När vi köpte vårt hus saknades förvaring. Det var som om de som sålde det inte hade några saker.
Att organisera barnkläder är ingen baggis i det här huset. Även om ungarna har sina garderober i sina rum så är hallen är ett ständigt provokationsmoment att hantera, för mig i alla fall. Där finns inte utrymme för alla skor som samlas i drivor – jo, drivor – eller alla jackor och overaller och täckbyxor som behöver finnas tillhands, så vad som händer är att jag ofta står och kastar anklagelser om ”var vantarna bor” och ”varför ligger den HÄR?” omkring mig så älskvärt jag kan. Jag får aldrig några användbara svar, och inte sällan beror det på att den skyldige är jag själv.
Flera ryck har gjorts, i omgångar, och nu senast var det uppmärkning av var alla jävla vantar m.m. ska vara. Björn gillar att ha skyltar och märkningar överallt, så vi har av den anledningen en dymo i vår ägo. Vid en helgsväng på ett varuhus råkade jag få syn på en liten påse pappersetiketter med snöre och tänkte att nu … nu händer det, idag åker lapparna upp, snyggt eller ej. Det dröjde 3 veckor, men nu är det gjort.
Det var dessvärre inga magiska lappar jag fått tag i. Bevisligen räcker det inte med att vantarna får ett hem; de måste hitta dit också. Garderobslådorna i hallen. Även jag och Björn har varsin, och det är både snyggt och praktiskt.Och här har vi tvättkorgarna i tvättstugan. Jag är den som sköter tvätten (för att jag valt det, för att jag bryr mig om kläder, för att jag gör det bäst, för att jag vill det) och jag vill ha korgarna på samma plats alltid, annars lägger jag i fel korg. Björn sätter bara dit dem lite hur som, men nu finns ingen anledning att blanda ordningen längre.
Jag kom liksom igång där, så märkningarna spred sig som en löpeld genom huset. Detta är favoritlådan i frysen (näst efter den märkt ”glass, bär, sött” förstås).
Mer om vardagsplanering, vilket till 85% består av matplanering, i ett annat inlägg.
Adrian, förstås. Monsieur Nej. Simon har vuxit ur sin tomtedräkt och valde att vara pepparkaka i år, så jag hoppades att Adrian skulle vilja vara tomte, eftersom han vuxit i Simons gamla dräkt.
Icke.
När jag frågade honom för 2 veckor sen så tänkte han efter innan han sa nej (!). ”Nnnn-te. Nnnte tonte. Looooooo-hia. Lo-hiiia.”
”Du vill vara lucia, är det så?”
”Ja-a.” Skitnöjd.
Vi har ingen luciadräkt/stjärngossedräkt/vit klänning/dylikt alls hemma, och mina möjligheter (vi snacka tid) att greja sånt är inte vad de var för 2 år sen direkt, så igår försökte jag igen.
”Vet ni, pojkar, imorn är det lucia! Och Simon ska vara pepparkaka. Ska du vara tomte då, Adrian?”
Här kan man tycka att han eventuellt inte skulle ha fått det valet, men det kändes så skevt att Simon skulle få välja sin dräkt och Adrian inte. Så igår kväll tog jag med mig Adrian till affären och köpte en stjärngossedräkt, som jag sedan tvättade, hängde på tork över natten och strök efter frukosten.
Imorse, när vi äntligen krånglat oss iväg till föris och in i hallen och fått av alla ytterkläder tillsammans med alla andra föräldrar och barn som trängdes på de 10m2 avsedda för ändamålet, så stirrade Adrian oförberett på allt folk som inte brukar vara där. Ingenting var som vanligt. Alla barn hade dräkter, och fröknarna var julpyntade, och det var nedsläckt.
När jag höjde händerna med stjärngossedräkten för att trä den utanpå hans kläder så slöt han sig. Han ville ingenting. Efter en del trixande lyckades jag få honom att gå med på att ha granarna på huvudet och glittret i handen.
Där fick jag för att jag försökt vara rättvis … men jag anade ju att det skulle kunna bli sådär, så han var ändå vitklädd från början.
Jag lyckades till och med ta en bild på honom. EN.
Sångsamling
Alla barn och föräldrar satt i en stor ring så gott det gick. Ett sånghäfte med 7 sånger delades ut, en fröken var sångledare och så sjöng alla tillsammans. Det höll i sig i kanske 15 minuter, sen var det ”varsågoda!” till fikat.
De hade gjort jättefint med lussebullar, pepparkakor, bröd, smör och pålägg. Kaffe, te, mjölk och vatten och servetter (tack och lov). Pojkarna åt lussebullar, Adrian stal en pepparkaka, sen skulle han ha en macka och de åt fortfarande när folk började gå ut.
Fikat
Björn var med, men han drog till jobbet efter nån halvtimme och liksom lämnade mig ensam. Efter fikat, som jag tillbringat bredvid Adrian för att begränsa händelseområdet – det händer så mycket runt honom jämt – så skulle föräldrarna klä på sina barn och lämna dem till personalen ute.
Mina barn ville gå ut, men de ville inte klä på sig några ytterkläder så vi blev sist ut, eftersom jag måste jaga dem med varenda plagg både över och under förskolans alla möbler och tjata om hur gärna SNÖN ville att de skulle komma ut nån gång så att de skulle hinna leka lite innan lunch.
Min luciamorgon hade med andra ord mer gemensamt med en friidrottsdag än mysigt traditionellt luciafirande … men själva sångsamlingen var ändå riktigt fin. Den är jag glad för.
I fredags kväll sov jag med Adrian och Björn, men när bebispaketet började greja kl 05 så tog jag bara mitt pick och pack och knallade iväg till gästrummet. Det gjorde inte Björn. Han gick upp, och efter en stund följde han efter med en hungrig bebis och pratade om amning. Jag gjorde ett försök, Adrian vägrade, och då bestämdes det definitivt att amningen nu är över.
Egen tid
Efter frukost kom mamma och hämtade Simon, och jag åkte till FRISÖREN kl 10. Björn var hemma med Adrian. Efter klippningen, som gick bra (!), gick jag till Indiska och shoppade kläder, TILL MIG SJÄLV, på rean. Och fotade håret i provhytten med min blivande nya Lilla Svarta på.
Och funderade på om jag ska bry mig om mina senaste tillskott i klanen av spretiga vita antennhår.
Sedan kom Anna och hämtade mig därinne, och vi gick till H&M och shoppade vidare på rean där. Återigen bara grejer till MIG. Vi åt lunch, och sen tog vi en fika där Anna pratade lite vett med mig, och sen var jag hemma igen till 14:15 (!!!!!!!!!!).
Ombytta roller
I lördags kväll somnade jag i gästrummet med detta som sista meddelande till omvärlden:
Natten blev hemsk – för Björn. Jag sov.
Igår förmiddag tog jag med mig Simon till Ikea, vi hämtade upp mamma på vägen och så gick vi runt med honom där. Han gillar att vara där, när han får gå själv alltså, så det gäller att ha tid på sig. Jag tror vi provsatt ALLA fåtöljer, hälften av sofforna och en tredjedel av alla köksstolar. Sedan inspekterades 90% av alla utdragbara lådor på köksavdelningen. Men det var kul; Simon var så trött att han tittade i kors när jag spände fast honom i bilen för att åka hem, och jag fick med mig saker jag behöver till ateljén samt överskåp till kyl och frys.
Det vinnande konceptet
Hittills har våra helger som tvåbarnsfamilj varit något kaotiska. Roliga, men kaotiska. Eftersom varken jag eller Björn är den piggaste versionen av oss själva numera så leder kaos gärna till irritation – åtminstone i mitt fall.
Största anledningen till att den här helgen gick så bra var följande:
Jag fick egen tid till bara mig utan familjen och utanför hemmet
Planering.
Vi har lagt in i gemensamma kalendern nu att vi ska planera helgen varje fredag. Vad vi ska äta till lunch och middag, när eventuell handling ska ske och vem som ska göra det. Vilka aktiviteter vi ska göra. Resultatet må sacka efter när det kommer till spänning, spontanitet och överraskningar MEN det är jätteskönt. De enda överraskningar som egentligen blir är de som Simon bjuder oss på, och de räcker gott och väl.
Jag hade hört mycket om mutor innan jag själv fick barn, men aldrig behövt använda dem själv – EFTERSOM jag inte hade egna. När jag jobbade som aupair i småbarnsfamiljer så mutade jag inte, jag hotade.
Eller… ”hotade” låter så dåligt. ”Lovade” är bättre. Jag lovade att om saker och ting inte blev ungefär som jag nu bett om flera gånger så skulle den lille parveln bli tvungen att berätta för mamma eller pappa på kvällen vad som hade hänt. Och om den lille parveln inte ville det så skulle jag göra det. Det var ju inte jag som hade satt reglerna, det var föräldrarna, så det var ingen mening med att diskutera så mycket med mig.
Till saken.
Simon fick medicin mot sin hosta för en liten tid sedan. Det är en inhalator och eftersom man inte kan räkna med att småbarn ska kunna sånt så fick vi med en mask.
Han fick bekanta sig med den på egen hand en stund först. Han satt i sin stol och pratade och vände och vred och pekade och hade sig, och både jag och Björn visade på oss själva hur man skulle andas i den. Sedan blev det dags att använda den.
Simon tvärvägrade.
Jag ställde fram datorn och satte på storfavoriten Bä bä vita lamm på Youtube för att distrahera, med det bidrog bara med temamusik till kakofonin av skrik, vrålgråt, hosta och hetsiga kommandon.
Till slut lyckades vi. Med 4 händer. Björn höll i Simons armar som i en kram, jag höll huvudet och masken. Ja, vi tvingade honom; ibland måste man helt enkelt.
Det här fungerade förstås jättebra på helgen när Björn var hemma under frullen, så första morgonen utan honom blev det inte mycket inhalerande av. Sen kom jag på att ungen älskar russin.
”Vill du ha russin, Simon?”
”Jaa!”
”Ok, men vi måste ta medicin först.”
”NÄÄÄÄÄÄÄJ!!!”
Jag lät honom vara, men russinen hade fått fäste och till slut gick han med på att inte vägra så mycket att jag inte kunde genomföra medicineringen.
Efter 2 dagar med russin efteråt kunde jag ge honom medicinen med Adrian på armen. Nu vill han vara med och själv trycka av dosen.
Det är inte så konstigt, när man är så ofantligt topptung, att man blir snabbare om man håller på att snubbla framlänges. Man hinner komma upp i oväntad hastighet när man försöker springa ikapp huvudet, innan golvet sätter stopp för vidare framfart.
När man inte har fattat att prylarna som far omkring irriterande nära ansiktet är ens egna händer, är det inte heller ett mysterium att dessa händer kan lyckas få tag i nappen och propellera den i en snygg båge över soffryggen utan att någon hinner med.
När man precis har kommit på att man kan kasta saker, och av en händelse har snubblat över boule-kastet som första grepp, blir varje kast lite av en överraskning. Projektilen – härom dan en bit kyckling – tycks lämna barnet på exakt samma sätt som Spidermans läskiga spindelnät lämnar hans handleder när han viker handen bakåt. Exakt samma sätt. Nämnda kycklingprojektil anföll mig mitt mellan ögonen. Barnet såg ut som Spiderman när han råkat skjuta spindelnät första gången.
Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: Simon tillhandahåller underhållning för alla, och han gör det bättre än TV. Det är klart, att om man lyckas hamna i ett samtal runt bordet som inte inbegriper en massa ”miam-miam-miam”, ”blä-blä-blä” och ”nämen?! Ligger skeden på golvet? Hur kom den dit?” så ser Simon till att styra oss tillbaka på den vägen igen ganska snabbt, men utöver det så är det riktigt mysigt att bara titta och lyssna.
När vi kom hit i måndags så hade Annette köpt en plaskdamm/babypool/sandlåda tillsammans med strandverktygen (hink, spade, kratta – du vet). Den har Björn fyllt med kanske 15 cm vatten, och där springer Simon fram och tillbaka mellan en sandfylld fläck i gräsmattan och plaskpoolen och grejar, och pysslar, och pillar, och pratar, och involverar oss andra med jämna mellanrum. Jag passar honom genom att sitta på trädäcket i solen och titta på. Och vakta en kratta eller miniatyrkanna lite då och då. Alltså, är inte det avslappning, så vad är?
Glatt, socialt och nära till skratt
Med det i åtanke så slår oss tanken allt oftare att Simons lillebror, som snart kommer till oss, kanske blir Simons raka motsats. Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk skulle våga hoppas på en till pojke som får kvinnor som bestämt sig för att inte skaffa barn att ändå undra om de inte skulle gilla det. Simon är falsk marknadsföring för småbarnslivet – hittills i alla fall. Han hade en period som liten bebis då han skrek i 2 timmar varje kväll utan att vi riktigt fattade varför, men annars har han alltid varit väldigt social, alltid glad och har alltid nära till skratt. Han kramar mina vänner, som han inte kommer ihåg att han träffat förut, efter att ha flirtat med dem på håll i bara nån minut eller två. Han charmar totala främlingar på vaxholmsbåten ut till landet så att jag ibland undrat om de ska börja gråta av babycharm overload. Han är en liten sol, kort sagt.
Han minns givetvis inte att han var i det här huset förra sommaren, vid 3 månaders ålder. Ändå är det inga problem för honom att somna i sin resesäng inne i det lilla rummet helt själv, medan han hör oss bara på andra sidan dörren, och sova som vanligt hela natten. Visst, natten punkteras av diverse gny och gråt som varar i max 3 sekunder, men så är det alltid.
Han är aktiv, nyfiken och viljestark. Än så länge kan man bryta hans vredesutbrott över saker han inte får genom att distrahera med annat. Han vet om att han kan använda charmen som vapen, så han är inte helt bakom flötet heller.
Det är lätt att vara småbarnsförälder
Det är INTE lätt att vara småbarnsförälder, men med Simon så är det himla lätt att tro annat. Kanske blir det en total chock för oss att få en pojke till. Tvåan kanske blir mer normal, eller vad man ska kalla det. För oss kanske den omställningen blir den där brutala verklighetschocken som jag förväntade mig med Simon, men som aldrig riktigt infann sig.
Om man ska vara helt rättvis så måste det tilläggas att även om jag svänger mig med uttryck som ”falsk marknadsföring” så är inte alla dagar en lång rad av positiv förvåning vad gäller lilleman. Nog har det funnits kvällar då han grinat och vrålat och ålat och bökat i timmar innan sömnen övermannat honom, dagar då han aldrig velat släppa taget om mig eller Björn, nätter där vi tillbringat minst lika mycket tid i hans rum som i vårt, och perioder då han inte riktigt varit sig själv. Absolut. Dessutom säger Annette att det var mycket struligare för oss förra sommaren när vi var här, och det minns varken jag eller Björn. Men hursomhelst… mina förväntningar på en orosfylld tillvaro som livegen småbarnsförälder utan tillgång till sömn, egen tid, lugn och ro eller tillfälle att borsta håret har nog bidragit en hel del till upplevelsen – och uppskattningen – av det motsatta.
Samma fenomen rörde även min förlossning. Jag förväntade mig i princip att tappa förståndet (permanent alltså), och med det som utgångspunkt framstod det mesta ändå såhär i efterhand som … ja, förhållandevis … ja. Du kanske fattar. Allt som allt fick jag med mig en positiv upplevelse från sjukhuset.
Nu har Simon vaknat.
PS. Måste bara skryta lite till. Simon och Björn fick besök av ett flygande tefat idag, OCH JAG FÅNGADE DET PÅ BILD!
Vi var på landet i helgen – mer om det senare – och eftersom det ligger på en ö så tar vi bilen till en brygga (vi har 3 st att välja mellan) och sen åker vi waxholmsbåt. Igår på väg hem, när vi klivit av båten (denna gång i Trinntorp) och skulle ta bilen, så, hör och häpna, startade den inte.
Jag är bilanalfabet. Hela processen att köpa bil var det Björn som drev – alltså jag menar inte att jag inte ville ha en, absolut, det måste vi, men jag var höggravid och sedan nybliven förvirrad mor och bildjungeln var mig övermäktig. Jag har inte läst nåt om vår bil, jag har öppnat instruktionsboken en gång, och vet inte hur man byter däck. Å andra sidan är jag bombsäker på att jag fixar det när jag måste, men man hoppas ju att man aldrig ska bli tvungen att lära sig. Att allting alltid ska gå som på räls och att alla ska vara vänner (bilen inkluderad).
Anyway, bilen startade inte. Björn och jag bestämde oss för att det var batteriet som inte orkade. Simon var övertrött och bara grinade i sitt säte medan vi båda försökte vända oss till logik, övriga på parkeringen, gamla kontakter samt Google. Björn sprang runt och frågade folk om startkablar medan jag plockade upp Simon för att försöka få tyst(are) och behålla nån form av lugn. Ingen hade startkablar, en tipsade om att ringa taxi så det slutade med att Björn tog en taxi till närmaste bilmek för att skaffa nytt batteri/startkablar/bärgning och kvar stod jag bredvid bilen med en nu halvslumrande unge i famnen och mobilen i handen.
Efter ett tag rullade det ner en mörk Porsche från vägen, körde längst bort, svängde runt och stannade i mitten med motorn igång. En man klev ur och började gå runt och fota sin bil, som inför en försäljning, och jag tänkte att här har jag min chans, han kan inte smita om han befinner sig utanför sitt fordon. Jag gick bort till honom:
”Schysst bil.”
”A… Tack.”
”Är det för att du ska sälja den som du tar bilder?”
”Nä, nej nej, det är bara för att… ja.”
Han vände sig halvt bort från mig, sådär som man gör när man inte är intresserad av att småprata med en barnförsedd främling på en parkering som man trodde skulle vara folktom så att man kunde ta sina bilder i fred, så jag slängde ur mig mitt ”Du råkar inte ha startkablar?” och höll andan utan större förhoppning.
”Jo, det har jag” sa han och undrade på vilken sida av min bil ha skulle ställa sig. Jag trodde knappt det var sant. Den svarta (?) Porschen mullrade fram mot vår bil, och om bilar hade kunnat lägga armen om varandra hade den gjort det.
Bilen startade på ett sätt som den aldrig gjort förut, vilket får mig att misstänka att vårt batteri varit dåligt hela tiden och att det till slut gett upp i och med kylan. Jag försökte säga att ”tack” inte räckte, men han ville inte veta av mer än så. ”Jag förstår att det är många som inte stannar” sa han och jag visste inte alls vad jag skulle förstå av det, jag menar en (relativt) ung kvinna med ett spädbarn på armen bredvid en bil med öppen motorhuv är väl knappast en hotfull bild, men strunt samma. Han hjälpte till, och jag önskar jag fått en tydlig bild av regskylten så jag kunde skicka tackblommor.
När vi är hemma båda 2 så turas vi såklart om att byta blöja på Simon. Den som håller i honom brukar det bli, men inte alltid. Dagens filosofiska tanke står Björn för:
Björn: Det här med blöjbyte är lite som rysk roulette, eller hur?
Jag: Jaa… eller. Hur menar du?
Björn: Jo, för när man tar på sig att gå och byta blöja, så hoppas man på att det ska vara ett löst skott. Alltså inte bajs överallt.
