Vad händer när Mamma försvinner?

Varning för känslig text.

Vi har alla människor omkring oss som vi inte kan föreställa oss att vara utan. Vissa personer mer än andra. Det skiljer kanske inte det minsta i närhet eller kärlek, men det kan skilja i beroende.

Mamma blev sjuk

Min mamma hör definitivt till coronas riskgrupper på grund av astma, känsliga luftrör och en historik av fascinerande dåligt immunförsvar under sitt sista år på jobbet där de hade så mycket mögel att folk fick utslag i ansiktet. Och så är hon över 60 år.

Hon drog förstås på sig corona till slut, sannolikt på tunnelbanan men det går förstås inte att veta. Hon har inte coronatestat, men det vore märkligt om det var något annat säger vår husläkare. Lunginflammationen kom som ett brev på posten och under några dagar var det riktigt illa, sådär på gränsen till att åka in till akuten-illa.

Nu är det mycket bättre, vi får bara hoppas på att det inte blir något återfall.

Hursomhelst. Under de här dagarna har jag varit utom mig av oro. Kroppen reagerade med magont, förlorad matlust och stressryckningar i ögat igen – favorit i repris från i höstas. Och jag tänker såhär: är det möjligt att jag byggt mig själv på min mor i så hög grad att jag har en identitetskris att vänta den dagen jag förlorar henne? För den dagen kommer naturligtvis förr eller senare.

Jag hade säkert reagerat likadant om det hade varit min pappa eller min bror, men någonstans så väcktes ändå funderingen över hur hårt präglad jag egentligen är på just Mamma. Som kvinna, som mor själv, som partner. Hur mycket av det som är “jag” har jag byggt med henne som mall … Vad händer, när mamma försvinner?

“Men du behöver inte oroa dig Lisa,” sa mamma när hon insåg att jag oroat mig så pass mycket, men … det säger hon alltid. Oavsett. Om hon så tappat känseln i halva kroppen, inte kan gå och håret fattat eld, så ska jag inte oroa mig så mycket.

Farmor

När jag var liten, jag var kanske 10-12 år, så fick vi i uppgift i skolan att intervjua en familjemedlem. Vi hade fått en lista med frågor, så jag ringde till farmor. Jag minns EN av frågorna:

“Vilken var den sorgligaste dagen i ditt liv?” läste jag innantill och kände, så fort jag sagt det, hur vattnet djupnade omkring mig.

“Jaa …” sa farmor, “det var när mina föräldrar dog.”

Jag och min farmor hade en nära relation, men generationsklyftan mellan hennes och min var oerhört vid. Jag minns henne inte som en ängslig eller känslostyrd själ – till skillnad från mig då – men trots hennes striktare läggning så var ett av hennes sista ord ändå ett oroligt “Mamma.”

dotter, mamma, farmor
Farmors porträtt, 2010

Mamma

Det är svårt att förbereda sig på en förlust, jag undrar om det ens går. Känslomässigt, alltså. Det gick ju inte att förbereda sig på att bli förälder heller, känslomässigt – och då var det en positiv händelse.

Jag funderar på om det gör någon skillnad om jag kan säga att min mamma “har levt ett långt och lyckligt liv och blev över 90 år” eller om det är som nu, min mamma “har precis börjat sitt liv som pensionär och skaffat hundvalp”. Kommer jag någonsin, genom den oundvikliga sorgen, kunna känna att det ändå blev bra – för henne, om inte annat?

Det här kommer jag förstås aldrig att få veta. Och hur det än blir när mamma försvinner så tjänar det kanske ingenting till att fundera på det nu, men det ligger i min natur att göra det ändå för den sorgen måste komma en dag.

Ju senare desto bättre.

när mamma försvinner
Mammas tavla, 2005.

1 thought on “Vad händer när Mamma försvinner?”

Kommentera