”Bättre att riva av allting på en gång” mvh storhetsvansinnig förskoleförälder

Senaste veckan har känts som när vi varit på nån av våra fail-semestrar (ta Björnrike till exempel, eller varför inte resan till Italien? Den var grann också); en utdragen kamp punkterad av ljusglimtar, som när man håller upp ett hålat durkslag mot en lampa. Det kunde såklart varit värre – å andra sidan kan det ALLTID bli värre, men jag menar ändå att vi haft det bitvis bra.
Lördagsprommis med Simon, ljusglimt 1 – inte så snyggt med fastfrusna plastlock, men vackert ändå, så som is är.

Turné på akuten

Det började förra helgen. Precis på tolvslaget mellan lördag och söndag knuffade Adrian upp dörren till vårt sovrum och pratade om att han behövde kissa. Jag hörde på rösten att han inte var ok, så jag gick upp. Han hade feber, så jag gav honom ipren och hjälpte honom i säng. Han hade ont i magen, sa han. Det går över med medicinen, sa jag, och kramade honom.

”Gå nu mamma, jag lovar jag ska inte dö,” sa han sen.

Ibland fattar jag inte var han får sina infall ifrån, jag har liksom aldrig bett honom att lova att inte dö, men jag tackade förvirrat för löftet och drumlade i säng jag med.

Du vet när man ligger och slappnar av, och hjärnan först då fattar vad som precis har hänt. Gnistan av oro som pyrt sedan han väckt oss slog ut i en våg av kalla ilningar i kroppen; jag var klarvaken. Han lovade att inte dö. Hm. Magont, sa han. Feber. Var inte magen lite spänd? Det kändes inte bra, tack och lov för 1177 som är en räddare i såna här lägen:

Kontakta genast en vårdcentral eller jouröppen mottagning om barnet har ett eller flera av följande besvär:
– Barnet har både ont i magen och andra symtom. Hen kan till exempel ha feber, 

Jag läste inte längre än så, jag ringde dem istället. Medan jag satt i telefonkön gick jag in till Adrian igen. Klappade och kände, pratade och myste. När det blev min tur sa damen i andra änden att om det fortfarande gjorde ont imorgon skulle vi åka till närakuten. Om det blev värre skulle vi åka till akuten direkt.

Adrian var helt med på planen. Jag flyttade in mitt täcke och kudde till utdragssängen i hans rum, och naturligtvis, efter 40 min, sa han plötsligt:

”Aj. Mamma, det är värre.”

”Japp, då åker vi till läkaren nu.”

Han var superglad över det här, vilket äventyr det var att sitta och åka bil till Astrid Lindgrens barnakut kl 1 på natten! Jag hakade på; visst var det spännande. Dessutom var jag ändå glad att komma iväg, jag gör hellre en sån nattlig bilresa än sover dåligt hemma med en oro som liksom äter upp en inuti.

Väl där behövde vi inte vänta länge, och hon som tog emot oss pratade med Adrian och tryckte och kände, lyssnade och skrattade och tog tempen och rådfrågade en kollega. Sen fick vi åka hem, hon sa att det inte alls verkade akut, men att vi skulle till närakuten kl 08 för att prata med en läkare.

På söndag morgon kl 7:15 gick Björn upp och tog med sig Adrian till läkaren. Sen kom de hem igen med remiss till ultraljudsröntgen kl 09 på måndag morgon, för misstänkt blindtarmsinflammation. Jag var inställd på att inte få nån sömn alls söndag natt, Adrian var uppe på 40,9 graders feber och vem fan kan slappna av då, men febern la sig faktiskt. Björn tog med honom till röntgen, och sen till akuten igen för provsvar och bedömning, medan jag försökte jobba hemifrån och Simon var i skolan. Sen kom de hem igen, Adrian berättade stolt om undersökningen och att det inte alls var läskigt, trots att han varit så orolig.

Sen blev han frisk, bara sådär. ”Körtelmage”, som det kallas, är inte farligt. För formens skull följde några dagas vab, där vi hade ganska mysigt ändå.

Ljusglimt av pärlande av halsband samt skapandet av framtidens stora konstverk (tusch och tidningspapper).

Covid

I tisdags började jag känna mig trött i kroppen, och Björn klagade på halsont. I onsdags tog vi varsitt självtest hemma som sa att det var covid. Jag brukar inte bli särskilt sjuk, men den här gången var det inget tveksamt halvdant kanske-trams. SÅ farligt var det inte, men tillräckligt för att man hett ska önska att inte behöva ta hand om nån annan.

Jag mailade förskolan för att förklara läget. I onsdags släppte restriktionerna men förskolan har haft svårt med personal på grund av smittspridningen tidigare och det är bättre att hålla sig väl med dem. De vädjade, inte helt oväntat, att vi skulle ha kvar Adrian hemma veckan ut, för säkerhets skull.

Hurra! Frisk unge hemma med sjuka föräldrar! Framgångsrecept!!

Toalettpyssel, inspirerat av Instagram. Sjukt passande (he he heeeeeh). Ingen av pojkarna märkte det, dessvärre.

Magsjuka

I torsdags morse vaknade Simon med magsjuka.

”Jippi …” suckade Björn tyst, efter att Simon bett om en skål att kräkas i bredvid sängen, innan någon av oss ens ätit frukost.

”Äsch,” tyckte jag, ”bättre att vi river av allting nu, så är det gjort sen.”

Simon vände ut och in på sig själv fram till kl 14 i vanlig ordning – eller 14:30 blev det den här gången – medan jag rörde mig i triangel mellan hans säng, tvättstugan och köket, och Björn dribblade Adrian. Och sen var det nästan bra. Jag är inte säker på om det är så mycket värre att hålla på och ta hand om barnen när man själv är dålig – om man är kapabel att hålla sig upprätt, vill säga – för om man är i rörelse slipper man känna hur det står till i den egna kroppen, menar jag.

Så jag och Adrian gick ut. Adrian bockade av ett utbrott, sen tuggade vi grenar i grentuggen och sen skulle han åka pulka. Ännu ett utbrott, den här gången över att det inte fanns tillräckligt med snö, och sen jobbade han runt det med madrassen.

Ljusglimt.

Mensvärk

Jaaaaa varför inte, ”bättre att vi river av allting nu, så är det gjort sen” som nåt pucko sa förut. Mensvärk, vi möts igen. Jag är redan fullt krigsrustad.

Jag medger att jag hade en kämpig eftermiddag i torsdags.

Jobbet (ljusglimt)

Självklart flyter inte saker och ting bara vidare på jobbet. Just de här dagarna skulle lite avgörande saker hända, som jag med min utloggade hjärna först försökte lösa. Det gick ganska dåligt, så jag LA NER – fatta vidden av det; jag SLÄPPTE det – och skyfflade över allt till min chef. Då försökte min hjärna ge mig uselt samvete för detta (den lyckades få mig att börja kolla jobbannonser på Linkedin innan jag insåg vad som pågick), men en kort check med Göran* bara så var det ur världen. Jag är så tacksam för mitt alternativa perspektiv Göran, du anar inte.

Videomöte med barnläkaren

I fredags hade vi videomöte med barnläkaren som har hand om pojkarnas astma- och allergibehandling. Hon berättade glatt att just magont och körtelmage är väldigt vanligt hos barn med covid, de symtomen drabbar tydligen runt 70% av alla barn med konstaterad covid. Med tanke på att Simon hade ont i magen även fredag förmiddag så sa hon att han bör vara hemma även måndag för säkerhets skull; det är vanligt att magbesvären kommer följda av förkylningssymtom.

Wiiiii.

Sammanfattning

Det ENDA som här hänt är att vi fått covid i huset. That’s it.

Sen kan jag konstatera två saker om mig själv; det ena är att jag inte gjort några som helst framsteg sen i julas i att ha is i magen när Adrian har runt 41° feber. Det andra är att jag fortfarande … ”skäms” är ett lite starkt ord här men i brist på annat så får jag säga att jag skäms lite över att vara sjuk. Visst, jag släppte det den här gången och det är en seger, men det här med att inte bära min egen vikt, att orsaka belastning för andra, är tydligen fortfarande svårt. Jag måste träna på det … den här veckan var bra träning, jag borde vara sjuk på riktigt lite oftare. Det är ju vrickat att inte kunna låta sig själv vara sjuk från jobbet.

Jag är inte så stolt över det där sista. Det är den Duktiga Flickan som talar, och vi drar inte längre jämnt hon och jag. Apropå det, kolla på det här videoklippet jag hittade när jag sjukscrollade i veckan. Det ringar in så fint vad många kvinnor brottas med:


*Göran; det går inte att sammanfatta begreppet, men det handlar om att se på sig själv eller sin situation med andra ögon. Läs om Göran här, och jag rekommenderar dig starkt att tänka ut ditt eget alternativa perspektiv, för att slippa ramla i dina egna fotspår.

Vad händer när Mamma försvinner?

Varning för känslig text.

Vi har alla människor omkring oss som vi inte kan föreställa oss att vara utan. Vissa personer mer än andra. Det skiljer kanske inte det minsta i närhet eller kärlek, men det kan skilja i beroende.

Mamma blev sjuk

Min mamma hör definitivt till coronas riskgrupper på grund av astma, känsliga luftrör och en historik av fascinerande dåligt immunförsvar under sitt sista år på jobbet där de hade så mycket mögel att folk fick utslag i ansiktet. Och så är hon över 60 år.

Hon drog förstås på sig corona till slut, sannolikt på tunnelbanan men det går förstås inte att veta. Hon har inte coronatestat, men det vore märkligt om det var något annat säger vår husläkare. Lunginflammationen kom som ett brev på posten och under några dagar var det riktigt illa, sådär på gränsen till att åka in till akuten-illa.

Nu är det mycket bättre, vi får bara hoppas på att det inte blir något återfall.

Hursomhelst. Under de här dagarna har jag varit utom mig av oro. Kroppen reagerade med magont, förlorad matlust och stressryckningar i ögat igen – favorit i repris från i höstas. Och jag tänker såhär: är det möjligt att jag byggt mig själv på min mor i så hög grad att jag har en identitetskris att vänta den dagen jag förlorar henne? För den dagen kommer naturligtvis förr eller senare.

Jag hade säkert reagerat likadant om det hade varit min pappa eller min bror, men någonstans så väcktes ändå funderingen över hur hårt präglad jag egentligen är på just Mamma. Som kvinna, som mor själv, som partner. Hur mycket av det som är ”jag” har jag byggt med henne som mall … Vad händer, när mamma försvinner?

”Men du behöver inte oroa dig Lisa,” sa mamma när hon insåg att jag oroat mig så pass mycket, men … det säger hon alltid. Oavsett. Om hon så tappat känseln i halva kroppen, inte kan gå och håret fattat eld, så ska jag inte oroa mig så mycket.

Farmor

När jag var liten, jag var kanske 10-12 år, så fick vi i uppgift i skolan att intervjua en familjemedlem. Vi hade fått en lista med frågor, så jag ringde till farmor. Jag minns EN av frågorna:

”Vilken var den sorgligaste dagen i ditt liv?” läste jag innantill och kände, så fort jag sagt det, hur vattnet djupnade omkring mig.

”Jaa …” sa farmor, ”det var när mina föräldrar dog.”

Jag och min farmor hade en nära relation, men generationsklyftan mellan hennes och min var oerhört vid. Jag minns henne inte som en ängslig eller känslostyrd själ – till skillnad från mig då – men trots hennes striktare läggning så var ett av hennes sista ord ändå ett oroligt ”Mamma.”

dotter, mamma, farmor
Farmors porträtt, 2010

Mamma

Det är svårt att förbereda sig på en förlust, jag undrar om det ens går. Känslomässigt, alltså. Det gick ju inte att förbereda sig på att bli förälder heller, känslomässigt – och då var det en positiv händelse.

Jag funderar på om det gör någon skillnad om jag kan säga att min mamma ”har levt ett långt och lyckligt liv och blev över 90 år” eller om det är som nu, min mamma ”har precis börjat sitt liv som pensionär och skaffat hundvalp”. Kommer jag någonsin, genom den oundvikliga sorgen, kunna känna att det ändå blev bra – för henne, om inte annat?

Det här kommer jag förstås aldrig att få veta. Och hur det än blir när mamma försvinner så tjänar det kanske ingenting till att fundera på det nu, men det ligger i min natur att göra det ändå för den sorgen måste komma en dag.

Ju senare desto bättre.

när mamma försvinner
Mammas tavla, 2005.

Inte ens en vecka kvar och Adrian är sjuk

På söndag åker vi. Jag sa att vi skulle till Gran Canaria och det var väl inte HELT fel; vi ska till Teneriffa. Där har vi varit förut – dock inte på samma hotell – så det blir nog bra.

Adrian är sjuk

Som uppvärmning har Adrian blivit sådär febersjuk igen, och jag vabbar. Kul att man kan vabba som arbetslös, tack och lov. Jag får med andra ord ersättning för dessa dagar som arkiverar sig i mitt minne som grodägg, dvs hala och avskärmade från direktkontakt. Översättning: jag sover dåligt.

Eller jag sover inte alls dåligt, jag får bara inte sova så mycket. Pojken hostar så att min mor börjar prata om falsk krupp (naturligtvis ärftlig), och febern gör att han vaknar och uppskruvat ska ha både mjölk, padda och långpromenader. Mot slutet av första sjuknatten hade jag slut på idéer och ringde 1177, och de rådde mig att sätta honom att andas vid ett öppet fönster, eller kanske till och med gå ut en kvart.

”Ja, mamma, vi går ut! Vi behöver inte gå långt, vi kan leka i trädgården.”

”Ääähh … mhm … Vet du, jag tycker vi börjar med att du får sitta på bordet med täcket om dig och så öppnar vi fönstret jättemycket.”

Entusiasten Adrian hoppade upp ur sängen och skuttade upp på bordet, och sen satt han där en stund tills det blev tråkigt. Jag vet inte om det berodde på kylan eller fukten utifrån, men det hjälpte, och efter det blev det lugnt.

Vi håller andan

Dominoeffekten, även känd som förkylningsdomino, drabbar oss inte varje gång, TAITRÄTAITRÄFÖRHELVETE, så nu hoppas vi på ena eller andra av två saker:

  1. Simon, Björn och jag blir toksjuka IDAG – så vi hinner pigga på oss innan vi ska åka.
  2. Adrian piggar på sig tills vi ska åka och ingen annan blir sjuk.

Upprustning

Sjukdomsmässigt kan vi inte göra så mycket mer än att hoppas, men vad gäller övrig planering så har vi tänkt lite.

Simon är byggd som jag, dvs han smal. Han blir frusen. Så vi har lånat en våtdräkt till honom av en kompis, och skaffat honom cyklop och snorkel som han älskar (!!!). Saken är den att han inte velat doppa ansiktet på simlekis på hela hösten, men så sa Björns polare (som lånar ut sin dotters våtdräkt) åt oss att köpa bra grejer från början. Vi har ju redan testat med simglasögon från typ Stadium eller nåt och det var ingen riktig hit, så nu köpte vi ”riktiga” grejer på ett ställe i stan som säljer dykutrustning. Hela senaste lektionen var Simon under vattnet. Kors i taket, verkligen.

Jag själv blir, i egenskap av stillastående sparsamt vadderad förälder, väldigt fort väldigt kall i vattnet jag med, så idag är planen att ta med Adrian, som visar tillförlitliga tecken på förbättring (TAITRÄÄÄÄ), till en dykbutik i stan och skaffa en våtdräkt till mig med. Hurra!

Jobbar på min intuition som mor; framstegsrapport

Jag har fått anledning(ar) att fundera på det här med intuition på sistone; högkänsliga ska tydligen vara bra på sånt. Jag suger på det. Varför?

Jag har aldrig varit bra på att lyssna på min intuition. Man har väl känt av den – det har väl de flesta – många gånger, men sen liksom på räls ignorerat den vilket kostat. Särskilt den där frågan på matteprovet i 9an, men det är en annan historia.

Så, nu har jag tänkt att jag ska försöka lyssna mer på mig själv. Det går sådär, men bättre än förut. Några gånger kan jag till och med peka på:

När Simon fick feber

När vi skulle till landet för några veckor sen, så stod jag i badrummet och skulle plocka ihop barnens necessär. Jag tog upp barnflaskan med ipren, tittade på den, kände att det var mindre än hälften kvar och valde att packa ner den oöppnade istället. Så slipper jag oroa mig för att medicinen inte ska räcka när Simon får feber.

Simon fick mycket riktigt feber första kvällen på landet. Jag måste alltså ha känt av att det var nåt på gång hos honom dagen innan han blev sjuk.

När Adrian trillade i

Jag fotade pojkarna på bryggan en kväll. De trillar i princip aldrig i vattnet; Adrian fick hjälp av Simon en gång, men annars har det varit ont om missöden. Just den här kvällen tittade jag på dem, där de höll på med sina håvar och sjögräset, och satte fingret på videoknappen – men tvekade. Nej, om jag filmar när Adrian trillar i så blir jag den där föräldern som filmar istället för att hjälpa sitt barn. Vet dessutom inte om han trillar i nu eller om en liten stund, kommer antagligen sluta filma precis innan som vanligt.

intuition

12 sekunder senare trillade Adrian i. När jag tittade bort. Inte en enda fiber i min kropp var förvånad, utom det att jag hade hört den där tanken, och inte bara känt den. En del av mig ångrar att jag inte filmade.

Det är inte lätt att lyssna inåt, och för nån (dvs mig) som inte lyssnar så mycket utan mest bara känner massa saker hela tiden så vill jag dunka mig själv i ryggen och kalla detta för framsteg ändå. Med lite mer träning så kommer jag ha på film nästa gång Adrian (självförvållat) badar ofrivilligt.

Ibland är det bara tungt

Det är ganska jobbigt att vara vaken. Jag vill bara sova, och vara ifred. Jag vet att barnen känner det, framför allt Simon, men jag vet inte att det finns så mycket att göra åt det. Ibland mår inte alla bra, helt enkelt.

Björn läser sagorna på kvällen, för min röst bär inte och jag bara hostar. När jag drar mig undan så vill pojkarna ofta följa efter.

”Låt mamma vara. Hon behöver vila,” säger Björn.

”Varför det? Addå?” svarar pojkarna och Björn säger att mamma inte mår så bra. Mamma hostar. Mamma är lite sjuk.

”Ska hon kräkas?” undrar de – såklart att de gör, efter den här våren har de kopplat ihop sjukdom och kräkas som en och samma sak.

Björn försäkrar att det inte är så farligt, och de accepterar. Jag får vara själv en stund.

Stress

Jag är egentligen för trött för att ens skriva ordet, men att klä känslor i ord är inte sällan en bit på vägen mot andra sidan av dem, så …

Stress. Så laddat, så slitet, så litet ord för så mycket.

Det har varit mycket

Jo, det har det. Ännu ett intensivt läsår är till ända. Det var ganska jobbigt på slutet med att hinna få ihop examensarbetet i tid. Det var störigt med ett företag som inte kunde ta en hint (”vi hinner inte”). Plötsligt skulle tillgången till de program vi använder i skolan stängas bara några dagar efter examen (förra året hade vi nästan 2 veckor på oss), och att hinna få klart de projekt som blivit liggande – för att kunna ha dem i portfolion* så att jag kan börja söka jobb – blev bråttom.

Samtidigt lyfte förskolan upp våra ögon för hur jobbigt Simon verkar ha det**. Oron steg och jag var disträ när jag körde ner mot Skåne förra veckan. Sen var vi där i 4 dagar (utan Björn som sagt) där nätterna blev ganska oroliga, sen resan hem, och då blev jag förkyld så jag gick på ipren hela vägen, när vi kom hem var Björn dålig och ur spel, och sen rivstart med Adrians potträning*** dagen efter hemkomst. I och med det så är Adrian hemma med mig om dagarna medan Simon är på förskolan.

Jag vill bara vara ifred

I vanliga fall när jag behöver vara ifred så får jag dåligt samvete. Inte för att jag borde det, men jag tror det går på slentrian. Hjärnan blir trött och slår in på trygga gamla välkända upptrampade stigar, vilket i mitt fall ofta innebär dåligt samvete och katastroftankar av typen vakenmardröm och annat trevligt.

Nu är jag tröttledsen. Jag orkar liksom inte bli arg, jag har svårt att frontalmöta barnen i konflikter, jag drar mig undan så fort jag kan. Framför allt så orkar jag inte ha dåligt samvete. Det hjälper inte att förkylningen som satte sig i luftrören får mig att torrhosta på repeat hela nätterna så att jag knappt sover alls, känns det som.

Det är mycket nu

Det händer inte mer runt mig nu än att Adrian ska bli torr, och det går ganska bra tror jag. Vi har det lugnt och mysigt om dagarna. Efter lunch sover han, sen är det mellis och sen kommer Björn hem.

Det händer däremot en hel del inuti mig. Det är som att sitta och eftersvettas efter ett träningspass, bara det att det är stressen som ligger kvar. Jag tankar energi när jag får vara själv och det har inte blivit mycket av det på sistone alls – att sova eller slötitta på en serie en timme innan läggdags räknas inte.

Jag vill bara vara ifred. Inte ha barn i ansiktet hela tiden, slippa hantera så mycket skrik, slippa dividera/diskutera/dribbla små miniversioner av mig själv och så vidare et j’en passe.

Jag behöver andas. En veckas lugn och ro och inga barn hemma på dagarna, det är vad jag skulle vilja. Men jag vill också att Adrian ska bli torr snart. Vi har redan kommit ganska långt i träningen så jag vill verkligen inte avbryta den nu och skicka tillbaka honom på förskolan i blöjor igen, för det är alternativet.

Vidare så är Björn som sagt dålig (det är ingen fara) så även om han kan jobba (vilket han ibland inte kan) så har vi fått ställa in resan till Turkiet denna vecka. Jag orkar inte med att vara besviken eller ens tycka det är synd. Jag är snarare glad, för jag känner inte att jag egentligen orkar med en semestervecka.

Sååå … den där semesterveckan i Turkiet får vi skjuta framför oss ett tag till, tack och lov. Blir jag bara tillräckligt frisk för att få sova nån gång så blir allt bra igen.

Känner mig inte så världsbäst, men ibland är det bara tungt, du vet.

himlen i min famn

*portfolio = kreativt CV, arbetsbok.

**mer om hur Simon har det kommer framöver

***mer om Adrians potträning kommer framöver

Man kanske skulle vara lite mer försiktig med vad man önskar sig

Ibland tänker jag att det kanske ligger nånting i min kollegas frekventa ”Lisa, det här kanske är Universums sätt att försöka säga nåt till dig”.

Typ karma.

Jag skrev om hur jag nått en vändpunkt i tillvaron i fredags, om hur jag blivit en del av inventarierna i huset och att förändring måste ske. Detta sattes som sista punkter i min handlingsplan:

  • Jag ska ta Björns plats i gästrummet på helgnätterna.
  • Jag ska försöka låta Björn ta mer ansvar för barnen.

Det där sista blir svårt, för i egenskap av föräldraledig är jag ju så van vid att hålla koll på tider, rutiner, planering, kläder, tvätt och matdags att jag gör det inte bara av farten, utan också i ren självbevarelsedrift. 

Fredags natt

I fredags kväll somnade jag i gästrummet, efter 2 timmars huvudvärk och under orolig bebisabstinens, bara för att vakna 3 timmar senare av Adrians undergångsvrål. Hårt knuten som man är till sin spädis så var jag på benen och halvvägs till badrummet, där skriken kom ifrån, innan jag fattade vad som hände. 2 timmar därpå var jag uppe och vandrade igen, av samma anledning. Adrian brukar inte skrika om nätterna, jag fattade inte vad som pågick liksom.

På morgonen, allt annat än utvilad, gick jag upp med Simon som vanligt. Jag gav honom frukost innan jag gick tillbaka upp för att hämta Adrian. När jag smög in i sovrummet var jag nära att snubbla över liggdelen till syskonvagnen på golvet. I den låg Adrian och sov. Björn berättade om vår mest livade natt någonsin; Adrian hade varit vaken mellan kl 02-05, och under den tiden hade hans far försökt med allt han hade innan han gav upp och gick ut på promenad. Barnvagnspromenad kl 04. Aldrig hänt.

Lördags natt

Igår morse vaknade jag kl 04:30, igen. Allt var tyst och lugnt, jag funderade på vad sjutton jag var vaken för, tills jag kom på att det var för att jag måste kräkas.

Fan.

Jag trippade iväg till badrummet där magsjukan hanterade mig förvånansvärt brutalt, och efter det var det magont, illamående, frossa, feber, oförmåga till upprätt läge och eländigt ont i precis hela kroppen, precis hela dagen.

Var försiktig med vad du önskar dig

Jag låg i vårt sovrum, utan ork att vare sig äta, dricka eller titta på film, och lyssnade på hur dagen förflöt på nedervåningen med Björn vid ratten.

Simon gnällde och grinade och ville massa saker. Björn förstod inte. Simon bröt ihop. Björn lyckades urskilja ”bäbbä” i Linus-på-linjenrappakaljan som forsade ur pojken.

”Vill du ha äpple, Simon?”

”JAAA-A!”

Simon fick äpple, det blev tyst, sen ville han ha mer och då först tittade Björn på klockan. Lunchdags.

Flera gånger var jag på väg att lägga mig i, för att bara hjälpa lite på traven du vet, typ ”det är lika bra att ge honom mat direkt om han är hungrig”, men jag orkade inte ropa.

Jag tvingades vara tyst, Björn gjorde sina misstag på sin egen tid precis som jag själv tyckt att han skulle, och… Det gick jättebra. Såklart.

Min hjälte.

Det är bara när man är sjuk som man är pepp

Jag har fortfarande nackspärr, och det är inte bättre än. Det råder delade meningar om huruvida man kan klassa det som att vara sjuk, men eftersom man begränsas något alldeles makalöst i sin vardag och det är asjobbigt och man blir på dåligt humör så är det minst sagt besläktat.

I övrigt mår jag som vanligt, och det slog mig igår när jag sedan länge gett upp aktiviteter såsom att hänga tvätt, plocka ur diskmaskinen, nysa och annat skoj att det bara är när jag får det här plötsliga fönstret av ”jag vet inte vad jag ska/kan göra nu” som jag känner mig inspirerad, peppad, att ta tag i det där som aldrig annars blir gjort.

Du vet. Bygga den där ramen för framtida skoförvaring i hallen som jag redan har ritat, konstruerat, byggt och satt upp – i mitt huvud. Organisera förvaringen under trappan. Sätta upp rullgardiner i Simons rum och arbetsrummet. Flytta persiennen i köket till rätt fönster. Ateljén*. Vattna blommorna**. Det är som om hjärnan tror att man plötsligt fått semester från vardagen.

Man blir bara frustrerad av sånt tänk; att vara tillfälligt handikappad i nacken tillåter egentligen bara soff-/sängläge med varm vetekudde och tigerbalsam. Och varm choklad. All form av kreativitet som inte utspelar sig på datorn är bara plågsamt, och förmodligen dumt.

Jag ska till läkaren med Simons hosta, så jag får väl passa på att fråga vad som hjälper bäst. Kanske en sån där stödkrage så man inte överanstränger nacken? Gipsvagga? Inläggning på viloanstalt? Eller nej! Jag vet! Björn vassar (Vård Av Sambo)! Såklart. Jag messar honom.

 


*Mitt arbetsrum som ska rensas, städas, organiseras, fyllas med hyllor/möbler/förvaring.

**Vi har bara blommor som tål att vara utan vatten i en månad i sträck.

Sjukdomsvolley

Nyårsafton var precis lagom. Vi packade ihop oss allihop och åkte till Björns bonussyster Joanna & Ron. Jessica och PerOve var också där (Joannas syster), samt Joannas barndomskompis och hennes sambo från Irland. Större delen av kvällen fördes därför på engelska, vilket var en kul krydda till ett redan mysigt gäng.

Simon höll låda som vanligt. Han var mer reserverad än han varit förr, men efter inte särskilt lång tid började han röra sig fritt och mot slutet när vi skulle åka hem så delade han frikostigt ut kramar på löpande band. Han satt till och med i famnen på irländaren med den starka rösten.

Klockan var strax före 22 när vi lämnade dem, jag är fortfarande förvånad att Simon höll sig pigg och på gott humör hela kvällen.

När vi satte oss i bilen mådde jag fortfarande kanon, om än trött, men la märke till att halsmandeln ömmade på utsidan. När vi var nästan hemma hade jag sjukdomsont i hela kroppen och på 12-slaget mådde jag så kasst att det kändes som om jag hade en omöjlig natt framför mig.

Idag är det lite bättre. Björn har tagit en föräldradag och varit hemma med oss, och jag har sjukanmält mig. Imorgon kommer han antagligen jobba halvdag och hämta Simon på föris (vi ringde och kollade om vi kunde komma ändå, även fast vi inte anmält) efter lunch. Allt jag behöver göra är att se till att han kommer dit till 9 ungefär.

På nyårsafton var det 10 grader varmt och regn, nu är det -2 och lite snö. Jag mår SKIT. Jag är yr och har ett mysigt konstant tjut i öronen. Men, men… jag är jätteglad att jag hann fira nyår i alla fall. Det här är utan tvekan Björns förkylning, och han satt ju med den på julafton så det kunde definitivt varit värre.

Från det ena till det andra; jag har upptäckt en bildtjänst; Unsplash*. Antagligen flera århundraden efter alla andra MEN upptäckt, icke desto mindre. Gratis bilder att använda precis som man vill. Hurra 🙂

 

 
*OBS ej sponsrat såklart