Falsk marknadsföring för småbarnslivet

Bättre än TV

Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: Simon tillhandahåller underhållning för alla, och han gör det bättre än TV. Det är klart, att om man lyckas hamna i ett samtal runt bordet som inte inbegriper en massa “miam-miam-miam”, “blä-blä-blä” och “nämen?! Ligger skeden på golvet? Hur kom den dit?” så ser Simon till att styra oss tillbaka på den vägen igen ganska snabbt, men utöver det så är det riktigt mysigt att bara titta och lyssna.

När vi kom hit i måndags så hade Annette köpt en plaskdamm/babypool/sandlåda tillsammans med strandverktygen (hink, spade, kratta – du vet). Den har Björn fyllt med kanske 15 cm vatten, och där springer Simon fram och tillbaka mellan en sandfylld fläck i gräsmattan och plaskpoolen och grejar, och pysslar, och pillar, och pratar, och involverar oss andra med jämna mellanrum. Jag passar honom genom att sitta på trädäcket i solen och titta på. Och vakta en kratta eller miniatyrkanna lite då och då. Alltså, är inte det avslappning, så vad är?

naturlig sandlåda

Glatt, socialt och nära till skratt

Med det i åtanke så slår oss tanken allt oftare att Simons lillebror, som snart kommer till oss, kanske blir Simons raka motsats. Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk skulle våga hoppas på en till pojke som får kvinnor som bestämt sig för att inte skaffa barn att ändå undra om de inte skulle gilla det. Simon är falsk marknadsföring för småbarnslivet – hittills i alla fall. Han hade en period som liten bebis då han skrek i 2 timmar varje kväll utan att vi riktigt fattade varför, men annars har han alltid varit väldigt social, alltid glad och har alltid nära till skratt. Han kramar mina vänner, som han inte kommer ihåg att han träffat förut, efter att ha flirtat med dem på håll i bara nån minut eller två. Han charmar totala främlingar på vaxholmsbåten ut till landet så att jag ibland undrat om de ska börja gråta av babycharm overload. Han är en liten sol, kort sagt.

resesäng

Han minns givetvis inte att han var i det här huset förra sommaren, vid 3 månaders ålder. Ändå är det inga problem för honom att somna i sin resesäng inne i det lilla rummet helt själv, medan han hör oss bara på andra sidan dörren, och sova som vanligt hela natten. Visst, natten punkteras av diverse gny och gråt som varar i max 3 sekunder, men så är det alltid.

Han är aktiv, nyfiken och viljestark. Än så länge kan man bryta hans vredesutbrott över saker han inte får genom att distrahera med annat. Han vet om att han kan använda charmen som vapen, så han är inte helt bakom flötet heller.

Det är lätt att vara småbarnsförälder

Det är INTE lätt att vara småbarnsförälder, men med Simon så är det himla lätt att tro annat. Kanske blir det en total chock för oss att få en pojke till. Tvåan kanske blir mer normal, eller vad man ska kalla det. För oss kanske den omställningen blir den där brutala verklighetschocken som jag förväntade mig med Simon, men som aldrig riktigt infann sig.

Om man ska vara helt rättvis så måste det tilläggas att även om jag svänger mig med uttryck som “falsk marknadsföring” så är inte alla dagar en lång rad av positiv förvåning vad gäller lilleman. Nog har det funnits kvällar då han grinat och vrålat och ålat och bökat i timmar innan sömnen övermannat honom, dagar då han aldrig velat släppa taget om mig eller Björn, nätter där vi tillbringat minst lika mycket tid i hans rum som i vårt, och perioder då han inte riktigt varit sig själv. Absolut. Dessutom säger Annette att det var mycket struligare för oss förra sommaren när vi var här, och det minns varken jag eller Björn. Men hursomhelst… mina förväntningar på en orosfylld tillvaro som livegen småbarnsförälder utan tillgång till sömn, egen tid, lugn och ro eller tillfälle att borsta håret har nog bidragit en hel del till upplevelsen – och uppskattningen – av det motsatta.

Samma fenomen rörde även min förlossning. Jag förväntade mig i princip att tappa förståndet (permanent alltså), och med det som utgångspunkt framstod det mesta ändå såhär i efterhand som… ja, förhållandevis… ja. Du kanske fattar. Allt som allt fick jag med mig en positiv upplevelse från sjukhuset.

Nu har Simon vaknat.

PS. Måste bara skryta lite till. Simon och Björn fick besök av ett flygande tefat idag, OCH JAG FÅNGADE DET PÅ BILD!

aliens på besök

 

Förlossningsberättelsen klar

Nu är min förlossningsberättelse färdigskriven. Äntligen. Den är toklång… Men vaddå.

Jag är glad att jag började skriva på den så fort (2 veckor efter), för redan nu har den börjat sjunka undan i kvicksanden i bakhuvudet. Det är viktigt för mig att minnas. Nu har jag censurerat den en aningens aning, för anständighetens och integritetens skull, men allt väsentligt och mer därtill är kvar.

Att föda barn var, utan tvekan, det coolaste jag någonsin gjort. Jag skulle med glädje göra det igen. Och jag skulle vara lika rädd.

förlossningsberättelse

Sammandragningar

Jag hälsar dem med glädje, och lättnad, utan att riktigt förstå varför. Skulle bebisen komma nu så skulle han klara sig, jag är i v 35+2, men han är inte klar än så helt nyttigt skulle det väl inte vara. Det är mer min otålighet som talar.

Jag tror att lättnaden har med smärtans karaktär att göra. Om det är på det här sättet som det gör ont senare, dvs om den lätta smärta som är nu är släkt med värksmärtan, även om den är tusen gånger värre, så skrämmer det mig inte från vettet. Jag blir istället bara orolig. Jag tror att mycket av min rädsla, och säkert förlossningsrädsla i största allmänhet, handlar om ovissheten inför vad man har framför sig. Ordlös skräck är den värsta, för den går inte att tackla.

Sammandragningarna började i förrgår kväll på väg hem från förlossningskursen, men jag fattade inte att det var det då. Jag var jättetrött och spänd och sur över Björns dåligt planerade tvätt på hemmaplan. Det var kallt och vi gick ganska fort (för mig). En bit från huset gjorde det plötsligt tväront i livmodern, som det kan göra ibland vid mensvärk, och jag vek mig spontant framåt och stannade. Så höll det på ett par gånger tills jag kom på att ta pyttesteg resten av vägen.

Igår var det likadant vid några tillfällen på jobbet, och igår kväll efter uppackning av ateljén (å vad bra det kommer att bli!) höll det rytmiskt långsamt i sig under en dryg timme eller så innan vi gick och la oss.

den blivande ateljén

(Det kommer bli mycket bättre, men med tanke på hur det såg ut när jag började så ör jag riktigt stolt 🙂 )

Undrar om jag ska ta det som att jag kör för hårt med mig själv…? Jag tycker inte att jag gör det alls eftersom kroppen inte säger ifrån, men samtidigt, i ärlighetens namn, så blir jag ju så jättetrött efter halva dan att jag kanske borde ta den ÄNNU lugnare.

Herregud, om det fortsätter så här kommer jag snart inte kunna gå tre steg utan att sätta mig och vila.


 

Läs Vårdguidens artikel om sammandragningar under graviditeten.