Femårskalas för Simon – allra första födelsedagskalaset

femårskalas födelsedagstårta
“Är ni trötta nu?” frågade grannen, som höll på med sin gräsmatta, när vi passerade på grusgången allihop för att hämta in ballongerna vid brevlådan.
“Ehehe,” svarade vi. “Skönt att det bara var två timmar. Undrar hur personalen på förskolan gör, varje dag.”

Research femårskalas

Vi har ju som sagt aldrig ordnat regelrätt kalas för pojkarna tidigare. Varför hasta med det, liksom. Men i år när Simon fyllde fem år, och dessutom redan varit på ett kalas i vintras, så var det en självklarhet. För honom, i alla fall.

Jag började googla runt och kolla vad som redan sagts i ämnet – vilket bör vara typ allt; femårskalas, eller barnkalas över lag, är knappast ett nytt koncept – och hittade en hel del. Naturligtvis.

Det är ganska tacksamt att göra så, alltså att bara kolla vad andra gjort och sen plocka ihop sitt eget upplägg efter förutsättningar på plats. Det är ju corona-tider dessutom så utomhuskalas var det enda raka. Jag plockade framför allt en del grejer från följande länkar:

Länklista för idéer och uppslag till femårskalas:

Överblick

Jag började med att helt enkelt fråga Simon vilka han ville skulle komma på hans kalas, och så fick jag en lista på 10 barn från hans förskolegrupp. Han berättade också att det måste finnas en fiskdamm, med godis alltså, och tårta. Alltså en sån där fiskdamm med en pinne och ett snööööre och en kläääänypa.

Så jag fick allas telefonnummer av förskolan, som frågade föräldrarna om de ville lämna ut dem först osv, och ringde runt med två möjliga datum på förslag. Jag tänkte att först och främst, innan vi gör något annat, måste vi kolla med folk att de inte redan är uppbokade OCH att de vill komma. Det var bara mamman med tvillingarna som tackade nej.

Jag har jobbat en del med barn förr om åren. Jag vet att mängden “10 barn” är på gränsen innan man (läs: jag) måste gå upp en nivå (eller trettio) i förberedelser och backup-planer när man inte vet vad man håller på med från början. Men när nu tvillingarna försvann ur bilden så skulle 2 av de 10 barnen vara mina egna, så det kändes lite lugnare.

Det jag främst plockade med mig från alla tipsen jag hittade (och fick här på bloggen) var följande:

  • grilla korv
  • löpande tillgång till saft och vatten
  • skattjakt
  • fiskdamm
  • styrda aktiviteter
  • 2 timmar räcker

Förberedelser

Inbjudan skickades på sms till de föräldranummer jag ringt, med info om utomhuskläder, Simons önskade halloweentema, att det skulle finnas grillkorv, tiden (15-17) osv. Jag körde på ett av tipsen om att be folk att OSA om de INTE kan komma. Såhär i efterhand undrar jag varför nån gör så, jag kommer inte göra så igen kan jag säga för jag fick inte så många svar.

Dagen före kalaset skickade jag därför ut ett till sms, typ välkomna på kalas imorgon, vänligen meddela om ni fått förhinder och hur många föräldrar som stannar och hänger med oss. Fick 4 svar.

Så vad gör man? Det är ju bara att stå fast vid sin sak och gilla läget. Och utgå från att alla kommer och har med sig 2 föräldrar var.

Delat onenote-dokument

Ibland är det himla praktiskt att bo ihop med nån som är van att jobba i projekt. Hängivna anhängare av listor som vi är, Björn och jag, så delade jag mitt påbörjade onenote-dokument Simons femårskalas med honom, och min kära sambo satte ihop en lista i tre delar:

Dagen D

Såhär är det med våra pojkar: Om de inte sover efter lunch, så har de dåliga chanser att orka kalasa kl 15. Om de inte är trötta efter lunch, så somnar de inte. Björn hade koll på läget, sa han, så han tog med sig pojkarna till skogen tillsammans med mormor och hunden hela förmiddagen.

Under tiden gjorde jag så mycket jag kunde hemma.

Kom på att barn alltid lämnar sina prylar vind för våg, och att godispåsarna alltså borde ha namnlappar.
Backup för barn som vill gå undan.Typ Simon, eller nån. Man vet aldrig.

Vidare var det att blåsa ballonger för allt vad tygen höll, sopa studsmattan och lägga ut en skofilt, halloweendekorera toa (folk måste ju ändå få komma in och gå på toa) och grind och utebord, ställa fram kaffekokare, te, sugrör, pappmuggar, extrabord och stolar och jag vet inte vad. Jo, träna på dansen och klocka den. Varför? Kommer till det.

Pojkarna somnade efter mycket om och men efter lunch, och jag sprang runt ute och gömde ledtrådar och hjälpte Björn med fiskdamm och lite sånt.

14:30 var vi klara, så då började jag väcka pojkarna så sakta.

Genomförande

Trots önskan om halloween-/spök-/monsterkalas så fanns ingen som helst önskan från Simons sida att klä ut sig, och Adrian tog sikte på skjortan som om det inte ens fanns alternativ. Skjorta och finbyxor skulle det vara. Undrar om han tror att han måste ha skjorta för att det ska bli ordentligt. Typ att han inte är “med” om han inte har skjorta på sig.

Vi skulle ha kalaset utomhus oavsett väder, men som genom ett trollslag hade vi vansinnig tur och det var varmt och soligt. Visst, kyligt i skuggan och inte sommar-varmt, lite vind hade vi också men alltså, inget regn/hagel/snö/storm/valfritt nyckfullt aprilväder.

Korvgrillning & presenter

Ungarna dök upp på utsatt tid, de flesta lämnades av sina föräldrar men tre föräldrar stannade kvar och stod och pratade. De var lite svårflörtade till kaffe/te men efter en stunds stillastående i solen gav de efter.

Alla barn utom Adrian sa nej till korv – antagligen för att de precis kommit och måste röja lite först – men sen kom de och bad om det en efter en så det var ju bra.

Vi hade tänkt att Simon skulle öppna presenterna under gemensamma former, men han kastade sig över dem direkt och hade redan slitit upp en och en halv när jag såg vad som pågick. Jag antar att det är för mycket begärt att han ska vända med paketen och fokusera på annat, men det spelade ju ingen roll egentligen. Så Simon öppnade paket medan hans små gäster sprang omkring i trädgården och tuggade korv. Varje gång nån kom och bad om nåt att dricka så fick denne en pappmugg som vi tillsammans skrev namn på.

Tårta

Sen var det dags för tårta. Alla samlades runt bordet medan Björn försökte tända tårtljusen i vinden. Det gick efter några försök, Simon hann blåsa tre ljus, de andra tog vinden och barnen skrattade högt åt det.

tårta femårskalas

Björn hade gjort 2 tårtor, eftersom vi var så osäkra på hur många som skulle komma; en choklad- och en gräddtårta. Barnen fick välja, och eftersom det fanns så mycket så rådde ingen mängdbegränsning. Några barn smakade på båda och konstaterade att ingen av dem var god – en pojke meddelade att han bara åt tårta om det var godistårta – medan flera andra åt riktigt mycket.

Skattjakt

I väntan på att alla skulle bli klara så var det fri lek igen, och sedan, efter att ha röjt undan det som var i vägen, gick jag runt till barnen och sa “skattjakt”. Eller, jag hade tänkt göra det.

“SKATTJAKT!” skrek den första som hörde det och flög upp från gräset. Ordet studsade runt som en boll bland alla barnen som ögonblickligen upphörde med det de gjorde och kom snubblande mot mig.

Mental paus

Under ett kort ögonblick stod jag handfallen medan de kom rusande. Vad hände nu? Barn måste ju förvarnas, påminnas, fösas och vallas och tjatas på … eller? Nej, just det, det är MINA barn som måste det. Jag hade glömt hur det är att hantera andras ungar. Barn lyssnar på mig, så har det alltid varit. Det är inte svårt för mig att nå dem och engagera dem, men jag har bara umgåtts med mina egna barn de senaste fem åren. Och just nu verkade mina två vara offer för gruppstämningen så det var läge att samla sig och inte tappa momentum.

Skattjakt, forts.

Barnen lyssnade under total tystnad (!!!) när jag läste inledningen till historien om skattjakten och varför vi gjorde den. Vi skulle hjälpa en greve på ett slott att hitta sina skattnycklar.

“Jag vet vad skatten är för nåt,” sa en förnuftig flickröst. “Det är godis!”

“Kanske det,” sa jag. “Men det får vi bara veta om vi letar rätt på nycklarna. Eller hur?”

Insiktsfulla nickanden. Så var det. Så jag läste första ledtråden, som tog dem till vattenslangen och en gåta som skulle lösas. Nästa ledtråd ledde till bordet, med en pysselgåta som krävde koncentration. På samma sätt tog vi oss fram och tillbaka över trädgård, fram- och baksida, grusgång och gräsmatta.

Bordspysselgåta.
skattjakt femårskalas
Päronträdet på baksidan.
skattjakt femårskalas
Potatislandet.

I slutet av jakten fick de tejpa fast alla nycklar på en skattkista, och en sista ledtråd tog dem till brevlådan. Simon sprang engagerat med brevlådenyckeln i högsta hugg. Alla samlades runt lådan om höll nästan andan medan Simon fipplade med låset.

“Tänk om det är godispåsar där inne!” sa nån upphetsat.

Det var det inte. Där inne låg en liten låda, och i lådan fanns ett gäng pappersdiamanter. Alla fick ta varsin, och jag förklarade att nu skulle vi ta med oss skatten till greven men för att komma dit måste man gå en speciell väg, så alla samlas vid musiken!

De sprang så gruset sprätte runt fötterna. Vi samlades vid högtalaren vid husväggen, och så satte jag mig på huk framför barnen.

“Är det nån som kan sången ‘följa John’?”

Det var det ingen som kunde. Jag sjöng långsamt versen för dem:

Ställ er i en rad nu
en rad nu
en rad nu
Sen gör ni allt som jag gör
vi leker följa John

“Är ni med? Vi måste dansa den magiska följa-John-dansen för att komma till grevens slott, alla följer efter mig och Simon och så gör ni samma som vi gör. Har alla sina diamanter?”

Ett gäng armar med pappersdiamanter for upp i luften, jag satte på musiken* och så dansade vi. Eller snarare vi stampade takten medan jag tog dem under studsmattan, upp på rutchkanan, över det lilla trädgårdsbordet, runt träden och tillbaka till högtalaren där vi fortsatte stampa medan vi väntade in alla. Det var den här tajmingen jag klockat tidigare. Lagom tills versen började om med ställ er i en rad nu så väntade vi in de sista, och så trampade vi vidare i en lång orm och när sången var slut stod alla ungar på en rad framför fiskdammens skynke i snicken. Björn satt innanför, han hade installerat sig där under dansen, och var beredd.

fiskdamm femårskalas

Barnen fick nypa fast sin diamant i nypan och hänga in den innanför skynket. Greven blev tacksam och skickade tillbaka en godispåse och ett diplom som tack för besväret. Eftersom påsar och diplom var namnade fick barnen säga sina namn högt och tydligt.

Slutspurten

Klockan var 16:45 när den sista påsen och diplomet fiskades, vilket jag var omåttligt nöjd med. 15 minuter kvar att gräva i påsarna, hoppa i studsmattan och röja som små vettvillingar medan föräldrarna började droppa in.

Sammanfattning av Simons femårskalas

“Det här var ett jättebra kalas!” sa en pojke glatt medan hans mamma hjälpte honom på med en jacka. Det var samma pojke som sagt att tårtan inte var särkilt god, så det kändes riktigt bra. Älskar den aspekten av att ha med ungar att göra. Du får höra sanningen utan omsvep. Så enkelt. Så rart. Och brutalt.

Hursomhelst, nästa gång kommer vi nog inte köra korv och tårta så som vi gjorde nu, det blev lite mycket och nära inpå varandra. I övrigt så var det ett bra upplägg, och det var bra att jag hade gått igenom med Simon innan kalaset började precis vad som skulle hända. Han blev jätteledsen först när han förstod att vi inte skulle vara inne ALLS, men efter att han lugnat sig och jag förklarat att det inte var möjligt att vara inne, så köpte han det.

Nästa gång ska vi sköta OSA annorlunda också, definitivt. Och det här med namnlappar på godispåsarna var ett rent och skärt genidrag, bara så du vet.

Efter att alla hade gått så städade vi, det gick förvånansvärt fort, hämtade in ballongerna vid brevlådan och pratade lite med grannen, samlade ihop skattjakten och plötsligt stod jag i köksdörren och tittade ut med den overkliga känslan av att Simons femårskalas inte hade hänt.

Öde tomt.
Tom studsmatta. Inte ett spår av eftermiddagens röj.

Då ropade Björn, som höll på med resterna på bänken, till av förtjusning: “Vi fick EN tårta kvar!”

tårta femårskalas

Den var inte kvar särskilt länge; Björn har en alldeles särskild begåvning för efterrätter.

Pojkarna var trötta den kvällen. Vi åt grillkorv till middag – hade ju en del kvar – och sen såg vi en film i soffan tillsammans. Dagen därpå var det måndag och förskoledag som vanligt, Simon var fortfarande på gott humör och väldigt nöjd med att ha hittat ett par kvarglömda solglasögon efter kalaset som han skulle lämna tillbaka till ägaren.


*Musiken: Följa John från Peter Pan. Egentligen sökte jag en annan version men det här den enda jag hittade på Spotify:

Simon 5 år – BVC, födelsedag och kalas

BVC

Yes, vår lilla pirat är inte så liten längre! Femårsbesiktningen gick som smort – synkontrollen gick så bra att han pekade på rätt bokstav INNAN hon visade den på tavlan – och vaccinsprutan på slutet togs med en del gråt, torkade tårar och förtjusning över att få välja en rrrring som belöning för att slippa bli dödligt sjuk.

Apropå det så har Simon vänligt men bestämt talat om att han ska bli långhårig, så till nästa jul om inte förr så är det läge att ge honom en egen borste. Undrar om det finns såna med Batman på … Alltså han kommer bli så söt med långt hår! Jag kan inte låta bli att längta lite.

Födelsedag

Femårsdagen inföll en fredag, så det var frulle på sängen och en present eller två innan vi gick till förskolan. På kvällen, efter maten, åt vi tårta tillsammans med morbror Jonas som vågade sig hit och bjöd pojkarna på varsin transformer (Simon fick en stor och Adrian en liten, vilken han fortfarande har med sig överallt för övrigt).

Dagen därpå kom mormor och hälsade på, med presenter hon också förstås, och presenten från morfar och marmor – en underbar liten symaskin som jag hjälpt dem välja – invigdes. Den fungerar alldeles utmärkt. Jag hjälpte Simon sy en jättesöt liten tygpåse, som han sen gav MIG i present så nu måste jag använda den. Ingen aning om till vad. Hjälp mig – vad lägger man i en tygpåse på ca 7 x 5 cm? Helst så att han ser, också.

Kalas

Jag nämnde att det var kalas på gång också, men alltså det förtjänar sitt eget inlägg. Jösses vad lärorikt det var, på flera oväntade plan. Men det gick bra, och vi hade osannolik tur med vädret.

Adrian fyllde 3 år

Adrian fyllde tre stolta år för precis en vecka sen. Två dagar senare blev jag toksjuk igen, och det gav sig inte förrän i lördags så det var inte förrän igår eftermiddag, när mamma kom på fika för att fira lilleman, som han fick sitt Lejon. Men en sak i taget.

Firande i dagarna tre

Så passande, eller hur? Eftersom det är lättare att styra upp en sammankomst på en söndag än på en måndag så firade vi Adrian med Farmor och Morbror på söndagen. Det var då Tårtan gjorde entré.

Lite svårt att le och vänta medan vi tog bilder.

Han fick presenter förstås, bilar och garage (enligt önskelista och förvånat glada miner eftersom han kände igen dem) av Farmor, och Gekko-bilen (pyjamashjältarna), som spelar den aggropeppiga signaturmelodin (P-J Masks dadada P-J Masks, P-J Masks dadada P-J Masks, P-J Masks dadada P-J Masks, P-J MASKS!!) när man trycker på en knapp, som anlände med Jonas.

“Jaha, jag visste inte att den spelade musik också,” sa Jonas glatt när detta uppdagades.

“Men vad kul, att den spelar musik,” tillade han lite senare, när vi alla kunde den där trudelutten utantill sedan en tid tillbaka, med ett något stelare leende.

“Jag skickar med den nästa gång han kommer och hänger med er över dan,” sa jag men det tyckte han var onödigt. “Tänk om den försvinner då, när han tar med den, eller om han glömmer den,” sa han.

“Ja, tänk om. Det vore ju synd.”

“Precis.”

“Mhm.”

Födelsedagen

Dagen därpå fyllde han år, så då tågade vi upp allihop strax före 7 och väckte med sång och present. Det var de där loken från Brio, vilka bara ville fungera med ett laddbart batteri från Ikea av oklar anledning.

Sen gjorde vi misstaget att ge honom morfars och marmors present precis innan frukosten. Han var ju hungrig, så han tittade på medan Simon och Björn satte ihop garaget och sen hann han liksom inte bekanta sig med det eftersom det var dags att går till föris. Jag lät dem leka ett tag innan vi gick, kunde liksom inte med att ge honom en grej och sen säga Kul, nu lämnar vi den här och går, men framöver så gör vi inte så. Nästa gång nån av dem fyller år en vardag så får han max en liten grej på morgonen. Resten tar vi på eftermiddan.

Sen var det fikat med mormor och herr Lejon igår, som sagt. Ingen tårta, för den var såklart slut sedan länge, men fruktsallad och grädde är inte heller fel.

Lejonet fick en stor igenkänningskram, och nu bor det i hans rum. Hoppas jag.

Simon fyllde 4 år

Fatta att tiden går så fort, det känns som om förra sommaren var för bara kanske 2 månader sen. Då kunde Simon inte få till det med sin springcykel, och han löste det inte riktigt på hela säsongen. Nu för några dagar sen plockade han helt enkelt bara upp den, satte sig och drog iväg – som om han hade övat i hemlighet hela vintern.

… Det kanske han har? Det känns som om det här vintern gått mig förbi nästan.

I onsdags fyllde monsieur Superhjälte 4 år. För fyra år sedan kom han, och med sig hade han två presenter; nya dimensioner på kärlek och rädsla. Dvs, han upplyste oss ovänligt och tvärbryskt om hur det är att vara förälder, och jag är helt uppriktigt inte samma person sen dess. Jag tror vi är många som kan skriva under på den erfarenheten.

Fyraårsfirandet

Firandet utfördes i två delar, eftersom den vanliga triangeldramatiska kommunikationsförbistringen mellan mig, min bror och vår mor lett till att förvirring rådde kring när Jonas skulle till USA, vilken dag pappa (han hade inte ens med detta att göra) skulle komma hem från Spanien samt vilket datum Simon egentligen fyller år.

Del 1: Söndagsfika

Tårta är bäst när den delas med flera, därför gjordes tårtan (recept framtaget i samförstånd med Simon) till fikat med mormor och morbror+sambo. Den blev jättegod och jättetorr, men vi hade vispgrädde till så det blev superbra ändå*.

Simon fick lite presenter av våra gäster, bland annat en radiostyrd bil med ett hjul på taket så att den kan köra även om den ramlat. Det tog fem dagar innan jag fick tillåtelse att provköra den.

Del 2: födelsedagen

Traditionsenligt firande med sång (hellre än bra), frukost och presenter på sängen.

Här dök det upp ett paket från morfar och marmor (en jättefin pistmaskin), samt presenten från oss; en stålmannendräkt. Han hade inte önskat sig den, men han leker superhjälte så fort han får chansen och har klätt ut sig i en röd luvmantel, vars ursprung är ett mysterium, varenda kväll i flera veckor och sprungit längd efter längd mellan soffan och köket och vrålat att han är stålmannen som kan “spinga jet-snabbt”. Den nya dräkten har blivit hans standardklädsel hemma – en sak som jag i hemlighet ogillar eftersom dylika dräkter endast verkar existera i 100 % polyester – och han är så beklämmande söt i den att jag inte vet vad jag ska tycka. Det viktiga är att han gillar den, förstås.

Adrian bedöms (av oss) fortfarande för liten för att stå helt tomhänt medan brorsan får presenter, så han fick en t-shirt med batmanmärke av oss, och på fikat fick han en liten röd brandbil. Han höll hårt i båda och skulle, liksom Simon, ha med/på sig dem till föris.

Succé, med andra ord.


*Vi gjorde ett undantag på sockerförbudet för Adrian.

Simon fyllde 3 år

Simon, våran lilla lilla pojke, är inte så liten längre. Förra tisdagen fyllde han 3 år. Jag fattar inte vad som hände; han växer så fort att jag blir åksjuk.

Introduktion av tradition

Vi vill införa traditionen att komma in med frulle på sängen, några paket, lite ljus och allsång med Ja må du levas ljuva toner som ingen kan ta som första prestation på morgonen.

Vi samlade oss med frukostbricka och paket utanför Simons rum, och så skulle Björn hämta Adrian. När han gjort det, kom Simon ut ur sitt rum.

“Nej…! Simon, gå och lägg dig,” sa jag spontant och lite okänsligt, varpå Simon, avvisad och bortstött som första grej före frukost, bröt ihop. Han blev heeeelt förtvivlad. Jag lyfte upp honom, bar honom till sängen medan han skrek och sparkade trött, och försökte förklara samtidigt som jag kramade honom att vi skulle komma till honom. Det var en överraskning.

Simon grät förkrossat, så jag gav upp och sa bara att jag skulle hämta en grej och sen komma tillbaka direkt.

Jag hämtade frullebrickan, och så gick vi in till honom och sjöng medan han grät för full hals. Men när verkligheten hann ikapp honom så blev det tvärtyst under tefatsögonen, krokodiltårarna torkades och han satte sig.

Kalas i söndags

Det finns inte utrymme för oss att fira med gäster i veckan, så i söndags hade vi kalas för honom. Farmor, mormor, morbror Jonas & Monica kom och åt pannkakstårta med oss på eftermiddagen.

3 år pannkakstårta
Jag vet, jag är ingen konditor och den blev kladdig och fläckig men jättegod precis som förra året. Sockerfri pannkakstårta med frukt, bär och blå karamellfärg i grädden. Han ville absolut ha en blå tårta; “bLLLLLLåå” skulle den minsann vara. “Du hör mig, mamma? BLLLLLÅÅ!”

Efter det fick Simon “pessentej”. Han var mycket mer samlad än när han fyllde både ett och två år, och lät till och med Adrian öppna en av presenterna, men det blev ändå stökigt förstås när ingenting är som vanligt.

Adrian fyllde 1 år

Yes, våran lilla korv fyllde 1 år förra helgen, jag har bara inte hunnit skriva om det. Barnens mormor, morfar, farmor och morbror med sambo kom på fika efter middagsvilan.

Tårtan

Björn bakade tårtan* kvällen innan, så den var sådär ingojsat god som tårtor bara kan vara dagen efter. Mamma hade med sig små tårtljushållare i form av flygplan i olika färger (blått var den enda som inte skar sig mot övriga färger på bakverket), och Jonas hade med sig tomtebloss-ettan. Jag dekorerade med vindruvor (ser ut som blåbär) som Björn odlar i rabatten samt frukosthallon. Chokladstrecken gjorde Björn i sista stund eftersom han hade 10 min över (smält choklad i streck på folie i frysen). Den blev så god att det var svårt att sluta äta.

Sockerförbudet undantaget

Det råder som bekant raffinerat sockerförbud för våra barn här hemma, därför fick både Simon och Adrian vispgrädde och fruktkompott istället. Adrian var först förvirrad, och sen inträdde nån form av genomgripande livslycka på alla plan över det han fått i sin skål.

Ja, ok, Simon fick faktiskt lite tårta; han börjar bli så pass stor att det blir svårt att motivera varför han inte får när alla andra får. Han hade hjälpt (“hjälpt”) Björn att baka den och varit sååå involverad att vi inte hade hjärta att säga nej.

Presenter

Sen blev det presentdags. Adrian är för liten för att fatta grejen, och Simon för liten för att acceptera att allting var till Adrian. Därför var inte allting till Adrian.

Jonas och Monika hade med sig en gasballong till Simon som vi knöt upp snöret på så att bara han och inte Adrian kunde nå den. Han älskade den, i alla fall hela den eftermiddan (nu hänger den ledset övergiven i vardagsrummet), och var ganska upptagen med att den bara var hans. Men det gick ju inte att hålla sig borta från paketöppningen för det, såklart, och det är osäkert om han fattat att grejerna var till största delen BÅDE till honom och lillebror.

Adrian och morbror Jonas provar nya skorna.

 


*Tårtan var glutenfri och receptet hittar du här.

Simon, AKA Lillhajen, 2 år

I måndags fyllde Simon 2 år…!

Ibland får jag tidssvindel, och det känns som att jag alltid har haft honom. Det blir liksom svårt att minnas ordentligt tiden före honom, det är som om den var lite dämpad i färg och ljus.

Det här är INTE ett “livet innan barn är tomt och bara ett förspel till det som spelar roll”-uttalande, by the way. Det är bara det att kontrasterna är så stora och kärleken så förblindande het att man blir bländad. Åker man skidor en solig dag och sen går in så ser man knappt nånting – samma sak.

Anyway…

Vi har valt att undvika socker, i den mån det är möjligt utan att bli fanatisk, till vårt yrväder. Jag hittade ett recept på sockerfri tårta på Minimat.se där tårtbotten är gjord med banan som sötningsmedel.

Det blev god, jag följde inte receptet till punkt och pricka eftersom det skulle vara gluten- och mandelfritt så jag kan inte uttala mig rättvist om det, dessutom hade jag i alldeles för mycket grädde.

Och för den som undrar så är står det “Simon 2”, skrivet med frysta blåbär som tinat ihop till en sörja i en sil, på tårtan.

Jag vet, det är Hela Sverige Bakar för mig nästa. Men Simon gillade den.

Vi gav honom en xylofon i present – vi tänkte att vi behöver liva upp det lite här hemma. Det är lite för tyst. Mormor tilläts försöka sig på Blinka lilla stjärna, men annars fick ingen annan röra. Han spelade hamrade på instrumentet, förtjust, och sen spelade han lite på soffan, på bordet, på golvet, på babygymmet och på Adrian innan det tog tvärstopp och xylofonen, det genidraget, förvisades upp till Simons rum.

Han sörjer det inte, han har en sån där leksak du vet där man ska hamra ner plastpinnar i en träplatta, och den bor också där uppe sedan han försökt se efter om hammaren fungerade likadant även på andra underlag (bland annat min näsa). Han sitter ofta på mattan i sitt rum och hamrar med den där, det här kommer bli likadant.

Bästa presenterna man kan tänka sig som gravid

I tisdags, dvs 2/8, fyllde jag 32 år igen. Det är fjärde gången i rad nu… Märkligt hur det kan vara för vissa.

Min födelsedag

Dagen spenderades till min omätliga glädje på jobbet, redan kl 06:30 var vi igång och steppade där, och jag fick till och med vara kvar lite efteråt eftersom det körde ihop sig en aning precis när jag tänkte åka hem.

Det var på vippen att jag inte hann med tåget för att vara hemma till kl 16, där min underbara sambo gav mig en röd ros. Eller gav och gav, jag hittade den på köksbordet, sambon i fråga var upptagen med annat då men det gör ingenting för jag älskar stora röda rosor. Faktum är att han och min fantastiska mor var upptagna med att samarbeta sig fram till en glutenfri ganachetårta med mango, hallon och blåbär. Och marsánsås så klart – man kan inte göra tårtor utan marsán, då heter det inte tårta längre utan blir nån form av överentusiastisk bakelse. Den var jättegod, by the way. Även Anna dök upp till senfikat och hade med sig örhängen i present. Jättefina, barnvänliga, små silverringar med kristaller.

Lite senare kom även lillebror + sambo och åt middag med oss som mamma hade gjort. Med hjälp av Björn. Jag behövde inte lyfta ett finger, bara Simon med jämna mellanrum. Jag fick presentkort på gravidmassage (euforisk emoji) av både mamma och lillebror, på samma ställe här i närheten till och med, och nej de hade inte snackat ihop sig. Brorsan ville byta sin present när han insåg att mamma gett mig samma sak, men jag vägrade.

födelsedag gravid

Bästa presenterna man kan tänka sig

Efter att nu ha tillbringat ett par dagar med att pyssla fast örhängena i öronen, och lyckats till 50% (100% måste involvera slipning av tvär kant på pinnen (krokiga hål + yttepytteringar = jobb)), så kommer jag aldrig mer ta av dem. Ni får begrava mig med dem.

Allt som allt har man gett mig det bästa en gravid kvinna kan tänka sig; kärlek, barnvänliga smycken, tårta och massage.

Björn meddelade dessutom att han beställt “en lite larvig grej” till mig, men att den inte kommit än så jag får den senare. Denna vecka är vi i Skåne några dagar och hälsar på pappa och marmor Pia, så jag får väl se vad det är när vi kommer hem.