Det är lite av ett tema på sista tiden, det här med barnkalasmardrömmen på Leos lekland. Jag menar, dels har vi Adrians kalas, Simons kalas, det kalas som Adrian var bjuden på och där jag efteråt hittade pappan djupt ihopsjunken på en pall och såg helt färdig ut när jag kom och ville höra hur det hade gått för dem. “Jo men bra,” sa han, men det såg inte helt bra ut. Han såg ut som nån som sitter och tänker “vad fan var det som hände?” om och om igen.
Sen har vi kusin Eltons kalas som gick av stapeln för nån vecka sen. Jag vet inte vad det är som gör det, men faktum är att även om man har hört – eller i det här fallet sett med egna ögon – hur rörigt det kan bli, så känns det ändå spontant som att … “hur svårt kan det vara?” Det är som om sammanhanget gör det svårt att ta den föräldrastress som kommer på köpet på allvar.
Eltons kalas
Discorummet utan musik (precis som alla kalasrum), lysrörsbelysning, och ljudnivå i klass med blåvalarnas sång på grund av fascinerande usel akustik.
Elton var helnöjd med sitt kalas, vilket är precis vad som räknas, men stressnivån hos hans föräldrar gick nästan att ta på. Hans far gjorde vad han kunde för att hålla kursen, men han såg skärrad ut mot slutet. Hans mor, dvs min kusin, var så frustrerad, uppjagad och förbannad när det var över att hon hade svårt att sitta still.
“Fy faan alltså!” utbrast hon när hon hittade oss där vi satt i cafédelen medan barnen sprang som aldrig förr. “Helvete!!”
Ja. Helvete. Och det hade varit oerhört rörigt, de hade inte haft en chans. Vi sa det att om vi nånsin skulle bli tvungna att göra det här igen så skulle vi be att få in glassbomben direkt, ingen väntan för de tar mycket god tid på sig att sno ihop glassbomben efter att man bett att de ska komma med den. Saft/popcorn i 5 minuter MAX, sen glass och sång, sen presenter och fri lek. Tar typ 20 min, inte mer. Det, och kräva – ja, kräva – av föräldrarna att vara kvar på plats och ta det egna ansvaret för sina barn för det är fan omöjligt att hålla reda på dem själv.
I det här fallet hade min kusin fått jaga en tillfälligt föräldralös kalasdeltagare runt halva leklandet, och samtidigt tappat bort en annan tillfälligt föräldralös deltagare i minst 15 minuter. Sen fick hon klättra upp och plocka ner en tredje kalasdeltagare, likt en brandman som tar ner en katt ur ett träd, eftersom mamman bara stod nedanför utan att lyfta ett finger med hänvisning till fysisk begränsning. Bland annat.
Hon svor på att aldrig mer utsätta sig för nåt liknande. “Nästa gång är vi hemma i trädgården!”
Jag har avgett samma löfte, men jag är ändå inte så pigg på att vara hemma. Hellre … simhallen? Simon är lite inne på det. Han sa i bilen på väg hem från Eltons kalas att det hade varit roligt, men att på hans kalas så ville han nog vara på badhuset.
På dagen en månad efter Adrians födelsedag gick hans kalas på Leklandet av stapeln.
Herrejösses.
Hemsidan skryter med följande drömscenario:
Välj ut ett eget partypyntat kalasrum och bjud in alla leksugna, resten fixar vi. Och du kan vara med så mycket du vill eller luta dig tillbaka och sippa på en kaffe i vår bistro.
Hah! Du, om vi hade följt deras tips att gömma oss i bistron så hade kalasrummet snabbt tömts på folk och de hade fått stå där själva med sina popcornmuggar.
Jag levererade nödlösningar på löpande band
Jag fick på stående fot hitta på saker för ungarna att göra medan Björn letade efter kalasvärden som försvunnit. Paket staplades på bordet, alla ungar tuggade popcorn och välte ut saftglas och slog på rymdrummets extremt högljudda knappar med raketljudeffekter.
Det ljuden saknade i kvalitet tog de igen i volym.
En högkänslig pojke hade svårt att ta händerna från öronen, en annan tyckte inte om popcorn eller glass, några var försenade och det hade gått 5 minuter sedan vi stängt reträttvägen ut till leklandet (dvs dörren).
Här var inte riktigt läge att “luta mig tillbaka och sippa på en kaffe”, här var snarare läge att ta på sig kaptensmössan, peka med hela armen och styra upp ett stadigt havererande event.
Så vi sjöng för Adrian, och han fick öppna sina presenter medan alla pratade och tjöt i munnen på varandra och nån återupptäckte rymdknapparna på väggen. Till det realistiska ljudet av en långsamt lyftande rymdraket kom kalasvärden tillbaka och förklarade att han hade fixat med glassbomben.
“Ok, jag trodde att nån av er skulle vara här hela tiden och ta hand om det här,” sa jag.
“Ja men vi är här. Vad vill du att vi ska göra?”
Wtf? Rädda mig ur det här såklart – sa jag inte.
“Vill ni ha glassbomben nu,” fortsatte han när jag stod mållös.
“Ja snälla. Nu.”
Plötsligt tyckte barnen att det var slut
Det gick bra en liten stund till, personalen kom in med glassbomben och alla sjöng, igen. Sen blev några klara och försökte gå ut till sina föräldrar, så vi fick stänga in dem och lovade att be föräldrarna komma. Stadigt troppade barnen av och ville ut och springa i leklandet, och när kalasvärden dök upp nästa gång så var det precis i tid för att fånga Adrian och ta med honom till den utlovade “skattkammaren” där han skulle få en present. När de kom tillbaka hade värden med sig en plastpåse med godispåsar, men vid det laget var alla barnen (utom ett) återförenade med sina ansvariga vuxna så jag fick gå omkring och ropa in dem igen för att de skulle få sina påsar.
Det gick nog bra till slut
Vi hade rummet bokat för en timme. Efter 35 min var allt över, och jag stod och flämtade i kalasrummets dörröppning. En av gästernas mamma kom fram och tackade så mycket för kalaset. Hon berättade att hennes son verkligen hade sett fram emot det här och att han var jättenöjd, och så berättade hon att de inte hade börjat med kalas ännu.
“Det låter klokt av er,” sa jag svettigt och berättade att det var svårt att inte ha för Adrian eftersom Simon fått. Vi småpratade lite och hon sa skrattande att det här kalaset satt ribban högt för förväntningarna hos hennes pojke. Hon var väldigt trevlig, och jag tänkte igen att det verkligen är synd att man inte hinner prata mer med andra barns föräldrar.
Det vara bara en förälder som jag inte fick tag på, och som resultat gick jag runt i leklandet utan att ta ögonen från hans dotter som for som en flipperkula uppe i ställningarna i ca 30 min. Man vill ju inte behöva berätta för en anna förälder att man tappat bort deras unge – men som en av papporna sa; det är ett lekland. De är ju nånstans här inne. Till slut svarade i alla fall flickans mor på sms med pappans nummer.
“Jaha, ja jag står här utanför ingången. Jag kommer in,” sa han. När han äntligen dök upp och jag pekat ut hans dotter för honom, sjönk jag ner tillsammans med Björn och Jonna i en sån där klumpig skinnsoffa de har stående lite här och var, och stirrade tomt.
Nu är det ett helt halvår till nästa kalas, för om ett halvår fyller Simon år. Han har redan bestämt att det ska vara på samma ställe …
Jag har inte haft tid att meddela leklandet vad jag anser om reklamen VS verkligheten. Lite av det är mitt eget fel, som inte ringde och pratade igenom det hela med dem i förväg; om jag hade gjort det, hade mina förväntningar varit annorlunda och jag hade haft med mig både plan A, B, C och D för säkerhets skull. Det var ju inte dåligt egentligen, det bara blev det när det krockade med mina förväntningar på att kunna ”luta mig tillbaka” och i princip bara se till att våra pojkar uppförde sig lämpligt.
Vi frågade Adrian vad han tyckte, och han älskade det. Han var så lycklig, och trött, när vi kom hem – men det hade han varit ändå tror jag, oavsett var vi hade hållit kalaset.
Oktober närmar sig med stormsteg! I oktober fyller Adrian år, vilket betyder barnkalas igen.
Gaaaaah ….
Jag tycker hela den här grejen med barnkalas är ganska jobbig. Det blir gärna det, när man inte är bra på det. Adrians kalas förra året blev en braksuccékatastrof; jag led i två timmar medan Adrian tyckte det var kul för det mesta (ska berätta mer om det alldeles strax). Det viktigaste är förstås vad Adrian tyckte om sitt eget kalas, men hela den där historien får mig att känna att det vore så fantastiskt underbart att få slippa styra upp det.
Av den anledningen har vi tänkt att det vore kul (dvs skönt) att ha kalaset på nåt ställe som anordnar barnkalas. I min eget stilla sinne känns det nästan som en nödvändighet. Badhuset och leklandet är två starka tävlande, men vad gäller leklandet känns det så … alltså corona är ju inte över, och jag känner mig skeptisk till att leklandet spritar alla ytor med tanke på hur smutsigt det brukar vara annars. Och även om det är ok för vår del så finns det nog många föräldrar som skulle tacka nej på grund av pandemin. Klätterhallen kanske vore nåt, men jag tror barnen är för unga fortfarande.
Adrian vill förstås vara på leklandet. Hm.
Morgonen när Adrian fyllde 4 år.
Adrians kalas förra året; nu ska du få höra
Jag har fortfarande inte berättat hur det gick med det där, och det är inte något jag minns med värme direkt; det var gråmulet, 11 grader och väldigt fuktigt. Jag kände mig inte på topp och haft väldigt svårt att få fatt i inspiration till kalaset. Alla barnen gnällde och klagade i omgångar och jag hade behövt mitt vanliga jag, men nu var det mest bara uppförsbacke. Jag gjorde mitt bästa, såklart att jag gjorde mitt bästa på Adrians allra första kalas, men det var liksom tungt.
Veckan innan
Det regnade nästan varje dag. Vi hade svurit på att hålla kalaset utomhus oavsett väder, på grund av corona såklart, så därför var det lite segt med inspirationen även utöver den här lilla episoden på måndagen, den där jag fick sparken, om du minns.
Jag kom att tänka på skattjakten vi köpt till Simons kalas och den på påsk, så jag mailade samma skattjaktförsäljare och frågade om de ville sponsra bloggen med en ny, inför Adrians kalas. Det ville de glatt göra, och Adrian valde Superhjältemysteriet.
Perfekt, tänkte jag. 4-6 år, det stämmer ju eftersom Adrian fyller 4 och han har bjudit några som är ett år äldre också. Ack ja.
Vi beställde partyhattar – det ska man tydligen ha – och papperspåsar till fiskdammen, liksom några skattjaktsmynt och etiketter till påsarna för att slippa göra som sist. Lite lättare, lite snyggare.
Där tog mitt driv slut. Det får gå som det går, tänkte jag – och det gjorde det också.
Genomförandet
Å himmel. Kvällen efter kalaset satt jag i soffan med datorn i knät och funderade på hur … alltså hur gick det egentligen.
Av de sex små gästerna var det bara en som missat att vi skulle vara utomhus, så hon pinnade hem och bytte om till täckbyxor och tjockjacka.
Alla hade med sig paket, Adrian öppnade dem inte direkt utan samlade dem på en trädgårdsstol.
Först var det fri lek en liten stund – vi har studsmatta och gunga och klätterträd och lite annat som måste undersökas innan terrängen är kartlagd – och sen samlade jag dem till tårta och varm saft. Det blåste så att de tomma muggarna tippade, flera höjde sina röster över hur gärna de ville slippa tårtan så jag serverade varm saft ur vår splitternya pumptermos och gick 2 meter bort för att hämta kakor. Då började Adrian skrika. Inte bara skrika hursomhelst, utan det var det där illtjutet som bara fortsätter och fortsätter.
Jag snurrade runt och inspekterade, insåg att han varit törstig och alltså svept muggen med varm saft. Insåg i samma ögonblick att jag glömt att INTE bara använda hett vatten till saften – till mitt försvar så var planen hela tiden att hälla i varmt, inte hett vatten, men jag blev avbruten och tappade det kalla vattnet ur minnet och det kommer aldrig hända igen – och min kalaspojke hade nu skållat sig i munnen, på hakan och hela vägen ner på bröstet under jackan. Där nånstans kände jag av uppförsbacken, internt. Björn tog hand om Adrian inne, tårtan fick vänta, och under tiden tuggade barnen i sig kakor och varm saft (med tillsatt kallt vatten).
“Hahaha! Hörde ni hur han skrek? Som en tjej!!” sa en pojke hånfullt över bordet.
Jag tittade på honom, motstod impulsen att skicka hem honom på studs, famlade febrilt efter ett lämpligt svar i huvudet och fann följande:
“Som en tjej?” sa jag tillräckligt högt för att alla skulle höra bra. “Vilken komplimang, det var fint sagt, Kevin. Som en tjej, ja, alla vet ju att tjejer är jättebra på att skrika, eller hur, Isa?” fortsatte jag och vände mig till den händelsevis enda tjejen på kalaset. Hon nickade.
“Jag kan också skrika,” sa en en pojke angeläget.
“Jag meeed!” hördes flera andra.
“Ok, ska vi skrika en gång, allihop tillsammans? Ok, alla håller för öronen och så skriker vi så mycket vi kan EN gång. Beredda?” – alla nickade ivrigt och höll för öronen – “Ett, två tre!!”
Barnen skrek, jag skrek, och efter en stund kom Adrian tillbaka. Han var skållad på överläpp, tunga, haka och bröst. Jag kände mig hemsk. Han torkade tårarna, började mata i sig tårta och drack iskall saft som Björn gjort till honom och sen var allt frid och fröjd igen. För Adrian, alltså.
Som ett pärlband av motgångar
För mig rådde motsatsen. Nu minns jag inte längre i vilken ordning saker och ting skedde, men det var som ett pärlband av små motgångar som tillsammans på snöret blev ganska tungt:
Som sagt; 11 grader och duggregn.
Hampus vägrade ha kläder på sig och jag lyckades bara få honom att behålla tröja och jeans, så han sprang runt barfota.
Mike, pojken med de bruna bambiögonen, kom och drog mig i armen var femte minut och ville gå in. Han hade inte roligt alls.
Isa, som annars är så kavat och säker hos oss, ville att hennes mamma skulle komma.
Skattjakten, alltså Superhjältemysteriet, visade sig vara lite för invecklat på ett 4-årskalas.
Hampus trampade i bajs, barfota. En present som räven lämnat efter sig och som vi missat.
Mike gick till slut in på toa med Björn och försökte rymma uppför trappan för att slippa gå ut igen.
Ingen utom Simon och Adrian åt av tårtan.
Kevin, pojken som försökt håna min skållade födelsedagspojke, lutade sig osäkert fram över fikabordet och frågade “är det här lika roligt som mitt kalas?”. Mammahjärta knakade i fogarna för honom. Jag tittade honom i ögonen och sa tvärsäkert ja, precis lika roligt, men annorlunda. Jag var ju inte ens med på hans kalas, men vem bryr sig? Det är inte en fråga man klarar av att höra och sedan lämna obesvarad.
Simon la sig i presentöppningen och försökte intensivt förhandla till sig en av de transformers som fanns i ett av paketen, med motivationen att det ju fanns tre och det var orättvist och sen blev han dramatiskt förbannad över att inte lyckas.
Kevin klättrade baklänges upp i äppelträdet och vägrade komma ner.
Hampus ville inte vara med på fiskdammen, så när jag tittade bort rymde han över staketet, barfota, och försvann. Föräldrar började ÄNTLIGEN komma tillbaka och hjälpte till att leta. Efter nån minut insåg jag att jag var tvungen att ringa till Hampus pappa och berätta att hans son var borta.
Kevin på väg upp i äppelträdet.
Slutet gott …
Hampus upphittades medan jag hade pappan i luren; hand hade ju bara sprungit hem, barfota (vi bor absolut inte grannar). Han gick med på att ta emot skattjaktsdiplomet, efter att ha blivit tillbakaledd av sin mor efter rymningen, och sedan upplyst om vad ett diplom är. Hon berättade att det inte var nån fara, det hade tydligen hänt förut. Hon var glatt förvånad både över att han hade kläder på sig fortfarande, och att han hade ätit kakor.
Allting har ett slut, så även evighetskalaset från helvetet som jag levererade till Adrian förra året. Samvetskvalen över skållningen rev i mig på kvällen, men där fanns också lättnad över att det var min egen son som råkat illa ut och inte nån annans barn.
Vid läggdags frågade jag Adrian vad han tyckte om sitt kalas, och då svarade han att det var perfekt. “Det blev precis som jag ville ha det,” sa han.
Är det ett barns förmåga att fästa sig vid det som var roligt och bra och inte hålla fast vid det som var dåligt, eller är det Adrians? Återigen sa han precis de orden jag behövde höra, och frågan som brände på mina läppar, “var det roligt även fast du brände dig på saften?”, svalde jag med viss möda och lät det stanna vid det.
Simon fyllde 6 år förra lördagen, och han ville naturligtvis ha kalas (det var ju så kul förra året). Efter Adrians kalas i höstas, som jag fortfarande inte lyckats fästa i text, så bävar jag numera för att organisera barnkalas. Därför är det tacksamt att ha en pandemi att gömma sig bakom – du vet älskling, på grund av corona så får man inte samlas så många, det är lite svårt att ha kalas nu så vi tar det i sommar istället.
Det är vad jag sagt till Simon. Andra barn på förskolan har också väntat med sina kalas, det vet vi, och det hade Simon förlikat sig med. Men så dök ett gyllene tillfälle att komma undan billigt (dvs mentalt billigt) upp en vecka före födelsedagen. Såhär var det:
Planering och ett gyllene tillfälle
Vi skulle ha haft familjen över på fika på Simons födelsedag men det flyttades till dagen därpå, dvs söndag, eftersom Simon plötsligt blev bjuden på någon annans födelsedagsfika på lördagen. Ja, en flicka på Simons avdelning vars föräldrar vi ibland står och pratar med på lekplatser, skulle ha födelsedagsfika på Simons födelsedag. Jag valde att helt ogenerat ringa födelsedagsbarnets mamma och kapa deras fika, så att barnen kunde ha gemensamt födelsedagsfika/-kalas. Ibland förvånar jag mig själv.
Nya planen var alltså att Simon skulle ha kalas ändå, tillsammans med den här flickan som hade tänkt fira själv. Tilläggas bör att flickan i fråga blev tokglad över idén, och mamman verkade lättad över att inte behöva rådda det hela själv. Win-win.
Sen blev flickan febersjuk torsdag kväll och jag försökte då få familjen, alltså vår familj med mormor och morbror + sambo, att boka tillbaka lördag hos oss. Det gick nästan.
Det slutade med att vi inte gjorde någonting särskilt på Simons födelsedag, förutom att vi firade honom på morgonen förstås – och åt tårta på kvällen. Det var kanske lika bra, det blir bättre att sprida ut det hela så att han hinner med allas presenter. Det tyckte däremot inte Simon mitt bland alla kast i planeringen, han ogillar starkt att inte veta hur något kommer att bli och om verkligheten krockar med vad han har föreställt sig så blir det ytterst dramatiskt.
Björns kreation.
Hursomhelst. Förra söndagen kom familjen på besök, Simon fick sin radiostyrda bil som han önskat sig och Adrian fick kämpa hårt med att inte vara födelsedagsbarn.
Födelsedagsfika/-kalas
Det kapade födelsedagsfikat för Simon och Flickan gick av stapeln igår, och jag bara njöt. Alltså allt jobbigt förarbete var ju redan gjort! Välja gäster, skicka inbjudningar och få svar, välja fika och baka, tänka ut en grov plan och förbereda den. Det var ett litet fika, tre flickor skulle komma och alla från samma förskolegrupp, och alla tre är barn som Simon ville ha på sitt kalas ändå om han hade haft det själv.
Det känns som att det enda jag och Björn bidrog med var fiskdammen, och fruktsalladen förvisso men den glömde alla bort och stod orörd i kylen hela dan, men det stämmer inte riktigt. Helt ofrivilligt blev det mer och mer likt en verklig kapning ju närmare kalasdatumet vi kom. Vädret såg ostadigt ut och efter överläggning kom vi fram till att istället för att ha fikat på kullen, som det var tänkt, så flyttades det hem till oss eftersom vi har ett paviljongtält. På så sätt skulle vi ha lite lä intill huset – vi skulle ju vara utomhus – och tak över oss utifall att det skulle behövas.
Så. Vi pyntade paviljongen, pappersduk och bestick och varm äppelmust från vårt äppelträd, och Björn blåste ballonger till förbannelse med kompressorn ute i garaget och knöt upp dem precis överallt.
Kolla nivån på den tårtan, både bokstavligt och bildligt. Jag kan liksom inte göra sånt. Flickans mamma gillar att baka, och det syns verkligen och det mest imponerande är att allting var glutenfritt OCH gott. Förutom snyggt, alltså.
Det blev bra. Födelsedagskalaset blev lyckat. Under loppet av två timmar hann ungarna vänta på den sena gästen, trycka tårta, bullar och muffins, dricka 35 liter äppelmust var, misslyckas med att samsas om studsmattan, brotta sig iväg till lekparken där fiskdammen skulle ske, bryta mot några lekplatsregler, delta i fiskdammen, trycka godis samt kollektivt förundras över att hoppande plastgrodor inte kan hoppa i sandlådor.
Tjong, sa det, sen kom allas föräldrar nästan samtidigt. Vi hann ha solsken 3 gånger, snöfall 2 gånger, och attacksnö 1 gång. Den sistnämnda kom med stark vind och flingorna föll isär som snöbollar när de träffade marken. Man såg knapp handen framför sig och Simon vrålade ut sin olycka över hur mycket han plötsligt frös, allt bara rasade så på 5 minuter var lekplatsen tömd och vi tog oss hem illa kvickt. Sjukt effektivt.
”Är ni trötta nu?” frågade grannen, som höll på med sin gräsmatta, när vi passerade på grusgången allihop för att hämta in ballongerna vid brevlådan.
”Ehehe,” svarade vi. ”Skönt att det bara var två timmar. Undrar hur personalen på förskolan gör, varje dag.”
Research femårskalas
Vi har ju som sagt aldrig ordnat regelrätt kalas för pojkarna tidigare. Varför hasta med det, liksom. Men i år när Simon fyllde fem år, och dessutom redan varit på ett kalas i vintras, så var det en självklarhet. För honom, i alla fall.
Jag började googla runt och kolla vad som redan sagts i ämnet – vilket bör vara typ allt; femårskalas, eller barnkalas över lag, är knappast ett nytt koncept – och hittade en hel del. Naturligtvis.
Det är ganska tacksamt att göra så, alltså att bara kolla vad andra gjort och sen plocka ihop sitt eget upplägg efter förutsättningar på plats. Det är ju corona-tider dessutom så utomhuskalas var det enda raka. Jag plockade framför allt en del grejer från följande länkar:
Jag började med att helt enkelt fråga Simon vilka han ville skulle komma på hans kalas, och så fick jag en lista på 10 barn från hans förskolegrupp. Han berättade också att det måste finnas en fiskdamm, med godis alltså, och tårta. Alltså en sån där fiskdamm med en pinne och ett snööööre och en kläääänypa.
Så jag fick allas telefonnummer av förskolan, som frågade föräldrarna om de ville lämna ut dem först osv, och ringde runt med två möjliga datum på förslag. Jag tänkte att först och främst, innan vi gör något annat, måste vi kolla med folk att de inte redan är uppbokade OCH att de vill komma. Det var bara mamman med tvillingarna som tackade nej.
Jag har jobbat en del med barn förr om åren. Jag vet att mängden ”10 barn” är på gränsen innan man (läs: jag) måste gå upp en nivå (eller trettio) i förberedelser och backup-planer när man inte vet vad man håller på med från början. Men när nu tvillingarna försvann ur bilden så skulle 2 av de 10 barnen vara mina egna, så det kändes lite lugnare.
Det jag främst plockade med mig från alla tipsen jag hittade (och fick här på bloggen) var följande:
grilla korv
löpande tillgång till saft och vatten
skattjakt
fiskdamm
styrda aktiviteter
2 timmar räcker
Förberedelser
Inbjudan skickades på sms till de föräldranummer jag ringt, med info om utomhuskläder, Simons önskade halloweentema, att det skulle finnas grillkorv, tiden (15-17) osv. Jag körde på ett av tipsen om att be folk att OSA om de INTE kan komma. Såhär i efterhand undrar jag varför nån gör så, jag kommer inte göra så igen kan jag säga för jag fick inte så många svar.
Dagen före kalaset skickade jag därför ut ett till sms, typ välkomna på kalas imorgon, vänligen meddela om ni fått förhinder och hur många föräldrar som stannar och hänger med oss. Fick 4 svar.
Så vad gör man? Det är ju bara att stå fast vid sin sak och gilla läget. Och utgå från att alla kommer och har med sig 2 föräldrar var.
Delat onenote-dokument
Ibland är det himla praktiskt att bo ihop med nån som är van att jobba i projekt. Hängivna anhängare av listor som vi är, Björn och jag, så delade jag mitt påbörjade onenote-dokument Simons femårskalas med honom, och min kära sambo satte ihop en lista i tre delar:
Dagen D
Såhär är det med våra pojkar: Om de inte sover efter lunch, så har de dåliga chanser att orka kalasa kl 15. Om de inte är trötta efter lunch, så somnar de inte. Björn hade koll på läget, sa han, så han tog med sig pojkarna till skogen tillsammans med mormor och hunden hela förmiddagen.
Under tiden gjorde jag så mycket jag kunde hemma.
Kom på att barn alltid lämnar sina prylar vind för våg, och att godispåsarna alltså borde ha namnlappar.Backup för barn som vill gå undan.Typ Simon, eller nån. Man vet aldrig.
Vidare var det att blåsa ballonger för allt vad tygen höll, sopa studsmattan och lägga ut en skofilt, halloweendekorera toa (folk måste ju ändå få komma in och gå på toa) och grind och utebord, ställa fram kaffekokare, te, sugrör, pappmuggar, extrabord och stolar och jag vet inte vad. Jo, träna på dansen och klocka den. Varför? Kommer till det.
Pojkarna somnade efter mycket om och men efter lunch, och jag sprang runt ute och gömde ledtrådar och hjälpte Björn med fiskdamm och lite sånt.
14:30 var vi klara, så då började jag väcka pojkarna så sakta.
Genomförande
Trots önskan om halloween-/spök-/monsterkalas så fanns ingen som helst önskan från Simons sida att klä ut sig, och Adrian tog sikte på skjortan som om det inte ens fanns alternativ. Skjorta och finbyxor skulle det vara. Undrar om han tror att han måste ha skjorta för att det ska bli ordentligt. Typ att han inte är ”med” om han inte har skjorta på sig.
Vi skulle ha kalaset utomhus oavsett väder, men som genom ett trollslag hade vi vansinnig tur och det var varmt och soligt. Visst, kyligt i skuggan och inte sommar-varmt, lite vind hade vi också men alltså, inget regn/hagel/snö/storm/valfritt nyckfullt aprilväder.
Korvgrillning & presenter
Ungarna dök upp på utsatt tid, de flesta lämnades av sina föräldrar men tre föräldrar stannade kvar och stod och pratade. De var lite svårflörtade till kaffe/te men efter en stunds stillastående i solen gav de efter.
Alla barn utom Adrian sa nej till korv – antagligen för att de precis kommit och måste röja lite först – men sen kom de och bad om det en efter en så det var ju bra.
Vi hade tänkt att Simon skulle öppna presenterna under gemensamma former, men han kastade sig över dem direkt och hade redan slitit upp en och en halv när jag såg vad som pågick. Jag antar att det är för mycket begärt att han ska vända med paketen och fokusera på annat, men det spelade ju ingen roll egentligen. Så Simon öppnade paket medan hans små gäster sprang omkring i trädgården och tuggade korv. Varje gång nån kom och bad om nåt att dricka så fick denne en pappmugg som vi tillsammans skrev namn på.
Tårta
Sen var det dags för tårta. Alla samlades runt bordet medan Björn försökte tända tårtljusen i vinden. Det gick efter några försök, Simon hann blåsa tre ljus, de andra tog vinden och barnen skrattade högt åt det.
Björn hade gjort 2 tårtor, eftersom vi var så osäkra på hur många som skulle komma; en choklad- och en gräddtårta. Barnen fick välja, och eftersom det fanns så mycket så rådde ingen mängdbegränsning. Några barn smakade på båda och konstaterade att ingen av dem var god – en pojke meddelade att han bara åt tårta om det var godistårta – medan flera andra åt riktigt mycket.
Skattjakt
I väntan på att alla skulle bli klara så var det fri lek igen, och sedan, efter att ha röjt undan det som var i vägen, gick jag runt till barnen och sa ”skattjakt”. Eller, jag hade tänkt göra det.
”SKATTJAKT!” skrek den första som hörde det och flög upp från gräset. Ordet studsade runt som en boll bland alla barnen som ögonblickligen upphörde med det de gjorde och kom snubblande mot mig.
Mental paus
Under ett kort ögonblick stod jag handfallen medan de kom rusande. Vad hände nu? Barn måste ju förvarnas, påminnas, fösas och vallas och tjatas på … eller? Nej, just det, det är MINA barn som måste det. Jag hade glömt hur det är att hantera andras ungar. Barn lyssnar på mig, så har det alltid varit. Det är inte svårt för mig att nå dem och engagera dem, men jag har bara umgåtts med mina egna barn de senaste fem åren. Och just nu verkade mina två vara offer för gruppstämningen så det var läge att samla sig och inte tappa momentum.
Skattjakt, forts.
Barnen lyssnade under total tystnad (!!!) när jag läste inledningen till historien om skattjakten och varför vi gjorde den. Vi skulle hjälpa en greve på ett slott att hitta sina skattnycklar.
”Jag vet vad skatten är för nåt,” sa en förnuftig flickröst. ”Det är godis!”
”Kanske det,” sa jag. ”Men det får vi bara veta om vi letar rätt på nycklarna. Eller hur?”
Insiktsfulla nickanden. Så var det. Så jag läste första ledtråden, som tog dem till vattenslangen och en gåta som skulle lösas. Nästa ledtråd ledde till bordet, med en pysselgåta som krävde koncentration. På samma sätt tog vi oss fram och tillbaka över trädgård, fram- och baksida, grusgång och gräsmatta.
Bordspysselgåta.Päronträdet på baksidan.Potatislandet.
I slutet av jakten fick de tejpa fast alla nycklar på en skattkista, och en sista ledtråd tog dem till brevlådan. Simon sprang engagerat med brevlådenyckeln i högsta hugg. Alla samlades runt lådan om höll nästan andan medan Simon fipplade med låset.
”Tänk om det är godispåsar där inne!” sa nån upphetsat.
Det var det inte. Där inne låg en liten låda, och i lådan fanns ett gäng pappersdiamanter. Alla fick ta varsin, och jag förklarade att nu skulle vi ta med oss skatten till greven men för att komma dit måste man gå en speciell väg, så alla samlas vid musiken!
De sprang så gruset sprätte runt fötterna. Vi samlades vid högtalaren vid husväggen, och så satte jag mig på huk framför barnen.
”Är det nån som kan sången ’följa John’?”
Det var det ingen som kunde. Jag sjöng långsamt versen för dem:
Ställ er i en rad nu en rad nu en rad nu Sen gör ni allt som jag gör vi leker följa John
”Är ni med? Vi måste dansa den magiska följa-John-dansen för att komma till grevens slott, alla följer efter mig och Simon och så gör ni samma som vi gör. Har alla sina diamanter?”
Ett gäng armar med pappersdiamanter for upp i luften, jag satte på musiken* och så dansade vi. Eller snarare vi stampade takten medan jag tog dem under studsmattan, upp på rutchkanan, över det lilla trädgårdsbordet, runt träden och tillbaka till högtalaren där vi fortsatte stampa medan vi väntade in alla. Det var den här tajmingen jag klockat tidigare. Lagom tills versen började om med ställ er i en rad nu så väntade vi in de sista, och så trampade vi vidare i en lång orm och när sången var slut stod alla ungar på en rad framför fiskdammens skynke i snicken. Björn satt innanför, han hade installerat sig där under dansen, och var beredd.
Barnen fick nypa fast sin diamant i nypan och hänga in den innanför skynket. Greven blev tacksam och skickade tillbaka en godispåse och ett diplom som tack för besväret. Eftersom påsar och diplom var namnade fick barnen säga sina namn högt och tydligt.
Slutspurten
Klockan var 16:45 när den sista påsen och diplomet fiskades, vilket jag var omåttligt nöjd med. 15 minuter kvar att gräva i påsarna, hoppa i studsmattan och röja som små vettvillingar medan föräldrarna började droppa in.
Sammanfattning av Simons femårskalas
”Det här var ett jättebra kalas!” sa en pojke glatt medan hans mamma hjälpte honom på med en jacka. Det var samma pojke som sagt att tårtan inte var särkilt god, så det kändes riktigt bra. Älskar den aspekten av att ha med ungar att göra. Du får höra sanningen utan omsvep. Så enkelt. Så rart. Och brutalt.
Hursomhelst, nästa gång kommer vi nog inte köra korv och tårta så som vi gjorde nu, det blev lite mycket och nära inpå varandra. I övrigt så var det ett bra upplägg, och det var bra att jag hade gått igenom med Simon innan kalaset började precis vad som skulle hända. Han blev jätteledsen först när han förstod att vi inte skulle vara inne ALLS, men efter att han lugnat sig och jag förklarat att det inte var möjligt att vara inne, så köpte han det.
Nästa gång ska vi sköta OSA annorlunda också, definitivt. Och det här med namnlappar på godispåsarna var ett rent och skärt genidrag, bara så du vet.
Efter att alla hade gått så städade vi, det gick förvånansvärt fort, hämtade in ballongerna vid brevlådan och pratade lite med grannen, samlade ihop skattjakten och plötsligt stod jag i köksdörren och tittade ut med den overkliga känslan av att Simons femårskalas inte hade hänt.
Öde tomt.Tom studsmatta. Inte ett spår av eftermiddagens röj.
Då ropade Björn, som höll på med resterna på bänken, till av förtjusning: ”Vi fick EN tårta kvar!”
Pojkarna var trötta den kvällen. Vi åt grillkorv till middag – hade ju en del kvar – och sen såg vi en film i soffan tillsammans. Dagen därpå var det måndag och förskoledag som vanligt, Simon var fortfarande på gott humör och väldigt nöjd med att ha hittat ett par kvarglömda solglasögon efter kalaset som han skulle lämna tillbaka till ägaren.
*Musiken: Följa John från Peter Pan. Egentligen sökte jag en annan version men det här den enda jag hittade på Spotify:
Adrian fyllde tre stolta år för precis en vecka sen. Två dagar senare blev jag toksjuk igen, och det gav sig inte förrän i lördags så det var inte förrän igår eftermiddag, när mamma kom på fika för att fira lilleman, som han fick sitt Lejon. Men en sak i taget.
Firande i dagarna tre
Så passande, eller hur? Eftersom det är lättare att styra upp en sammankomst på en söndag än på en måndag så firade vi Adrian med Farmor och Morbror på söndagen. Det var då Tårtan gjorde entré.
Lite svårt att le och vänta medan vi tog bilder.
Han fick presenter förstås, bilar och garage (enligt önskelista och förvånat glada miner eftersom han kände igen dem) av Farmor, och Gekko-bilen (pyjamashjältarna), som spelar den aggropeppiga signaturmelodin (P-J Masks dadada P-J Masks, P-J Masks dadada P-J Masks, P-J Masks dadada P-J Masks, P-J MASKS!!) när man trycker på en knapp, som anlände med Jonas.
”Jaha, jag visste inte att den spelade musik också,” sa Jonas glatt när detta uppdagades.
”Men vad kul, att den spelar musik,” tillade han lite senare, när vi alla kunde den där trudelutten utantill sedan en tid tillbaka, med ett något stelare leende.
”Jag skickar med den nästa gång han kommer och hänger med er över dan,” sa jag men det tyckte han var onödigt. ”Tänk om den försvinner då, när han tar med den, eller om han glömmer den,” sa han.
”Ja, tänk om. Det vore ju synd.”
”Precis.”
”Mhm.”
Födelsedagen
Dagen därpå fyllde han år, så då tågade vi upp allihop strax före 7 och väckte med sång och present. Det var de där loken från Brio, vilka bara ville fungera med ett laddbart batteri från Ikea av oklar anledning.
Sen gjorde vi misstaget att ge honom morfars och marmors present precis innan frukosten. Han var ju hungrig, så han tittade på medan Simon och Björn satte ihop garaget och sen hann han liksom inte bekanta sig med det eftersom det var dags att går till föris. Jag lät dem leka ett tag innan vi gick, kunde liksom inte med att ge honom en grej och sen säga Kul, nu lämnar vi den här och går, men framöver så gör vi inte så. Nästa gång nån av dem fyller år en vardag så får han max en liten grej på morgonen. Resten tar vi på eftermiddan.
Sen var det fikat med mormor och herr Lejon igår, som sagt. Ingen tårta, för den var såklart slut sedan länge, men fruktsallad och grädde är inte heller fel.
Lejonet fick en stor igenkänningskram, och nu bor det i hans rum. Hoppas jag.
Yes, våran lilla korv fyllde 1 år förra helgen, jag har bara inte hunnit skriva om det. Barnens mormor, morfar, farmor och morbror med sambo kom på fika efter middagsvilan.
Tårtan
Björn bakade tårtan* kvällen innan, så den var sådär ingojsat god som tårtor bara kan vara dagen efter. Mamma hade med sig små tårtljushållare i form av flygplan i olika färger (blått var den enda som inte skar sig mot övriga färger på bakverket), och Jonas hade med sig tomtebloss-ettan. Jag dekorerade med vindruvor (ser ut som blåbär) som Björn odlar i rabatten samt frukosthallon. Chokladstrecken gjorde Björn i sista stund eftersom han hade 10 min över (smält choklad i streck på folie i frysen). Den blev så god att det var svårt att sluta äta.
Sockerförbudet undantaget
Det råder som bekant raffinerat sockerförbud för våra barn här hemma, därför fick både Simon och Adrian vispgrädde och fruktkompott istället. Adrian var först förvirrad, och sen inträdde nån form av genomgripande livslycka på alla plan över det han fått i sin skål.
Ja, ok, Simon fick faktiskt lite tårta; han börjar bli så pass stor att det blir svårt att motivera varför han inte får när alla andra får. Han hade hjälpt (”hjälpt”) Björn att baka den och varit sååå involverad att vi inte hade hjärta att säga nej.
Presenter
Sen blev det presentdags. Adrian är för liten för att fatta grejen, och Simon för liten för att acceptera att allting var till Adrian. Därför var inte allting till Adrian.
Jonas och Monika hade med sig en gasballong till Simon som vi knöt upp snöret på så att bara han och inte Adrian kunde nå den. Han älskade den, i alla fall hela den eftermiddan (nu hänger den ledset övergiven i vardagsrummet), och var ganska upptagen med att den bara var hans. Men det gick ju inte att hålla sig borta från paketöppningen för det, såklart, och det är osäkert om han fattat att grejerna var till största delen BÅDE till honom och lillebror.
Ibland får jag tidssvindel, och det känns som att jag alltid har haft honom. Det blir liksom svårt att minnas ordentligt tiden före honom, det är som om den var lite dämpad i färg och ljus.
Det här är INTE ett ”livet innan barn är tomt och bara ett förspel till det som spelar roll”-uttalande, by the way. Det är bara det att kontrasterna är så stora och kärleken så förblindande het att man blir bländad. Åker man skidor en solig dag och sen går in så ser man knappt nånting – samma sak.
Anyway…
Vi har valt att undvika socker, i den mån det är möjligt utan att bli fanatisk, till vårt yrväder. Jag hittade ett recept på sockerfri tårta på Minimat.se där tårtbotten är gjord med banan som sötningsmedel.
Det blev god, jag följde inte receptet till punkt och pricka eftersom det skulle vara gluten- och mandelfritt så jag kan inte uttala mig rättvist om det, dessutom hade jag i alldeles för mycket grädde.
Och för den som undrar så är står det ”Simon 2”, skrivet med frysta blåbär som tinat ihop till en sörja i en sil, på tårtan.
Jag vet, det är Hela Sverige Bakar för mig nästa. Men Simon gillade den.
Vi gav honom en xylofon i present – vi tänkte att vi behöver liva upp det lite här hemma. Det är lite för tyst. Mormor tilläts försöka sig på Blinka lilla stjärna, men annars fick ingen annan röra. Han spelade hamrade på instrumentet, förtjust, och sen spelade han lite på soffan, på bordet, på golvet, på babygymmet och på Adrian innan det tog tvärstopp och xylofonen, det genidraget, förvisades upp till Simons rum.
Han sörjer det inte, han har en sån där leksak du vet där man ska hamra ner plastpinnar i en träplatta, och den bor också där uppe sedan han försökt se efter om hammaren fungerade likadant även på andra underlag (bland annat min näsa). Han sitter ofta på mattan i sitt rum och hamrar med den där, det här kommer bli likadant.
Yes, våran lilla korv fyllde 1 år förra helgen, jag har bara inte hunnit skriva om det. Barnens mormor, morfar, farmor och morbror med sambo kom på fika efter middagsvilan.
Sen blev det presentdags. Adrian är för liten för att fatta grejen, och Simon för liten för att acceptera att allting var till Adrian. Därför var inte allting till Adrian.
