Vad händer när Mamma försvinner?

Varning för känslig text.

Vi har alla människor omkring oss som vi inte kan föreställa oss att vara utan. Vissa personer mer än andra. Det skiljer kanske inte det minsta i närhet eller kärlek, men det kan skilja i beroende.

Mamma blev sjuk

Min mamma hör definitivt till coronas riskgrupper på grund av astma, känsliga luftrör och en historik av fascinerande dåligt immunförsvar under sitt sista år på jobbet där de hade så mycket mögel att folk fick utslag i ansiktet. Och så är hon över 60 år.

Hon drog förstås på sig corona till slut, sannolikt på tunnelbanan men det går förstås inte att veta. Hon har inte coronatestat, men det vore märkligt om det var något annat säger vår husläkare. Lunginflammationen kom som ett brev på posten och under några dagar var det riktigt illa, sådär på gränsen till att åka in till akuten-illa.

Nu är det mycket bättre, vi får bara hoppas på att det inte blir något återfall.

Hursomhelst. Under de här dagarna har jag varit utom mig av oro. Kroppen reagerade med magont, förlorad matlust och stressryckningar i ögat igen – favorit i repris från i höstas. Och jag tänker såhär: är det möjligt att jag byggt mig själv på min mor i så hög grad att jag har en identitetskris att vänta den dagen jag förlorar henne? För den dagen kommer naturligtvis förr eller senare.

Jag hade säkert reagerat likadant om det hade varit min pappa eller min bror, men någonstans så väcktes ändå funderingen över hur hårt präglad jag egentligen är på just Mamma. Som kvinna, som mor själv, som partner. Hur mycket av det som är ”jag” har jag byggt med henne som mall … Vad händer, när mamma försvinner?

”Men du behöver inte oroa dig Lisa,” sa mamma när hon insåg att jag oroat mig så pass mycket, men … det säger hon alltid. Oavsett. Om hon så tappat känseln i halva kroppen, inte kan gå och håret fattat eld, så ska jag inte oroa mig så mycket.

Farmor

När jag var liten, jag var kanske 10-12 år, så fick vi i uppgift i skolan att intervjua en familjemedlem. Vi hade fått en lista med frågor, så jag ringde till farmor. Jag minns EN av frågorna:

”Vilken var den sorgligaste dagen i ditt liv?” läste jag innantill och kände, så fort jag sagt det, hur vattnet djupnade omkring mig.

”Jaa …” sa farmor, ”det var när mina föräldrar dog.”

Jag och min farmor hade en nära relation, men generationsklyftan mellan hennes och min var oerhört vid. Jag minns henne inte som en ängslig eller känslostyrd själ – till skillnad från mig då – men trots hennes striktare läggning så var ett av hennes sista ord ändå ett oroligt ”Mamma.”

dotter, mamma, farmor
Farmors porträtt, 2010

Mamma

Det är svårt att förbereda sig på en förlust, jag undrar om det ens går. Känslomässigt, alltså. Det gick ju inte att förbereda sig på att bli förälder heller, känslomässigt – och då var det en positiv händelse.

Jag funderar på om det gör någon skillnad om jag kan säga att min mamma ”har levt ett långt och lyckligt liv och blev över 90 år” eller om det är som nu, min mamma ”har precis börjat sitt liv som pensionär och skaffat hundvalp”. Kommer jag någonsin, genom den oundvikliga sorgen, kunna känna att det ändå blev bra – för henne, om inte annat?

Det här kommer jag förstås aldrig att få veta. Och hur det än blir när mamma försvinner så tjänar det kanske ingenting till att fundera på det nu, men det ligger i min natur att göra det ändå för den sorgen måste komma en dag.

Ju senare desto bättre.

när mamma försvinner
Mammas tavla, 2005.

”Jag åker till farfar inatt.”

Pojkarna har varit lite hängiga till och från, och alltså inte gått på förskolan då såklart, eftersom de riskerat att kräkas typ närsomhelst – väldigt avslappnad tillvaro det blir under såna förutsättningar, för övrigt.

Vissa dagar har det varit lite segare för dem. En kväll för några dagar sen, efter en dag då Simon kastat upp nån gång och inte velat äta middag, sa han när jag kramade honom godnatt:

”Mamma, krama mig mer.”

Han ber sällan om kramar. Jag kramade om honom länge och väl.

”Mamma,” mumlade han i mitt hår, ”vet du, att jag ska åka till farfar inatt.”

Simons farfar finns inte längre, han gick bort många år innan jag och Björn träffades.

”Va? Vad menar du då, Simon? Du kommer väl tillbaka från farfar sen?”

”Nej. Jag måste åka dit, för min medicin är slut.”

via GIPHY

Tandborstning för barn

För min egen del

Jag har haft tur, jag föddes med bra tandgener. Jag har aldrig behövt anstränga mig mer för mina tänder än att borsta dem. Och besöka tandläkaren typ vartannat år. Det har gått superbra, ända tills för… ja, det var väl efter att Adrian föddes.

Jag vet inte vad som hände, men till slut blev jag tvungen att gå till tandläkaren. Där fick jag lite välförtjänt skäll, och de lagade sidan på en av kindtänderna.

Jag hängde rätt mycket hos tandläkaren när jag var tonåring, jag är tacksam att jag har föräldrar som ansett att tandreglering är ett nödvändigt ont, men som vuxen har jag lyckats utveckla lätt tandläkarskräck.

Det handlar förstås om min smärtskräck egentligen, och att jag tycker det är fruktansvärt obehagligt när det ska pillas och slipas/putsas/poleras/borras/planteras eller vad det nu är som bedöms nödvändigt.

Jag blir ganska knäckt när de säger till mig att ”det här är ingenting, jag ska bara titta” och så tar de fram en syl. Tårarna rinner redan innan jag öppnar munnen och jag måste hålla i nåt för att lyckas försöka ligga stilla.

Taket hos min tandläkare.

Därför har min tandläkare resignerat inför detta och helt enkelt börjat bedöva. Jag älskar henne för det. Jag har inget emot att halva ansiktet hänger och att jag får dregla lite – då är vi 3 istället för 2 som gör det här hemma så det gör ingen större skillnad.

I tisdags var jag där igen, på återbesök. Jag satte mig i stolen och sa att jag fortfarande är rädd för henne, varpå hon skrattade och plockade fram bedövningssalvan direkt.

Allt gick bra, för övrigt. Inga tårar, inga hål, lite beröm (men inget klistermärke!?).

Barnens tandborstning

Allt det här för mig till hur vi gör med barnen, såklart. Tandborstning är så viktigt, och enligt mig inte öppet för diskussion. Det finns helt enkelt inga omständigheter som berättigar till utebliven tandborstning.

Simon är 2,5 år, så det är klart att det ändå måste diskuteras. Det är inte det att han inte gillar det, det är bara så att han måste bråka och motarbeta ibland och ibland drabbar det tandborstningen.

När det händer pratar jag, förklarar, diskuterar, distraherar och använder alla vapen jag har i min arsenal, oftast får han borsta tänderna själv först innan jag hjälper honom. Om det inte funkar så tvingar jag honom.

”Vissa saker måste man bara göra, Simon. Det här är en av dem,” säger jag och tvingar honom att gapa. Det gör ont i kinderna på honom, HUR ont vet jag inte men så fort han gapar släpper jag. Han gråter och skriker att jag inte får göra så, och då lovar jag att låta bli om han gapar.

Så han gapar.

Vi har inte haft många såna duster, antagligen för att han så fort fattade att det inte finns några alternativ.

Tips

Tandsköterskan skriver om hur de gör hemma, och tipsar om tandkräm för barn. Läs här:

…och så läste jag nyss om en app som ska hjälpa vid tandborstning. Vi har laddat ner den nu, men den återstår att testa:

SaveSave

SaveSave

När man inte vet vad man ska säga

Är du trött på ältandet kring Stockholmsattacken i fredags så är det bara att hoppa över det här inlägget. Vissa varken vill eller orkar höra mer om det… men jag vill inte lämna händelsen bakom mig utan att nämna den.

Men vad säger man?

Helgen har berört attacken på ett eller annat sätt mest hela tiden. Nyheter, vänner, bekanta, kollegor, facebook, ja du vet. Vi vänder och vrider, upprepar och ältar i vår bearbetning av… det där. Orden räcker aldrig till.

Jag blev så arg. Och rädd. Och  a r g.

Jag drabbades i egenskap av stockholmare och svensk, men inte närmare än så. Men det var så nära ögat ändå. Inte mig, men en av mina bästa vänner. Och min bror.

Han jobbar på Drottninggatan. De sitter på ett kontor ovanför stället där lastbilen kapades. Min bror berättade för mig att hans kollega som sitter vid fönstret tittat ner och sett det hela. Kommenterat.

”Jävlar vad fort det går.”

”Oj, han körde på en.”

”Han körde på en till!”

De där orden jagade mig på kvällen, hjärnan kunde inte släppa dem och skapade sin egen film till dem. I fantasin såg jag folk släpa en blodig människa åt sidan för att kunna ge första hjälpen.

Tänk om

Alla Föräldrar Som Inte Vill Sovas favorittanke. Tänk om.

Tänk om min bror hade gått ner på gatan på rast. Tänk om min vän inte ändrat sig och gått hemåt istället för till Åhléns som hon först hade planerat. Tänk om jag fått tid hos barnläkaren i fredags istället för i onsdags. Tänk om Björn varit på konsultmöte i stan i fredags istället. Tänk om, tänk om, tänk om.

Och tänk dem som måste vända på tanken. De som faktiskt var där. Tänk om jag bara hade gått hem direkt istället.

Det är så vidrigt. Nu hände det till slut utanför våra egna dörrar, och vi kan inte längre tänka naiva tankar som ”det där händer inte oss, inte här”.

Som de flesta andras tankar, går mina till offrens familjer. Såklart. Jag gråter för dem. Jag hade kunnat vara en av dem.

Tack och lov är jag inte det.

 

 

När Simon barrikaderade sig

Björn ringde mig på jobbet igår morse. Det var mitt under frukostruschen, och jag höll på med ett gäng grejer när det ringde i receptionstelefonen.

”Hej, det är Björn!” sa Björn.

”Hej?” sa jag förvånat.

”Vet du om vi har kvar några järntrådsgalgar nånstans?” sa Björn. Han lät lite pressad, jag kunde höra Simon grina i bakgrunden.

”Nej, jag slängde alla.” Jag råkar tycka att järntrådsgalgen är den mest humorlösa pryl man kan hitta i ett hem.

”Å…” sa Björn besviket. Jag anade nåt.

”Hurså?”

”Ja… Simon har barrikaderat sig själv på sitt rum. Han har slagit upp garderobsdörren mot handtaget. Jag kan inte öppna dörren mer än ett par centimeter. Han är själv där inne.”

Här är en bild på arrangemanget inifrån Simons rum, för tydlighetens skull (Björn satte hasp på garderobsdörren under eftermiddagen).

”Va?! Hur.. varför… va?!” sa jag så lugnt jag förmådde samtidigt som jag försökte stänga ute världen omkring mig.

”Jag tänkte att en sån galge kan man böja till och haka loss dörren med. Annars vet jag inte vad jag ska göra. Har du några idéer?”

Jag kunde inte tänka. Jag försökte komma ihåg att det inte fanns nåt farligt i rummet, att det värsta som kunde hända var att han blev rädd… Tanken på min rädda och övergivna son knöt sig i halsen och det var nära att jag bröt ihop direkt. Ja, sån imponerande buffert har jag.

”Jag kan inte tänka”, sa jag och vi kom överens om att jag skulle ringa om jag kom på nåt.

Jag kom aldrig på nåt. Istället för att tänka praktiskt – jag är praktiskt och logiskt funtad när det kommer till den här sortens problem – så var skräckscener, där Simon spontankvävdes på nåt han hittat och Björn tvingades se på genom dörrspringan, allt min hjärna kunde producera. Tårarna hotade att svämma över i varje andetag i säkert 20 minuter medan jag misslyckades med att koncentrera mig på mitt arbete. Till slut ringde jag upp igen för att få en lägesrapport.

”Nej det är lugnt, jag jobbar på det. Simon ligger på madrassen på golvet där inne och tittar på vad jag gör. Han är lugn, jag har ögonkontakt med honom nu. Jag har plockat fram USB-kameran på sladd, du vet den där jag kollade avloppet på landet med, och hängt den över dörren in till honom så jag ser vad jag gör. Och jag hämtade en galge hos grannen.”

En stund senare var det löst, Simon tvärsov på golvet när Björn kom in.

Inbrytningsverktyget (fd järntrådsgalge).

Jag hade av någon anledning trott att jag skulle klara av att ha mer is i magen än att nästan låsa in mig på kontoret och storgråta i ett sånt här läge. Men det var lite för nära mina mardrömmar, mina katastroftankar och allt annat överflödigt som jag ägnar mig åt. Det gick rakt in, det kortslöt hela mig. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag var nära att gripas av panik. Jag har aldrig varit panikslagen, vad jag kan minnas, men det måste vara så där det känns… fast ännu mer. Det var inte kul alls.

Med facit i hand och med ett dygns distans till det hela så var det aldrig så farligt. Jag vet. Men när jag stod en halvtimmes resväg bort, fullständigt maktlös och kortsluten och hörde min instängda pojkes gråt i telefonen, då var tamejfan undergången nära.

Jag jobbar redan med katastroftankarna i terapin, men det finns uppenbarligen mycket kvar att göra. Det som hänt mig är samma sak som händer de flesta, typ alla, dvs att man som nybliven mor tänker ut rimliga situationer där något går snett med barnet, och sedan förebygger man dem så att det inte kan hända. Det är överlevnadsinstinkt som driver oss till det. Det är normalt. Jag, däremot, har tagit det 3 steg längre. I de situationer som jag tänker ut trängs hälsosamt rimligt med ALLT ANNAT. Och jag menar allt; aliens, IS-krigare i tvättstugan, ryska bombningar av kvarteret, felaktiga rivningsbeslut, onyktra lastbilschaufförer på gångvägar med lastbilen i full karriär lastad med bensintunnor (?!), listan kan göras meterlång vid det här laget.

Jag är begåvad med en extremt livlig fantasi. Vad jag behöver göra är att lägga ett avstånd mellan mig och tankarna, så att jag inte måste vara i dem. Ett sätt är att säga till sig själv att nu tänker jag att det ska stå en IS-galning i tvättstugan när jag ska hänga tvätt. Att börja meningen så tvingar fram en viss distans, och då blir det lättare att ta tag i tanken, tänka den klart och släppa den.

Anyway, dagens sensmoral blir som följer: Man vet aldrig när man kan behöva en järntrådsgalge.

Älskade barn – jag är nybliven mamma och skräckslagen

Att vara nybliven mamma är inte lätt. Jag förstår att alla föräldrar, speciellt mödrar, oroar sig för sina barn – det är naturligt, det är en av anledningarna till att de faktiskt överlever. Jag förstår att oron aldrig kommer släppa helt och att de i våra hjärtan förblir små så länge vi lever. Det är så det ska vara, antar jag.

Dov skräck som nybliven mamma

Men … jag känner mer än så. Jag våndas om kvällarna över saker som kunde ha hänt under dagen, saker som kan hända imorgon, och saker som inte rimligen kan hända alls men som jag tydligen ändå måste tänka på.

När bilder som de på Alan Kurdi, den arme pojken på stranden, dyker upp oförberett på TV så känner jag, i en skärva av en sekund, att det är Simon som ligger där innan jag hinner värja mig. Då känns det som att jag faller baklänges, ögonen svämmar över, jag vänder bort blicken och kämpar för att återfå balansen.

Bilderna jagar mig genom nätterna, de håller mig vaken och triggar vakenmardrömmar utan ände, de sträcker sina bleka armar framåt mot semestern vi planerar i mars och får mig att känna tveksamhet inför en resa. Inför att alls röra på oss. En del av mig vill bara att vi ska låsa in oss hemma och aldrig lämna det trygga, så att ingenting hemskt kan hända. Min dova skräck förstör allt den rör vid.

Mörkret som ingen vill höra

När jag luftar min oro över den känslomässiga obalans som jag upplever att jag befinner mig i får jag bara höra att det är normalt. Såhär är det att vara förälder, får jag höra. Såhär är det att vara någons mor. Jag är dömd till livstids ångest, tydligen, över allt som kan och inte kan hända mitt lilla barn.

Jag blir så arg, när man viftar bort min oro med ”det är normalt”. Hör de inte vad jag säger? Jag säger ju att jag inte mår bra, jag säger ju att jag inte kan sova. Hur är det normalt? Jag vägrar tro på det.

”Jodå, det är visst normalt,” säger min mamma, ”vad som inte är normalt är hur du hanterar dina starka känslor.”

Så kan det förstås vara… men det är svårt att skilja på vad som är befogad eller obefogad oro och vad som är konsekvenskänslor av oron. Vad är verkligt och vad är egenproducerade tokigheter?

Såhär har jag haft det sen vi fick Simon. Som nybliven mamma var jag beredd på oron och förklarade den för mig själv som resultat av hormoner och livsförändringar, men istället för att lugna ner sig och lägga sig på en realistisk nivå så har det blivit värre. Glappet mellan mina katastroftankar och verkligheten är en ljusårslång avgrund, och jag har svårt att njuta av min mammaledighet. Min dova skräck rör vid allt jag kommer i kontakt med.

Hanteringsplan

Nu har jag äntligen slutat vifta undan den här mörka röken jag bär omkring på, och tagit tag i saken. I onsdags förra veckan var jag på MVC för samtal, och blev instruerad att kontakta min husläkare så att denne kan skicka en remiss till KBT*. Idag var jag där, hos husläkaren alltså, och blev tappad på blod – hon är av den seriösa sorten som bryr sig (hon har känt mig sen jag var 12) och inte skickar iväg mig på nåt utan att träffa mig först och ta blodprov – och senast nästa vecka ska jag bli kallad på samtal.

Jag har gått i KBT förut, efter uppbrottet från Frankrike och mitt manipulative ex (men det är en annan historia), så jag vet hur jobbigt det är men också hur gott det gör. Nu längtar jag till att samtalen ska börja, så att jag kan få hjälp att komma vidare och se livet som det är.

Älskade unge

I love you to the moon and back” kan man läsa här och var, men det räcker inte. Jag blir bokstavligen tårögd när mina fingrar far över tangenterna i jakt på rätt ord … men det finns inga ord.

Älskade barn, jag älskar dig mer än själva livet.
Allting jag är och allting jag har är ditt.
Alltid.

*KBT = Kognitiv BeteendeTerapi

Förlossningsberättelsen klar

Nu är min förlossningsberättelse färdigskriven. Äntligen. Den är toklång… Men vaddå.

Jag är glad att jag började skriva på den så fort (2 veckor efter), för redan nu har den börjat sjunka undan i kvicksanden i bakhuvudet. Det är viktigt för mig att minnas. Nu har jag censurerat den en aningens aning, för anständighetens och integritetens skull, men allt väsentligt och mer därtill är kvar.

Att föda barn var, utan tvekan, det coolaste jag någonsin gjort. Jag skulle med glädje göra det igen. Och jag skulle vara lika rädd.

förlossningsberättelse

Nervös, harig och orolig som standard

Hotellet där jag jobbar ligger i en industripark, så när jag går hem från jobbet följer jag en ganska kort gångväg som kl 23 är fullständigt folktom och ligger lite i skymundan från övrigt liv.

på gångvägen

För någon vecka sen när jag lämnade hotellet hörde jag att det gick några skrikiga ungkillar långt bakom mig på väg åt samma håll. Vartefter jag tog mig fram på gångvägen närmade de sig med onormal fart, de måste ha sprungit för de hann ikapp och förbi mig innan jag kommit halvvägs till tunnelbanan.

Det här var när det fortfarande låg blankis på marken, och det var mörkt och ensligt. Vid den tiden på dygnet har jag numera en toppfart som får vilken rullatorförare som helst att dra på smilbanden och bränna förbi i innerspår.

Jag hann bli riktigt rädd innan de sprang förbi mig, för att hinna med tåget antar jag. Det var riktigt obehagligt.

Det är mycket sånt nu; oroligt och harigt beteende och katastroftankar till både höger och vänster. Jag tyckte det var oroligt att ta emot sängleveransen ensam. Jag är livrädd för att halka… Jag. Rädd för att halka. Hah! Men det är så nu. Jag gillar inte när folk kommer för nära, jag fixar inte trängseln i kollektivtrafiken. Bara blicken från en främmande människa på min mage känns nästan som ett påhopp.