvällen. Det var kanske lika bra, det blir bättre att sprida ut det hela så att han hinner med allas presenter. Det tyckte däremot inte Simon mitt bland alla kast i planeringen, han ogillar starkt att inte veta hur något kommer att bli och om verkligheten krockar med vad han har föreställt sig så blir det ytterst dramatiskt.
Hursomhelst. Förra söndagen kom familjen på besök, Simon fick sin radiostyrda bil som han önskat sig och Adrian fick kämpa hårt med att inte vara födelsedagsbarn.
Födelsedagsfika/-kalas
Det kapade födelsedagsfikat för Simon och Flickan gick av stapeln igår, och jag bara njöt. Alltså allt jobbigt förarbete var ju redan gjort! Välja gäster, skicka inbjudningar och få svar, välja fika och baka, tänka ut en grov plan och förbereda den. Det var ett litet fika, tre flickor skulle komma och alla från samma förskolegrupp, och alla tre är barn som Simon ville ha på sitt kalas ändå om han hade haft det själv.
Det känns som att det enda jag och Björn bidrog med var fiskdammen, och fruktsalladen förvisso men den glömde alla bort och stod orörd i kylen hela dan, men det stämmer inte riktigt. Helt ofrivilligt blev det mer och mer likt en verklig kapning ju närmare kalasdatumet vi kom. Vädret såg ostadigt ut och efter överläggning kom vi fram till att istället för att ha fikat på kullen, som det var tänkt, så flyttades det hem till oss eftersom vi har ett paviljongtält. På så sätt skulle vi ha lite lä intill huset – vi skulle ju vara utomhus – och tak över oss utifall att det skulle behövas.
Så. Vi pyntade paviljongen, pappersduk och bestick och varm äppelmust från vårt äppelträd, och Björn blåste ballonger till förbannelse med kompressorn ute i garaget och knöt upp dem precis överallt.
Kolla nivån på den tårtan, både bokstavligt och bildligt. Jag kan liksom inte göra sånt. Flickans mamma gillar att baka, och det syns verkligen och det mest imponerande är att allting var glutenfritt OCH gott. Förutom snyggt, alltså.
Det blev bra. Födelsedagskalaset blev lyckat. Under loppet av två timmar hann ungarna vänta på den sena gästen, trycka tårta, bullar och muffins, dricka 35 liter äppelmust var, misslyckas med att samsas om studsmattan, brotta sig iväg till lekparken där fiskdammen skulle ske, bryta mot några lekplatsregler, delta i fiskdammen, trycka godis samt kollektivt förundras över att hoppande plastgrodor inte kan hoppa i sandlådor.
Tjong, sa det, sen kom allas föräldrar nästan samtidigt. Vi hann ha solsken 3 gånger, snöfall 2 gånger, och attacksnö 1 gång. Den sistnämnda kom med stark vind och flingorna föll isär som snöbollar när de träffade marken. Man såg knapp handen framför sig och Simon vrålade ut sin olycka över hur mycket han plötsligt frös, allt bara rasade så på 5 minuter var lekplatsen tömd och vi tog oss hem illa kvickt. Sjukt effektivt.
Min blogg fyllde 6 år den 3 februari och jag gjorde absolut ingenting.
Fan.
Den dagen – den 3 februari varje år, alltså – har jag utsett till min egen hemliga firardag, jag har det i min kalender såklart för annars skulle jag glömma det totalt. Den dagen går jag liksom runt och myser, ungefär så som jag gör inuti på min egen födelsedag, och kanske firar med nåt lämpligt nära till hands – bubbel/glass/smygätande av godis/ett bad (!!!)/vad som helst – och är på allmänt gott humör.
Den 3 februari i år var en onsdag, för två veckor sen. Björn vabbade med Simons avtagande magsjuka, jag hade mensvärk och kurs hela dagen, och på kvällen var jag själv med pojkarna för på onsdagkvällar är Björn på träning.
Jag glömde mysdagen i år.
”Men du kan väl mysa i efterhand?” tyckte problemlösaren Björn, men alltså det är ju inte riktigt samma sak ändå.
En onsdag blev det, i år, så festligheterna har vi skjutit fram. Här passar jag på att tänka en varm tanke om att jag själv fyller år under sommaren. Jag behövde med andra ord aldrig ha vardag på min födelsedag. Adrian lider däremot inte av sin vardag, han gillar förskolan och blir inte sällan lite besviken när det på lördagsmorgonen går upp för honom att han inte ska få gå till förskolan den dagen.
Tradition och succé
Hursomhelst. Fyra stadiga år har han under bältet nu, vår lille krigare. Vi väckte honom som traditionen bjuder, med en frukostbricka med ett ljus och paket. Simon har redan en lekmatta med förvaring till sitt smålego, och nu fick Adrian samma sak. En egen, med en del av den legoskatt på 5 kg som Björn köpte på Blocket för ganska länge sen nu.
Av morfar och marmor fick han en sak som han noggrant såg till att jag fotade till hans önskelista i somras:
”WOOOOW! PRECIS VAD JAG ÖNSKADE MIG!!” ropade han förtjust medan han slet av resten av pappret. Succén blev total, och konkurrerade ut allt vidare intag av frukost för båda två.
På kvällen efter maten som Adrian valt, dvs korvstroganoff, ville han se på film så vi hyrde Disney’s Mulan och såg hela filmen i ett sträck. Också succé. Tricket är att få dem att borsta tänderna och göra sig i ordning innan vi börjar se på filmen; då är det bara en kort saga och godnatt efteråt. Då gör det ingenting om det blir liiiite senare än vanligt.
Kalas på G
Vi planerar att ha barnkalas, men inbjudan har fortfarande inte kommit iväg då vi har svårt att dribbla till oss de andra förskoleföräldrarnas kontaktuppgifter. GDPR är jättebra, men i det här fallet himla besvärligt. Och kanske är det lika bra att kalaset dröjer lite, för igår kväll fick Adrian feber helt bara sådär. Idag blir det mysvab – eller det är vad jag föreställer mig att det blir, i alla fall – och planen är att mormor, morbror och morbrors sambo ska komma på familjefika med tårta i morgon eftermiddag … men det får vi väl se hur det blir med det.
Jag fyllde år i söndags, men det lyckades jag glömma bort flera gånger. Särskilt som vi hade barnvakt i lördags och var ute på ståhej (haha, ”ståhej”, hehe) i Stockholms hjärta.
Sommar i Stockholm, alltså inne i stan, för mig, utspelar sig alltid mot Grönans glada bakgrundsbrus av bergochdalbanor och falsettskrikande tonåringar. Jag tänkte på det i lördags kväll, när jag och Björn satt i solen uppe på SUS. Blicken föll på Grönan, och av gammal vana väntade jag på att Fritt Fall-åkarna skulle hissas upp mot toppen. Ingenting rörde sig. Inga fria fall, inga bergochdalbanor, inga snurrgungor, inga skrik. Stockholm känns inte direkt dött, men nedsövt; det är liksom inte trångt nånstans i år, man får bord och sittplatser och blir inte nekad för att det är för fullt – i alla fall inte där jag varit – men i ärlighetens namn, jag har inte varit mycket i stan i sommar å andra sidan.
Frontalkrock med verkligheten
I söndags hände det. Min födelsedag. Jag ägnade det en flyktig tanke efter utekvällen med Björn – begreppet ”utekväll” har för övrigt genomgått en omdefinition de senaste åren och återfått sin betydelse från mina tidiga tonår, dvs ”hemma igen till nio” – men det fanns inte kvar på morgonen. Nix, på morgonen var jag helt upptagen i en av mina futuristiska drömmar – denna gång gällde det tidsresor på pendeltågsspåret – och fattade inte vad det var för trassel och oväsen som pågick vid vår sovrumsdörr.
Min första instinkt, efter att ha fattat var jag var och under vilken tidsepok, var att skylla på Björn. Jag hörde ju hans röst, så varför pågick detta fortfarande, vad var det som var så svårt? Sluta för helvete. Jag skulle precis kliva upp på fel fot och ta strid, när hela det primitiva mentala maskineri som är min hjärna i limbot mellan dröm och vakenhet skar sig och hackade när minnet drog i nödbromsen.
Bakom allt kaos, under oväsendet och i spillrorna av mitt förnuft efter frontalkrocken med verkligheten, hördes något. Det påminde om en melodi på samma sätt som en treårsteckning från förskolan påminner om ”en drake som äter hallon ur sin matskål med sina drakungar som heter Wacko, Racko och Wocko”, men ändå.
Det tog inte många sekunder till innan jag vågade öppna ögonen och fatta att jag hade sovit hela natten och blivit väckt, alltså VÄCKT, av ja må hon leva. Det har nog aldrig hänt förut.
Underbara barn
Simon verkar gilla födelsedagar. Inte Adrians då, men annars. Han var så himla fin och go med mig den dagen, trots de vanliga motgångarna – framför allt (åter)upptäckten av att samma regler gäller för alla och att han inte står över dem – så for han inte ut mot mig som han brukar. Istället byggde han ett naturkonstverk i min handflata under förmiddagen.
”Jag är snäll mot dig idag eftersom det är din födelsedag,” sa han mysigt när jag började få ont om plats i handen och kommenterade hur snäll han var och hur glad jag blev.
Vi var hos mamma på födelsedagsmiddag för nån vecka sen. Egentligen känns det lite märkligt, när vi tänker efter, att hon som fyller år bjuder oss på middag. Borde inte vi bjuda henne, istället? Hursomhelst. Vi var där, och det var även min bror Jonas och hans sambo Monika.
Björn och Jonas är sanna efterrättspersoner. De säger att oavsett hur mätta de är, så finns det alltid plats för lite efterrätt – som om de hade en separat mage bara för sötsaker.
Så kom det sig då, medan vi satt och åt efterrätt och Jonas och Björn fokuserade ganska hårt på sina tallrikar, att samtalet mellan Monika och mamma gled in på äktenskap. Hur det gick till hörde jag inte så noga, jag var upptagen av att reglera en chokladsituation hos Adrian, men så sa mamma:
”Jag man vet aldrig, ni kanske gifter er och då kan det bli aktuellt.”
Jonas reagerade inte. Inte heller Björn såklart.
”Jo. Men det är svårt att gifta sig utan ett frieri!” svarade Monika med ett menande leende och – eftersom reaktionen fortfarande dröjde – en mjuk axelknuff på Jonas. Min bror slutade tugga och utan att röra en muskel höjde han blicken en aning.
”Ja, jag vet!” utbrast jag med samma menande ton. Monika skrattade. Björn slutade tugga och tittade upp.
”Va?” sa han.
”Det är bara att titta ner och fortsätta äta,” sa Jonas neutralt och föregick med gott exempel.
”Jasså,” sa Björn, och gjorde likadant.
Det här med äktenskap
Det är lite speciellt det här med giftermål. Jag menar, folk gör ju så olika och för vissa är det viktigt medan andra inte bryr sig osv. Jag och Björn är inte gifta, men vi har båda bytt till ett gemensamt efternamn som vi hittat på och tittar man på hur vi lever våra liv så kan jag inte se vilken förändring som ett äktenskap skulle medföra.
Trots det vill jag gifta mig, men det är inte bröllopet jag är ute efter; det är själva äktenskapet. Jag skulle kunna tänka mig att skriva på lite papper, skåla och övernatta på hotell och sen var det bra med det. Kanske åka på nån weekend med min make, men det måste vi å andra sidan inte gifta oss för att göra. Jag behöver inte ens ha en ring, och det är inga problem att skriva äktenskapsförord heller.
Äktenskapet, däremot. Jag vet inte varför, riktigt, för man kan inte knyta sig hårdare till en annan person än genom att skaffa barn tillsammans, men jag skulle älska att se en ring på hans finger.
Här är det kanske lätt att stilla undra om jag är svartsjuk av mig, att det är därför jag gillar den tanken, men så är det alltså inte. Jag har aldrig lidit av svartsjuka (tack och lov, för det verkar oerhört problematiskt och jobbigt på alla sätt), och det stör mig inte att Björn inte bär ring men … alltså det vore så romantiskt …!
Vad säger Björn om allt det här då?
Ja, det är ju inte som att jag inte har talat om vad jag vill – vilket är att bli friad till – men Björn är som vanligt rationell och logisk och fyrkantig (hans ord, inte mina). Han säger såhär:
”Visst, men vi har gjort väldigt mycket på kort tid. Vi kan väl spara det till längre fram, det är ju den enda stora grejen som vi inte har gjort än.”
Han har, som vanligt, helt rätt. Under loppet av fyra år hann vi gå från att vara två främlingar på tinderdejt, till att vara tvåbarnsfamilj i villa med bil och problem med myror och mördarsniglar. Vi måste faktiskt inte göra allting på en gång.
Trots det kan jag inte motstå att skicka in en, låt oss kalla det påminnelse, om äktenskap när uppenbara tillfällen presenterar sig. Som det på mammas födelsedag. Svårt att låta bli.