Snökaoset vid årets första snö

“Vi måste sopa trappan innan det blir farligt att gå där”, sa Björn imorse när han gick upp.

Det har snöat i 2-3 dagar nu och vår trätrappa ner mot gångvägen har låga steg. Det behövs inte så mycket snö innan stegen försvinner och det blir backe av dem. Sen när snön smälter blir det blankis och livsfarligt att gå där.

Igår lämnade jag Simon på föris med vagnen, vi tog bussen dit men jag fick gå hem och det var tamejfan 45 graders uppförsbacke hela vägen. Vagnen bara spårade i snön och jag fick skjuta den halvt på tvären för att den inte skulle dra i diket/in i buskarna/ut i gatan/åt helvete – ingen vet varför, framhjulen hade inte låst sig, och jag var både svettig och astmatisk när jag äntligen kunde häva mig själv, Tvåan och vagnen uppför trätrappan hemma.

off-pist-med-barnvagnen

Vi tog bilen när vi hämtade honom på eftermiddagen.

När jag satt och åt frulle med Simon imorse kom ett meddelande från Björn:

hellre-an-vagnen

Då hade jag fortfarande inte förstått hur mycket snö som faktiskt kommit. Den insikten trängde sig på när beslutet att ta bilen var fattat, alla var påklädda, Tvåan väntade inne medan jag skulle bära Simon till bilen. Jag har bra vinterstövlar, men de bara försvann i snön.

vagen-till-bilen

Simon älskar att vara ute. Han älskar regn, vattenpölar, vatten i alla former faktiskt, sand, lera, jord, gräs, lövhögar, skogen, snö – allt. Men när jag ställde honom vid bilen i snö upp till midjan, och han valde att falla raklång framåt som första åtgärd, då var det tydligen inte lika kul. Jag flyttade honom till snett framför bilen och där stod han, utan minsta ansats att gå sin väg, och småklagade medan jag sopade bilen. Det tog 15 min att få fram den och installera bägge barnen.

forsta-snon-2016

Vi var på föris 50 min senare än vanligt, men vad gör det. Jag vet inte hur många gånger jag talade om för Simon att det var tur att vi inte hade någon tid att passa.

Väl hemma igen ringde jag Björn eftersom jag inte hittade snöskoveln, varpå han passade på att tala om att jag i alla fall inte behövde sopa trappan, för det hade han gjort innan han gick på morgonen.

“Jaha, gjorde du? Äm… det syns inte”, sa jag och skickade en bild på sagda trapp.

jag-sopade-trappan-i-morse

Sedan skottades det snö till förbannelse i 20 min innan jag tyckte att det fick räcka; det slutade ju inte snöa så efter ett tag börjar man undra om det tjänar nånting till att göra mer än absolut nödvändigt.

skotta-sno-i-november

Och sen hände detta (det är alltså foton på vår paviljong vi satte upp i somras, tagna inifrån köket):

paviljongtak-pa-vintern

Om någon ställer sig frågande till hur illa det är ställt med vår kära paviljong, så kan jag meddela att själva tygtaket är helt förstört – uppenbarligen – och att stommen är böjd i skarvarna. Frågan är om det går att räta ut eller inte. Tygtaket är inte så farligt, det skaffar vi nytt till våren. Det är värre om stommen är förstörd också, men den går förstås också att ersätta så det är inget att haka upp sig på.

Jag avslutar vinterns första snöinlägg med Simon i sin nya (“nya”) vinteroverall som jag köpt på Tradera. Storlek 92.

daligt-kop-pa-tradera

Den är så pass för stor att jag har svårt att vara upprörd över vilket skick den är i, men säljaren ska få ett dåligt omdöme för skicket är under all kritik. Det är alltså hål i fodret vid bensluten, sömmarna över knäna är lagade för hand, fothällor saknas helt och reflexerna är fläckiga av slitage.

Men men, gör om gör rätt. Storlek 86 siktar vi på, och med tanke på vädret blir vi kanske tvungna att köpa en ny.

Hur klär man på småbarn på hösten?

Jag skulle klä på Simon, som vanligt, efter frukost för att åka till föris.

Han har underställ (även känt som “lager 1”) underst, och eftersom det är i merinoull och inte tål normal tvätt så tar man inte på honom det innan han äter och alltså måste vi börja med att byta om från pyjamas.

Sedan ska han ha fleeceunderställ utanpå understället. Sen är det ullsockar, gärna dubbla. Sen är det en merinoullkofta. Sen är det skalbyxor, tjockare dregglis, och sen ska stickade tumvantar på innan händerna bänds in i de lätt fodrade vattentäta vantarna. Sen är det fodrade stövlar, och sen är det skaljackan. Och så mössan. Och nu såhär i vått väder behöver man ibland galonkläder utanpå allt.

Ungen ser ut som en michelingubbe med nedsatt rörlighet i lederna, och jag är helt slut. Det tog dessutom bra mycket mer än 5 minuter.

Det slog mig då att förskolepersonalen gör detta på rätt många ungar, flera gånger om dagen; det MÅSTE finnas ett snabbare sätt än mitt.

Hur. Gör. De?

Jag menar, det är ju inte som att de kan ta sin tillflykt till Babblarna på datorn för att undvika spaghettiålandet eller hjulande bläckfiskfenomenet.

“Det är ju inte möjligt att ni lägger 15 minuter på att klä på en unge, liksom. Det skulle aldrig gå. Hör gör ni? Har alla andra barn såhär mycket kläder på sig?” frågade jag personalen när jag lämnade Simon strax därpå.

“Jaa… alltså det går ju fortare än så. Alla har lika mycket kläder så vi är ju lite vana, det brukar alltid ta längre tid med mamma och pappa”, skrattade hon utan att avslöja den minsta yrkeshemlighet för mig.

Nu är jag inne på att jag ska be att få gå på praktik hos dem. Eller liksom bara sitta med och studera när de ska slussa ut 10 barn på gården utan att nåt av dem hinner somna under tiden.

smabarn-vinterkladsel
Idag snöar det dessutom. Simon sätter fötterna i snöslask för första gången, och gillar det såklart. Det blir nog en skidåkare av honom också, så småningom.