Det var besvärligt att få till Björns födelsedagsfirande i år, men nu är det i alla fall gjort. Två veckor efter Björns faktiska födelsedag fick jag äntligen möjlighet att ge honom min present, så för snart två veckor sen tog jag med mig honom till Gimo Herrgård*. Jag hade bokat hela paketet med afternoon tea vid ankomst, cava, tid i spa-sjöstugan med bubbelpool vid sjön och mera cava, fyrarätters middag med tillhörande vinpaket på kvällen, och ett rum med – håll i dig – både egen bastu och jacuzzi. Drömmen.
Vi fick en fantastiskt fin och mysig kväll tillsammans, bara vi, med bonuspromenad i kvällssolen i Gimos historiska omgivning och jag är själv väldigt nöjd med hur det hela blev.
Födelsedagsfirande med familjen
Förra helgen blev även firandet med mamma och Jonas & Emma av, vi grillade och åt tårta såklart – ingen riktig födelsedag utan tårta, som Björn säger. Han fick med andra ord anledning att baka en andra födelsedagstårta – jo, han bakar nästan alltid sin egen tårta, han föredrar det – och den här gången blev (“blev”) det en sachertårta, efter viss sedvanlig dramatik kring bakbordet. Inte för att barnen lägger sig i, så man skulle kunna tro, men för att Björn undantagslöst under sitt utövande av kokkonsten alltid vid minst ett tillfälle under arbetets gång hojtar “hel-ve-te!!” och gastar om att det är fel på receptet. Tårtan blev bra i alla fall.
Som du ser, så är det bara jag som bryr mig om att dokumentera hans tårtor och här var jag inte tillräckligt snabb. Du får helt enkelt låtsas att det inte sitter en lilleman i den.
Jag minns inte om jag redan berättat, men när jag jobbade hos en av mina au pair-familjer så hade föräldrarna där en grej för sig som jag entusiastiskt la på minnet; de hade barnvakt (dvs mig) varje lördagkväll och de gick ut, oavsett vad. De förklarade att de kommit överens om att hur trötta eller olustiga de än kände sig, så skulle de ut tillsammans. Det var mindre viktigt vad de gjorde, så länge de kom hemifrån och var tillsammans. Det slog mig att det här var deras sätt att ta hand om sin relation, och jag tänkte att det där var något att ta med sig.
Trots det har vi varit dåliga på det tidigare, men det är bättre nu och en lördag före Kläppenveckan hade vi barnvakt igen, dvs dejtkväll. Inför det så var det lite min tur att fixa fram en plan, det har mest varit Björn som fixat på sistone. Men så här års kan vi inte klättra ute – vi är inte såna klättrare – och restaurang gör vi liksom varje gång.
Måste hitta på nåt nytt, tänkte jag och googlade på tips om bra aktiviteter för dejter, eller första dejten, och hittade till slut den geniala idén att – håll i dig – turista i vår egen stad. Stockholm är stort så även om vi gjort en hel del så måste det ju finnas mängder med grejer att hitta på, tänkte jag glad i hågen och började nysta.
Jag hittade Stockholm Ghost Walk som skulle vara från 7 år, tror jag, och tänkte såklart i egenskap av förälder att det kanske är nåt för pojkarna när de blir lite äldre.
Dejtkväll med spöken i Gamla stan
Jo, jag hittade alltså att man kunde gå spökvandring i Gamla stan. Det är knappast nåt vi gör på varje dejt vi har, så jag tänkte att det kunde bli mysigt. 90 minuters promenad med många stillastående stopp, och den helgen så var det fortfarande kallt ute, dvs ett par minusgrader, så det blev lite kyligt efter en stund. Inte så farligt, tyckte jag. Svinkallt, tyckte Björn som av dunkla anledningar valt jeans och sommarskor som lämplig mundering efter att jag sagt “tänk på att vi ska gå runt på promenad i 90 minuter, och det är ganska kallt ute”. Han var inte helt nöjd med beslutet.
Hursomhelst så måste jag ge guiden bra betyg. Hon drev hejdlöst fräckt med danskar, män, sig själv, en gruppdeltagare som var halvdansk – dvs skåning – samt Björn.
“Och, mina vänner! Vad är värre än pesten? Kan ni komma på något?” hojtade hon till hela gruppen, som jag vill minnas bestod av 16 uppmärksamma själar.
“Syfilis,” sa Björn glatt.
Guiden, även kallad Majsan, tappade tråden och gapskrattade. Efter det kallade hon Björn för Syfilis, och det ska till en hel del skicklighet för att lyckas med det utan att förolämpa.
“Nej! Jag tänker på dansken! Eller det kan man undra vad som är värst; syfilis eller danskarna,” fortsatte Majsan ogenerat till sin publiks, på vissa håll något stela, leenden och redogjorde så för Stockholms blodbad.
Vi lyssnar ibland på en historiepodd, jag och Björn, och med det som bakgrund kunde jag uppskatta de historiesnuttar som den guidade turen innehöll. Många av dem, dittills okända för mig – som till exempel att det spökar på översta våningen på ett hotell som just nu håller stängt, eller att grunden till många av husen är lagda med gravstenar eller runstenar och annat ready-to-use-material – gick ändå att knyta till sånt som vi redan hade koll på.
Vi hade trevliga 90 minuter omkring i Gamla stan, men är det nåt för barn? Nej, det skulle jag inte säga. Det var barn med, yngsta gissade ålder var 12 år, men de såg måttligt roade ut. Det var mer en mörk historisk vandring än en spökvandring, om vi säger så.
Middag på restaurang
Vi gick till en italiensk restaurang för middag – vi måste ju trots allt äta, och vad är väl en dejtkväll utan en restaurang? – och vi hamnade på Da Peppe i Gamla stan. De hade en alldeles sagolik tonfisk! Det är inte ofta man stöter på det, tycker jag. Tonfisk är något jag brukar beställa mot bättre vetande, i hopp om att just det här stället vet hur man gör den.
Så! Det var allt vi hann med den kvällen. Jag tycker tiden går så fort när man kopplar bort tankarna på barnen, det blir en välbehövlig mental paus från det som annars samsas med jobbet om det aktiva medvetandet nästan dygnet runt.
Presenteras i samarbete med
Det här inlägget är i sin helhet skrivet av mig och jag står bakom vartenda ord. Det sponsras förvisso av Nanny.nu, det barnvaktsföretag som vi använder oss av, men det är ett inlägg som jag skulle ha skrivit ändå – sponsrat eller ej.
Jag har inte haft tid att berätta om fortsättningen på Björns födelsedag, men bättre sent än aldrig – eller?
Hursomhelst, mamma var barnvakt hemma och till Björn hade jag sagt att vi skulle på dejt, det var allt. Överraskningen skulle bli övernattning på hotell, så mamma skulle sova över hemma med pojkarna.
Överraskad
När vi gick från restaurangen sa jag till Björn att vi skulle åka en omväg hem. Vi skulle till Hötorget först. Han ryckte glatt på axlarna. När vi satt på tunnelbanan på väg mot stan runt kl 21 föreslog han trevande att vi kunde passa på att utnyttja presenten från hans mamma också – ett presentkort på kläder – och jag undrade tyst om det verkligen kunde vara så bra att han inte fattat vad vi skulle göra.
När vi sakta gick hand i hand över Hötorget mot Haymarket, och jag drog in honom där, trodde han att vi skulle sätta oss i baren en stund för att inte åka hem riktigt än. Det var inte förrän jag uppgav namn i receptionen som poletten trillade ner och han blev överraskad.
Jubel.
Björn är svårlurad, men han spelar med väldigt bra så jag var inte säker på om jag lyckats förrän han liksom fick svårt att komma vidare ur sin överraskning. Han var liksom kvar där ganska länge.
Haymarket by Scandic
Efter att vi hämtat nyckeln och lämnat lite prylar på rummet gick vi ner och satte oss i den lugnaste delen som gick att hitta i nån av de två barerna.
Ett glas vin och en drink orkade vi med, men sen tog livet vi valt att leva ut sin rätt och vi gick och la oss.
Rummet var korrekt, dvs det såg ut precis som på bilderna, och precis som jag läst på Tripadvisor så hördes inte mycket från torget nedanför.
Det absolut bästa under hela den vistelsen var den glutenfria sektionen på frullen. Alltså jag har jobbat 9 år på hotell och hotellfrukost är, för att vara ärlig, fullständigt ointressant – under förutsättning att frukost finns så man slipper gå hungrig.
Det här var typ den glutenintolerantes dröm…
Egentligen är det inte så märkvärdigt, men i relation vad jag tidigare mötts med – dvs en trött brödkant och ett vänligt ”säg bara till om du vill ha mer” – så var det här, fatta, kakor!, något som satte glatt humör på kartan för resten av dagen.
Den var inte särskilt billig, den här utflykten, men hotellnätter är sällan det och det var värt det.
Attackshopping
Tidigare nämnda presentkort tog vi vara på efter frukost och utcheckning. Jag släpade med mig Björn och handlade jeans eftersom alla hans gått sönder och jag redan lagat dem flera gånger om.
Jag gillar att shoppa med inställningen att ”nu ska det här göras”. Försäljaren som närmade sig för att känna av läget fastnade ordentligt. Han fick jobba i 40 min med att diskutera, plocka, föreslå, leta fram, informera osv och Björn mannekängade fram och tillbaka utanför provhytten medan jag satt på en pall och sa ja eller nej.
Det blir lätt så när Björn måste gå och prova kläder. Han bryr sig inte nämnvärt och tycker det är det tråkigaste man kan hitta på, därför engagerar han sig helhjärtat när vi gör det eftersom han tänker att han slipper göra det fler gånger om han bara offrar sig lite nu.
”Du är ju den som ser mig mest och som ska gilla det du ser, så det är lika bra att du får bestämma,” säger han och jag älskar honom extra mycket just då. Märk väl, han har förstås sitt veto men säger sällan att nåt är fult, men säger han däremot att nåt är obekvämt så stryks det.
5 par jeans blev det, försäljaren var studsande entusiastisk när vi skulle betala och skickade med ett par kalsonger på köpet. Förhoppningsvis slipper Björn vi köpa byxor igen på ett bra tag nu. Resten av året i alla fall.
Hemma igen
Vi kom hem lagom till efter lunch när pojkarna somnat. Mamma var lite trött men hon sa att det hade gått jättebra. Jag och Björn kastade en blick på varandra och tänkte att hoppas det gått så pass bra att vi törs be om natt-barnvakt fler gånger.
Jag känner att jag ligger redigt efter i dagarna här, men… vem bryr sig.
4-årsjubileum
Björn och jag har haft svårt att komma ihåg när vi träffades, alltså vilket ÅR vi träffades – och då har vi inte varit tillsammans särskilt länge med tanke på hur mycket vi hunnit med – men nu har vi enats om att det var den 5e juni 2013 och således är detta inlagt i den gemensamma kalendern och tillika omöjligt att glömma. Någonsin.
För 4 år sen, alltså, gick jag på en träff med en kille som kontaktat mig på Pannkakan. Jag åkte dit utan förväntningar. Det var EN av hans bilder tillsammans med löftet om att dricka Amarone på en vinbar som fick mig att tacka ja.
Vinbaren hade stängt, så vi gick till Piren istället. Jag blev kvar hela eftermiddagen, och hela kvällen. Jag glömde bort att äta middag, vilket för mig är omöjligt. Och jag fick åka hem utan kyss.
Anyway, 4-årsdagen inföll förra måndagen och mamma accepterade att vara barnvakt åt bägge pojkarna själv så att vi skulle kunna gå ut på restaurang, och liksom umgås som två vuxna människor.
Vi gick till ”Djuret” i Gamla Stan.
Vill bara säga att vinet var himmelskt och lokalen intim och mysig, men maten levde inte upp till ens skuggan av sitt eget rykte. Gå inte dit, inte om du vill äta mat i alla fall.
Vinet, i alla fall det som fick mig att förlåta dem allt och lite till, blev jag tvungen att be henne hämta igen så jag kunde fota underverket. Ett rött bubblande dessertvin, sött men inte godisvarning, friskt och alldeles, alldeles underbart…!
Vi hade det jättemysigt, satt och småpratade och ventilerade tankar om Italienresan i juli… Har jag sagt att vi ska till Italien snart? Vi ska till Italien snart, om några veckor. Längtar så jag inte vet vilken fot jag ska stå på.
Hursomhelst, Jonas kom för att hjälpa mamma med pojkarna strax före kl 20, men då var allting i princip redan klart. Vi kom hem till 21:30, och allt hade gått jättebra tyckte hon men jag märkte att hon var lite uppe i varv, ungefär som man kan vara efter en träning. Hon verkade inte helt avskräckt från att vara själv en kväll i alla fall, även om sällskap såklart är att föredra.
Första barnfria (BF) kvällen, natten, och morgonen…! Jag berättade ju hur det gick för Simon med hans första övernattning i helgen, men vad som inte framgick var hur det gick för oss. Alltså oss, inte mig.
Man måste komma ihåg att vi har haft vårt barn inom räckhåll för minst en av oss 24/7 hela hans liv, med undantag för några timmars barnpassande här och där förstås. När vi lämnade av honom hos mamma i lördags var det inget konstigt med det. Inte då i alla fall.
Att bara få in konceptet, alltså ta in situationen, med ”bara vi” är så ovant att vi blev lite vilsna. Ungefär, eller precis, så som Hej Hej Vardag beskriver det så illustrerande bra. Utnyttja tiden till max! Här var det dessutom med tillägget att det bara var Björn och jag, som förr, och då kan man ju inte slarva bort tiden med att åka hem och pyssla på med huset som vanligt.
Vad ska vi göra med all tid?!
Vi hade inte ens planerat nåt. Vi åkte hem, jag festade till det med att byta skor och örhängen till klacksandaler och barnosäkra dingelhakar (de jag fick i mammagåva av Björn), men man vill ju inte slösa energi på att överdriva så jag behöll min simonkladdade tröja och de fläckiga shortsen. Orka.
Sedan åkte vi till Piren på Kungsholmen, på mammas förslag, för att äta middag på tu man hand. Jag kan säga att kvällen blev så olik våra restaurangkvällar från förr som den bara kunde.
Våra restaurangbesök förr VS nu
Vi tog bilen. Förr hade vi inte ens nån bil, vi bodde på gångavstånd, men hade vi haft det hade vi definitivt inte tagit den om det funnits alternativ.
Vi var där kl 17:45. Hahaha!
Vi försökte att inte prata om barn, i alla fall inte så mycket, men kunde inte låta bli att höra och se småbarnen runt omkring och komma med små kommentarer (oss emellan förstås). Barn har blivit vårt gemensamma stora intresse till nackdel för klättring, resor och vin (fan).
Vi beställde båda två det som köket rekommenderade, så maten kom ganska fort.
Efter maten tog vi notan direkt. Ingen efterrätt eller så. Björn hade spanat in ett glasställe längre bort, och som proppmätt pilatesboll på ben känns det ganska bra att gå lite först. Vi strosade i sakta mak längs vattnet och svettades i värmen.
Vi åt glass på sakta släpande fot på väg tillbaka mot bilen. Förr hade vi definitivt satt oss någonstans, myst i skuggan med fötterna i vattnet och pratat stillsamt om allt och inget.
Vi satte oss i bilen och jag utbrast: ”Va? Klockan är bara 19! HUR ÄR DET MÖJLIGT!?”, varpå Björn gapskrattade.
Jag ville helst åka hem, men frågade ändå för sakens skull:
”Ska vi åka direkt hem nu, eller…?”
”Ja, vad ska vi annars göra?” svarade Björn, som om inga andra alternativ var fysiskt möjliga.
Vi åkte hem, jag ringde mamma och Simon, och Björn letade rätt på en film på Netflix.
Att ta vara på nuet
Det blev verkligen tydligt att vi har glömt hur man gör när man tar tid på sig att vara här och nu. Simon håller ett tempo som inte lämnar utrymme för att komma på tanken att sätta sig ner och svalka fötterna i sjön. När han inte finns till hands att driva på oss så blir vi förvirrade, vi tappar orienteringen, och den egna viljan tittar yrvaket upp och gnäller nåt om 5 minuter till.
Vi ska boka mamma som regelbunden barnvakt (jodå, hon är med på det) efter semestertiderna för att få in en rutin och se till att den där egna tiden, min och Björns, som är så viktig faktiskt blir av. Annars kanske det blir som för vissa andra par jag träffat, som efter att barnen flyttat ut vaknar upp en morgon, tittar på varandra och frågar sig själva om de ens känner varandra längre.
Bilden föreställer restaurangen Piren (ej sponsrat) och är lånad från Tripadvisor.
Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.
Överraskad
Ett glas vin och en drink orkade vi med, men sen tog livet vi valt att leva ut sin rätt och vi gick och la oss.
Bilden föreställer restaurangen Piren (ej sponsrat) och är lånad från