Inte ens en vecka kvar och Adrian är sjuk

På söndag åker vi. Jag sa att vi skulle till Gran Canaria och det var väl inte HELT fel; vi ska till Teneriffa. Där har vi varit förut – dock inte på samma hotell – så det blir nog bra.

Adrian är sjuk

Som uppvärmning har Adrian blivit sådär febersjuk igen, och jag vabbar. Kul att man kan vabba som arbetslös, tack och lov. Jag får med andra ord ersättning för dessa dagar som arkiverar sig i mitt minne som grodägg, dvs hala och avskärmade från direktkontakt. Översättning: jag sover dåligt.

Eller jag sover inte alls dåligt, jag får bara inte sova så mycket. Pojken hostar så att min mor börjar prata om falsk krupp (naturligtvis ärftlig), och febern gör att han vaknar och uppskruvat ska ha både mjölk, padda och långpromenader. Mot slutet av första sjuknatten hade jag slut på idéer och ringde 1177, och de rådde mig att sätta honom att andas vid ett öppet fönster, eller kanske till och med gå ut en kvart.

“Ja, mamma, vi går ut! Vi behöver inte gå långt, vi kan leka i trädgården.”

“Ääähh … mhm … Vet du, jag tycker vi börjar med att du får sitta på bordet med täcket om dig och så öppnar vi fönstret jättemycket.”

Entusiasten Adrian hoppade upp ur sängen och skuttade upp på bordet, och sen satt han där en stund tills det blev tråkigt. Jag vet inte om det berodde på kylan eller fukten utifrån, men det hjälpte, och efter det blev det lugnt.

Vi håller andan

Dominoeffekten, även känd som förkylningsdomino, drabbar oss inte varje gång, TAITRÄTAITRÄFÖRHELVETE, så nu hoppas vi på ena eller andra av två saker:

  1. Simon, Björn och jag blir toksjuka IDAG – så vi hinner pigga på oss innan vi ska åka.
  2. Adrian piggar på sig tills vi ska åka och ingen annan blir sjuk.

Upprustning

Sjukdomsmässigt kan vi inte göra så mycket mer än att hoppas, men vad gäller övrig planering så har vi tänkt lite.

Simon är byggd som jag, dvs han smal. Han blir frusen. Så vi har lånat en våtdräkt till honom av en kompis, och skaffat honom cyklop och snorkel som han älskar (!!!). Saken är den att han inte velat doppa ansiktet på simlekis på hela hösten, men så sa Björns polare (som lånar ut sin dotters våtdräkt) åt oss att köpa bra grejer från början. Vi har ju redan testat med simglasögon från typ Stadium eller nåt och det var ingen riktig hit, så nu köpte vi “riktiga” grejer på ett ställe i stan som säljer dykutrustning. Hela senaste lektionen var Simon under vattnet. Kors i taket, verkligen.

Jag själv blir, i egenskap av stillastående sparsamt vadderad förälder, väldigt fort väldigt kall i vattnet jag med, så idag är planen att ta med Adrian, som visar tillförlitliga tecken på förbättring (TAITRÄÄÄÄ), till en dykbutik i stan och skaffa en våtdräkt till mig med. Hurra!

Jobbar på min intuition som mor; framstegsrapport

Jag har fått anledning(ar) att fundera på det här med intuition på sistone; högkänsliga ska tydligen vara bra på sånt. Jag suger på det. Varför?

Jag har aldrig varit bra på att lyssna på min intuition. Man har väl känt av den – det har väl de flesta – många gånger, men sen liksom på räls ignorerat den vilket kostat. Särskilt den där frågan på matteprovet i 9an, men det är en annan historia.

Så, nu har jag tänkt att jag ska försöka lyssna mer på mig själv. Det går sådär, men bättre än förut. Några gånger kan jag till och med peka på:

När Simon fick feber

När vi skulle till landet för några veckor sen, så stod jag i badrummet och skulle plocka ihop barnens necessär. Jag tog upp barnflaskan med ipren, tittade på den, kände att det var mindre än hälften kvar och valde att packa ner den oöppnade istället. Så slipper jag oroa mig för att medicinen inte ska räcka när Simon får feber.

Simon fick mycket riktigt feber första kvällen på landet. Jag måste alltså ha känt av att det var nåt på gång hos honom dagen innan han blev sjuk.

När Adrian trillade i

Jag fotade pojkarna på bryggan en kväll. De trillar i princip aldrig i vattnet; Adrian fick hjälp av Simon en gång, men annars har det varit ont om missöden. Just den här kvällen tittade jag på dem, där de höll på med sina håvar och sjögräset, och satte fingret på videoknappen – men tvekade. Nej, om jag filmar när Adrian trillar i så blir jag den där föräldern som filmar istället för att hjälpa sitt barn. Vet dessutom inte om han trillar i nu eller om en liten stund, kommer antagligen sluta filma precis innan som vanligt.

intuition

12 sekunder senare trillade Adrian i. När jag tittade bort. Inte en enda fiber i min kropp var förvånad, utom det att jag hade hört den där tanken, och inte bara känt den. En del av mig ångrar att jag inte filmade.

Det är inte lätt att lyssna inåt, och för nån (dvs mig) som inte lyssnar så mycket utan mest bara känner massa saker hela tiden så vill jag dunka mig själv i ryggen och kalla detta för framsteg ändå. Med lite mer träning så kommer jag ha på film nästa gång Adrian (självförvållat) badar ofrivilligt.

Ibland är det bara tungt

Det är ganska jobbigt att vara vaken. Jag vill bara sova, och vara ifred. Jag vet att barnen känner det, framför allt Simon, men jag vet inte att det finns så mycket att göra åt det. Ibland mår inte alla bra, helt enkelt.

Björn läser sagorna på kvällen, för min röst bär inte och jag bara hostar. När jag drar mig undan så vill pojkarna ofta följa efter.

“Låt mamma vara. Hon behöver vila,” säger Björn.

“Varför det? Addå?” svarar pojkarna och Björn säger att mamma inte mår så bra. Mamma hostar. Mamma är lite sjuk.

“Ska hon kräkas?” undrar de – såklart att de gör, efter den här våren har de kopplat ihop sjukdom och kräkas som en och samma sak.

Björn försäkrar att det inte är så farligt, och de accepterar. Jag får vara själv en stund.

Stress

Jag är egentligen för trött för att ens skriva ordet, men att klä känslor i ord är inte sällan en bit på vägen mot andra sidan av dem, så …

Stress. Så laddat, så slitet, så litet ord för så mycket.

Det har varit mycket

Jo, det har det. Ännu ett intensivt läsår är till ända. Det var ganska jobbigt på slutet med att hinna få ihop examensarbetet i tid. Det var störigt med ett företag som inte kunde ta en hint (“vi hinner inte”). Plötsligt skulle tillgången till de program vi använder i skolan stängas bara några dagar efter examen (förra året hade vi nästan 2 veckor på oss), och att hinna få klart de projekt som blivit liggande – för att kunna ha dem i portfolion* så att jag kan börja söka jobb – blev bråttom.

Samtidigt lyfte förskolan upp våra ögon för hur jobbigt Simon verkar ha det**. Oron steg och jag var disträ när jag körde ner mot Skåne förra veckan. Sen var vi där i 4 dagar (utan Björn som sagt) där nätterna blev ganska oroliga, sen resan hem, och då blev jag förkyld så jag gick på ipren hela vägen, när vi kom hem var Björn dålig och ur spel, och sen rivstart med Adrians potträning*** dagen efter hemkomst. I och med det så är Adrian hemma med mig om dagarna medan Simon är på förskolan.

Jag vill bara vara ifred

I vanliga fall när jag behöver vara ifred så får jag dåligt samvete. Inte för att jag borde det, men jag tror det går på slentrian. Hjärnan blir trött och slår in på trygga gamla välkända upptrampade stigar, vilket i mitt fall ofta innebär dåligt samvete och katastroftankar av typen vakenmardröm och annat trevligt.

Nu är jag tröttledsen. Jag orkar liksom inte bli arg, jag har svårt att frontalmöta barnen i konflikter, jag drar mig undan så fort jag kan. Framför allt så orkar jag inte ha dåligt samvete. Det hjälper inte att förkylningen som satte sig i luftrören får mig att torrhosta på repeat hela nätterna så att jag knappt sover alls, känns det som.

Det är mycket nu

Det händer inte mer runt mig nu än att Adrian ska bli torr, och det går ganska bra tror jag. Vi har det lugnt och mysigt om dagarna. Efter lunch sover han, sen är det mellis och sen kommer Björn hem.

Det händer däremot en hel del inuti mig. Det är som att sitta och eftersvettas efter ett träningspass, bara det att det är stressen som ligger kvar. Jag tankar energi när jag får vara själv och det har inte blivit mycket av det på sistone alls – att sova eller slötitta på en serie en timme innan läggdags räknas inte.

Jag vill bara vara ifred. Inte ha barn i ansiktet hela tiden, slippa hantera så mycket skrik, slippa dividera/diskutera/dribbla små miniversioner av mig själv och så vidare et j’en passe.

Jag behöver andas. En veckas lugn och ro och inga barn hemma på dagarna, det är vad jag skulle vilja. Men jag vill också att Adrian ska bli torr snart. Vi har redan kommit ganska långt i träningen så jag vill verkligen inte avbryta den nu och skicka tillbaka honom på förskolan i blöjor igen, för det är alternativet.

Vidare så är Björn som sagt dålig (det är ingen fara) så även om han kan jobba (vilket han ibland inte kan) så har vi fått ställa in resan till Turkiet denna vecka. Jag orkar inte med att vara besviken eller ens tycka det är synd. Jag är snarare glad, för jag känner inte att jag egentligen orkar med en semestervecka.

Sååå … den där semesterveckan i Turkiet får vi skjuta framför oss ett tag till, tack och lov. Blir jag bara tillräckligt frisk för att få sova nån gång så blir allt bra igen.

Känner mig inte så världsbäst, men ibland är det bara tungt, du vet.

himlen i min famn

*portfolio = kreativt CV, arbetsbok.

**mer om hur Simon har det kommer framöver

***mer om Adrians potträning kommer framöver

Man kanske skulle vara lite mer försiktig med vad man önskar sig

Ibland tänker jag att det kanske ligger nånting i min kollegas frekventa “Lisa, det här kanske är Universums sätt att försöka säga nåt till dig”.

Typ karma.

Jag skrev om hur jag nått en vändpunkt i tillvaron i fredags, om hur jag blivit en del av inventarierna i huset och att förändring måste ske. Detta sattes som sista punkter i min handlingsplan:

  • Jag ska ta Björns plats i gästrummet på helgnätterna.
  • Jag ska försöka låta Björn ta mer ansvar för barnen.

Det där sista blir svårt, för i egenskap av föräldraledig är jag ju så van vid att hålla koll på tider, rutiner, planering, kläder, tvätt och matdags att jag gör det inte bara av farten, utan också i ren självbevarelsedrift. 

Fredags natt

I fredags kväll somnade jag i gästrummet, efter 2 timmars huvudvärk och under orolig bebisabstinens, bara för att vakna 3 timmar senare av Adrians undergångsvrål. Hårt knuten som man är till sin spädis så var jag på benen och halvvägs till badrummet, där skriken kom ifrån, innan jag fattade vad som hände. 2 timmar därpå var jag uppe och vandrade igen, av samma anledning. Adrian brukar inte skrika om nätterna, jag fattade inte vad som pågick liksom.

På morgonen, allt annat än utvilad, gick jag upp med Simon som vanligt. Jag gav honom frukost innan jag gick tillbaka upp för att hämta Adrian. När jag smög in i sovrummet var jag nära att snubbla över liggdelen till syskonvagnen på golvet. I den låg Adrian och sov. Björn berättade om vår mest livade natt någonsin; Adrian hade varit vaken mellan kl 02-05, och under den tiden hade hans far försökt med allt han hade innan han gav upp och gick ut på promenad. Barnvagnspromenad kl 04. Aldrig hänt.

Lördags natt

Igår morse vaknade jag kl 04:30, igen. Allt var tyst och lugnt, jag funderade på vad sjutton jag var vaken för, tills jag kom på att det var för att jag måste kräkas.

Fan.

Jag trippade iväg till badrummet där magsjukan hanterade mig förvånansvärt brutalt, och efter det var det magont, illamående, frossa, feber, oförmåga till upprätt läge och eländigt ont i precis hela kroppen, precis hela dagen.

Var försiktig med vad du önskar dig

Jag låg i vårt sovrum, utan ork att vare sig äta, dricka eller titta på film, och lyssnade på hur dagen förflöt på nedervåningen med Björn vid ratten.

Simon gnällde och grinade och ville massa saker. Björn förstod inte. Simon bröt ihop. Björn lyckades urskilja “bäbbä” i Linus-på-linjenrappakaljan som forsade ur pojken.

“Vill du ha äpple, Simon?”

“JAAA-A!”

Simon fick äpple, det blev tyst, sen ville han ha mer och då först tittade Björn på klockan. Lunchdags.

Flera gånger var jag på väg att lägga mig i, för att bara hjälpa lite på traven du vet, typ “det är lika bra att ge honom mat direkt om han är hungrig”, men jag orkade inte ropa.

Jag tvingades vara tyst, Björn gjorde sina misstag på sin egen tid precis som jag själv tyckt att han skulle, och… Det gick jättebra. Såklart.

Min hjälte.

Det är bara när man är sjuk som man är pepp

Jag har fortfarande nackspärr, och det är inte bättre än. Det råder delade meningar om huruvida man kan klassa det som att vara sjuk, men eftersom man begränsas något alldeles makalöst i sin vardag och det är asjobbigt och man blir på dåligt humör så är det minst sagt besläktat.

I övrigt mår jag som vanligt, och det slog mig igår när jag sedan länge gett upp aktiviteter såsom att hänga tvätt, plocka ur diskmaskinen, nysa och annat skoj att det bara är när jag får det här plötsliga fönstret av “jag vet inte vad jag ska/kan göra nu” som jag känner mig inspirerad, peppad, att ta tag i det där som aldrig annars blir gjort.

Du vet. Bygga den där ramen för framtida skoförvaring i hallen som jag redan har ritat, konstruerat, byggt och satt upp – i mitt huvud. Organisera förvaringen under trappan. Sätta upp rullgardiner i Simons rum och arbetsrummet. Flytta persiennen i köket till rätt fönster. Ateljén*. Vattna blommorna**. Det är som om hjärnan tror att man plötsligt fått semester från vardagen.

Man blir bara frustrerad av sånt tänk; att vara tillfälligt handikappad i nacken tillåter egentligen bara soff-/sängläge med varm vetekudde och tigerbalsam. Och varm choklad. All form av kreativitet som inte utspelar sig på datorn är bara plågsamt, och förmodligen dumt.

Jag ska till läkaren med Simons hosta, så jag får väl passa på att fråga vad som hjälper bäst. Kanske en sån där stödkrage så man inte överanstränger nacken? Gipsvagga? Inläggning på viloanstalt? Eller nej! Jag vet! Björn vassar (Vård Av Sambo)! Såklart. Jag messar honom.

 


*Mitt arbetsrum som ska rensas, städas, organiseras, fyllas med hyllor/möbler/förvaring.

**Vi har bara blommor som tål att vara utan vatten i en månad i sträck.

Sjukdomsvolley

Nyårsafton var precis lagom. Vi packade ihop oss allihop och åkte till Björns bonussyster Joanna & Ron. Jessica och PerOve var också där (Joannas syster), samt Joannas barndomskompis och hennes sambo från Irland. Större delen av kvällen fördes därför på engelska, vilket var en kul krydda till ett redan mysigt gäng.

Simon höll låda som vanligt. Han var mer reserverad än han varit förr, men efter inte särskilt lång tid började han röra sig fritt och mot slutet när vi skulle åka hem så delade han frikostigt ut kramar på löpande band. Han satt till och med i famnen på irländaren med den starka rösten.

Klockan var strax före 22 när vi lämnade dem, jag är fortfarande förvånad att Simon höll sig pigg och på gott humör hela kvällen.

När vi satte oss i bilen mådde jag fortfarande kanon, om än trött, men la märke till att halsmandeln ömmade på utsidan. När vi var nästan hemma hade jag sjukdomsont i hela kroppen och på 12-slaget mådde jag så kasst att det kändes som om jag hade en omöjlig natt framför mig.

Idag är det lite bättre. Björn har tagit en föräldradag och varit hemma med oss, och jag har sjukanmält mig. Imorgon kommer han antagligen jobba halvdag och hämta Simon på föris (vi ringde och kollade om vi kunde komma ändå, även fast vi inte anmält) efter lunch. Allt jag behöver göra är att se till att han kommer dit till 9 ungefär.

På nyårsafton var det 10 grader varmt och regn, nu är det -2 och lite snö. Jag mår SKIT. Jag är yr och har ett mysigt konstant tjut i öronen. Men, men… jag är jätteglad att jag hann fira nyår i alla fall. Det här är utan tvekan Björns förkylning, och han satt ju med den på julafton så det kunde definitivt varit värre.

Från det ena till det andra; jag har upptäckt en bildtjänst; Unsplash*. Antagligen flera århundraden efter alla andra MEN upptäckt, icke desto mindre. Gratis bilder att använda precis som man vill. Hurra 🙂

 

 
*OBS ej sponsrat såklart

Apropå streptokocker och hosta

Här kommer en spinoff på vår havererande amning:

När jag berättade för mamma i måndags att jag fått antibiotika mot streptokocker så sa hon att Simons hosta, som han dragits med i flera månader nu, kanske också kunde bero på det och att jag skulle ringa läkaren.

Igår ringde jag alltså samma läkare som jag själv går hos, och hon sa bestämt att ja, det kan vara samma och hon måste träffa Simon. Vi fick en tid igår, kl 13:20 dvs mitt i middagsvilan, och han fick inte äta på 2 timmar före besöket.

Jag löste det så att Simon var på föris fram till 10:30, sen åt han lunch med mig och hann sova en timme innan jag fick väcka honom för att hinna i tid.

Väl på plats förstod han att något var i görningen och blev ängslig redan i hallen, så jag fick bära honom till väntrummet. Där fanns det leksaker, men när han råkade välta en kulram i golvet och det lät ganska högt så rasade humöret. Han tröttgrät och skulle sitta i famnen, och när Ruzena (läkaren) öppnade dörren i sin vita läkarrock blev det overload. Han försökte gömma sig bakom mina ben samtidigt som han grät hejdlöst.

Vi försökte distrahera med leksaker och papper och penna och sång, men han hade redan slagit in på sitt spår och var ohejdbar. Ruzena visade mig hur jag skulle hålla fast honom så att hon kunde titta i hans öron, och Simon var som en panikslagen kanin i min famn. Snoret rann i stadig fart, dreglet for och tårarna sprutade.

“Simon, älskling, det är ingen fara” försökte jag, men det är klart, den har han hört förr.

Anyway, det gick bra till slut. Han har en lätt öroninflammation som inte kräver behandling, men inget problem med halsen eller så. Med tanke på det, och på Simons upplösningstilltånd, så strök hon bodprovet ur agendan. Vi fick en luftrörsvidgande medicin som ska mildra hostan och hjälpa honom att sova lite mer ostört om natten.

När Simon förstod att hon inte skulle bråka med honom mer, strax innan vi skulle gå, så slappnade han av lite och började trevande släppa in henne. Hon fick ett leende, och så gav han henne pennan när hon bad om den. Ruzena charmades på fläcken ända ner i skorna, och de var “älskling” med varandra när vi gick därifrån.

Hur det går med vår amning?

Under mitt inlägg om vår havererande (ja, presens) amning fick jag tips från Cecilia och Nina om att det skulle kunna röra sig om kort tungband, och du vet ju hur det blir när man är desperat efter svar och lösningar på akuta problem, eller hur? Jag googlade, gick med i facebookgruppen, kollade bilder och läste om folks olika berättelser. Allt verkade stämma in på oss – eller i alla fall mer än hälften. Jag var övertygad om att min pojke har för kort tungband.

Jag skulle ju ringa amningsmottagningen för att få hjälp på den vägen, men de har högt tryck och lång väntetid sa de på telefonsvararen så jag ringde min husläkare istället.

Min husläkare har känt mig sedan jag var 12 år gammal. Hon är allergispecialist, så det är därför (jag är ju allergisk mot sånt som är gott och/eller gulligt). Hon beordrade mig att ringa en gammal kollega till henne på Alva Barnklinik, men det visade sig att han inte var tillgänglig så jag fick en tid i fredags hos hans kollega.

Kollegan i fråga, en något auktoritär herre, konstaterade att vår pojke definitivt inte har kort tungband. Jag frågade om det kunde vara svamp då, med tanke på att pojken fram till helt nyligen haft en rejäl mjölktunga. Han rådde mig att kontakta amningsmottagningen, och skrev ut svampmedicin till pojken och mig. Sen försökte han vara hjälpsam med att säga att det inte finns någon forskning som säger att amning är bättre än ersättning för barnet… vilket jag inte tror på. Amning är bättre av många anledningar, och jag säger det utan värdering. Det är upp till var och en att välja själv, och jag vill verkligen. För mig är amningen jätteviktig. Kan jag göra ens det minsta lilla för att minska risken att han ärver mina allergier så kommer jag att kämpa för det. Men om barnläkaren säger en sådan sak till mig, så kanske han inte kan se hur det ska kunna gå att lösa?

Jag kände mig ganska nedslagen efter det besöket, jag hade hoppats så intensivt på att ha hittat problemet så att vi kan börja göra något åt det. Jag ringde min läkare och berättade, och hon gav mig en tid hos henne på måndag – dvs igår.

Efter att ha uppdaterat henne om läget bad hon att få se mina bröst, så jag lyfte upp tröjan och flashade.

Hon tittade på mig, och så gjorde hon en Min. Hon såg ut som om jag just klämt en citronklyfta i ögat på henne när hon sa:.

“Det där gillar jag inte. Lisa, det där ser inte bra ut.” Sen fick jag gå tillbaka ut i väntrummet medan hon ringde några hemliga samtal, och när jag kom tillbaka in sa hon såhär:

“Lisa nu gör vi såhär att du får antibiotika mot streptokocker och en kräm mot svamp, utifall att vi har fel vilket jag hoppas att vi har. Hämta ut medicinen nu direkt när du åker hem, och börja inte amma igen förrän om 2 dagar, då borde det kännas lite bättre.”

Hon gjorde en paus, tittade på mig igen och sa att Lisa, vi löser det här.

Jag hoppas verkligen att vi löser det, för jag har inte så mycket driv kvar. Jag är rädd att mjölken ska sina när jag bara pumpar, men hur jag ska palla att amma igen imorgon vete fan.