En onsdag blev det, i år, så festligheterna har vi skjutit fram. Här passar jag på att tänka en varm tanke om att jag själv fyller år under sommaren. Jag behövde med andra ord aldrig ha vardag på min födelsedag. Adrian lider däremot inte av sin vardag, han gillar förskolan och blir inte sällan lite besviken när det på lördagsmorgonen går upp för honom att han inte ska få gå till förskolan den dagen.
Tradition och succé
Hursomhelst. Fyra stadiga år har han under bältet nu, vår lille krigare. Vi väckte honom som traditionen bjuder, med en frukostbricka med ett ljus och paket. Simon har redan en lekmatta med förvaring till sitt smålego, och nu fick Adrian samma sak. En egen, med en del av den legoskatt på 5 kg som Björn köpte på Blocket för ganska länge sen nu.
Av morfar och marmor fick han en sak som han noggrant såg till att jag fotade till hans önskelista i somras:
”WOOOOW! PRECIS VAD JAG ÖNSKADE MIG!!” ropade han förtjust medan han slet av resten av pappret. Succén blev total, och konkurrerade ut allt vidare intag av frukost för båda två.
På kvällen efter maten som Adrian valt, dvs korvstroganoff, ville han se på film så vi hyrde Disney’s Mulan och såg hela filmen i ett sträck. Också succé. Tricket är att få dem att borsta tänderna och göra sig i ordning innan vi börjar se på filmen; då är det bara en kort saga och godnatt efteråt. Då gör det ingenting om det blir liiiite senare än vanligt.
Kalas på G
Vi planerar att ha barnkalas, men inbjudan har fortfarande inte kommit iväg då vi har svårt att dribbla till oss de andra förskoleföräldrarnas kontaktuppgifter. GDPR är jättebra, men i det här fallet himla besvärligt. Och kanske är det lika bra att kalaset dröjer lite, för igår kväll fick Adrian feber helt bara sådär. Idag blir det mysvab – eller det är vad jag föreställer mig att det blir, i alla fall – och planen är att mormor, morbror och morbrors sambo ska komma på familjefika med tårta i morgon eftermiddag … men det får vi väl se hur det blir med det.
Jag fyllde år i söndags, men det lyckades jag glömma bort flera gånger. Särskilt som vi hade barnvakt i lördags och var ute på ståhej (haha, ”ståhej”, hehe) i Stockholms hjärta.
Sommar i Stockholm, alltså inne i stan, för mig, utspelar sig alltid mot Grönans glada bakgrundsbrus av bergochdalbanor och falsettskrikande tonåringar. Jag tänkte på det i lördags kväll, när jag och Björn satt i solen uppe på SUS. Blicken föll på Grönan, och av gammal vana väntade jag på att Fritt Fall-åkarna skulle hissas upp mot toppen. Ingenting rörde sig. Inga fria fall, inga bergochdalbanor, inga snurrgungor, inga skrik. Stockholm känns inte direkt dött, men nedsövt; det är liksom inte trångt nånstans i år, man får bord och sittplatser och blir inte nekad för att det är för fullt – i alla fall inte där jag varit – men i ärlighetens namn, jag har inte varit mycket i stan i sommar å andra sidan.
Frontalkrock med verkligheten
I söndags hände det. Min födelsedag. Jag ägnade det en flyktig tanke efter utekvällen med Björn – begreppet ”utekväll” har för övrigt genomgått en omdefinition de senaste åren och återfått sin betydelse från mina tidiga tonår, dvs ”hemma igen till nio” – men det fanns inte kvar på morgonen. Nix, på morgonen var jag helt upptagen i en av mina futuristiska drömmar – denna gång gällde det tidsresor på pendeltågsspåret – och fattade inte vad det var för trassel och oväsen som pågick vid vår sovrumsdörr.
Min första instinkt, efter att ha fattat var jag var och under vilken tidsepok, var att skylla på Björn. Jag hörde ju hans röst, så varför pågick detta fortfarande, vad var det som var så svårt? Sluta för helvete. Jag skulle precis kliva upp på fel fot och ta strid, när hela det primitiva mentala maskineri som är min hjärna i limbot mellan dröm och vakenhet skar sig och hackade när minnet drog i nödbromsen.
Bakom allt kaos, under oväsendet och i spillrorna av mitt förnuft efter frontalkrocken med verkligheten, hördes något. Det påminde om en melodi på samma sätt som en treårsteckning från förskolan påminner om ”en drake som äter hallon ur sin matskål med sina drakungar som heter Wacko, Racko och Wocko”, men ändå.
Det tog inte många sekunder till innan jag vågade öppna ögonen och fatta att jag hade sovit hela natten och blivit väckt, alltså VÄCKT, av ja må hon leva. Det har nog aldrig hänt förut.
Underbara barn
Simon verkar gilla födelsedagar. Inte Adrians då, men annars. Han var så himla fin och go med mig den dagen, trots de vanliga motgångarna – framför allt (åter)upptäckten av att samma regler gäller för alla och att han inte står över dem – så for han inte ut mot mig som han brukar. Istället byggde han ett naturkonstverk i min handflata under förmiddagen.
”Jag är snäll mot dig idag eftersom det är din födelsedag,” sa han mysigt när jag började få ont om plats i handen och kommenterade hur snäll han var och hur glad jag blev.
Jag hade naturligtvis en lös plan för Björns födelsedag här i förra veckan, vilken involverade två presenter; en från mig och en från mamma och bror.
Som vanligt går våra födelsedagar numera ut på att få egen tid tillsammans, dvs ordna barnvakt, och sen gå hemifrån. En restaurang är i princip alltid involverad, liksom nån sorts present, men det viktiga är tid tillsammans utan barnen.
Min plan var inte mer avancerad än så. Men sen, två kvällar före Dagen, frågade jag Simon i hemlighet om det fanns nånting som han ville ge sin pappa i present.
”Nånting som han tycker om …” funderade Simon, helt med på tåget.
”Jaa, fast vi VET ju vad pappa tycker om, eller hur?” viskade jag entusiastiskt leende och tänkte på kakor, tårta och kanske en teckning. Simons fiktiva glödlampa tändes och han sken upp:
”Mig!”
Ibland gör man klokt i att hämta sig snabbt som bara den:
”Ja! Såklart, ska vi slå in dig i ett paket?”
”Ja-a!”
”Ok, men vet du, om du vill göra det så vill Adrian också, det är ju rättvist. I så fall så blir det trångt och ni måste sitta stilla en stund också,” sa jag som försökte avstyra idén men Simon ville inte höra på det örat.
”Mamma vet du det gör inget. Adrian får sitta med mig.”
Sagt och gjort. Adrian var lika entusiastisk som Simon, trots att jag upprepade gånger sa till dem båda att det gör ingenting om man ändrar sig sen när det är dags, det är ok att gå bredvid mig och sjunga också.
På födelsedagsmorgonen var pojkarna uppe en timme tidigare än vanligt, så taggade var de. Vi gick ner till köket tillsammans och gjorde frukost till pappa (och till pojkarna, annars får pappa inte äta sin frulle), jag hämtade julpapper från ateljén och pojkarnas skottkärra från trädgården, och så bar vi upp alltsammans i Adrians rum och stängde dörren.
De fick sitta på ett ihopvikt lakan i skottkärran, och så började jag vira in dem. De fick varsitt kuvert med present i att ge till pappa också – Björn skulle få ett par formgjutna öronproppar för förskolemiljö, så de fick ge en bild på en propp var – och båda två, som annars brukar slåss så fort de måste samsas på liten yta, satt som små stela ljus och flinade vartefter jag tejpade in dem i rött papper.
Jag hann inte lägga tid på att fota ordentligt, då det var vingligt på flera plan att få till detta. Att låta pojkarna vänta medan jag tog bilder skulle mycket väl kunna sabba allt.
Jag drog dem ostadigt på den lilla skottkärran, som för övrigt inte alls är konstruerad för den vikten, genom allrummet och in i vårt sovrum där Björn halvsov. Sen sprang jag tillbaka för att hämta brickan och sjöng för full hals samtidigt.
”Åååå!” sa Björn teatraliskt. ”Var är pojkarna?”
”De sover fortfarande,” sa jag medan jag ställde ner frukostbrickan och mimade frenetiskt att han skulle öppna presenten illa kvickt.
Barnens leenden, när Björn rev undan pappret, var så breda att mungiporna nästan försvann bakom öronen på dem. Björn skrattade, barnen studsade upp i sängen och kramades och tjoade över överraskningen, och jag stod och var sjukt nöjd med mig själv. Det här är definitivt ett prisvinnande presenttips-till-förälder-påhitt.
Resten av dagen
Vid ett tillfälle vid lunch tjurade Adrian ihop över nåt oklart och sa saker som ”pappa får inte va med mig”, men då sa Björn att vaddå, jag har ju fått er i present. Jag vill ju leka med min födelsedagspresent. Detta avväpnade vår lille trotsåring så totalt att morgonens leende kröp fram över ansiktet och han blev nästan lite glad mitt i allt jag-ska.minsann-vara-arg-nu-trots-att-jag-inte-vet-varför.
Mamma och Jonas kom på fika på eftermiddagen, där de fick ge Björn den present och jag föreslagit och skrivit ut; en timmes massagebehandling för två. Hehe.
Jag hade bakat en vanilj- och hjortrontårta – för Björn är det ingen riktig födelsedag utan en födelsedagstårta – som blev oväntat god. Ingen bra bild på den heller tyvärr, men den innehöll bland annat vaniljkräm, hjortron, hjortronsylt och maränger.
Sen stannade min mor och bror kvar hemma med pojkarna medan jag och Björn åkte in till stan för att hitta nånstans att hänga fram till bordsbokningen på restaurangen kl 18:30.
Det märks så oerhört tydligt på Stockholm att allt inte är som vanligt. Dels var många ställen såklart stängda, men så folktomt som det var på Drottninggatan när vi passerade strax efter 17 är det inte ens under ljusa sommarnätter i vanliga fall.
Restaurangen, ett ställe vi tidigare varit på men då på ”bakfickan”, var trevlig (men bakfickan var bättre) men med hög musik, så när vi åkte taxi hem var vi så trötta båda två att det kändes som att klockan var efter midnatt.
Yes, vår lilla pirat är inte så liten längre! Femårsbesiktningen gick som smort – synkontrollen gick så bra att han pekade på rätt bokstav INNAN hon visade den på tavlan – och vaccinsprutan på slutet togs med en del gråt, torkade tårar och förtjusning över att få välja en rrrring som belöning för att slippa bli dödligt sjuk.
Apropå det så har Simon vänligt men bestämt talat om att han ska bli långhårig, så till nästa jul om inte förr så är det läge att ge honom en egen borste. Undrar om det finns såna med Batman på … Alltså han kommer bli så söt med långt hår! Jag kan inte låta bli att längta lite.
Födelsedag
Femårsdagen inföll en fredag, så det var frulle på sängen och en present eller två innan vi gick till förskolan. På kvällen, efter maten, åt vi tårta tillsammans med morbror Jonas som vågade sig hit och bjöd pojkarna på varsin transformer (Simon fick en stor och Adrian en liten, vilken han fortfarande har med sig överallt för övrigt).
Dagen därpå kom mormor och hälsade på, med presenter hon också förstås, och presenten från morfar och marmor – en underbar liten symaskin som jag hjälpt dem välja – invigdes. Den fungerar alldeles utmärkt. Jag hjälpte Simon sy en jättesöt liten tygpåse, som han sen gav MIG i present så nu måste jag använda den. Ingen aning om till vad. Hjälp mig – vad lägger man i en tygpåse på ca 7 x 5 cm? Helst så att han ser, också.
Kalas
Jag nämnde att det var kalas på gång också, men alltså det förtjänar sitt eget inlägg. Jösses vad lärorikt det var, på flera oväntade plan. Men det gick bra, och vi hade osannolik tur med vädret.
Adrian fyllde tre stolta år för precis en vecka sen. Två dagar senare blev jag toksjuk igen, och det gav sig inte förrän i lördags så det var inte förrän igår eftermiddag, när mamma kom på fika för att fira lilleman, som han fick sitt Lejon. Men en sak i taget.
Firande i dagarna tre
Så passande, eller hur? Eftersom det är lättare att styra upp en sammankomst på en söndag än på en måndag så firade vi Adrian med Farmor och Morbror på söndagen. Det var då Tårtan gjorde entré.
Lite svårt att le och vänta medan vi tog bilder.
Han fick presenter förstås, bilar och garage (enligt önskelista och förvånat glada miner eftersom han kände igen dem) av Farmor, och Gekko-bilen (pyjamashjältarna), som spelar den aggropeppiga signaturmelodin (P-J Masks dadada P-J Masks, P-J Masks dadada P-J Masks, P-J Masks dadada P-J Masks, P-J MASKS!!) när man trycker på en knapp, som anlände med Jonas.
”Jaha, jag visste inte att den spelade musik också,” sa Jonas glatt när detta uppdagades.
”Men vad kul, att den spelar musik,” tillade han lite senare, när vi alla kunde den där trudelutten utantill sedan en tid tillbaka, med ett något stelare leende.
”Jag skickar med den nästa gång han kommer och hänger med er över dan,” sa jag men det tyckte han var onödigt. ”Tänk om den försvinner då, när han tar med den, eller om han glömmer den,” sa han.
”Ja, tänk om. Det vore ju synd.”
”Precis.”
”Mhm.”
Födelsedagen
Dagen därpå fyllde han år, så då tågade vi upp allihop strax före 7 och väckte med sång och present. Det var de där loken från Brio, vilka bara ville fungera med ett laddbart batteri från Ikea av oklar anledning.
Sen gjorde vi misstaget att ge honom morfars och marmors present precis innan frukosten. Han var ju hungrig, så han tittade på medan Simon och Björn satte ihop garaget och sen hann han liksom inte bekanta sig med det eftersom det var dags att går till föris. Jag lät dem leka ett tag innan vi gick, kunde liksom inte med att ge honom en grej och sen säga Kul, nu lämnar vi den här och går, men framöver så gör vi inte så. Nästa gång nån av dem fyller år en vardag så får han max en liten grej på morgonen. Resten tar vi på eftermiddan.
Sen var det fikat med mormor och herr Lejon igår, som sagt. Ingen tårta, för den var såklart slut sedan länge, men fruktsallad och grädde är inte heller fel.
Lejonet fick en stor igenkänningskram, och nu bor det i hans rum. Hoppas jag.
Jag fyllde ju år nyligen, och då fick jag i present, av min kära mor och bror, två nätter i Sigtuna på vandrarhem. Eget rum med eget badrum, sjöutsikt och tillgång till vandrarhemmets fullt utrustade kök. Kort sagt – egen tid i två (2) nätter. Drömmen.
Dessa nätter inföll med start i tisdags, och som jag så ofta sagt förr; barnen klarar sig alltid, det är mig jag oroar mig för. Jag saknar dem vid blotta tanken på att vara borta från dem, och samtidigt så vet jag ju att är det någonting jag behöver så är det att få lite space.
Jag började med att låna mammas bil. Och tappa bort bilnyckeln. Inuti bilen. Så att eh … jag fick köra på reservnyckeln dit.
Hursomhelst, lite kort om STF Sigtuna Vandrarhem: Bra och gratis parkering, lätt att hitta, bra läge och det tar kanske 15 min att gå till stan – eller byn, beroende på var gränsen går mellan begreppen – och dessutom, trots att receptionen hunnit stänga när jag kom dit (de stängde kl 15), så gick det lätt att checka in. Rummet var enkelt möblerat och saknade TV (trots hemsidans utsago), men wifi funkade bra så jag skulle inte ha kollat även om jag hade haft en.
Jag behövde skaffa nåt att äta, och som av en händelse fanns det flera äppelträd runt hörnet så jag tuggade på ett äpple medan jag promenerade till metropolens kärna och lyssnade på P3 Historia om Al Capone. I övrigt blev det inte mycket gjort den dan.
Litet bostadshus av vanligt slag, inbäddat i grönska. Såna fanns överallt.
Dagen därpå, min heldag, var jag tillbaka igen. Sigtuna är litet och det är gångavstånd till det mesta som Tripadvisor rankar som sevärdheter, men jag började med lunch på crêperiet.
Jag satt en stund med boken på den lilla innergården bakom restaurangen efter maten. Så skönt det är att sitta med en pappersbok i handen, utan någon tid att passa och utan någon annan att ta hänsyn till – förutom den främmande herren som kom fram och bröt isen med boktiteln, av allt att döma med målet att sälja in Vänersborg som nästa resmål.
Efter lunch bockade jag av några sevärdheter inom räckhåll; jag älskar gamla borgar och ruiner, det är som om de viskar berättelser om vad som en gång var, precis så lågt att jag inte kan höra dem.
De som en gång hängde i S:t Olofs kyrka skulle nog inte känna igen den om de såg ruinen idag. Runt ruinen ligger kyrkogården, och alldeles intill den ligger Mariakyrkan.
Jag kunde inte låta bli att ta en bild på den här underbara gravstenen. Mossan växer bara i texten, är den inte sagolik?
Det är nånting med ruiner, kyrkogårdar och framför allt gamla kyrkor … jag vet inte vad det är, men jag har alltid dragits till dem. Inte av religiösa skäl, min världsuppfattning får inte plats där, men för andligheten. Stillheten. Tystnaden.
Jag går alltid in i kyrkor om jag får chansen. De är ofta vackra (särskilt katolska), och akustiken är häpnadsväckande – dvs det blir en sport att vara tyst.
Jag satt länge här. Tills det kom en annan som började stöka med att tända ljus, så tog det som ett tecken på att min tid ensam med stillheten därinne var över.
Utsikten från ”the boardwalk”.
Den kvällen, efter att ha pratat med pojkarna på facetime, såg jag från fönstret att ljuset nere vid sjön var alldeles sommarmagiskt. Jag slängde på mig jackan och sprang ner till vattnet, eller jag fick gå fram och tillbaka på gångvägen en stund och leta efter spången, men sen hittade jag den.
Jag blev inte besviken. Bryggan var tyst och stilla, sjön spegelblank. Några gäss honkade över vattnet, spridda fiskar som slog lite här och där, avlägsna röster ibland.
Jag är glad för den ensamma tiden jag fick med mig själv. Det kändes lite grann som att vara på weekend med nån jag egentligen känner väl, men inte hört av på över ett år.
Slutsatsen av utflykten till Sigtuna blev att jag behöver ta mig till äldre kyrkor på tomma tider oftare än nästan aldrig. Det är som sagt nånting med kyrkor. De är byggda för andlighet, vördnad och reflektion, men de är även byggda för akustikens skull. Minsta väsen du gör, minsta suck ekar mellan stenväggarna; plötsligt stör du en hel samling människor för minsta grej. De flesta håller sig tysta(/re) i kyrkan, rör sig längs väggarna, dämpade av energin därinne. Det är få turister som stegar in i en basilika längs mittgången och pratar i vanlig samtalston – även om de förstås finns (turister är trots allt i regel imbecilla, MVH fd hotellreceptionist).
Det är som om de höga valven med sin makalösa akustik trycker ihop ens väsen tillbaka till kroppen där det hör hemma.
P.S.
Jag hade planer på att skaffa en ipad och använda tiden till att gulla med den, men efter noga övervägande så är det sannolikt klokare att vänta till i höst med det, så det hände inte.
Jag har velat berätta om hur jag valde att fira Björn på hans födelsedag förra fredagen länge nu. Det har dröjt, för jag har mycket på tallriken fortfarande; exjobbet har presenterats, lämnats in och godkänts men vi har fortfarande kvar att presentera det för företaget och sen var det nån tävling som en klasskompis och tillika gruppmedlem anmält oss till så det var ju det också. Ända in i kaklet!
Men nog om det. Björns födelsedag var det.
Morgonfirandet
Vi startade dagen med att sjunga för pappa och ge honom frukost på sängen. Eller, i sanningens namn, JAG gjorde det – även om jag startade min egen dag en timme tidigare för att i lugn och ro hinna slå in paketet (ett litet växthus) och äta frukost, vilket jag inte riktigt fick eftersom båda sönerna kom upptrippande för tidigt utan lov. Adrian satt på min höft och vägrade yppa minsta ljud samt förflytta sig för egen maskin när jag öppnade dörren till sovrummet och sjöng med hög och falsk morgonröst för att överrösta Simon, som samtidigt utövade ett regelrätt raseriutbrott à la härdsmälta i hallen där han öppnade presenten som han själv hade gjort för att ge till sin far.
Sen lugnade de ner sig. Björn öppnade sitt paket medan Adrian tuggade i sig pappas frukost och Simon kom in med sin målning på ensidig well som han gjort på förskolan dagen innan. Den var så stor att han inte kunde hålla upp den ordentligt.
Senare sa Björn att vi måste hitta en lösning på hur vi ska exponera pojkarnas konst på ett bra sätt som passar alla. Det är ju en present, inte vill vi rulla ihop den i en låda nånstans, men inte heller vill vi sätta upp den med nålar direkt på väggen …
Överraskning
Förra året överraskade jag honom med en övernattning på Haymarket, så överraskningsmomentet i själva övernattningen var inget jag egentligen försökte ro iland i år. Men jag sa inget. Istället jobbade jag hemifrån den dagen, packade en övernattningsväska och gömde den i bilen, bäddade rent för mamma i sovrummet och planerade (och strök) både hans och mina kläder.
Jag skulle in till stan på föreläsning på Gillet, så när vi sen sammanstrålade hemma var det bara att byta kläder och kasta sig i bilen medan mamma och min bror var kvar hemma med pojkarna.
Görvälns slott
Vi bor inte odrägligt långt från Görvälns slott, ändå har vi aldrig varit där förut. Björn hade inte ens koll på att det fanns, så destinationen förblev en överraskning i alla fall – han hade såklart hunnit notera den renbäddade sängen hemma och fråga om inte jag skulle dricka vin eftersom vi tog bilen.
Slottet är från 1673 och inrett med känsla och eftertanke – och en hel del mjuk-kitch. Det kändes speciellt att komma in genom entrén och få en traditionell nyckel, med strass på, istället för ett nyckelkort.
Jag hade valt ett dubbelrum, och när vi öppnade dörren fick jag en känsla av att det skulle bli lite kallt – jag är ju så frusen – men icke. Badrummet med marockanskt golvklinker bjöd på golvvärme, och det drog minsann inte kallt nånstans.
Fjädrarna gick som en röd tråd genom inredningen, och eftersom fjädrar absolut inte ingår (frivilligt) i vår hemmiljö så förstärkte de semesterkänslan. Vi lämnade bara av våra saker på rummet, eftersom jag bokat bord tidigt.
De 2 tillgängliga menyerna sammanslagna till en på tavlan. Vi valde gösfilén, och kan meddela att allt smakade bra.fördrink
Efter maten tog vi med oss våra vinglas en trappa upp och myste på balkongen med sagolik utsikt, men sen orkade Björn inte med ljudet av nån kompressor som var igång så vi gick in och spelade biljard …
… och sen tog vi en kvällspromenad.
Flygeln där vi hade rummet.
Vi stannade en stund på bryggan, tagna av utsikten, och bara stod där och lyssnade på vattnet och några ankor som gled förbi.
Frukosten, som bjöd på samma goda glutenfria fröknäcke som kvällen innan, hade allt man förväntar sig på buffén, däremot saknade vi lite skyltar. Det var inte överdrivet pedagogiskt upplagt så det tog några extra varv innan vi hittade allt vi ville ha, men det gjorde väl inget.
Godaste glutenfria fröknäcket någonsin.
Allt som allt blev det en riktig semesterpaus, och vi är så nöjda. Jag kan varmt rekommendera Görvälns slott, kanske inte tillsammans med barnen dock.
P.S. Glöm inte läsarundersökningen! Det går fort, du hittar den här. Tack på förhand, snälla fina du 😉
Fatta att tiden går så fort, det känns som om förra sommaren var för bara kanske 2 månader sen. Då kunde Simon inte få till det med sin springcykel, och han löste det inte riktigt på hela säsongen. Nu för några dagar sen plockade han helt enkelt bara upp den, satte sig och drog iväg – som om han hade övat i hemlighet hela vintern.
… Det kanske han har? Det känns som om det här vintern gått mig förbi nästan.
I onsdags fyllde monsieur Superhjälte 4 år. För fyra år sedan kom han, och med sig hade han två presenter; nya dimensioner på kärlek och rädsla. Dvs, han upplyste oss ovänligt och tvärbryskt om hur det är att vara förälder, och jag är helt uppriktigt inte samma person sen dess. Jag tror vi är många som kan skriva under på den erfarenheten.
Fyraårsfirandet
Firandet utfördes i två delar, eftersom den vanliga triangeldramatiska kommunikationsförbistringen mellan mig, min bror och vår mor lett till att förvirring rådde kring när Jonas skulle till USA, vilken dag pappa (han hade inte ens med detta att göra) skulle komma hem från Spanien samt vilket datum Simon egentligen fyller år.
Del 1: Söndagsfika
Tårta är bäst när den delas med flera, därför gjordes tårtan (recept framtaget i samförstånd med Simon) till fikat med mormor och morbror+sambo. Den blev jättegod och jättetorr, men vi hade vispgrädde till så det blev superbra ändå*.
Simon fick lite presenter av våra gäster, bland annat en radiostyrd bil med ett hjul på taket så att den kan köra även om den ramlat. Det tog fem dagar innan jag fick tillåtelse att provköra den.
Del 2: födelsedagen
Traditionsenligt firande med sång (hellre än bra), frukost och presenter på sängen.
Här dök det upp ett paket från morfar och marmor (en jättefin pistmaskin), samt presenten från oss; en stålmannendräkt. Han hade inte önskat sig den, men han leker superhjälte så fort han får chansen och har klätt ut sig i en röd luvmantel, vars ursprung är ett mysterium, varenda kväll i flera veckor och sprungit längd efter längd mellan soffan och köket och vrålat att han är stålmannen som kan ”spinga jet-snabbt”. Den nya dräkten har blivit hans standardklädsel hemma – en sak som jag i hemlighet ogillar eftersom dylika dräkter endast verkar existera i 100 % polyester – och han är så beklämmande söt i den att jag inte vet vad jag ska tycka. Det viktiga är att han gillar den, förstås.
Adrian bedöms (av oss) fortfarande för liten för att stå helt tomhänt medan brorsan får presenter, så han fick en t-shirt med batmanmärke av oss, och på fikat fick han en liten röd brandbil. Han höll hårt i båda och skulle, liksom Simon, ha med/på sig dem till föris.
