Fyraårsbesiktning på BVC med överförklaringar och flygande monster

Fyraårsbesiktning

Det infaller som bekant en BVC-besiktning i samband med 4-årsdagen, så Simon var där i veckan. Med mig. 

Vi hade fått info i förväg om vad som skulle hända, men den kollade vi bara när vi fick kallelsen – vilket känns som ett halvår sen – och jag är inte säker på att Simon kom ihåg nåt från den. Jag gjorde det i alla fall inte. 

fyraårsbesiktning
Bildkälla

Alltså:

  • längd
  • vikt
  • rita
  • syn
  • hörsel
  • memory
  • och så pratar vuxna med varandra.

Det finns inte så mycket att säga om detta, mer än att allt gick bra. Han hör framför allt superbra. Det var bara problematiskt att rita en gubbe av släktet huvudfoting; Simon gillar att rita men jag har aldrig sett att han har producerat föreställande konst. Det har mer varit abstrakta verk med en invecklad tillhörande historia à la Moderna Museet, så BVC-sköterskan Lena fick ett “flygande monster” istället för sin gubbe, och eftersom Simon inte kan skriva sitt eget namn så krävde han att hon skulle signera den i hans ställe.

Hon verkade nöjd ändå, och vi fick åka därifrån godkända (plural, för jag lyckades med att inte lägga mig i ungefär hundra gånger när BVC-Lena överförklarade instruktionerna till allt och Simon som konsekvens av det slutade lyssna och kommunikationsförbistringen härjade mellan dem. Jag borde också ha fått ett klistermärke för det var rätt svårt) och trygga i att nästa gång det blir aktuellt med vaccin med ägg i (som han blivit allergisk mot) blir om 2 år. Den dagen den sorgen – det finns säkert alternativ till allergiker, hoppas vi.


PS: Du missar väl inte läsarundersökningen? Skulle bli väldigt tacksam om du ville ge mig en minut av din tid. Du hittar den här:

Klicka på bilden.

Alessiane & Franck – kära vännerna från Frankrike på besök

Fransyskan som bodde i mitt förråd

Lägenheten jag bodde i när jag träffade Björn hade ett extra rum (som han, nyförälskad som han var, hjälpte mig att ställa i ordning) som jag hyrde ut. Egentligen var det ett förråd, men vi tog upp en dörröppning i väggen in till vardagsrummet.

Den enda som någonsin hyrde det där rummet medan jag bodde där var Alessiane, fransyskan som svarade på min annons på Blocket eftersom hon behövde hyra ett rum för 3 månader innan hon tillfälligt skulle flytta tillbaka till Frankrike.

Det fanns andra som också ville hyra, vilket hade varit bättre rent ekonomiskt för mig, men alltså Alessiane… Jag minns inte om vi satt så länge vid mitt köksbord den där gången hon kom på “intervju”, men vi hade kunnat sitta mycket längre. Det kändes som att prata med nån jag redan kände.

Mycket har hänt i våra liv under de 4 år som gått sedan dess. Hon och hennes man, Franck, har också bildat familj – de fick tvillingar – och arbetar nu för att komma tillbaka till Sverige och huset i fjällen till hösten.

På besök i Stockholm

De landade i lördags kväll och jag hämtade dem på Arlanda (det var därför vi inte stannade en dag till på landet). Efter en vär-de-lös natt där jag, Simon och Franck var de enda som sov eftersom Adrian höll hov med sin
nattliga galenskap, tillbringade vi dagen i lugn och ro tillsammans och sen fick vi dem att göra crêpes till oss.

De har gjort många crêpes i sina dar. Sålt på marknader och så. Det var kanske inte vad de hade tänkt sig att göra den kvällen men det var det värt. Kolla bara.

Björns crêpe med skinka, ost och ägg, och min med lax, crème fraîche och citron.

Simon åt lika många som jag, och sen var han typ lika rund som jag också.

Planen

Deras plan är att importera fransk fromage till svenskar på skidresa vars horisont sträcker sig Gruyère, och resan till Stockholm inbegrep – förutom vårt eminenta sällskap – möten med ostimportörer. Som gav dem “smakprover”, dvs en jäkla massa ost. Som de inte kunde äta upp själva i ett enda svep. Som vi fick smaka och tycka till om.

Vinet, lättdrucket och bra till osten, köpte de på Systemet på vägen hem. Ett klart tips, ekologiskt och allt.

Tänk hur olika det kan vara

De reflekterade en del över hur ofantligt OLIKA man gör med barn i Sverige jämfört med Frankrike, och det är förstås speciellt relevant för dem eftersom de ska flytta hit. I Sverige säger man gärna saker som att “det är normalt att barnen hostar non stop hela vinterhalvåret”, “medicin mot feber är inte nödvändigt under 39°” eller “de orkar inte hosta upp slemmet i halsen eftersom muskulaturen som krävs för det inte är tillräckligt utvecklad ännu, så det är bara att gilla läget”. I Frankrike har man läkare som hjälper barnen att få upp slemmet – det är brutalt, traumatiskt till och med för vissa, men det hjälper – vilket de tydligen ska vara ensamma i världen med. Man ger dem saltlösning till näsan och snorsug och säger INTE “undvik helst, eftersom man riskerar överproduktion av snor om man tar bort det”.

Jag kan inte säga vilken inställning som är bäst, men jag kan säga vilken som känns bäst – såklart.

SaveSave

SaveSave

BVC, säkerhetsrisk på föris och Långfredag

BVC

6-månaderskontrollen gick av stapeln på BVC i tisdags. Han kryssar sig fram över kurvan utan något att anmärka, och för den som är nyfiken såg det ut såhär:

Sköterskan skrev ner det på en lapp eftersom jag, som vanligt, inte hade det gula lilla kortet med mig. Jag säger alltid att jag glömt det, men sanningen är att jag inte har en sportkeps om var den är nånstans.

Säkerhetsrisk på föris

I onsdags, när jag hämtade Simon på föris, frågade personalen mig diplomatiskt och inlindat om jag kunde tänka mig att ha honom lite kortare stund på föris på torsdagen.

“Det är så att en är sjuk, och jag har semester, så Monika är ensam här imorgon,” sa Lena och såg samförståndig ut.

“Va?” sa jag. “Ensam? På hur många barn?”

“Alla som går på avdelningen. 12 stycken.”

“Men alltså… innebär inte det en säkerhetsrisk…?”

“Jo… men man hjälps ju åt mellan avdelningarna. Men på Tvåan är det också folk som är borta, så vi frågar alla som kanske kan tänkas vara här lite kortare tid, eller kanske till och med vara hemma.”

“Men har ni inga vikarier?”

“Nej, det finns inga.”

Jag sa inget mer om det, det är inte hennes fel att det ser ut sådär, men jag ska definitivt höra av mig till föreståndaren (eller vem det nu är som man ska vända sig till). Där på plats ringde jag Björn som bestämde sig för att jobba hemifrån på torsdagen, så Simon var på föris i 2 timmar på morgonen när alla var ute, för det är det han tycker är roligast och som han får ut mest av, och sen åt vi lunch allihop tillsammans hemma.

Långfredag

Det har varit en lång dag för Björn, eftersom det är han som sover med Adrian nu när vi har ledigt, och Adrian verkar ha bekymmer med magen (?). Idag var vi ute i 40 min på förmiddan innan Simon började ånga blöjbyte och jag sedan länge tappat känseln i fingrarna.

Ikväll, när vi klättrade uppför trappan på alla fyra som vanligt, Simon och jag, så stannade han vid fönstret i trappen och pekade entusiastiskt.

“Ja, snö! Det har snöat!” svarade jag på bubblandet från min lilla toddler som kan ha handlat om de vita bladen. Eller om det röda huset. Svårt att veta ibland.

 

På barnkalas med nackspärr

Söndag blev en händelserik dag.

I kallt och fint väder körde jag Simon till mamma på morgonen. Jag kände när jag lyfte ut honom ur bilen att det strålade i nacken sådär som det kan göra när det känns som att en nerv kommit i kläm, men det var inte så farligt och jag vet ändå inte vad man kan göra åt sånt.

Björn körde sedan iväg och skaffade en provisorisk bänkskiva till köksön, så att vi kan använda ytan medan vi funderar på riktig bänkskiva, och hämtade upp Simon strax innan lunch på vägen hem. Vid det laget hade jag ordentligt ont i nacken och kunde inte röra mig ordentligt.

Kl 14 väckte vi Simon igen eftersom vi skulle på barnkalas. Jag stolpade runt som om jag hade en käpp i ryggen och försökte slå in presenten medan Björn skötte allt lyftande och golvpill som alltid är involverat när vi ska iväg.

Barnkalas

Oskars och Linas lilla Alma fyllde ett år i veckan och kalaset hölls hemma hos dem på andra sidan stan. Björn fick köra för jag kunde inte längre vrida på huvudet.

Tiden var satt till 14:00-16:30. Vi var där 15:45 efter att först ha kört till Oskars gamla adress från ungkarlstiden, eftersom Björn knappat in fel på GPS. Han blev mer och mer stressad och fräste och grimaserade åt alla som kör oförutsägbart. Oförutsägbart körsätt = olyckor.

“Så det här med att köra ryckigt och tvärt lär ju inte vara idealt heller då, eller?”

“Vaddå, försöker du pika mig?”

“Det skulle jag aldrig drömma om” sa jag i en särskilt mjuk och förutsägbar vänstersväng, och underströk med en hes väsning när nacken tog i låsningen för jag vet inte vilken gång i ordningen.

Nackspärr

Väl framme flyttade Björn på soptunnorna med bilen för att kunna få plats på en yta som kanske var avsedd för mindre bilar, och så halkade vi in på kalaset när det var 45 min kvar.

Jag var nu stel som en pinne och manövrerade runt i huset likt en skräckfilmsparodi, men lyckades hitta en sned ställning på golvet i lekrummet där jag sedan satt större delen av tiden och presenterade mig för diverse övriga gäster som “Lisa – jag har nackspärr, det är därför jag ser så konstig ut”.

Vi stannade till en timme efter utsatt tid, men det var bara för att det hela tiden var folk på väg ut i hallen, och köpte sushi på vägen hem.

Läggning

Det var min tur att natta, så Björn preppade Simon och jag tog över när han redan stod i sin säng.

Alltså jag har aldrig varit så frustrerad under hela hans liv som jag var igår kväll. När jag väl lyckats ta mig ner på madrassen bredvid hans säng och installerat mig i en uthärdlig position med vetekudde på nacken och täcke och podd och shit, så vägrade ungen lägga sig ner.

I vanliga fall löser man det genom att ställa sig upp, ta tag och lägga honom ner, och sedan hålla i honom medan man själv lägger sig och sedan sover han på 30 min.

Detta förfarande var nu omöjligt, jag låg där jag låg och Simon stod där han stod.

Jag höll mig lugn, sa aldrig till på skarpen och tog det med ro medan jag kokade inuti. Alltså, från det att man säger till på skarpen och sätter ner foten så måste man kunna följa upp, och i egenskap av immobil nackspärrsloser var det inte ett alternativ.

Till slut gav jag upp och såg det från den ljusa sidan; möjlighet till att sova en stund utan att ha någon direkt på mig. Jag somnade innan Simon, men han sov i alla fall när Björn kom och väckte mig vid 21:30.

Fortsättning följer…

Idag har spärren INTE släppt. Jag har varit på BVC med Adrian – som behöver äta lite mer – och snart ska Simon hämtas på föris och sedan ska han nattas för eftermiddagsvilan hemma. Jag är nästan lite nervös. Det gör svinont i nacken att lyfta kokt-spaghettibarn.

 

 

 

På BVC av ingen anledning alls

i väntrummet på BVC

Alltså va fan. Blir man inte trött på sig själv eller vad? Jag sitter i väntrummet på BVC med Simon framför ett bilgarage, eller vad det nu är, på golvmattan. Vi skulle vara här kl 11. Klockan är kvart över, när jag äntligen tar upp mobilen och kollar i almanackan.

Torsdag.

Vi ska vara här på torsdag.

Planeringen inför det här besöket kl 11, vilket är den sämsta tänkbara tiden på hela dagen för Simon, började redan kl 05:30 imorse då Simon slapp somna om eftersom jag ville ha honom trött tidigare på förmiddagen än vanligt, så att han skulle somna tidigare och vakna tidigare, så att han skulle hinna äta innan vi måste gå hemifrån.

Jag lyckades. À la merveille. Men jag är inte alls övertygad om att jag kan göra om samma konststycke på torsdag.

Det är en pappa med sin 10-månaders här också, de har varit här och väntat ett tag de med… Jag fattar inte att jag alls reflekterar över detta, jag kan knappt stå för det, men det känns lite dumt att resa sig och bara gå. Jag är inte så stolt över mig själv just nu, och jag vill av någon anledning inte att det ska märkas att jag misstagit mig… Men det är bara att göra, skit i dem.

Det här hade kunnat bli ett riktigt nederlag, om det inte hade varit för att In&Finn har öppnat i centrum och jag hittade 2 vita trälådor med fönsterlock och sorteringsfack där innan vi gick hit. Jag har nu den eminenta uppgiften framför mig att sortera in smyckesdelar i lådorna…

Nu ska vi promenera hem igen.

3månadersbesöket på BVC

vaccinIdag var jag med Simon på BVC för andra dosen rotadroppar samt första omgången vaccin via spruta.

Jag gillar inte sprutor, men jag hanterar dem vuxet och stabilt genom att titta bort. När Susanne, sköterskan, tog fram den där monsternålen och preppade för att hugga min son i benet med den gjorde jag likadant som vanligt, men tro för all del inte att jag kunde slappna av. O nej. Jag blundade och väntade, som om det var jag som skulle plågas, men kände istället Simon spritta till i famnen och sedan explodera i gallskrik.

“Sådär”, sa Susanne hurtigt, “nu är det den andra då. Den andra är värre, det kommer du märka.”

Simon ryckte till igen, böjde sig bakåt som Robin Hoods pilbåge och vrålade så att balansnerven vibrerade i öronen. Såna där skrik han kör med när han har ont, alltså de är speciella. Det skär i hjärtat, man vill släppa allt, ALLT, och viga resten av sitt liv åt att förebygga och undvika det där ljudet. Usch. Det är väl precis det som är meningen, men jäklar vad effektiva de är!

sova på mageHan låter likadant när han har ont i magen, men jag upptäckte igår att han sover mycket bättre på eftermiddagen om han får ligga på mage i soffan. Jag tror det hjälper lite, för det är mest på eftermiddagarna som magen krånglar. Jag frågade Susanne om det här med magläge för småbarn, men hon tyckte inte jag skulle fundera så mycket på det; “man gör det som fungerar” sa hon, och menade att det är främst på natten som barnet ska ligga på rygg. På dagen är jag ju vaken och kollar honom.

 

 

BVC och bröllopskläder

Ja, vi var där idag. Vi kom i tid, till skillnad från förra gången, men det blev ändå krisbråttom som vanligt när vi kom på att vi måste gå. Simon toksov så jag plockade upp honom, bytte blöja på rekordtid, ammade och bytte om SAMTIDIGT, han somnade om i vagnen och så promenerade vi dit vilket tar ca 30 min.

på bvc

När vi kom fram vaknade han och varvade sårade och kränkta vrål med hjärtskärande gråt och förtvivlad uppsyn tills vi la tillbaka honom i vagnen. Då tvärsomnade han om, vi gick på O’Learys och käka lunch och eftersom han fortfarande sov passade vi på att leta efter festsvid i strl 50 i alla klädbutiker som finns.

Eftersom alla bröllopspassande kläder börjar i strl 62 så slutade det med detta, samt projektet att sy in bodyn så att han inte kryper vilse i den på fredag när Linda och Johan gifter sig.

skjortan på lindex

278 kr… Jag konstaterar att barnkläder är olympiskt dyrt. I alla fall på Lindex.