Det gäller att hitta sin ljusglimt i tillvaron

Spännande tider

Det är spännande tider, må jag säga. Eller har vi redan avhandlat det, typ tusen gånger? Spännande tider, verkligen, när utflykten till stora coop blir en ljusglimt. Det här med att jobba hemma, stanna hemma, undvika folksamlingar och allt vad det är leder förstås till omvärdering av det man faktiskt kan göra. Som att handla.

Nu är Björn och jag krassliga, men innan det hände så var Adrian med mig och handlade efter dansen, och vi höll på att inte komma därifrån för att ubåten var så himla spännande.

ljusglimt på coop

Årets första och enda pulkaåk

Annan ljusglimt var härom dagen när jag var hemma med Adrian, eftersom det inte fanns någon personal alls på hans avdelning på förskolan, och det hade snöat under natten.

”SNÖÖÖ!!” tjoade jag och, när han inte ville följa med ut direkt, hotade med att det redan höll på att smälta.

Vi tog med oss pulkan och åkte ett åk i slänten här i närheten. Det gled som förväntat på den tunna flygiga nysnön, som knappt fäst vid det fortfarande gröna gräset, dvs dåligt. Så vi gick en prommis med pulkan på släp, och jag som inte varit ute på ett par dagar tyckte det var oerhört trevligt.

ljusglimt 2020

Av någon anledning blev Adrian plötsligt sur på mig och gick runt och tjurade i säkert 30 minuter utan förklaring, men sen blev vi lika oförklarligt sams igen och när vi kom hem fick han syn på leksaksskidorna i garaget. Medan det sista av nattens snö sakta smälte bort inför våra ögon kämpade min lille trotsåring tappert med spänna-på-skidorna tills det var dags att äta lunch.

ljusglimt

Permitterad

Också en ljusglimt, faktiskt. Jag har blivit permitterad från jobbet på 40 %, dvs jag går ner till att jobba 60 % med en lönesänkning på 6 %. Det är i och för sig nästan fullt strålkastarljus snarare än en ljusglimt. Här har jag gått runt ett tag och funderat på om jag i egenskap av småbarnsförälder borde gå ner till 80 %, så som jag har rätt att göra, och så ger man mig 60 % istället utan särskilt stor lönesänkning alls. Extra bra är det för att det naturligtvis är på jobbets initiativ; det som tagit emot på 80 %-fronten är just att jag är nyanställd på 100 % och det kändes så dumt att direkt gå ner på 80 %.

Å, men vad ska jag GÖRA med all denna TID? Äsch, jag tänkte ett tag att här har jag min chans att se ikapp alla säsonger av Game of Thrones (som jag sparat), men det blir nog snarare självstudier i kombination med diverse syprojekt. Om nu barnen får fortsätta komma till förskolan, vill säga. Man vet ju aldrig. Spännande tider, som sagt.

Äntligen får vi åka pulka!

För några veckor sen berättade jag om Simons pulkateknik, som gick ut på att nån annan åkte i pulkan och han sprang efter. Det var väl inte riktigt vad vi hade hoppats på inför den här vintern, men lät det vara – vad ska man annars göra. Det viktiga i sammanhanget är bara att han lär sig att ha kul i snön.

Äntligen

Nu har det släppt. För 2 eller 3 helger sen så blev snön tillräckligt djup för att man skulle kunna åka pulka på den igen. Ingen blev gladare än jag, så jag drog med mig familjen ut till pulkabacken, med inställningen att få stå still och långsamt frysa fast medan Simon flyttade runt i olika snöhögar och åt snö, men att kanske kunna åka lite själv med Adrian.

Jag drog Simon i pulkan, och när vi kom upp för den lilla backen alldeles runt hörnet så sa Simon:

”Mamma jag vill åka ner där med dig,” och pekade nedför backen.

”Vill du? Ok!” sa jag och försökte hålla min interna explosion av entusiasm i schack medan jag bökade ner mig själv bakom Simon i pulkan.

”Är du beredd?” frågade jag, för att kolla att han inte skulle ångra sig och bli ledsen.

”Ja,” sa han, leende från örsnibb till örsnibb.

Mera!

Han skrek av skratt på vägen ner, kastade sig ur pulkan och skrek ”en gång till” innan vi ens hunnit stanna helt. Jag fattade ingenting, men drog glatt upp honom för backen ganska många gånger till innan han sa:

”Mamma, jag vill åka lång backe. Bättre där,” och pekade mot den stora ”riktiga” pulkabacken längre bort.

Det syns inte så bra på bilden, men den är ganska lång. Förr om åren fanns det en skidlift här, men den har flyttats.

Helgaktivitet

Varje dag, varje helg sedan dess så har vi åkt pulka och kälke med barnen. Efter en halvtimme ungefär tar vi fikapaus och äter banan i backen. Simon vågar åka själv på pulkan också, men föredrar mest att åka med nån av oss.

kälke och pulka

Vi tänker att även om vi inte anser att ungarna behöver hjälm när de åker pulka med oss, eftersom det är under så väldigt kontrollerade former, så anser vi att de alltid ska ha det när de åker för då kommer det aldrig bli nån diskussion.

Det svåra med det är som vanligt inte att få barnen att acceptera eller gå med på det ena eller andra, utan att VI ska vänja oss. Helgen som var hade vi tex glömt hjälmarna på föris…

Så vaddå, du kan prata egentligen?

Det har ju kommit massa snö här igen, alltså ännu mer, så jag tog med mig Simon och kälken till pulkabacken runt hörnet igår förmiddag.

Vi, eller vi och vi, JAG knatade upp för backen, VI åkte ner tillsammans. Helvete vad tung en 11-kilos kan vara i  andra änden av ett snowracersnöre. Upp och ner, upp och ner, över gångvägen och så upp och ner i minibacken mitt emot.

Vid sidan av spåren stod en ensam övergiven lastbil, hälften så stor som Simon, och den upptäckte han naturligtvis och sedan var det färdigåkt. Inget slår hjulförsedda saker, det spelar ingen roll hur högt upp i backen mamma drar dem.

Han höll på där och brottades med den i snön, medan jag tittade på från kälken och hoppades att åkintresset skulle återvända.

Han pratade och pratade på sitt eget språk hela tiden, som vanligt. Senaste dagarna låter det ruskigt likt kinesiska, sådär så att man nästan blir fundersam. Så jag satt där och funderade på det, tills jag upptäckte att han övergått till att prata med mig.

”Vad sa du, Simon?”

”Simon sitta här, mamma.”

Va… Va?! Pratar han…?! Han pekade på lastbilsflaket. Jag gick fram till honom.

”Vill du sitta där?”

”Imo itta ä, mamma. Dä. Dä!”

Ja. Javisst. Ok.

”Så du kan prata nu, Simon?”

”Ja-a.”

Coolt.

På kvällen gick vi en kortis till affären för att hämta paket, och jag kan inte låta bli att tjata om hur vackert det är med snö.

Våra snötäckta lyktor.

Och så rabatten med den enda utejulbelysningen vi lyckades få upp i tid – vi har även en isbjörn men den saknar eluttag. Nästa år däremot…

Älskar snö.

God morgon, Januari

Med Simon i min famn betraktade vi tillsammans vad som hänt utomhus under natten.

”Fantastiskt, eller hur Simon? Massa snö…!”

”Ja-a.”

Simon älskar att vara ute. Han älskar snö, och sin pulka, och snowracern. Jag älskar också snö, jag blir glad av det. Jag blir mindre glad av vad det innebär i praktiken när man ska leverera någon på förskolan – och inte om fyra timmar då, när bilen är framskottad, utan inom en lite snarare framtid… men man kan inte vara arg på snön för det.

Jag tänkte först att vi skulle ta vagnen,

men kom på bättre tankar. Det tog inte mer än 20 min att komma iväg, räknat från när jag gick ut ur huset första vändan med Simon på armen. Bilen mosade sig ut från grusgången, plöjde genom snön upp till stora (större) vägen där andra bilar redan plattat den.

Jag älskar snö. Jamen faktiskt, på riktigt. Kolla bara, är inte det här gulligt?

Och visst vill man bara slänga sig i buskarna och krama dem när de är så fina?

Kanske behöver saker klargöras:

  1. Jag är inte ironisk.
  2. Jag försökte inte krama buskarna. Inte den här gången.
  3. Vagnen är borstad nu och står i garaget.

När vi kom till föris var de inne, utan troliga planer på att gå ut. Alltså, besvikelsen…! Hade jag inte fortfarande varit sjuk så hade jag tagit med Simon hem igen. Fast om jag inte fortfarande hade varit sjuk så skulle vi inte ha åkt till föris från början. Egentligen borde jag vila och sova nu, men jag har ont i huvet och eftersom vår varmvattenberedare gick sönder (?) igår så håller jag på och kollar felmeddelanden på uppdrag från Björn som sitter i möte på jobbet och tjuvmessar mig.

Snökaoset vid årets första snö

”Vi måste sopa trappan innan det blir farligt att gå där”, sa Björn imorse när han gick upp.

Det har snöat i 2-3 dagar nu och vår trätrappa ner mot gångvägen har låga steg. Det behövs inte så mycket snö innan stegen försvinner och det blir backe av dem. Sen när snön smälter blir det blankis och livsfarligt att gå där.

Igår lämnade jag Simon på föris med vagnen, vi tog bussen dit men jag fick gå hem och det var tamejfan 45 graders uppförsbacke hela vägen. Vagnen bara spårade i snön och jag fick skjuta den halvt på tvären för att den inte skulle dra i diket/in i buskarna/ut i gatan/åt helvete – ingen vet varför, framhjulen hade inte låst sig, och jag var både svettig och astmatisk när jag äntligen kunde häva mig själv, Tvåan och vagnen uppför trätrappan hemma.

off-pist-med-barnvagnen

Vi tog bilen när vi hämtade honom på eftermiddagen.

När jag satt och åt frulle med Simon imorse kom ett meddelande från Björn:

hellre-an-vagnen

Då hade jag fortfarande inte förstått hur mycket snö som faktiskt kommit. Den insikten trängde sig på när beslutet att ta bilen var fattat, alla var påklädda, Tvåan väntade inne medan jag skulle bära Simon till bilen. Jag har bra vinterstövlar, men de bara försvann i snön.

vagen-till-bilen

Simon älskar att vara ute. Han älskar regn, vattenpölar, vatten i alla former faktiskt, sand, lera, jord, gräs, lövhögar, skogen, snö – allt. Men när jag ställde honom vid bilen i snö upp till midjan, och han valde att falla raklång framåt som första åtgärd, då var det tydligen inte lika kul. Jag flyttade honom till snett framför bilen och där stod han, utan minsta ansats att gå sin väg, och småklagade medan jag sopade bilen. Det tog 15 min att få fram den och installera bägge barnen.

forsta-snon-2016

Vi var på föris 50 min senare än vanligt, men vad gör det. Jag vet inte hur många gånger jag talade om för Simon att det var tur att vi inte hade någon tid att passa.

Väl hemma igen ringde jag Björn eftersom jag inte hittade snöskoveln, varpå han passade på att tala om att jag i alla fall inte behövde sopa trappan, för det hade han gjort innan han gick på morgonen.

”Jaha, gjorde du? Äm… det syns inte”, sa jag och skickade en bild på sagda trapp.

jag-sopade-trappan-i-morse

Sedan skottades det snö till förbannelse i 20 min innan jag tyckte att det fick räcka; det slutade ju inte snöa så efter ett tag börjar man undra om det tjänar nånting till att göra mer än absolut nödvändigt.

skotta-sno-i-november

Och sen hände detta (det är alltså foton på vår paviljong vi satte upp i somras, tagna inifrån köket):

paviljongtak-pa-vintern

Om någon ställer sig frågande till hur illa det är ställt med vår kära paviljong, så kan jag meddela att själva tygtaket är helt förstört – uppenbarligen – och att stommen är böjd i skarvarna. Frågan är om det går att räta ut eller inte. Tygtaket är inte så farligt, det skaffar vi nytt till våren. Det är värre om stommen är förstörd också, men den går förstås också att ersätta så det är inget att haka upp sig på.

Jag avslutar vinterns första snöinlägg med Simon i sin nya (”nya”) vinteroverall som jag köpt på Tradera. Storlek 92.

daligt-kop-pa-tradera

Den är så pass för stor att jag har svårt att vara upprörd över vilket skick den är i, men säljaren ska få ett dåligt omdöme för skicket är under all kritik. Det är alltså hål i fodret vid bensluten, sömmarna över knäna är lagade för hand, fothällor saknas helt och reflexerna är fläckiga av slitage.

Men men, gör om gör rätt. Storlek 86 siktar vi på, och med tanke på vädret blir vi kanske tvungna att köpa en ny.

När jag trillar dit på att lösa lillebrors logistik

Mamma har ställt sin bil hos oss till mitt förfogande fram till förlossningen — eller i alla fall till vi skaffar vår egen.

Lillebror behövde den för att hämta sin tjej på Arlanda igår morse, så till slut, efter långa förhandlingar, slutade det med att jag gick upp 6:30 för att åka och hämta honom och få skjuts tillbaka hem.

Morgonen är den bästa tiden på dygnet, om man har sovit klart. Igår var den vackraste på länge.

morgonpromenad

Jag är morgontrött, och det är riktigt synd.

vårpaus

Det är inte ofta jag är uppe tillräckligt tidigt för att se morgonen från sin bästa sida. På sistone, däremot, vaknar jag runt kl 6 och måste kämpa för att somna om.

Kanske skulle sluta med det och bara gå upp istället.

älska vintern