“Jag åker till farfar inatt.”

Pojkarna har varit lite hängiga till och från, och alltså inte gått på förskolan då såklart, eftersom de riskerat att kräkas typ närsomhelst – väldigt avslappnad tillvaro det blir under såna förutsättningar, för övrigt.

Vissa dagar har det varit lite segare för dem. En kväll för några dagar sen, efter en dag då Simon kastat upp nån gång och inte velat äta middag, sa han när jag kramade honom godnatt:

“Mamma, krama mig mer.”

Han ber sällan om kramar. Jag kramade om honom länge och väl.

“Mamma,” mumlade han i mitt hår, “vet du, att jag ska åka till farfar inatt.”

Simons farfar finns inte längre, han gick bort många år innan jag och Björn träffades.

“Va? Vad menar du då, Simon? Du kommer väl tillbaka från farfar sen?”

“Nej. Jag måste åka dit, för min medicin är slut.”

via GIPHY

Tandborstning för barn

För min egen del

Jag har haft tur, jag föddes med bra tandgener. Jag har aldrig behövt anstränga mig mer för mina tänder än att borsta dem. Och besöka tandläkaren typ vartannat år. Det har gått superbra, ända tills för… ja, det var väl efter att Adrian föddes.

Jag vet inte vad som hände, men till slut blev jag tvungen att gå till tandläkaren. Där fick jag lite välförtjänt skäll, och de lagade sidan på en av kindtänderna.

Jag hängde rätt mycket hos tandläkaren när jag var tonåring, jag är tacksam att jag har föräldrar som ansett att tandreglering är ett nödvändigt ont, men som vuxen har jag lyckats utveckla lätt tandläkarskräck.

Det handlar förstås om min smärtskräck egentligen, och att jag tycker det är fruktansvärt obehagligt när det ska pillas och slipas/putsas/poleras/borras/planteras eller vad det nu är som bedöms nödvändigt.

Jag blir ganska knäckt när de säger till mig att “det här är ingenting, jag ska bara titta” och så tar de fram en syl. Tårarna rinner redan innan jag öppnar munnen och jag måste hålla i nåt för att lyckas försöka ligga stilla.

Taket hos min tandläkare.

Därför har min tandläkare resignerat inför detta och helt enkelt börjat bedöva. Jag älskar henne för det. Jag har inget emot att halva ansiktet hänger och att jag får dregla lite – då är vi 3 istället för 2 som gör det här hemma så det gör ingen större skillnad.

I tisdags var jag där igen, på återbesök. Jag satte mig i stolen och sa att jag fortfarande är rädd för henne, varpå hon skrattade och plockade fram bedövningssalvan direkt.

Allt gick bra, för övrigt. Inga tårar, inga hål, lite beröm (men inget klistermärke!?).

Barnens tandborstning

Allt det här för mig till hur vi gör med barnen, såklart. Tandborstning är så viktigt, och enligt mig inte öppet för diskussion. Det finns helt enkelt inga omständigheter som berättigar till utebliven tandborstning.

Simon är 2,5 år, så det är klart att det ändå måste diskuteras. Det är inte det att han inte gillar det, det är bara så att han måste bråka och motarbeta ibland och ibland drabbar det tandborstningen.

När det händer pratar jag, förklarar, diskuterar, distraherar och använder alla vapen jag har i min arsenal, oftast får han borsta tänderna själv först innan jag hjälper honom. Om det inte funkar så tvingar jag honom.

“Vissa saker måste man bara göra, Simon. Det här är en av dem,” säger jag och tvingar honom att gapa. Det gör ont i kinderna på honom, HUR ont vet jag inte men så fort han gapar släpper jag. Han gråter och skriker att jag inte får göra så, och då lovar jag att låta bli om han gapar.

Så han gapar.

Vi har inte haft många såna duster, antagligen för att han så fort fattade att det inte finns några alternativ.

Tips

Tandsköterskan skriver om hur de gör hemma, och tipsar om tandkräm för barn. Läs här:

…och så läste jag nyss om en app som ska hjälpa vid tandborstning. Vi har laddat ner den nu, men den återstår att testa:

SaveSave

SaveSave

När man inte vet vad man ska säga

Är du trött på ältandet kring Stockholmsattacken i fredags så är det bara att hoppa över det här inlägget. Vissa varken vill eller orkar höra mer om det… men jag vill inte lämna händelsen bakom mig utan att nämna den.

Men vad säger man?

Helgen har berört attacken på ett eller annat sätt mest hela tiden. Nyheter, vänner, bekanta, kollegor, facebook, ja du vet. Vi vänder och vrider, upprepar och ältar i vår bearbetning av… det där. Orden räcker aldrig till.

Jag blev så arg. Och rädd. Och  a r g.

Jag drabbades i egenskap av stockholmare och svensk, men inte närmare än så. Men det var så nära ögat ändå. Inte mig, men en av mina bästa vänner. Och min bror.

Han jobbar på Drottninggatan. De sitter på ett kontor ovanför stället där lastbilen kapades. Min bror berättade för mig att hans kollega som sitter vid fönstret tittat ner och sett det hela. Kommenterat.

“Jävlar vad fort det går.”

“Oj, han körde på en.”

“Han körde på en till!”

De där orden jagade mig på kvällen, hjärnan kunde inte släppa dem och skapade sin egen film till dem. I fantasin såg jag folk släpa en blodig människa åt sidan för att kunna ge första hjälpen.

Tänk om

Alla Föräldrar Som Inte Vill Sovas favorittanke. Tänk om.

Tänk om min bror hade gått ner på gatan på rast. Tänk om min vän inte ändrat sig och gått hemåt istället för till Åhléns som hon först hade planerat. Tänk om jag fått tid hos barnläkaren i fredags istället för i onsdags. Tänk om Björn varit på konsultmöte i stan i fredags istället. Tänk om, tänk om, tänk om.

Och tänk dem som måste vända på tanken. De som faktiskt var där. Tänk om jag bara hade gått hem direkt istället.

Det är så vidrigt. Nu hände det till slut utanför våra egna dörrar, och vi kan inte längre tänka naiva tankar som “det där händer inte oss, inte här”.

Som de flesta andras tankar, går mina till offrens familjer. Såklart. Jag gråter för dem. Jag hade kunnat vara en av dem.

Tack och lov är jag inte det.

 

 

Förlossningsberättelsen klar

Nu är min förlossningsberättelse färdigskriven. Äntligen. Den är toklång… Men vaddå.

Jag är glad att jag började skriva på den så fort (2 veckor efter), för redan nu har den börjat sjunka undan i kvicksanden i bakhuvudet. Det är viktigt för mig att minnas. Nu har jag censurerat den en aningens aning, för anständighetens och integritetens skull, men allt väsentligt och mer därtill är kvar.

Att föda barn var, utan tvekan, det coolaste jag någonsin gjort. Jag skulle med glädje göra det igen. Och jag skulle vara lika rädd.

förlossningsberättelse

Nervös, harig och orolig som standard

Hotellet där jag jobbar ligger i en industripark, så när jag går hem från jobbet följer jag en ganska kort gångväg som kl 23 är fullständigt folktom och ligger lite i skymundan från övrigt liv.

på gångvägen

För någon vecka sen när jag lämnade hotellet hörde jag att det gick några skrikiga ungkillar långt bakom mig på väg åt samma håll. Vartefter jag tog mig fram på gångvägen närmade de sig med onormal fart, de måste ha sprungit för de hann ikapp och förbi mig innan jag kommit halvvägs till tunnelbanan.

Det här var när det fortfarande låg blankis på marken, och det var mörkt och ensligt. Vid den tiden på dygnet har jag numera en toppfart som får vilken rullatorförare som helst att dra på smilbanden och bränna förbi i innerspår.

Jag hann bli riktigt rädd innan de sprang förbi mig, för att hinna med tåget antar jag. Det var riktigt obehagligt.

Det är mycket sånt nu; oroligt och harigt beteende och katastroftankar till både höger och vänster. Jag tyckte det var oroligt att ta emot sängleveransen ensam. Jag är livrädd för att halka… Jag. Rädd för att halka. Hah! Men det är så nu. Jag gillar inte när folk kommer för nära, jag fixar inte trängseln i kollektivtrafiken. Bara blicken från en främmande människa på min mage känns nästan som ett påhopp.

Alltså, fatta, till och med män!

I torsdags kom en gäst som bott hos oss i 3 dagar och köpte en öl och satte sig i lobbyn. Det var bara vi där så han började prata med mig.

”Hur långt gången är du?” öppnade han upp konversationen med.

Skit i det du, tänkte jag och svarade 7.

Med det som bränsle berättade han om sin familj, sina 3 barn och hans sambos 2 ungar, totalt 5 alltså. Efter att ha tagit reda på att jag väntar mitt första barn fokuserade han sin berättelse runt sitt ex 3 förlossningar. Särskild vikt lades vid hur fruktansvärt ont det gör, hur det vi kvinnor går igenom är något som ingen man är rustad att klara av, och hur äckligt men häftigt det är att som man vara med på förlossningen.

Alltså, fatta, till och med män går på mig med info som jag inte bett om och som jag verkligen, men alltså verkligen inte vill ha.

Fuck off, liksom. Låt mig vara. Jag är smärträdd, kan jag få förbereda mig på mitt eget sätt, snälla?