Min bild av föräldraskapet

”Jag ska minsann aldrig…”

Jag jobbade relativt många år som au pair i olika familjer i Frankrike, och bildade mig där en solid uppfattning om hur jag INTE ville att mitt eget föräldraskap skulle se ut. Inget ont om familjerna i fråga, alltså, de var fina på sitt sätt allihop (utom två).

Grejen är att jag vet hur lätt det är att se på galenskapen från sargen och säga saker som ”om de bara kunde…”, ”jag fattar inte hur de kan…”, ”jag skulle aldrig” och ”om jag vore som dem så skulle det där aldrig hända”.

Det är inte naivt att tänka så, det är nyttigt. Med lite tur kommer du att komma ihåg en del av dina tankar den dagen då du själv står där, och minnas vad du redan bestämt dig för att göra eller inte göra. Hurra, i så fall. Förhoppningsvis får du anledning att tänka att det här var ju inte så svårt.

Dela med dig

Om så är fallet vill du troligen gärna tipsa andra föräldrar, antagligen såna som verkar ha det jobbigt, om dina tankar och knep. För det behöver ju inte vara så svårt.

När det händer, så kommer här mitt tips till dig nu: gör det inte.

Betänk:

  • Alla barn, föräldrar, förutsättningar, ramar och prioriteringar är olika. ALLA.
  • Dina knep skulle kunna förvärra för vissa.
  • Det kan hända att du bevittnar en engångsgrej.
  • Det kan hända att det sista människorna, som är involverade i farsen du bevittnar, vill är att höra andras tankar om den.

Vi måste hjälpa varandra, dela med oss av råd och tips, tankar och idéer. MÅSTE. Men ta ett extra andetag när du vill hjälpa till, förmana, pika, tipsa eller rentav besserwissra dig, och känn av situationen:

Är din input välkommen just i detta nu?

Hjälp är inte hjälp om den inte kan tas emot, och det är trots allt inte så svårt att få en hungrig, trött, stressad och ledsen småbarnsförälder att bryta ihop eller explodera mitt i cirkusen.

Tänk på att vi alla gör så gott vi kan.

Att vara förälder på internet

Klimatet för föräldrar på nätet är många gånger hetsigt och snävt, du har säkert sett det. Starka känslor är inblandade och när vi tar ställning gör vi det helhjärtat och övertygat, inte helt olikt extremister.

Jag är inget undantag, och visst händer det att jag och Björn sitter här hemma och diskuterar saker som typ ”hur kan man ta på sitt barn vänstra skon först*, istället för den högra? Är folk inte informerade?”, och så knyter det sig i hjärtat när vi ser andra föräldrar kämpa med den där jävla vänsterskon i hallen på förskolan och så vidare, men det betyder inte att vi delar med oss av det. Till någon.

Tyvärr händer det oss alltför ofta, och många andra med oss, att vi står villrådiga och hopplösa inför något upprörande barnrelaterat problem och önskar att någon bara kunde tala om för oss hur vi ska göra. Bara liksom komma med facit och säga ”ni är bra, men ändra lite här så blir ni ännu bättre”. När vi känner så är det lätt att ställa frågan på nätet, i något forum, helst ett som är ökänt** för att hysa troll och idioter (bokstavligen), och sedan är cirkusen igång. Om alla barn vore undersåtar i länder där varje föräldragruppering hade ett eget land, så skulle världskriget aldrig ta slut.

Det finns inget facit

Det är omöjligt att göra alla till lags, för det finns inget facit. Det finns inget. Vi måste ALLA tänka själva, leta själva, läsa själva och ta ställning själva. Allting vi tar reda på måste anpassas till just vår familj, våra barn, vårt liv.

För att vara tydlig

Jag antyder inte med, eller i, min blogg att vi sitter på någon form av facit. Många gånger tänker jag att vi borde ha gjort annorlunda, men jag vet fortfarande inte vad eller hur. Det enda jag kan göra är att dela med mig av hur vi gör, och hur vi ibland till och med lyckas lösa saker, och kanske är det något som du inte har tänkt på eller kanske får du inspiration att testa något nytt. Kanske vill du till och med dela med dig av dina egna erfarenheter (snälla gör det, jag blir jätteglad då).

Vad är Mammatrams?

Mammatrams handlar om när man stannar till och upptäcker för jag vet inte vilken gång i ordningen att man är den där Föräldern som man alltid betraktat med en känsla av främlingskap. Antingen för att man inte kunnat relatera, för att man inte kan fatta vad som skulle kunna leda till att man själv skulle kunna hamna i samma situation – dvs det där kommer aldrig hända mig – eller kanske för att man längtat och avundats eller starkt ogillat scenen. Oavsett vilket så kommer de där ögonblicken av perspektiv och man inser att jahaaaa, ok, jo…

Mammatrams handlar om att se på sig själv och föräldraskapet med de där ögonen. Döm inte dig själv så hårt, dels för att det alltid kommer finnas andra som gör det åt dig, men som inte fattar nåt, dels för att omständigheterna är vad de är. Lär i så fall framåt, men för sjutton, du har ju de bästa avsikterna man kan ha så va fan…

Mammatrams handlar om föräldraglädje, inte föräldrahets. Du har kanske blivit den där föräldern som du inte trodde du skulle bli, so what? Skratta åt det istället, se det för vad det är. Trams, måhända, men inte mindre viktigt eller genuint för det.

Tänk om alla kunde hjälpa istället för att döma så förfärligt hela tiden?

 

Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

 


*”vänster sko” är INTE en politisk metafor, det är bara vänster sko.
**såklart menar jag Familjeliv.