Milstolpe i familjearkivet kring midsommar

Midsommarstången kläs.

Milstolpen vid sju år

Jag tar det baklänges och börjar med det viktigaste först; igår var första dagen NÅGONSIN som jag och Björn kunde sitta stilla i skuggan och mysa och pyssla med vårt, i princip hela dagen, trots att det var helg och båda pojkarna var hemma i trädgården.

Sju år. Lite drygt sju år tog det, och det är med andra ord ännu en milstolpe i familjearkivet.

Det är så vansinnigt varmt…! Vi tog tagit fram den uppblåsbara poolen, fyllde den och smörjde in barnen. Jag la fram badkläder och handdukar och pojkarna skrek, sprang, badade och hoppade hela dagen. Visst, de rök ihop några korta gånger, såklart att de gjorde, men inget som resulterade i utvisning eller tappat intresse. En längre paus gjordes då de försvann upp i Simons rum och satt tysta och byggde lego medan de lyssnade på Sean Banan på hög volym, vilket vi slapp lyssna så mycket på eftersom vi fortfarande satt ute under paviljongen och trivdes.

Det var magiskt. Framåt eftermiddan började jag våga kommentera det utan att vara rädd att jinxa det, för då var redan rekordet slaget för länge sen. Större delen av dagen präglades av fascinerad misstro; kan det verkligen vara såhär?

Sen rev de visserligen av ett hyss på kvällen där Adrian, på Simons instruktioner, byggde ett torn av kuddar under vårt vidöppna sovrumsfönster. Sen klättrade han upp på det, och stod där och kastade upp saker på fönsterrutan så att det syntes underifrån där Simon stod. 

Det kostade dem efterrätten, men jag tror de tyckte att det var värt det. I vanliga fall skulle det ha varit mardrömsmaterial för mig, men … antingen är det för ruskigt för att jag ska kunna ta in vidden av det, eller så blev jag på riktigt inte så orolig som jag tycker att jag borde, eftersom jag vet att risken att han skulle ha ramlat var liten. Men ändå. Nu har vi sagt att vi inte kan öppna fönstren på det sättet nånsin mer, och i och med det så kan det aldrig hända igen.

Midsommar 2022

Vi skulle ha åkt till en herrgård bortåt Strängnäs till, för att fira med två av Björns kompisar med familjer. Tyvärr visade det sig att ena kompisen blev sjuk och den andra kompisens son blev sjuk, så vi firade i närheten av oss istället. 

Resning av midsommarstången.

Vi dansade långdans, alla traditionella obligatoriska danserna utom Raketen och nån till. Vi gav upp strax innan dansens slut eftersom det blev så galet varmt. Jag kom till 9 ringar av folk runt stången innan jag tappade räkningen, och jag är säker på att det var flera till. Men det var roligt, och framför allt är det nåt vi gör för barnens skull. Midsommar tycker jag känns mer magisk än julafton, även om de är svåra att jämföra förstås. Ett barn kommer välja julafton alla gånger eftersom där bjuds på presenter, men vad är lättast att tro på; midsommarnattsälvor på blomsterängar eller flygande renar? Jag har alltid valt älvorna. 

Vi hade inga badkläder med oss, annars hade vi nog badat allihop.

Kusinens kalas på leklandet; ännu en barnsuccé/föräldrastress-smocka

Det är lite av ett tema på sista tiden, det här med barnkalasmardrömmen på Leos lekland. Jag menar, dels har vi Adrians kalas, Simons kalas, det kalas som Adrian var bjuden på och där jag efteråt hittade pappan djupt ihopsjunken på en pall och såg helt färdig ut när jag kom och ville höra hur det hade gått för dem. “Jo men bra,” sa han, men det såg inte helt bra ut. Han såg ut som nån som sitter och tänker “vad fan var det som hände?” om och om igen.

Sen har vi kusin Eltons kalas som gick av stapeln för nån vecka sen. Jag vet inte vad det är som gör det, men faktum är att även om man har hört – eller i det här fallet sett med egna ögon – hur rörigt det kan bli, så känns det ändå spontant som att … “hur svårt kan det vara?” Det är som om sammanhanget gör det svårt att ta den föräldrastress som kommer på köpet på allvar.

Eltons kalas

Barnkalas = föräldrastress
Discorummet utan musik (precis som alla kalasrum), lysrörsbelysning, och ljudnivå i klass med blåvalarnas sång på grund av fascinerande usel akustik.

Elton var helnöjd med sitt kalas, vilket är precis vad som räknas, men stressnivån hos hans föräldrar gick nästan att ta på. Hans far gjorde vad han kunde för att hålla kursen, men han såg skärrad ut mot slutet. Hans mor, dvs min kusin, var så frustrerad, uppjagad och förbannad när det var över att hon hade svårt att sitta still. 

“Fy faan alltså!” utbrast hon när hon hittade oss där vi satt i cafédelen medan barnen sprang som aldrig förr. “Helvete!!”

Ja. Helvete. Och det hade varit oerhört rörigt, de hade inte haft en chans. Vi sa det att om vi nånsin skulle bli tvungna att göra det här igen så skulle vi be att få in glassbomben direkt, ingen väntan för de tar mycket god tid på sig att sno ihop glassbomben efter att man bett att de ska komma med den. Saft/popcorn i 5 minuter MAX, sen glass och sång, sen presenter och fri lek. Tar typ 20 min, inte mer. Det, och kräva – ja, kräva – av föräldrarna att vara kvar på plats och ta det egna ansvaret för sina barn för det är fan omöjligt att hålla reda på dem själv. 

I det här fallet hade min kusin fått jaga en tillfälligt föräldralös kalasdeltagare runt halva leklandet, och samtidigt tappat bort en annan tillfälligt föräldralös deltagare i minst 15 minuter. Sen fick hon klättra upp och plocka ner en tredje kalasdeltagare, likt en brandman som tar ner en katt ur ett träd, eftersom mamman bara stod nedanför utan att lyfta ett finger med hänvisning till fysisk begränsning. Bland annat.

Hon svor på att aldrig mer utsätta sig för nåt liknande. “Nästa gång är vi hemma i trädgården!”

Jag har avgett samma löfte, men jag är ändå inte så pigg på att vara hemma. Hellre … simhallen? Simon är lite inne på det. Han sa i bilen på väg hem från Eltons kalas att det hade varit roligt, men att på hans kalas så ville han nog vara på badhuset.

Lucka #15 – Tipskalender 2020

#15: Materialtips från förpackningsnörden

Förutom att tipsa om förpackningar vill jag också sprida lite perspektiv på saker och ting – särskilt med tanke på att jag tänker tipsa om en plastpryl framöver, och plastdebatten har gått varm ganska länge nu.

Först och främst; Jag talar inte om för dig hur du ska göra. Frågan om vad som är ett ”grönt” val är oerhört komplex och begränsar sig på intet vis till val av material i barnens tandborstar. Det valet spelar också roll på olika sätt, men frågan är större än så. Här följer rekommendationer, till den som inte redan läst på och kan allt, från mig som jobbar med förpackningar och material.

Plast

Plast är inte bara ”plast”. En förpackning i PET-plast är tex inte automatiskt ett bra val. Vill du sålla bland de livsmedelsförpackningar som oundvikligen finner sin väg in i hemmet, så undvik de som är märkta PS (polystyren). Den plasten släpper hormonstörande ämnen redan vid låga temperaturer och återvinns knappt då efterfrågan på återvunnen PS är mycket låg.

Vissa sköljmedel till tvätten innehåller plast, men den mängden microplaster som sköljmedel släpper ut … alltså om du så tvättar utan sköljmedel resten av ditt liv, så kan du ändå inte på det sättet väga upp för den mängden microplaster du frigör när du tar bilen från Stockholm till Uppsala en gång. Visst, tvätta helst utan sköljmedel ändå, jag menar bara att debatten är snedvriden.

Vill du plastbanta hemma, så börja i köket och badrummet. Stekpannor i teflon är direkt hälsovådliga på högre temperaturer, och plastmuggar, tandborstar och allt annat du sannolikt har i badrummet tål att ses över.

Vad gäller material i barnkläder så återfinns tex PVC i vissa begagnade regnkläder. PVC är en hård plast, för att göra den mjuk och följsam nog för barnkläder så tillsätts mjukgörare. Alla mjukgörare är inte farliga, men några av de farliga tillhör också de billigaste. Nog sagt.

Bildkälla: Wish.

Silikon är inert, dvs det släpper inte ifrån sig och tar inte till sig. Det återvinns inte, och när man bränner silikon (alltså eldar, dvs förbränning av hushållssopor) frigörs kisel. Tillverkningsprocessen kräver dock att materialet hettas upp i slutet för att bli säkert att använda, och i Kina, där många leverantörer finns och där det kan vara lite si och så med att följa regelverk i alla lägen, händer det att leverantörer hoppar över detta sista steg. Om leverantören i fråga är tillverkare av tex muffinsformar i silikon, du vet såna där för bakning hemma som är till för att köras i ugnen, så kan de vara farliga men bara första gången du kör dem i ugnen. Av den anledningen bör man alltid ”bränna” sådana silikonprodukter i ugnen innan man använder dem första gången (200°C i 30 min). Silikon är säkert i ugn upp till 230°C.

För den som vill nörda ner sig i detta kan jag rekommendera Materialbiblioteket samt FTI.

”Jag åker till farfar inatt.”

Pojkarna har varit lite hängiga till och från, och alltså inte gått på förskolan då såklart, eftersom de riskerat att kräkas typ närsomhelst – väldigt avslappnad tillvaro det blir under såna förutsättningar, för övrigt.

Vissa dagar har det varit lite segare för dem. En kväll för några dagar sen, efter en dag då Simon kastat upp nån gång och inte velat äta middag, sa han när jag kramade honom godnatt:

”Mamma, krama mig mer.”

Han ber sällan om kramar. Jag kramade om honom länge och väl.

”Mamma,” mumlade han i mitt hår, ”vet du, att jag ska åka till farfar inatt.”

Simons farfar finns inte längre, han gick bort många år innan jag och Björn träffades.

”Va? Vad menar du då, Simon? Du kommer väl tillbaka från farfar sen?”

”Nej. Jag måste åka dit, för min medicin är slut.”

via GIPHY