“Jag åker till farfar inatt.”

Pojkarna har varit lite hängiga till och från, och alltså inte gått på förskolan då såklart, eftersom de riskerat att kräkas typ närsomhelst – väldigt avslappnad tillvaro det blir under såna förutsättningar, för övrigt.

Vissa dagar har det varit lite segare för dem. En kväll för några dagar sen, efter en dag då Simon kastat upp nån gång och inte velat äta middag, sa han när jag kramade honom godnatt:

“Mamma, krama mig mer.”

Han ber sällan om kramar. Jag kramade om honom länge och väl.

“Mamma,” mumlade han i mitt hår, “vet du, att jag ska åka till farfar inatt.”

Simons farfar finns inte längre, han gick bort många år innan jag och Björn träffades.

“Va? Vad menar du då, Simon? Du kommer väl tillbaka från farfar sen?”

“Nej. Jag måste åka dit, för min medicin är slut.”

via GIPHY

Nattning, sömnbrist och NU FÅR DET FAN VARA NOG SNART

Det här med nattning är ett kapitel för sig, alltså.

I vanliga fall

Simon ska bara – utöver tandborstning och diverse rengöring – höra minst 3 olika sagor, låtsassova lite på golvet och sen hålla fast sin mor i jobbigast möjliga ställning när han väl ligger under täcket och har samlat hela sin flock av gosedjur omkring sig (och sett till att alla har täcke förstås). Det är inte komplicerat. Det är ingen strid, i alla fall inte så länge man följer invand rutin.

Adrian ska, förutom sagda rengöring, sjungas för. På pilatesbollen. I minst 15 minuter.

Det brukar inte heller vara någon större strid… alltså med undantag av hans sedvanliga korkskruvande då. Det brukar ta en 20 min ungefär.

Simon sover vanligtvis hela natten. Han vaknar till och ropar ibland, gråter lite kort i sömnen, sjunger lite och sådär men det är sällan nåt som kräver nån form av deltagande från vår sida. Ibland när vi ändå måste gå upp så räcker det med att sätta på hans musik och/eller stryka honom över håret och humma lite.

Adrians nätter är… de känns. Han korkskruvssnurrar, tappar nappen i turbulensen, bökar, letar, gnyr, gnäller, sätter sig upp i sömnen och faller handlöst framstupa (med lite oflyt slår han pannan rakt i spjälorna). Det är ganska livat.

Men så i förrgår…

Natten till igår var en av de kortaste hittills. Bara nattningen liksom, den som brukar gå så lätt, såg ut EXAKT såhär:

Sen sov han i 2 timmar, vilket visade sig bli de lugnaste timmarna på hela jävla nattjäveln. Jag är inte ens säker på att 20:15-22:15 räknas som natt.

Efter det var det som att han inte kunde sova om vi också gjorde det. Kl 06, efter en natt med möjligen 2,5 timmars sömn totalt, vaknade Simon och började gråta. Jag gick upp, insåg att han vägrade vara ensam, drog fram madrassen bredvid hans säng medan jag tänkte att “ja, det här har aldrig nånsin funkat förut, MEN MAN VET ALDRIG” och la pojken bredvid mig.

Kl 07, efter oräkneliga försök att sova trots ansiktspill, var jag bittertrött och ganska less på att vara förälder i största allmänhet. Vi gick upp, 30 min före väckarklockan, och resten av min dag såg ut typ såhär för mig:

Som tur är hade jag inga lektioner igår men dessvärre tokmycket att göra ändå. Jag gjorde det mesta i huvet eftersom kroppen la ner samarbetet vid 13.

Konferens

Jag hade tänkt att det inte skulle vara så farligt för Björn, för han har varit 4 dagar (3 nätter) i Engelberg (Schweiz) med jobbet på “konferens”.

Såhär ser det ut när min sambo är på konferens.

Jag tänker att hans yrkesval som lösningsarkitekt (datagrej) måste vara det enda rätta här i livet.

Hursomhelst så visade det sig att han sovit jättedåligt, trots att de uppenbarligen arbetat stenhårt från morgon till kväll där i bergen. Antagligen för att han inte hade en liten terrorist bredvid sig, så hela hans dag igår såg ut EXAKT såhär:

Nu får det vara nog snart

Adrians nätter har varit störda jättelänge nu. Ena dagen är vi rörande överens om att det är dags att flytta till eget rum, nästa dag orkar vi inte ens tänka tanken på att lägga till förflyttningen som det skulle innebära för oss, ovanpå allt ståhej som redan är.

Men så tittar man på detta (appen WonderWeeks), och tänker att närsomhelst nu. Närsomhelst kommer han ut ur sin asjobbiga period (vilket han redan borde ha gjort) och vi får vila ett tag innan nästa omgång.

 


Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

På barnkalas med nackspärr

Söndag blev en händelserik dag.

I kallt och fint väder körde jag Simon till mamma på morgonen. Jag kände när jag lyfte ut honom ur bilen att det strålade i nacken sådär som det kan göra när det känns som att en nerv kommit i kläm, men det var inte så farligt och jag vet ändå inte vad man kan göra åt sånt.

Björn körde sedan iväg och skaffade en provisorisk bänkskiva till köksön, så att vi kan använda ytan medan vi funderar på riktig bänkskiva, och hämtade upp Simon strax innan lunch på vägen hem. Vid det laget hade jag ordentligt ont i nacken och kunde inte röra mig ordentligt.

Kl 14 väckte vi Simon igen eftersom vi skulle på barnkalas. Jag stolpade runt som om jag hade en käpp i ryggen och försökte slå in presenten medan Björn skötte allt lyftande och golvpill som alltid är involverat när vi ska iväg.

Barnkalas

Oskars och Linas lilla Alma fyllde ett år i veckan och kalaset hölls hemma hos dem på andra sidan stan. Björn fick köra för jag kunde inte längre vrida på huvudet.

Tiden var satt till 14:00-16:30. Vi var där 15:45 efter att först ha kört till Oskars gamla adress från ungkarlstiden, eftersom Björn knappat in fel på GPS. Han blev mer och mer stressad och fräste och grimaserade åt alla som kör oförutsägbart. Oförutsägbart körsätt = olyckor.

“Så det här med att köra ryckigt och tvärt lär ju inte vara idealt heller då, eller?”

“Vaddå, försöker du pika mig?”

“Det skulle jag aldrig drömma om” sa jag i en särskilt mjuk och förutsägbar vänstersväng, och underströk med en hes väsning när nacken tog i låsningen för jag vet inte vilken gång i ordningen.

Nackspärr

Väl framme flyttade Björn på soptunnorna med bilen för att kunna få plats på en yta som kanske var avsedd för mindre bilar, och så halkade vi in på kalaset när det var 45 min kvar.

Jag var nu stel som en pinne och manövrerade runt i huset likt en skräckfilmsparodi, men lyckades hitta en sned ställning på golvet i lekrummet där jag sedan satt större delen av tiden och presenterade mig för diverse övriga gäster som “Lisa – jag har nackspärr, det är därför jag ser så konstig ut”.

Vi stannade till en timme efter utsatt tid, men det var bara för att det hela tiden var folk på väg ut i hallen, och köpte sushi på vägen hem.

Läggning

Det var min tur att natta, så Björn preppade Simon och jag tog över när han redan stod i sin säng.

Alltså jag har aldrig varit så frustrerad under hela hans liv som jag var igår kväll. När jag väl lyckats ta mig ner på madrassen bredvid hans säng och installerat mig i en uthärdlig position med vetekudde på nacken och täcke och podd och shit, så vägrade ungen lägga sig ner.

I vanliga fall löser man det genom att ställa sig upp, ta tag och lägga honom ner, och sedan hålla i honom medan man själv lägger sig och sedan sover han på 30 min.

Detta förfarande var nu omöjligt, jag låg där jag låg och Simon stod där han stod.

Jag höll mig lugn, sa aldrig till på skarpen och tog det med ro medan jag kokade inuti. Alltså, från det att man säger till på skarpen och sätter ner foten så måste man kunna följa upp, och i egenskap av immobil nackspärrsloser var det inte ett alternativ.

Till slut gav jag upp och såg det från den ljusa sidan; möjlighet till att sova en stund utan att ha någon direkt på mig. Jag somnade innan Simon, men han sov i alla fall när Björn kom och väckte mig vid 21:30.

Fortsättning följer…

Idag har spärren INTE släppt. Jag har varit på BVC med Adrian – som behöver äta lite mer – och snart ska Simon hämtas på föris och sedan ska han nattas för eftermiddagsvilan hemma. Jag är nästan lite nervös. Det gör svinont i nacken att lyfta kokt-spaghettibarn.