Barnprogramsvåld som vi inte sett förrän nu

Restriktiva med skärmtid

Vi har länge varit restriktiva med skärmtid för Simon. Det är en principsak som vi diskuterade och tog ställning i baserat på vad vi (jag, till största delen, efter hängivet poddlyssnande) hört/förstått/läst om barn under 2 år och TV, redan när Simon bara var ett halvår gammal.

Det har inte varit helt lätt alla gånger, och jag började tumma på regeln redan innan Adrian föddes eftersom påklädningskampen helt uteblev om jag visade babblarna för Simon samtidigt.

Samma sak var det med nagelklippningen; av hänsyn till resten av fingret så klipptes naglarna till babblarnas glada sånger och Simons absoluta frånvaro av handrörelser.

(Parentes)

Jag kände att det där var ok trots regelbrottet; filmvisningen kändes harmlös och hade ett tydligt syfte. Tyvärr glömde jag att fasa in Björn i mitt resonemang, vilket senare ledde till diskussioner om huruvida jag var konsekvent eller ej och/eller vem som blev den “stränga” föräldern osv. Du förstår. Det är hursomhelst löst nu och det var inte dit jag ville komma nu egentligen.

Nu, däremot

Nu fyller Simon snart 3 år, och sedan en tid tillbaka får han se på barnprogram på Netflix ibland och på Bolibompa. Det fyller fortfarande samma syfte; påklädning, nagelklippning, tandborstning*, och nu även sista halvtimmen innan middan.

Det är nämligen så, att även om det är hans jobb i egenskap av 3-åring att vara odräglig ganska ofta, så är den där sista halvtimmen innan maten inte till nytta för nån. Han är för trött och för hungrig, och det känns som att alla konflikter som sker under just de där 30 minuterna sker i onödan. Alla är trötta och hungriga, lättretliga och superkänsliga.

Barnprogrammen räddar oss, och jag älskar dem för det.

Det här innebär förstås att Adrian får mycket mer skärmtid i förhållande till sin ålder än vad Simon fått. Vi kan inte låta bara en av dem titta, liksom. Men eftersom Adrian tittar på samma saker som Simon, så blir vi extra känsliga för vad Simon faktiskt tittar på och det visar sig att det finns ganska få barnprogram som jag tycker känns ok.

Barnprogramsvåld som standard

Det verkar som att nästan alla barnprogram håller en fart som visserligen immobiliserar ungarna, men som inte på något sätt lugnar ner dem. Bilderna skiftar så ofta att jag har svårt att hinna fästa blicken på dem, färgerna är många och superstarka, det skriks ganska mycket och det är en hel del våld inblandat.

Vi tittade till exempel en stund på filmen Nalle Puh härom kvällen, där jag satt och gapade över att Ior misshandlades wrestling style av Tiger.

barnprogramsvåld
Bildkälla här.

Det är förvisso Disney, som inte är kända för att göra filmer som är barnvänliga under 4-5 år, men ändå. Jag häpnar.

Så vi väljer, men det finns för mycket att välja på och ofta börjar vi kolla på nåt som jag eller Björn sedan avbryter eftersom vi ser och/eller hör att det blir för hetsigt.

Bolibompa

Bolibompa, bolibombompa, min barndoms barnprogram – naturligtvis förändrat sen dess men ändå, nostalgi… Ända tills jag fick huvudvärk av Rainbow Ruby eller vad vansinnet nu hette.

Det finns ett Bolibompa baby som är mycket lugnare och superbra. Det passar Adrian, men Simon har tröttnat nu efter att ha sett avsnitten flera gånger var.

Men så en eftermiddag för inte jättelänge sen, när jag satt i soffan och myste framför Bolibompa med en unge uppkrupen på var sida om mig, så somnade jag ifrån TV:n några minuter. När jag vaknade upptäckte jag att barnen satt och tittade på Clownen Manne.

Clownen Manne

Kommer du ihåg clownen Manne? Jag gör det inte, trots att jag döpte mitt mjukislamm – som nu sover med Simon om nätterna – efter honom. Om du minns honom, vilket Björn gör, så var du kanske lite för gammal för honom för Björn tyckte att clownen Manne var bland det värsta som fanns. Tråkigaste grej har aldrig uppfunnits; “Jag FATTAR inte hur han kunde få sändningstid över huvudtaget!” säger han, men enligt min mamma älskade jag det.

Oavsett om du minns honom eller inte, så var energin i soffan en helt annan när jag vaknade till. Där var  k n ä p p t y s t  bredvid mig. Barnen satt som förhäxade och följde Mannes minsta rörelse där han gick omkring och klädde ut sig, och cyklade lite, och kommunicerade som tusan utan ord.

Det var inte den där oroliga stillheten som blir av andra barnprogram, där jag kan känna mig uppjagad när vi släcker TV:n för att gå och äta, utan det var  l u g n t. Mycket säkert på grund av att Mannes program är så tyst.

Jag är fortfarande helt salig över skillnaden hos pojkarna. Lugnet följde med till matbordet, och även om middan var livad så var det inte det där muckande jag-vet-inte-vart-jag-ska-göra-av-mig-själv-jag-tappar-förståndet-beteendet som Simon ibland kan servera som sidorätt till maten.

Så skönt.

Jag rekommenderar det. Starkt.

Och så rekommenderar jag Dennis inlägg på samma tema, (hans är kortare och mer läsvänligt 😉 )

I väntan på Nyhetsmorgon – Tecknat våld

 


*tandborstning med mobilen: jag visar tex Spöket Laban eller Bamse eller nåt på mobilen samtidigt som jag borstar Simons tänder. Jag håller telefonen i olika positioner i luften beroende på åt vilket håll jag vill att Simon ska vrida huvudet. Allt han behöver göra är att komma ihåg att gapa och det går ganska bra.

Clownen Manne finns på SVT Play. Sök på “tisdagskul” så hittar du honom, eller så kan du klicka här.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

När bilen inte startade

Vi var på landet i helgen – mer om det senare – och eftersom det ligger på en ö så tar vi bilen till en brygga (vi har 3 st att välja mellan) och sen åker vi waxholmsbåt. Igår på väg hem, när vi klivit av båten (denna gång i Trinntorp) och skulle ta bilen, så, hör och häpna, startade den inte.

Jag är bilanalfabet. Hela processen att köpa bil var det Björn som drev – alltså jag menar inte att jag inte ville ha en, absolut, det måste vi, men jag var höggravid och sedan nybliven förvirrad mor och bildjungeln var mig övermäktig. Jag har inte läst nåt om vår bil, jag har öppnat instruktionsboken en gång, och vet inte hur man byter däck. Å andra sidan är jag bombsäker på att jag fixar det när jag måste, men man hoppas ju att man aldrig ska bli tvungen att lära sig. Att allting alltid ska gå som på räls och att alla ska vara vänner (bilen inkluderad).

Anyway, bilen startade inte. Björn och jag bestämde oss för att det var batteriet som inte orkade. Simon var övertrött och bara grinade i sitt säte medan vi båda försökte vända oss till logik, övriga på parkeringen, gamla kontakter samt Google. Björn sprang runt och frågade folk om startkablar medan jag plockade upp Simon för att försöka få tyst(are) och behålla nån form av lugn. Ingen hade startkablar, en tipsade om att ringa taxi så det slutade med att Björn tog en taxi till närmaste bilmek för att skaffa nytt batteri/startkablar/bärgning och kvar stod jag bredvid bilen med en nu halvslumrande unge i famnen och mobilen i handen.

batteritorsk på trinntorps parkering

Efter ett tag rullade det ner en mörk Porsche från vägen, körde längst bort, svängde runt och stannade i mitten med motorn igång. En man klev ur och började gå runt och fota sin bil, som inför en försäljning, och jag tänkte att här har jag min chans, han kan inte smita om han befinner sig utanför sitt fordon. Jag gick bort till honom:

“Schysst bil.”

“A… Tack.”

“Är det för att du ska sälja den som du tar bilder?”

“Nä, nej nej, det är bara för att… ja.”

Han vände sig halvt bort från mig, sådär som man gör när man inte är intresserad av att småprata med en barnförsedd främling på en parkering som man trodde skulle vara folktom så att man kunde ta sina bilder i fred, så jag slängde ur mig mitt “Du råkar inte ha startkablar?” och höll andan utan större förhoppning.

“Jo, det har jag” sa han och undrade på vilken sida av min bil ha skulle ställa sig. Jag trodde knappt det var sant. Den svarta (?) Porschen mullrade fram mot vår bil, och om bilar hade kunnat lägga armen om varandra hade den gjort det.

porschen som räddade oss

Bilen startade på ett sätt som den aldrig gjort förut, vilket får mig att misstänka att vårt batteri varit dåligt hela tiden och att det till slut gett upp i och med kylan. Jag försökte säga att “tack” inte räckte, men han ville inte veta av mer än så. “Jag förstår att det är många som inte stannar” sa han och jag visste inte alls vad jag skulle förstå av det, jag menar en (relativt) ung kvinna med ett spädbarn på armen bredvid en bil med öppen motorhuv är väl knappast en hotfull bild, men strunt samma. Han hjälpte till, och jag önskar jag fått en tydlig bild av regskylten så jag kunde skicka tackblommor.