Det var julafton igår, och vi firade ihop med min mor, bror med sambo och lillkusinen, som hunnit bli ett stadigt och bestämt charmtroll. Eller gremlin, som alla barn mellan 1 och 2 år.
Fascinerande hur barndomens jular pågick i en evighet, och föräldrajularna passerar så fort. Lunch – matlagning – julfika – Kalle – julklappar – middag – stök – godnatt. “Stök” i det här sammanhanget är inte julstök utan trummandet av små fötter och/eller händer på alla hårda underlag, fartvinden efter ägarna till sagda kroppsdelar, och så ljudvolymen förstås.
Paus under Kalles jul på TV. Fikat nästan helt slut, och alla vuxna har hunnit resa sig minst två gånger för att hantera … saker.
Det var riktigt härligt ändå. En av de bästa sakerna jag vet är när vi samlas många kring bordet. När vi åt frukost idag sa Simon att han önskade att vi alltid hade så här stort bord, och jag tänkte samma sak. Kanske behöver vi inte ha båda iläggsskivorna, men en i alla fall?
Upprättelsens tid
Jag har sagt förr att upprättelsens tid är här, och då syftat på att min bror fått barn och nu, inte helt glatt, konstaterar att jag hade rätt. Om det mesta. Som till exempel när jag sa att det inte går att slappna av när man har ett småbarn. Även fast man är två mot en.
“Ser ni nu hur vi har det,” sa min bror lyckligt och spänt på samma gång där han satt vid bordet, bakåtlutad med armarna i kors. “Det är det här jag menar. Det går inte att slappna av medan det här pågår.” Han nickade mot sin 1,5-åriga dotter som just då glatt rev ner alla våra bokstavsmagneter från kylskåpet.
“När hon river ner saker?”
“Nej. Jag menar när hon är vaken.”
“Haha, tänk om ni hade haft en treåring nu också,” sa jag. Jag kunde inte låta bli. Det är inte en rättvis jämförelse, eftersom hon är deras första barn och alltså att jämställa med Simon, inte Adrian. I ett helt ögonblick tittade båda föräldrarna på mig med samma förskräckta uttryck, och jag visste att de såg det hela framför sig. Sen hämtade de sig och sa helt enkelt haha, och nej. Och “vi behöver inte fler”.
Jag gick igenom bilderna från igår och den här, som jag vanligtvis skulle ha raderat, illustrerar hur det låter som att min bror upplever föräldralivet just nu:
Förra året var de alla i karantän och hon var bara ett par månader gammal, så det här året blev hennes första jul kan man säga.
Så upplevde vi det också. Jag tror det är en väldigt vanlig upplevelse av småbarnsåren. Jag minns det inte som så vansinnigt jobbigt, men jag pluggade ju heltid då och Björn tog nästan all VAB. Däremot minns jag hur jag inte kunde umgås med folk när vi var någonstans – alltså inte ens hemma. Det var bara att gå efter och delta i allt som ens lille filur tog sig för, i alla sammanhang, på alla platser. Ibland var jag tacksam för det, ibland utled. Lite beroende på sammanhang. När möjligheten att släppa barnen med blicken väl kom, så hade jag glömt hur man gör när man umgås och det var speciellt det med – precis som varendaste en av föräldraskapets alla faser hittills.
Det har varit ganska mycket terapi den här våren. Det har inte varit så himla kul alla gånger – eller alls, faktiskt – men det var min egen terapeut som, när jag satt och grävde i mina känslor och beteenden och för sjuttioelfte gången kopplade ihop dem med Björn, stillsamt lade upp frågan om parterapi på bordet:
”Det låter som att det finns en del saker ni skulle behöva prata om tillsammans,” sa den kloka kvinnan. Jag åkte hem – ty detta var på den tiden då man fortfarande träffade människor IRL – och testade idén på Björn. Han ryckte lite på axlarna och sa att javisst, om du tror att vi behöver det så absolut.
Parterapi it is
Jag funderade i några veckor. Sen slog corona till och vände upp och ner på det mesta, och i och med att jag blev permitterad på 40% – dvs jag jobbade plötsligt bara 60% – så blev det massa tid över här hemma. Eller, en del tid över, i alla fall. Att jobba hemifrån ger ju möjligheten att disponera tiden lite friare än när man sitter på jobbet, om inte annat.
I samma veva började jag och Björn i parterapi. Jag hade inte trott att det skulle gå så fort och lätt att hitta nån att jobba med, men en väninna och hennes man gick redan hos en terapeut som hon var så himla nöjd med. Eftersom det inte var KBT (beteendeterapi) det var frågan om, utan ”emotionellt fokuserad terapi”, så kände jag att det kanske vore nåt för oss.
Björn deltog inte så mycket i grejen med parterapi initialt. Han såg det som något vi gjorde för min skull, alltså som en fortsättning på min egen terapi, men det tog 30 minuter på första samtalet för terapeuten att sätta fingret på vad som knyter sig hos mig.
Tårarna rann när jag lade upp hela min egenhändigt skräddarsydda mental load på bordet, till min egen något milda förvåning dessutom. Björn lyssnade. Terapeuten grävde runt lite till i det. Det kändes som att Björn stannade upp, höjde blicken från sin välbekanta väg och såg mig.
Jag är ensam
På den vägen är vi fortfarande och vet du, jag är övertygad om att jag och min väninna är långt ifrån ovanliga i vår ensamhet.
Det är lite roligt att vi träffar samma terapeut, hon och jag. I och med att våra sessioner därmed påminner lite om varandra – samma person, samma metodik, du förstår – så slipper vi förklaringsdelen av våra samtal med varandra och kan gå direkt på de djupa prylarna.
Det visade sig att vi som kvinnor har mycket gemensamt i våra förhållanden. Under alla lager av vardagsfrustration, småkäbbel och missförstånd, bakom alla sårade känslor och provocerade rädslor, lurar ensamheten.
Det är en speciell sorts ensamhet. Om du tar ”ensamhet”, och skalar bort biroller som ”oälskad”, ”oönskad”, ”belastning” med flera, så blir det kvar någon sorts konstaterande av frånvaro. Jag är ensam. Här finns bara jag.
Det är lätt att ta med sig det där in i allt vi gör, och det har vi gemensamt i vår ensamhet, jag och min väninna. Är det våra mäns fel? Absolut inte. Det är inte ens säkert att det finns någon att klandra. The mental load följer oss genom vardagbestyren, och vi tänker inte så mycket på den – förrän nu.
Jag & Björn & ”Vi”
Jag och Björn har det bra. Vi har haft våra kämpiga perioder – småbarnsliv kan som bekant vara en oerhörd påfrestning för parrelationen – men relationen har alltid varit stark. Den är fortfarande stark, men … du vet, vi vill att den ska fortsätta vara stark. Alltid.
Vi har våra beteendemönster som vi lagt oss till med. Vi har byggt dem på erfarenhet, rädsla och ett gäng till synes harmlösa missförstånd. Med åren breder mönstret ut sig som sockerkakssmet i en ugnsform, och till slut sitter vi med fnurror på tråden som vi inte borde ha.
Alla föräldrar borde gå i parterapi
Jag tror att parterapi är mycket bättre att ta tag i innan det barkar fullständigt åt skogen. Min väninna och hennes man började gå på det för att fördjupa sin relation, komma varandra närmare. Jag och Björn började för att jag kände mig lite ensam ibland.
Efter våra terapisamtal känner jag ofta som ett omtöcknat lugn i både kropp och hjärta. Vi finner ny förståelse för varandra och bygger nya broar som står stadigare än de gamla.
Parterapi borde snarare ses som en spabehandling för själva parrelationen. För individerna som deltar känns det inte riktigt som spa, däremot. Det känns mer såhär:
Är det ok att prata om parterapi?
Det är inte lätt att vara förälder. Det är inte lätt att vara en bra partner. Det är sannerligen inte lätt att vara båda två på samma gång. Det är samma för alla, och det är väl fantastiskt att det går att få lite hjälp på vägen för oss som känner oss extra vilsna ibland. Eller vad tycker du – är parterapi tabu?
Är det ett tecken på att slutet är nära, att familjelyckan lyser med sin frånvaro och att man blivit desperat – eller kan det få vara precis vad det är; en investering i underhåll och service under perioder av hög belastning?
Vi har haft riktigt fint vårväder några dagar här nu. Alla blir så glada utom vi pollenallergiker – men vi blir lite glada ändå eftersom det innebär att vi inte längre har årets pollensäsong framför oss och alltså är det snart över – men oavsett så går det ju inte att hålla sig inne förstås.
Vi bestämde oss för att dra ut på vår alldeles första cykeltur tillsammans för några dagar sedan, dvs första cykelturen där alla sitter på sin egen cykel, för Simon fick en 20-tumscykel när han fyllde år och Adrian har den stora (”stora”) springcykeln nu.
Simon trampade iväg så det fladdrade om honom och Björn satte efter, och kvar blev jag och Adrian så det här med ”tillsammans” strök vi efter 5 meter. Men det gör inget. Jag och Adrian pysslade på med våra cyklar och han är jätteduktig, törs släppa marken med fötterna och bara glida i nedförsbacke – om den inte är brant och det inte går för fort.
Till slut kom vi fram till parkleken där vi stämt träff med Simon och Björn för att äta äpple, men när jag ringde Björn visade det sig att Simon inte hade velat stanna (han anser fortfarande att han inte behöver lära sig att bromsa om han bara planeeeerar hur han ska cykla för att stanna) så de hade cyklat lite vilse en stund och nu var de tillbaka hemma igen. Jag och Adrian tuggade i oss äpplena själva, jag myste i solen medan Adrian klättrade, och sen blev det dags att cykla hem.
Cykeltur i bilder
Han är 3,5 år. Det här med ”nu” är inte ett koncept som lirar med honom hursomhelst. Han var den som tog initiativet till att dra sig hemåt, trots det så kom vi 50 meter innan monsieur stannade och sa ”vänta här, mamma” och sprang ut och slog sig ner som Ferdinand bland maskrosorna.
”Den här också. Och den. Nej! Den.””Den här är till dig mamma, och den här är till pappa. Simon får INGEN för han bara FÖRSTÖR.”
Sen kom vi, efter en stund, via en vattenpöl där han ställde sig och mediterade i några minuter, till ett annat ställe med fler blommor.
”Här finns MASSOR!!”
Sen kom vi 30 meter till.
Efter det kom vi efter många stopp till slut till skolan, som vi naturligtvis inte bara kunde passera nere på gångvägen utan måste korsa. Och träna terräng.
”Du, Adrian, går det bra för dig?” ”Ja då det går bra. Man ska åka här. Så här gör man.”Måste gräva lite i sanden.
Här ringde Björn och sa att lunchen snart var klar, och då blev det ändå lite fart på lilleman.
Som småbarnsföräldrar – något jag för övrigt undrar hur länge till vi kan kalla oss; de är trots allt 3 och 4,5 år nu – är det här med tid tillsammans UTAN BARNEN lite som vattenhål i öknen för parrelationen.
I söndags hade vi lyckats få till det med barnvakt med både min mamma och bror – alltid bäst att boka båda, ifall en blir sjuk, man vet aldrig – så jag och Björn knallade hemifrån 15:30 för att åka in till stan. Det är inte så viktigt vad vi gör med tiden, egentligen, så länge vi får vara ifred.
Vardagen under de tuffa småbarnsåren
Hemma hos oss är det så att ljudvolymen, energinivån och aktiviteten är ständigt uppskruvad. Det är klart att ingenting är helt konstant och det finns lugna stunder, men det svänger och växlar så pass fort att det ibland känns konstant. Pojkarna springer när de förflyttar sig, ropar och skriker när de pratar, leker yvigt och hårdhänt och, huvudregeln; de är aldrig stilla. Varannan sak vi som föräldrar hojtar vid matbordet är ”SITT NER på stolen! Nej, på RUMPAN!” och ”Torka av händerna om du ska hoppa ner!”
Tiden att samla sina tankar och framföra dem till sin partner finns fortfarande inte. Vi hinner numera ostört (haha, ”ostört”) avhandla korta frågor som rör hanteringen av vardagen, men varje försök till längre utläggning slutar fortfarande i en intensiv diskussion med en liten pojke om vad ”avbryta” är, att alla har rätt att berätta saker ochnupraTARJAG!! Och att nu försöker jag berätta någonting för pappa och du måste vänta på din tur. Vänta, sa jag. Kom ihåg vad du vill säga och så säger du det när det blir din tur, hm?
På kvällarna då? Nix, inte det heller. På kvällarna sitter en av oss i soffan i allrummet uppe, som moraliskt stöd i ”mörkret” – alltså det är inte mörkt alls men Simon har fått för sig det – och på vakt mot både monster och små pojkar som inte vill acceptera att dagen är slut och som behöver hjälp att hitta tillbaka till sina sängar. När båda med säkerhet somnat, är vi så trötta att givande samtal är svåra att ha.
Det här är anledningen till att vissa saker missas, för övrigt. Jag visste till exempel inte att Björn gått ner i arbetstid från 90% till 80% från och med nu i januari. (Jag blev för övrigt lite upprörd över det; det är förvisso en bra sak men det känns som nåt man upplyser sin livskamrat om. Vad hände med kommunikationen som vi gemensamt fastslagit som brutalt viktig, liksom? Nu trodde han visserligen att han hade sagt det – antagligen för att han försökt men blivit avbruten.)
Lugna söndagsreflektioner
Tiden att samla sina tankar och framföra dem till sin partner finns, som sagt, fortfarande inte.
”Men det känns som att vi börjar komma ur den här jättelånga perioden där vi inte kan göra så mycket med dem,” sa Björn på den här dejten i söndags som jag egentligen satte mig här för att berätta om. ”Nu fuskade vi i och för sig lite med skärmen när vi var på restaurangen igår*, men det kändes ändå lugnare än det gjorde sist vi var där till exempel.”
Det har han förhoppningsvis rätt i. Det här med att tänka medan man pratar, och därmed ha spontana diskussioner, ligger ännu långt borta. Vi har börjat kunna ”berätta saker” för varandra när pojkarna är med, och det gäller att ha koll på vad man vill få sagt innan man öppnar munnen, men nu hör vi varandra i alla fall så pass att det blir som att skicka muntliga mail till varandra. Kanske är de tuffa småbarnsåren snart bakom oss (ta i trä)?
Relationen som tar stryk under de tuffa småbarnsåren
När jag genomförde min läsarundersökning i … när det nu var, april?, så var en av de frivilliga frågorna där om det fanns nånting som man vill läsa lite mer om. Ett av svaren löd:
Vore intressant att läsa mer om hur du och Björn får er relation att fungera så bra som möjligt under de tuffa småbarnsåren.
Jag gissar att det som intresserar dig/oss/alla är sådant som skulle kunna gå att översätta till andra relationer. Typ eran. Sånt vill jag också läsa, för övrigt.
Anyway … jag har tyvärr inga tips utom en enda klyscha som vi själva kämpar med att försöka följa:
Prata med varandra!
Se till att sätta ord på fräsandet er emellan, helst senare när barnen slipper lyssna och när känslostormen bedarrat något.
Av oss två så är jag den kommunikativa individen – ett faktum som jag ibland blir helt vansinnig på, eftersom jag inte sällan är lite upprörd när jag blir påmind om det – vilket innebär att det oftast är jag som öppnar mötet: ”Jag TROR att det som hände var att … och att du tyckte … och då kände jag … bla bla bla och så vidare.”
Han lyssnar alltid, svarar alltid, och ibland blir det diskussion eftersom jag haft helt fel. Men i slutändan handlar det inte alls om vem som har rätt eller fel, utan om att bli förstådd. Kan du förstå varför jag blev provocerad? Kan du förklara vad tusan det var som hände? Om jag inte förstår vad som gick snett, eller hur det gick till, då kommer det hända igen och igen och ingen VILL ju bråka.
Tips från hjärtat: Se till att ni får vara ensamma med varandra när ni båda är pigga nog, oftare än en gång i halvåret. Gå inte på bio/föreställningar/konserter/annan aktivitet där man slipper konversera med varandra, utan tvinga er själva att umgås. Inga telefoner. Inga polare. No nothing. Bara ni.
*Vi hade ingen mat hemma i lördags kväll så vi åkte buss med pojkarna till centrum och gick på en familjerestaurang där. Sist vi var där, förra året, var det ganska stökigt och problematiskt att få äta klart sin mat.
Pojkarna har levererat ännu ett hyss – du kanske minns det första harmlösa med chokladen i somras – men den här gången var det inte skratt som fick mig att bita mig i tungan. Samtidigt kan jag inte vara arg på dem; de är nu drygt 3 och 4,5 år, så det är klart att julmagin mellan varven lyckas överladda dem med allt spännande.
Uppe i granen
Just den här gången handlade det om julgranen, och allt spännande som finns i den – såklart att det är intressant och spännande med julgran, juh. Vi klädde den tillsammans några dagar efter att vi kommit hem från Teneriffa, och pojkarna var högeligen engagerade. De fick klä den som de ville, det enda vi satte stopp för var försök till lek med och/eller förtäring av diverse prydnader, samt att korrigera varandras dekorering.
Granen blev förvånansvärt vacker. Vi var riktigt nöjda, så nöjda att vi inte tog nån bild till och med. På grenarna närmast golvet, på varsin sida om granen, hängde jag deras ljusslingor med namn som de fått av morfar och marmor i somras. Där satt pojkarna sedan, uppkrupna under granen och tände, och släckte, och tände, och släckte – du minns klippet med Piff & Puff i granen när de upptäcker julgransljusen – och snodde varandras och höll på.
Andra saker som funnit sin väg upp i granen är diverse saker med glitter på som de gjort på förskolan, samt en jättepepparkaka med Adrians namn på som han fick på förskolans luciadag.
Den där pepparkakan, som jag hängde på säker höjd, blev naturligtvis måltavla för beundran (på gränsen till dyrkan) och intresse. Simon pratade mycket om hur den kunde vara så stor, hur den satt ihop, om man kunde äta även det vita på den och så vidare. Adrian uttryckte hur vacker den var, och Simon fick minsann inte smaka, och så vidare. Och när de inte når det de vill ha, så pillar de på annat som finns inom räckhåll istället.
Konsekvenser av julmagin
Snart dök bokstäverna, som ska täcka lamporna på deras ljusslingor, upp på andra ställen. Ett tag var de måltavlor i gummisnoddsskjutarträningen. Sen dök själva ljusslingorna upp, naturligtvis med trasiga batterilock, och hängdes runt folks halsar ”som på graaaanen!” och då tog jag dem för gott. Vi virar ingenting runt någons hals. Punkt.
En kväll, när jag höll på att plocka undan efter middan och Björn inte var i närheten, gick jag som vanligt och lyssnade på deras lek medan jag gjorde det jag skulle. Jag brukar inte lyssna så mycket på orden som på tonlägena. Blir det hetsigt, eller tyst (bevare mig), så går jag och kollar dem. Nu var de glada och engagerade i nån gemensam sak, och jag hörde dem prata om pepparkakan igen. De ville förstås ha den.
”Nej! Ingen ska smaka på pepparkakan. Den tar vi ner på julafton!” ropade jag från köket. Det här var en sån där grej som man säger ibland utan att ha tänkt igenom. Du vet, man hittar på samtidigt som man pratar med bestämd ton för att inte tappa trovärdighet.
”Men … Mamma, vi vill bara känna på den,” förklarade Simon så fredligt och pedagogiskt han kunde.
”Ja, jag förstår att ni vill det men vi ska inte ta ner den. Det kommer inte hända,” svarade jag så pedagogiskt jag kunde tillbaka och sen hade vi pratat färdigt om den, trodde jag.
Det är lugnt, det var ett ärligt misstag.
Jag fortsatte med mitt, och de fortsatte med sitt, dvs glatt och engagerat och gemensamt. Vad härligt det är att de kan leka tillsammans såhär ibland utan att jag måste vara med och passa hela tiden, tänkte jag varmt.
Krasch.
Tokskrik.
Jag rusade runt hörnet till vardagsrummet och fann julgranen utsträckt på golvet med Adrian på mage intill. Splittret av diverse barnovänliga julgransprydnader täckte golvet omkring honom där han högröd i ansiktet och med krokodiltårarna rullande utför kinderna vrålade ut sin – gissar jag i efterhand – skräck, smärta och besvikelse mot mig.
Det finns tillfällen då jag är extra glad att alltid ha tofflor på fötterna under vinterhalvåret. Jag vadade fram och lyfte upp min yngste son som visade sig vara helt oskadd.
”MIN PEPPARKAKAAAA! SIMON SLÄPPTE MIG!”
Släppte. Inte knuffade, puttade eller slog. Släppte. Den var ny. Jag satte Adrian på sin stol i köket och tittade på Simon, som satt tyst och blickstilla på soffkanten, drog ett långsamt andetag och koncentrerade mig på ett neutralt tonläge:
”Vad var det som hände, Simon?”
”MIN PEPPARKAKAAA ÄR TRAAAASIIIIG!!” vrålade Adrian från köket.
”Simon? Berätta, snälla.”
”Mamma, jag skulle bara hjälpa Adrian.” Det pedagogiska tonläget var tillbaka; han upplevde att detta var ett ärligt misstag.
”UUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!”
”Hjälpa honom med vaddå?”
”Att lyfta upp honom.” O, så pedagogiskt.
”Lyfta upp?” – mental paus – ”Va? Var? Varför?”
”PEPPARKAAAKAAAAAAA!!”
”Till pepparkakan.” Min äldste kommer bli specialpedagog.
”Till pepparkakan …” Den neutrala tonen svajade till. ”Menar du nu, att ni båda stod på pallen, den pallen, tillsammans,” – det här gäller alltså en vinglig och mjuk och framför allt sluttande fotpall till en fåtölj – ”och att du skulle lyfta upp Adrian till pepparkakan?”
”Ja,” svarade Simon som om jag just klarlagt den mest självklara av saker.
”Mhm. Varför?”
”För att jag ville att han skulle känna på den.”
”MIN PEPPARKAKA ÄR SÖNDEEER!!” fortsatte Adrian att punktera en något tryckt tystnad, under vilken jag sammanbitet betraktade hjälten i soffan.
”Känna på den …?” sa jag, minus neutral ton.
Simon såg osäker ut. ”Ja …”, sa han sen medan han med korslagda ben betraktade julgranskadavret på golvet.
”MIN PEPPARKAKAAA! DEN GICK SÖÖNDEEER!!”
”SLUTA SKRIKA!” – klassiker, visst? – ”INGEN RÖR SIG! NEJ!! DU SITTER KVAR DÄR MEDAN JAG RÖJER UPP EFTER ER!” Den neutrala tonen stod i ljusan låga när jag försökte överrösta Adrian och tygla humöret på samma gång.
Björn gjorde entré: ”Oj, vad har hänt här?” sa han neutralt.
Förebyggande åtgärder
Det är lätt att vara efterklok såklart, men jag tycker ändå att vi trots allt inte borde ha vågat hänga upp glaskulor i granen. Men det har vi å andra sidan inte nu längre, så det löste sig på naturlig väg. Att granen skulle välta har naturligtvis figurerat i riskbedömningarna, och lite olika förebyggande förslag har varit bland annat att
ställa granen i lekhagen
endast klä övre halvan av granen
inte klä granen – den är faktiskt jättefin som den är
inte ha granen framme alls
bara klä granen med tåliga prylar
Lekhagen har stått beredd tidigare år då vi haft riktig gran, men den här plastgranen vi haft ett tag nu är alldeles för stor. Dessutom klättrar pojkarna upp och ställer sig på kanten på lekhagen så det skulle antagligen bara göra det värre. Att endast klä den övre halvan har vi hotat med till och från men det är inget vi vill behöva göra. Hellre då att bara klä den med slagtåliga saker, och resa upp den igen vartefter den faller.
Kvaddad gran med glassplitter kvar i barren.
Det enda tråkiga med slagtåliga julprydnader (för vi hade även såna i granen, de är lätta att urskilja i bilden ovan (de är de enda som är hela)) är att de oftast är billigt krimskrams och tappar färg när de behandlas som till exempel envisa sugkarameller, fingerdockor eller nybörjar-boule.
Kanske slutar det med en naken gran – jag menar, jag kan kalla den ”stilren”* så blir den supercool direkt. Ett statement.
*Jag är sarkastisk. Jag skulle vilja ta det här tillfället i akt att vänligt men störigt bestämt upplysa om att om ordet ”stilrent” – som folk slänger sig med i precis alla sammanhang som om det vore en synonym till ”avskalat”, ”minimalistiskt” eller ”modernt” – används i någon annan betydelse än ”som helt följer viss (vedertagen) stil” så vill jag se referens till en trovärdig källa som styrker det. Mvh Tramsmamma
Vad är hemligheten? Du kan läsa mer utförligt om det här, men i korta drag är hemligheten att INGENTING de gör är helt med flit. Och hemligheten till hur vi bäst möter detta är helt enkelt …
expect the unexpected
Om tipskalendern
Mammatrams allra första julkalender går av stapeln i år.
Vanligtvis brukar julkalendrar på bloggar innebära rabattkoder och andra kommersiella utrop i reklamens tecken, men jag tänkte att nog vore det bättre att bjuda på en tipskalender istället? Vissa tips är inköpstips, men det är helhjärtade tips och fullständigt icke-sponsrat.
Ok, en grej sponsrar jag av mig själv, men då är jag tydlig: Använd koden MAMMATRAMS i kassan i min Etsy-shop så får du 20% rabatt!
På tal om födelsedagssuccén förra veckan, så fick Simon en polisbil i present på fikat eftersom han hade önskat sig ”bilar som låter”.
Den här låter. Ordentligt. Det är de orangea knapparna som utlöser oväsendet, och det råkar vara precis där man håller fingrarna när man bär den, visade det sig. Den låter, med andra ord, i princip oavbrutet.
Dämpa leksaksljud (för allas skull)
Här, kära medoffer i leksaker-som-låter-kaoset, kommer ett fucking life hack. Vi fick höra nånstans att det hjälper att sätta en tejpbit över hålet där ljudet kommer för att dämpa det, men då våra fingerfärdiga pojkar älskar tejp så löste vi det lite mer permanent.
Ja. Sätt en limpistol i öppningen och tänk på the greater good. Den låter fortfarande lika mycket, men den låter inte lika högt. Nu är det definitivt uthärdligt, och nej – Simon har inte märkt nåt. Allt är väl.
OBS!
Kom gärna ihåg att barn som fortfarande biter och gnager på allt, INTE ska ha sånt här lim på sina prylar.
Här finns förstås utrymme för variation – alla går kanske inte runt med en limpistol i bakfickan – och det finns säkert andra liknande lösningar som funkar lika bra. Berätta gärna hur du löst det hemma hos er!
Lördag morgon. Det är bara i slutet på mars men det känns att pollensäsongen – den värsta på 45 år, sägs det – är här för att stanna. Solen lyser, fåglarna kvittrar och mina ögon kliar. Jag vet att dt kommer att bli värre de närmaste veckorna, så när Björn föreslår att vi ska gå ut och röja i trädgården så känns det som en plågsam men bra idé. Hellre nu än senare.
Vi ska ta i med krafttag med syrénhäcken. Sanslöst vacker under högsäsong, vilket gör att vi inte vill klippa i den och som resultat håller den på att äta upp gräsmattan som inte får nåt ljus.
Jag är inte en trädgårdsmänniska, men jag gillar att ha en. Det här med att röja i trädgården och “njuta av vårsolen” är inte min grej, så när jag röjer så är det så effektivt som det bara är möjligt. I vårt fall, med två småbarn som ska “hjälpa till”, så är effektiviteten något svåruppnådd men med tanke på att jag hann med både lavendellandet , dra upp några envisa fulskott från nåt som de gamla ägarna lämnat och som vi inte skött OCH kratta lite samt slänga en del, så är jag nöjd.
det uppe till höger är riset som grannarna lämnade. Ingen aning om vad det är, men det sprider sig duktigt och är fint ungefär en vecka av årets 52.
Det här med vårstädning är trots allt oundvikligt, om vi vill hålla efter något sånär. Nya planen för i år blir att sannolikt flytta ner en till rhododendronbuske till gångvägen, och sen plantera hallon där den stod. Vi har gjort totalt misslyckade försök med hallon förr, men det här tror vi ändå på eftersom det redan står en tanig liten hallonstängel där som producerar få men goda hallon varje år.
Vi hann med mycket den här förmiddagen. Till stor del beror det på att det blir ljust så pass tidigt så barnen vaknar i ottan och tror att de är pigga. Jag tappade tålamodet med det igår när jag, extra trött efter min grymma AW med Anna kvällen innan, blev väckt med handflatssmällar på ryggen av Simon 15 min före väckarklockans första ljud, och beställde 2 st ”sömntränare” (det går aldrig att köpa bara EN av nåt). Det är ännu en småbarnspryl, men jag sätter hela min tilltro till den.
