Senaste veckan har känts som när vi varit på nån av våra fail-semestrar (ta Björnrike till exempel, eller varför inte resan till Italien? Den var grann också); en utdragen kamp punkterad av ljusglimtar, som när man håller upp ett hålat durkslag mot en lampa. Det kunde såklart varit värre – å andra sidan kan det ALLTID bli värre, men jag menar ändå att vi haft det bitvis bra.
Turné på akuten
Det började förra helgen. Precis på tolvslaget mellan lördag och söndag knuffade Adrian upp dörren till vårt sovrum och pratade om att han behövde kissa. Jag hörde på rösten att han inte var ok, så jag gick upp. Han hade feber, så jag gav honom ipren och hjälpte honom i säng. Han hade ont i magen, sa han. Det går över med medicinen, sa jag, och kramade honom.
”Gå nu mamma, jag lovar jag ska inte dö,” sa han sen.
Ibland fattar jag inte var han får sina infall ifrån, jag har liksom aldrig bett honom att lova att inte dö, men jag tackade förvirrat för löftet och drumlade i säng jag med.
Du vet när man ligger och slappnar av, och hjärnan först då fattar vad som precis har hänt. Gnistan av oro som pyrt sedan han väckt oss slog ut i en våg av kalla ilningar i kroppen; jag var klarvaken. Han lovade att inte dö. Hm. Magont, sa han. Feber. Var inte magen lite spänd? Det kändes inte bra, tack och lov för 1177 som är en räddare i såna här lägen:
Kontakta genast en vårdcentral eller jouröppen mottagning om barnet har ett eller flera av följande besvär:
– Barnet har både ont i magen och andra symtom. Hen kan till exempel ha feber,
Jag läste inte längre än så, jag ringde dem istället. Medan jag satt i telefonkön gick jag in till Adrian igen. Klappade och kände, pratade och myste. När det blev min tur sa damen i andra änden att om det fortfarande gjorde ont imorgon skulle vi åka till närakuten. Om det blev värre skulle vi åka till akuten direkt.
Adrian var helt med på planen. Jag flyttade in mitt täcke och kudde till utdragssängen i hans rum, och naturligtvis, efter 40 min, sa han plötsligt:
”Aj. Mamma, det är värre.”
”Japp, då åker vi till läkaren nu.”
Han var superglad över det här, vilket äventyr det var att sitta och åka bil till Astrid Lindgrens barnakut kl 1 på natten! Jag hakade på; visst var det spännande. Dessutom var jag ändå glad att komma iväg, jag gör hellre en sån nattlig bilresa än sover dåligt hemma med en oro som liksom äter upp en inuti.
Väl där behövde vi inte vänta länge, och hon som tog emot oss pratade med Adrian och tryckte och kände, lyssnade och skrattade och tog tempen och rådfrågade en kollega. Sen fick vi åka hem, hon sa att det inte alls verkade akut, men att vi skulle till närakuten kl 08 för att prata med en läkare.
På söndag morgon kl 7:15 gick Björn upp och tog med sig Adrian till läkaren. Sen kom de hem igen med remiss till ultraljudsröntgen kl 09 på måndag morgon, för misstänkt blindtarmsinflammation. Jag var inställd på att inte få nån sömn alls söndag natt, Adrian var uppe på 40,9 graders feber och vem fan kan slappna av då, men febern la sig faktiskt. Björn tog med honom till röntgen, och sen till akuten igen för provsvar och bedömning, medan jag försökte jobba hemifrån och Simon var i skolan. Sen kom de hem igen, Adrian berättade stolt om undersökningen och att det inte alls var läskigt, trots att han varit så orolig.
Sen blev han frisk, bara sådär. ”Körtelmage”, som det kallas, är inte farligt. För formens skull följde några dagas vab, där vi hade ganska mysigt ändå.
Covid
I tisdags började jag känna mig trött i kroppen, och Björn klagade på halsont. I onsdags tog vi varsitt självtest hemma som sa att det var covid. Jag brukar inte bli särskilt sjuk, men den här gången var det inget tveksamt halvdant kanske-trams. SÅ farligt var det inte, men tillräckligt för att man hett ska önska att inte behöva ta hand om nån annan.
Jag mailade förskolan för att förklara läget. I onsdags släppte restriktionerna men förskolan har haft svårt med personal på grund av smittspridningen tidigare och det är bättre att hålla sig väl med dem. De vädjade, inte helt oväntat, att vi skulle ha kvar Adrian hemma veckan ut, för säkerhets skull.
Hurra! Frisk unge hemma med sjuka föräldrar! Framgångsrecept!!
Magsjuka
I torsdags morse vaknade Simon med magsjuka.
”Jippi …” suckade Björn tyst, efter att Simon bett om en skål att kräkas i bredvid sängen, innan någon av oss ens ätit frukost.
”Äsch,” tyckte jag, ”bättre att vi river av allting nu, så är det gjort sen.”
Simon vände ut och in på sig själv fram till kl 14 i vanlig ordning – eller 14:30 blev det den här gången – medan jag rörde mig i triangel mellan hans säng, tvättstugan och köket, och Björn dribblade Adrian. Och sen var det nästan bra. Jag är inte säker på om det är så mycket värre att hålla på och ta hand om barnen när man själv är dålig – om man är kapabel att hålla sig upprätt, vill säga – för om man är i rörelse slipper man känna hur det står till i den egna kroppen, menar jag.
Så jag och Adrian gick ut. Adrian bockade av ett utbrott, sen tuggade vi grenar i grentuggen och sen skulle han åka pulka. Ännu ett utbrott, den här gången över att det inte fanns tillräckligt med snö, och sen jobbade han runt det med madrassen.
Mensvärk
Jaaaaa varför inte, ”bättre att vi river av allting nu, så är det gjort sen” som nåt pucko sa förut. Mensvärk, vi möts igen. Jag är redan fullt krigsrustad.
Jag medger att jag hade en kämpig eftermiddag i torsdags.
Jobbet (ljusglimt)
Självklart flyter inte saker och ting bara vidare på jobbet. Just de här dagarna skulle lite avgörande saker hända, som jag med min utloggade hjärna först försökte lösa. Det gick ganska dåligt, så jag LA NER – fatta vidden av det; jag SLÄPPTE det – och skyfflade över allt till min chef. Då försökte min hjärna ge mig uselt samvete för detta (den lyckades få mig att börja kolla jobbannonser på Linkedin innan jag insåg vad som pågick), men en kort check med Göran* bara så var det ur världen. Jag är så tacksam för mitt alternativa perspektiv Göran, du anar inte.
Videomöte med barnläkaren
I fredags hade vi videomöte med barnläkaren som har hand om pojkarnas astma- och allergibehandling. Hon berättade glatt att just magont och körtelmage är väldigt vanligt hos barn med covid, de symtomen drabbar tydligen runt 70% av alla barn med konstaterad covid. Med tanke på att Simon hade ont i magen även fredag förmiddag så sa hon att han bör vara hemma även måndag för säkerhets skull; det är vanligt att magbesvären kommer följda av förkylningssymtom.
Wiiiii.
Sammanfattning
Det ENDA som här hänt är att vi fått covid i huset. That’s it.
Sen kan jag konstatera två saker om mig själv; det ena är att jag inte gjort några som helst framsteg sen i julas i att ha is i magen när Adrian har runt 41° feber. Det andra är att jag fortfarande … ”skäms” är ett lite starkt ord här men i brist på annat så får jag säga att jag skäms lite över att vara sjuk. Visst, jag släppte det den här gången och det är en seger, men det här med att inte bära min egen vikt, att orsaka belastning för andra, är tydligen fortfarande svårt. Jag måste träna på det … den här veckan var bra träning, jag borde vara sjuk på riktigt lite oftare. Det är ju vrickat att inte kunna låta sig själv vara sjuk från jobbet.
Jag är inte så stolt över det där sista. Det är den Duktiga Flickan som talar, och vi drar inte längre jämnt hon och jag. Apropå det, kolla på det här videoklippet jag hittade när jag sjukscrollade i veckan. Det ringar in så fint vad många kvinnor brottas med:
*Göran; det går inte att sammanfatta begreppet, men det handlar om att se på sig själv eller sin situation med andra ögon. Läs om Göran här, och jag rekommenderar dig starkt att tänka ut ditt eget alternativa perspektiv, för att slippa ramla i dina egna fotspår.
