Kusinens kalas på leklandet; ännu en barnsuccé/föräldrastress-smocka

Det är lite av ett tema på sista tiden, det här med barnkalasmardrömmen på Leos lekland. Jag menar, dels har vi Adrians kalas, Simons kalas, det kalas som Adrian var bjuden på och där jag efteråt hittade pappan djupt ihopsjunken på en pall och såg helt färdig ut när jag kom och ville höra hur det hade gått för dem. “Jo men bra,” sa han, men det såg inte helt bra ut. Han såg ut som nån som sitter och tänker “vad fan var det som hände?” om och om igen.

Sen har vi kusin Eltons kalas som gick av stapeln för nån vecka sen. Jag vet inte vad det är som gör det, men faktum är att även om man har hört – eller i det här fallet sett med egna ögon – hur rörigt det kan bli, så känns det ändå spontant som att … “hur svårt kan det vara?” Det är som om sammanhanget gör det svårt att ta den föräldrastress som kommer på köpet på allvar.

Eltons kalas

Barnkalas = föräldrastress
Discorummet utan musik (precis som alla kalasrum), lysrörsbelysning, och ljudnivå i klass med blåvalarnas sång på grund av fascinerande usel akustik.

Elton var helnöjd med sitt kalas, vilket är precis vad som räknas, men stressnivån hos hans föräldrar gick nästan att ta på. Hans far gjorde vad han kunde för att hålla kursen, men han såg skärrad ut mot slutet. Hans mor, dvs min kusin, var så frustrerad, uppjagad och förbannad när det var över att hon hade svårt att sitta still. 

“Fy faan alltså!” utbrast hon när hon hittade oss där vi satt i cafédelen medan barnen sprang som aldrig förr. “Helvete!!”

Ja. Helvete. Och det hade varit oerhört rörigt, de hade inte haft en chans. Vi sa det att om vi nånsin skulle bli tvungna att göra det här igen så skulle vi be att få in glassbomben direkt, ingen väntan för de tar mycket god tid på sig att sno ihop glassbomben efter att man bett att de ska komma med den. Saft/popcorn i 5 minuter MAX, sen glass och sång, sen presenter och fri lek. Tar typ 20 min, inte mer. Det, och kräva – ja, kräva – av föräldrarna att vara kvar på plats och ta det egna ansvaret för sina barn för det är fan omöjligt att hålla reda på dem själv. 

I det här fallet hade min kusin fått jaga en tillfälligt föräldralös kalasdeltagare runt halva leklandet, och samtidigt tappat bort en annan tillfälligt föräldralös deltagare i minst 15 minuter. Sen fick hon klättra upp och plocka ner en tredje kalasdeltagare, likt en brandman som tar ner en katt ur ett träd, eftersom mamman bara stod nedanför utan att lyfta ett finger med hänvisning till fysisk begränsning. Bland annat.

Hon svor på att aldrig mer utsätta sig för nåt liknande. “Nästa gång är vi hemma i trädgården!”

Jag har avgett samma löfte, men jag är ändå inte så pigg på att vara hemma. Hellre … simhallen? Simon är lite inne på det. Han sa i bilen på väg hem från Eltons kalas att det hade varit roligt, men att på hans kalas så ville han nog vara på badhuset.

Simon är på kalas / Simons kalas

En annan mamma i samma sits

Jag skriver dessa rader nedsjunken i en fåtölj i grönt konstläder. Jag har lagt beslag på en fåtöljgrupp om 3 fåtöljer med ett runt litet cafébord i mitten. Då och då stressar personal upp och nedför en skranglig spiraltrappan i metall intill mig, och från övervåningen hörs kakofonin av många barns vilda lekar. 

Ja, jag sitter i leklandets cafédel. Det är söndag lunchtid, Simon är bjuden på ett kalas i Piratrummet och vi är överens om att jag sitter här. 

“Jag sitter i caféet där nere,” sa jag till mamman när jag lotsade in Simon i rummet vid kalasets start. 

“Ok,” sa hon med lite större ögon än vad hon brukar ha, och jag förstod henne.

“Simon vet var jag är, så om han springer ut sen så behöver du inte oroa dig för honom.”

“Jaha, ok vad bra!” Hon såg lättad ut. “Jag känner mig typ nervös!” la hon till med ett litet skratt, och syftade på hela tillställningen.

“Jag förstår dig, jag har gjort det här 2 gånger nu. Det var svettigt!” 

Jag såg hur ögonen blev större på henne, bara lite, och skyndade mig att säga att det skulle gå bra.

Jag avundas henne inte. 

Simons kalas

Kalas på leos lekland rymdrummet
Glada ungar i Rymdrummet. Under en kort stund var nästan alla där samtidigt.

Simon firade sitt kalas i Rymdrummet för inte länge sen. Alltså förvirringen och frustrationen hos oss som föräldrar var om möjligt ännu högre än förra gången med Adrians kalas. Det var hemskt även den här gången, och jag kommer aldrig göra om det. Vi kommer aldrig mer ha kalas på Leos lekland, det är värdelöst för föräldrar. Simon var nöjd däremot, och det är förstås det viktiga, men vi la så mycket tid på att fånga in barn och personalen var nästan inte där alls och jag bara kände att för helvete, jag har hellre kalas hemma för där vet jag i alla fall vad planen är. Där försvinner inte barnen bara sådär. Äsch, jag är fortfarande arg på dem för blålögnen “du kan vara med så mycket du vill eller luta dig tillbaka och sippa på en kaffe i vår bistro”. Snack. Så för din bekvämlighets skull har jag korrat deras infotext om barnkalas nedan:

På Leos finns kalasmästarna serveringspersonalen som hjälper er att fixa drömkalaset hälla upp saft en gång! Välj ut ett eget partypyntat kalasrum och bjud in alla leksugna, resten fixar vi. Du slipper alltså baka, trixa, ordna, diska och städa. Mer kalas kaos och mindre knas sinnesro helt enkelt! Och du kan måste vara med så mycket du vill hela tiden eller luta dig tillbaka och sippa på en kaffe i vår bistro annars finns det inga barn kvar i rummet när glassen kommer och dessutom kommer du bli tvungen att säga till väntande föräldrar att du inte vet var deras barn är. Kalas på Leos – en drömpresent stressmocka för alla föräldrar!

Men igen; Simon var glad, och nu är det över. Det som barnen egentligen tycker är roligt är ju själva leklandet – och att de får presenter såklart. Men man kan åka till leklandet med kompisar, utan att ha kalas för det. På vägen hem pratade vi om det, och Simon sa att han nog kunde tänka sig att vara på badhuset nästa år. 

PS

Vi har givit Leos Lekland feedback på båda våra kalas, utan uppföljning. Barnkalas är väl inte deras kärnverksamhet, tänker jag.