Sömntränare: tips mot morgonpigga småbarn

Nu ska du höra om ett life hack som gör livet FANTASTISKT (ej sponsrat) för familjer med orimligt morgonpigga 4-åringar. Jag nämnde “sömntränare” i förbifarten och du, det är tamejtusan det bästa som hänt – jag tycker i alla fall det på helger kl 05.

Nattlampa som ändrar färg på morgonen

Jag minns inte hur vi fick nys om det här med nattlampor som ändrar färg när det är morgon, men idén är genialisk så en helgmorgon förra vintern, efter att Simon regelbundet sedan kl 04:50 kommit in till oss och frågat om det var morgon än, satte jag mig att hitta en lösning.

Jag ogillar starkt Familjeliv(.se), men ibland är det faktiskt inte så dumt.

Jag googlade efter en nattlampa som man kan ställa in så att den ändrar färg när det är morgon och dags att gå upp, så att Simon ska slippa fråga “är det morgon nu?” varenda dag. En tråd från Familjeliv dök upp i resultatet dår nån ställt exakt samma fråga. Länkarna hen fått som svar gällde inte längre, men så var det nån som skrev “ok, länken funkar för mig. Annars googlade jag: lampa färg barn gå upp”.

Tråden är fem år gammal men hade den varit färsk skulle jag ha gett människan en kram för det visade sig, efter genomförd korrekt googling, att det heter “sömntränare”.

Sömntränare

De sömntränare som finns/fanns tillgängliga i fysisk butik inom överkomligt avstånd (jag var beredd att köra till Uppsala (ca 7 mil) om det skulle behövas) var lammet Sam och pingvinen Pam.

Eftersom Sam var billigare och dessutom hade analog digitalklocka, dvs en skärm som visar den analoga klockans visare, så valde vi den. Dessutom stänger den ögonen på natten och öppnar dem när det är dags att gå upp, utifall att någon liten färgförvirrad Adrian skulle glömma bort vad som gäller.

Den var väl aningens krånglig att programmera, men inte så krånglig att vi hann bli sura i processen. Pojkarna fattade galoppen snabbt och andra morgonen med fåren så var det inget snack.

Fåren fungerar alltså så att de är vakna/inte tända på dagen, och sen lyser de gult en halvtimme innan det är dags att släcka lampan, och sen lyser de rött och fungerar som nattlampa hela natten. På morgonen lyser de gult en halvtimme innan det är dags att gå upp, och så lyser de grönt när det är morgon officiellt.

Sömntränare Sam
Lyser även grönt om man vill ta en bild på den, säg kl 13:13, och man trycker på nån knapp nånstans.

“Mitt får är vaket!”

Till vardags var inte bekymret med morgonpigga pojkar så stort, men på helgerna är det en ren välsignelse att slippa bli väckt om och om igen. Vi har ställt in dem på kl 07:00, så våra helgmorgnar nu för tiden startar kl 07:00:06 med att någon öppnar dörren och meddelar att hans får är vaket och att det är hungrigt i magen.

Kvalitén

Efter kanske 6 månader så dog Simons får. Jag ville reklamera men hittade inte kvittot, och eftersom Simon är mer morgonpigg än Adrian så fick Simon låna Adrians får medan hans nya var på väg. Vi valde Pam, pingvinen, den här gången eftersom fåret visat sig inte vara världskvalitet. Pam har dessutom en inbyggd blåtandshögtalare, vilket är praktiskt när vi är på landet eller reser bort.

Sömntränare Pam

Tyvärr visade det sig att även om Pam gör sitt jobb, så lyckas vi inte få henne att lysa rött hela natten. Hon lyser nån timme, sen slocknar hon och i och med det tappar hon blåtandsanslutningen. Jättestörigt – det är i och för sig ingen vidare ljudkvalitet på högtalaren, men den duger för sagor. Ibland vaknar Simon och blir osäker på om det är mitt i natten eller mitt på dagen, för Pam lyser ju inte, men det är ändå sällan.

Står du och väljer mellan just dessa två, dvs Sam och Pam, så rekommenderar jag Sam utan tvekan. Men det finns sannolikt andra, för den som är beredd att vänta på leveransen istället för att åka och köpa den igår.

År(hundrad)ets familjetips: matplanering vecka VS småhandling

*** ej sponsrat ***

Jag nämnde att matplaneringen står för typ 85% av veckoplaneringen hos oss, så den är i princip avgörande för hur vi upplever vår vardag i veckorna. Vi har hittat en rutin som fungerar för oss, och jag tror verkligen att det är värt ett försök för vartenda hushåll som upplever att det här med maten tar mer tid än det borde.

Anledningen till att vi har så mycket färdig mat är flera. Dels så gör vi nästan alltid lite mer mat än vi äter upp, för att det ska bli över till matlåda och rester, men vissa mängder är avsedda att åka in i frysen så att det bara är att plocka ut när det kör ihop sig.

För hur duktiga vi än har blivit på att planera vardagen så kör det ändå ihop sig nån gång ibland, och då är de där färdiga lådorna så himla bra att ha.

Appen

Björn är som bekant något av en prylnörd, liksom hängiven anhängare av att effektivisera allt mellan himmel och jord med hjälp av appar och/eller prylar. Jag var länge skeptisk till det här med en recept-app som vi delar, eftersom det skulle innebära att jag måste offra mina invanda rutiner för något som jag inte är säker på att det funkar. Den klassiska motsträvaren, alltså.

Jag är så glad att jag lät mig övertalas, för det här har underlättat vardagen betydligt. Varken han eller jag är egentligen superstrukturerade människor, men det här med att planera maten gör en sån ofantlig skillnad så det är av ren självbevarelsedrift som vi lyckas hålla uppe rutinen.

Paprika Recepthanterare

matplanering vecka

Appen* är inte gratis, men den är värd pengarna – den, eller någon annan likvärdig app som kan samma saker förstås, men det är den här vi använder. I en och samma app kan vi:

• surfa efter recept på nätet och ladda ner dem direkt i appen
• skriva in egna recept, om vi har nåt på papper som vi gillar,
• sortera recepten i de kategorier vi själva skapar,
• skala upp och skala ner dem genom att bara ändra för hur många personer vi vill laga till (den räknar själv om mängd av respektive ingrediens),
• lägga till recept i inköpslistan.

Matplanering vecka för vecka

Känns det jobbigt uppstyrt med veckoplanering? Som nåt man inte orkar/har tid att göra? Så här gör vi:

Vi har en delad google-kalender. I den står det uppskrivet en påminnelse varje lördag efter lunch att planera veckan. I den här delade kalendern planerar vi in det som rör oss båda under veckan som kommer:

• Vem som hämtar på förskolan (eftersom vissa av oss är mer tankspridda än andra så skriver vi även in givna saker för att helt förinta risken för missförstånd)
• Avvikelser i schemat (AW, kurs, sena möten, besök osv)
• Maten: vilket recept vi lagar på vilken dag

Vi går igenom de recept vi har inlagda i Paprika, väljer vilka vi vill laga och skriver in i kalendern vilket recept som gäller för vilken dag. Recepten lägger vi till i inköpslistan. Sedan kollar vi av inköpslistan mot vad vi redan har hemma och bockar för det som redan finns, och sedan sätter vi oss och beställer maten för hela veckan på nätet.

Matbeställningen ska, i den bästa av världar, genomföras på lördagen men ofta blir det inte förrän på söndag. Maten levereras inom ett visst tidsspann och för att inte hamna i tidsnöd så brukar vi planera att äta rester på måndagar. Nu finns det förvisso möjlighet på flera håll att få hem maten på söndagar också, men vi brukar inte hinna med att beställa i tid.

Handla mat online

Vi kan inte rekommendera något speciellt företag som är bättre än andra, men av de som vi har provat så har en högst personlig uppfattning om servicen och kvaliteten utkristalliserat sig.

Till exempel så får vi oftare trasiga förpackningar med mat.se, med willys så uteblir eller ersätts varor i större utsträckning, mathem pausade vi eftersom vi upplever dem som dyrare (plus att det var nåt krångel med deras kylvaror för en tid sedan men det är sannolikt åtgärdat nu). Cooponline har bättre utbud på vissa saker men det behövs mer tålamod med deras hemsida.

En som jag vill lyfta däremot är matsmart.se. Det är förvisso inte en matleverantör som går att använda till veckohandling på det sättet. De skickar sina varor med postnord (eller gjorde i alla fall sist jag beställde från dem), men det är billigt och bra och vissa saker vet vi går åt på löpande band (tex pasta, ris, kryddor osv) så vi köper på oss små lager emellanåt.

Sammanfattning

Vi spenderar kanske 1 timme varje lördag efter lunch med planeringen, och sedan en timme till när vi ska kolla maten och beställa – varför det tar en timme förblir ett mysterium, men det gör det – och det är 2 timmar på helgen.

Som tack för besväret behöver vi ALDRIG fråga varandra i veckan vad vi ska äta till middag och sen börja tänka ut nåt när vi redan är hungriga. Vi behöver ytterst sällan gå i mataffären med barnen. Vi behöver aldrig storhandla IRL – Björn har visserligen ingenting emot det, men jag tycker det är bland det tråkigaste som finns.

Det kan hända att det är lite dyrare att handla maten online jämfört med i butik, men ta gärna med tiden, bensinen och den mentala hälsan i beräkningen. Lägg till att impulsköpen blir mycket färre online och kundservicen hos alla ovanstående har varit bra vid de tillfällen vi behövt reklamera skadade varor.

En storhandling per vecka stryker småhandlandet i närbutiken, och de har ofta högre priser än stormarknader.

matplanering vecka

Vi brukar välja favoritrecept att göra riktiga storkok på, så att vi bara kan ta ut ur frysen de måndagar vi saknar rester i kylen. Varje låda märks med tusch på maskeringstejp på locket med innehåll, så att vi slipper öppna för att veta.


*OBS! Ej sponsrat.

Organisera barnkläder, tvätt och ytterkläder

När vi köpte vårt hus saknades förvaring. Det var som om de som sålde det inte hade några saker.

Att organisera barnkläder är ingen baggis i det här huset. Även om ungarna har sina garderober i sina rum så är hallen är ett ständigt provokationsmoment att hantera, för mig i alla fall. Där finns inte utrymme för alla skor som samlas i drivor – jo, drivor – eller alla jackor och overaller och täckbyxor som behöver finnas tillhands, så vad som händer är att jag ofta står och kastar anklagelser om “var vantarna bor” och “varför ligger den HÄR?” omkring mig så älskvärt jag kan. Jag får aldrig några användbara svar, och inte sällan beror det på att den skyldige är jag själv.

Flera ryck har gjorts, i omgångar, och nu senast var det uppmärkning av var alla jävla vantar m.m. ska vara. Björn gillar att ha skyltar och märkningar överallt, så vi har av den anledningen en dymo i vår ägo. Vid en helgsväng på ett varuhus råkade jag få syn på en liten påse pappersetiketter med snöre och tänkte att nu … nu händer det, idag åker lapparna upp, snyggt eller ej. Det dröjde 3 veckor, men nu är det gjort.

organisera barnkläder
Det var dessvärre inga magiska lappar jag fått tag i. Bevisligen räcker det inte med att vantarna får ett hem; de måste hitta dit också.
organisera barnkläder
Garderobslådorna i hallen. Även jag och Björn har varsin, och det är både snyggt och praktiskt.
organisera barnkläder
Och här har vi tvättkorgarna i tvättstugan. Jag är den som sköter tvätten (för att jag valt det, för att jag bryr mig om kläder, för att jag gör det bäst, för att jag vill det) och jag vill ha korgarna på samma plats alltid, annars lägger jag i fel korg. Björn sätter bara dit dem lite hur som, men nu finns ingen anledning att blanda ordningen längre.

Jag kom liksom igång där, så märkningarna spred sig som en löpeld genom huset. Detta är favoritlådan i frysen (näst efter den märkt “glass, bär, sött” förstås).

Mer om vardagsplanering, vilket till 85% består av matplanering, i ett annat inlägg.

Barnprogramsvåld som vi inte sett förrän nu

Restriktiva med skärmtid

Vi har länge varit restriktiva med skärmtid för Simon. Det är en principsak som vi diskuterade och tog ställning i baserat på vad vi (jag, till största delen, efter hängivet poddlyssnande) hört/förstått/läst om barn under 2 år och TV, redan när Simon bara var ett halvår gammal.

Det har inte varit helt lätt alla gånger, och jag började tumma på regeln redan innan Adrian föddes eftersom påklädningskampen helt uteblev om jag visade babblarna för Simon samtidigt.

Samma sak var det med nagelklippningen; av hänsyn till resten av fingret så klipptes naglarna till babblarnas glada sånger och Simons absoluta frånvaro av handrörelser.

(Parentes)

Jag kände att det där var ok trots regelbrottet; filmvisningen kändes harmlös och hade ett tydligt syfte. Tyvärr glömde jag att fasa in Björn i mitt resonemang, vilket senare ledde till diskussioner om huruvida jag var konsekvent eller ej och/eller vem som blev den “stränga” föräldern osv. Du förstår. Det är hursomhelst löst nu och det var inte dit jag ville komma nu egentligen.

Nu, däremot

Nu fyller Simon snart 3 år, och sedan en tid tillbaka får han se på barnprogram på Netflix ibland och på Bolibompa. Det fyller fortfarande samma syfte; påklädning, nagelklippning, tandborstning*, och nu även sista halvtimmen innan middan.

Det är nämligen så, att även om det är hans jobb i egenskap av 3-åring att vara odräglig ganska ofta, så är den där sista halvtimmen innan maten inte till nytta för nån. Han är för trött och för hungrig, och det känns som att alla konflikter som sker under just de där 30 minuterna sker i onödan. Alla är trötta och hungriga, lättretliga och superkänsliga.

Barnprogrammen räddar oss, och jag älskar dem för det.

Det här innebär förstås att Adrian får mycket mer skärmtid i förhållande till sin ålder än vad Simon fått. Vi kan inte låta bara en av dem titta, liksom. Men eftersom Adrian tittar på samma saker som Simon, så blir vi extra känsliga för vad Simon faktiskt tittar på och det visar sig att det finns ganska få barnprogram som jag tycker känns ok.

Barnprogramsvåld som standard

Det verkar som att nästan alla barnprogram håller en fart som visserligen immobiliserar ungarna, men som inte på något sätt lugnar ner dem. Bilderna skiftar så ofta att jag har svårt att hinna fästa blicken på dem, färgerna är många och superstarka, det skriks ganska mycket och det är en hel del våld inblandat.

Vi tittade till exempel en stund på filmen Nalle Puh härom kvällen, där jag satt och gapade över att Ior misshandlades wrestling style av Tiger.

barnprogramsvåld
Bildkälla här.

Det är förvisso Disney, som inte är kända för att göra filmer som är barnvänliga under 4-5 år, men ändå. Jag häpnar.

Så vi väljer, men det finns för mycket att välja på och ofta börjar vi kolla på nåt som jag eller Björn sedan avbryter eftersom vi ser och/eller hör att det blir för hetsigt.

Bolibompa

Bolibompa, bolibombompa, min barndoms barnprogram – naturligtvis förändrat sen dess men ändå, nostalgi… Ända tills jag fick huvudvärk av Rainbow Ruby eller vad vansinnet nu hette.

Det finns ett Bolibompa baby som är mycket lugnare och superbra. Det passar Adrian, men Simon har tröttnat nu efter att ha sett avsnitten flera gånger var.

Men så en eftermiddag för inte jättelänge sen, när jag satt i soffan och myste framför Bolibompa med en unge uppkrupen på var sida om mig, så somnade jag ifrån TV:n några minuter. När jag vaknade upptäckte jag att barnen satt och tittade på Clownen Manne.

Clownen Manne

Kommer du ihåg clownen Manne? Jag gör det inte, trots att jag döpte mitt mjukislamm – som nu sover med Simon om nätterna – efter honom. Om du minns honom, vilket Björn gör, så var du kanske lite för gammal för honom för Björn tyckte att clownen Manne var bland det värsta som fanns. Tråkigaste grej har aldrig uppfunnits; “Jag FATTAR inte hur han kunde få sändningstid över huvudtaget!” säger han, men enligt min mamma älskade jag det.

Oavsett om du minns honom eller inte, så var energin i soffan en helt annan när jag vaknade till. Där var  k n ä p p t y s t  bredvid mig. Barnen satt som förhäxade och följde Mannes minsta rörelse där han gick omkring och klädde ut sig, och cyklade lite, och kommunicerade som tusan utan ord.

Det var inte den där oroliga stillheten som blir av andra barnprogram, där jag kan känna mig uppjagad när vi släcker TV:n för att gå och äta, utan det var  l u g n t. Mycket säkert på grund av att Mannes program är så tyst.

Jag är fortfarande helt salig över skillnaden hos pojkarna. Lugnet följde med till matbordet, och även om middan var livad så var det inte det där muckande jag-vet-inte-vart-jag-ska-göra-av-mig-själv-jag-tappar-förståndet-beteendet som Simon ibland kan servera som sidorätt till maten.

Så skönt.

Jag rekommenderar det. Starkt.

Och så rekommenderar jag Dennis inlägg på samma tema, (hans är kortare och mer läsvänligt 😉 )

I väntan på Nyhetsmorgon – Tecknat våld

 


*tandborstning med mobilen: jag visar tex Spöket Laban eller Bamse eller nåt på mobilen samtidigt som jag borstar Simons tänder. Jag håller telefonen i olika positioner i luften beroende på åt vilket håll jag vill att Simon ska vrida huvudet. Allt han behöver göra är att komma ihåg att gapa och det går ganska bra.

Clownen Manne finns på SVT Play. Sök på “tisdagskul” så hittar du honom, eller så kan du klicka här.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Dagsformen i kattbilder

Dagsformen är av varierande grad här hemma… och när man tänker efter, inte något som egentligen kan definieras som något som gäller över en hel dag.

Simon

Simon avverkar hela känslospektrat varje dag, men han gör det intressant genom att vara fullständigt inkonsekvent i sina humörskiftningar. Han har noll problem med att blanda skratt och gråt, växla viskningar med avgrundsvrål, slåss och kramas, hjälpa och stjälpa (med flit) och allt, helst, i en kombination som känns ny för dagen.

Adrian

Adrian tar efter sin storebror lite grann, men han är inte där ännu. Han nöjer sig med att bara plötsligt inte vilja (infoga valfri grej), förvandlas till en korsning mellan kokt spaghetti och elektrisk korkskruv, kasta huvet bakåt och gasta sig högröd.

Han fick sitt första regelrätta hysteriska utbrott, version copy-paste från min egen barndom, härom kvällen. Han skrek sig hes, inget hjälpte. Efter ett tag tappade han rösten lite grann, men skrikväste tappert vidare som den krigare eller gremlin han verkar vara född till.

Jag tittade på honom och kände bara medlidande, för jag minns hur de där utbrotten känns. Och att jag minns dem innebär förstås att jag höll på upp till… 4 år? 5? 10??

Björn

Björn är förkyld. På bättringsvägen dock; han meddelade lyckligt igår morse att han kunde andas genom näsan hela natten.

Jag

Ja, jag är frisk och mina humörsvängningar är mer implosiva än explosiva. Länge leve PMS och kombon med ovan nämnda prylar.

Jag är pälsdjursallergiker och har aldrig haft nåt djur. Tycker det saknas djur (med päls på) här så jag kompenserar med att översätta tillvaron, som jag ser den, i kattmetaforer:

Adrian, kl 05:40.

Adrian får dricka mjölk själv ur ett glas till frukosten. Resultatet blir därefter.

Simon, när jag stänger av barnsångerna på youtube för att vi ska gå till föris.

Simon, på väg in genom ytterdörren till föris.

Adrian, på väg in genom ytterdörren på föris.

Simon, när det är hans tur att klä på sig på föris för att gå hem.

Simon, på förisgården, när jag lyckats få ut honom genom ytterdörren men inte ner i vagnen.

Båda två, efter middan och innan läggning.


Bildkälla, Unsplash och Google.

Skogspromenad, sista dagen på sista föräldraledigheten

Hej då bebistid

Igår var sista dagen på Björns föräldraledighet. Det känns himla konstigt att bebistiden för alltid ligger bakom oss nu… Konstigt men på många sätt skönt.

Jag behöver kanske inte motivera det med att även om bebistiden bjuder på makalöst mycket mys och gos och rosaluddig kärleksöversvämning, så är den den absolut mest påfrestande tiden livet – i alla fall för mig – men jag gör det ändå. Nu kan jag stänga det kapitlet i mitt liv, och öppna ett nytt som ska pågå mycket längre än en föräldraledighet någonsin kan göra.

Hej hej skogen

Vi tog en skogspromenad på förmiddan, dagen till ära.

“Tänk att det nästan är mitt på dan,” – klockan var 10 – “och solen står inte högre upp än såhär,” sa Björn och pekade på grusets långa skuggor på gångvägen.

Det var en sån dag. Du vet, en sån där sällsynt dag där allt känns lugnt och stillsamt. Vi svängde upp på en skogsstig, för att pojkarna skulle göra av med allt spring i benen, och det var alldeles tyst och lugnt.

skogspromenad

Ljuset var magiskt. Trots att vi hördes lång väg – Adrian med sina ursinniga tjut varje gång han trillat och det tog lite tid att komma upp, och Simon som lekte robot (?) med så långa pinnar han orkade bära – så råkade vi ändå komma helt nära ett par rådjur. De tittade stilla på oss, och jag hann visa dem för Simon innan det ena av dem tog ett par långa skutt bort i skogen.

Det är nåt speciellt med skogen. Känslan påminner lite om den i bergen, eller när snö faller och dämpar allt. Trots att det var ganska kallt så var det skönt att vara där.

skogspromenad
Eftersom vi har en ny vagn nu, som man inte måste lyfta upp på axeln och bära över minsta lilla pinne, så törs vi gå på småstigar igen.

Det är vid såna tillfällen jag kan uppskatta signalfärger på ungarnas ytterkläder. Man ser dem, även när de lallar iväg bakom nån gran och inte längre svarar på tilltal eftersom de bytt namn till “Léon”, vilket Simon gör med jämna mellanrum.

Nya rutiner igen

Den här veckan riskerar att bli lite kämpig; vi ska alla in i nya rutiner – igen – med längre dagar på föris för barnen, jobb med väldigt tidiga morgnar för Björn, och för min del kommer det troligen se ut som i höstas, med den skillnaden att tillvaron ska hanteras utan hjälp av en hemmaman.

Det kommer att gå bra. Såklart. Men allt som är nytt tar mer energi, även om det är kul, tills det inte är så nytt längre.

Planering tror vi kommer bli avgörande för husfriden, och planering är en av våra i särklass sämsta grenar.

 

SaveSave

SaveSave

Vad frånvaro gör med en

Vi har sällan fler än 3 lektionsdagar i veckan, och dessa 3 ligger ännu mer sällan på rad. Det finns såklart undantag och 2 veckor i rad nu har jag varit på skolan 4 hela dagar i sträck.

Att vara borta hemifrån 8:30-17:20 fyra dagar i rad känns, och jag märker att det inte bara är jag som känner av det. Jag har snuddat vid detta förut, men då var det färskt och främmande. Nu är det lättare att se effekterna.

Som att ses efter flera veckors frånvaro

När jag kommer hem efter en heldag så tjuter Adrian av lycka. Han vobblar mot mig med armarna i vädret, vajande som ett sjögräs så fort han förmår och tjuter på all utandning. Han drar i mig, jag sätter mig på knä, han klänger och klättrar upp på mig lika obevekligt som en fästing och kramar mig så hårt han kan. Sen vrider han sig loss, går ett par steg mot sin far, vänder sig om och får syn på mig igen och så gör han om samma sak igen. Så kan han hålla på i en kvart.

Simon springer först åt andra hållet och gömmer sig. Sen kommer han och ska berätta massa saker och visa sina leksaker, han ska kramas och så ska han ta med sig mig nånstans dit bara vi två ska gå.

Allt detta innan jag hunnit ta av mig mössan ens och det är underbart, jag kan leva länge på en sån stund. Men. Koncentrationen på mig fortsätter hela kvällen, och hur mycket jag än älskar det så säger det mig att de har saknat mig. Jag brukar lägga mig på golvet och de klänger, klättrar och ålar på och runt mig oavbrutet. Björn kallar fenomenet för ormgrop.

ormgrop efter frånvaro

Och jag har ju saknat dem också. Frågan är vem som saknar mest, och jag kan inte låta bli att känna det som att de inte hinner se mig så mycket som de behöver de där dagarna.

Otillräcklighet och oro

Genast kommer skuldkänslor över otillräcklighet och egoism farande. Jag vet att det blir bättre ju äldre de blir, men nu är de så små och det knakar ansträngt i mitt mammahjärta.

Jag förstod att det skulle bli svårast i början. Jag visste det, och tvekade på grund av det. Var det för tidigt för Adrian – och var det för tidigt för mig? Han var bara 10 månader när jag började.

Kanske är otillräckligheten en känsla man måste lära sig hantera bara? Jag vet inte. “Otillräcklighet, oro”, är det vad moderskapet handlar om när man kokar ner det? – Det, och kärlek bortom rim och reson förstås.

 

Det här med att få tid till det man behöver

Eftersom jag antagits till en utbildning som kräver vissa förkunskaper i vissa program som jag inte ens känner till loggan på, så startar mina studier redan nu.

Det svåraste

Först ut är Photoshop – användbart på så många plan, utbildning eller ej, så vi börjar där. Jag är inte tekniskt efterbliven, men jag har tålamod som en råtta i ett droglabb och är liksom högeligen benägen att hoppa över delar av en kurs för att komma framåt fortare. Det är dumt.

Därför har Björn fultankat en videokurs som jag nu sitter klistrad vid (och lär mig saker). Asbra. Det svåra är att stänga ute Simons hysteriska grinande efter mamma vid botten av trappan och lyssna på kursen.

Till min hjälp har jag te, kakor och hörlurar (prioritering i nämnd ordning).

För den som undrar så är det Björns avocadoplanta som spökar bakom gardinen.

Det näst svåraste

Det näst svåraste är att få TID till det man behöver, i det här fallet studier, såhär. Efter några dagar av “nu – eller nej, jag måste laga mat till Adrian”, “nu – eller nej, måste laga mat till oss”, “nu då – nej, Björn hade natten så han måste sova och Adrian är vaken”, “nu då – nej, båda är vakna och vi måste ditt och datt” och “NU DÅ – nej, klockan är 21:40 och jag kommer inte ens ihåg hur man startar en dator”, så bad jag min kära sambo att hjälpa OSS att strukturera upp dagarna så att tid kan avsättas.

De första dagarna på Björns semester, alltså innan Italien, hade jag mindre tid till mig själv än jag hade när han jobbade och Simon gick på föris. Det var väntat, Björn ska skolas in i “vardag hemma” och jag ska skolas in i “vardag hemma tillsammans med sambo”. Det handlar om att ha realistiska förväntningar på sin dag, så att man inte hela tiden blir besviken och/eller stressad.

Kanske det allra svåraste

Att planera är inte vår starka sida, men nu måste vi det för att få detta att funka och det blir en utmaning. Kanske den största till och med.

 

SaveSave