farten har helt tagit slut nu

Allt går i uppförsbacke. Inte riktigt lika deppigt som det låter men definitivt lika tröttsamt.

Jag har fått en teckningsbeställning, 2 hundhuvuden (igen) på A3, och jag sa att det skulle ta max 4 v. Det är snart 3 v sen och jag har knappt lyft ett finger i ärendet och absolut inte påbörjat något konkret, som en skiss eller så. Nej. I stället gör jag allt annat, och med mina numera ganska begränsat antal vakna timmar utanför jobbet så betyder det inte speciellt mycket alls, vilket gör mig stressad, vilket i slutändan kommer få mig att sitta timme ut och timme in och hata eländet tills jag lär mig älska det — anledningen till att jag kommer att fortsätta att tacka ja till sånt här.

Yep. Så funkar jag; dra ut på det tills man får sådan tidsbrist att det blir småpanik.

Eftersom allting känns så motigt — jag har som sagt knappt tittat åt teckningen, jag har inte tränat på 2 v, det är 4 dagar sedan jag borstade håret sist och matlagning kan vi bara tokglömma — så har jag mer och mer kommit att ångra min sista jobbvecka av vilken det återstår 1,5 pass (ja, jag sitter på jobbet och bloggar… jag vet, fy mig).

Besöket hos barnmorskan före jobbet idag var kort och konkret som vanligt…:

  • Huvudet ännu ej fixerat
  • Bör nog räkna med att gå över tiden ett par dar
  • Jättefina blodvärden
  • Beröm för resningsteknik från brits (jag liksom välte, fast baklänges)
  • Ny tid 21/4, som inte behöver avbokas om förlossningen skulle komma emellan

…men när jag försökte få henne att sjukskriva mig fram till förlossningen så att jag skulle kunna spara mammadagar så ville hon inte förstå riktigt. Jag blir alltså tvungen att ta den frågan vidare till Ruzena.

I morgon jobbar jag i vilket fall som helst mitt sista pass. Jag jobbar kväll, så när jag går från jobbet kommer det knappast vara till vita viftande näsdukar och tårfyllda kollegeögon utan snarare till ett tyst och nästan tomt hotell som liksom andas saknad mot en. Men när jag kommer hit, däremot, har man lovat mig fika 🙂

Föräldrakurs och klädprovning

Vi var på BB Stockholms “repetitionsföräldrakurs” på sjukhuset igår. Jag hade haft en vag föreställning om att det skulle vara som ett studiebesök, lite, men det var en 2 timmar lång föreläsning i aulan om det som kursen på Sophiahemmet handlade om. Men det gör inget. Jag är glad att vi gick.

När vi kom hem hade ett av paketen från Tradera kommit; en body och ett par byxor i strl 50. Jag stod och funderade på om de skulle kunna vara för små redan från början, och Björn var snabb med mobilen när jag kom fram till att det kändes extremt orimligt:

klädprovning

att skilja på lathet och sunt förnuft

För några månader sedan blev jag fortfarande förvånad och lite stött när folk skulle hjälpa mig med saker som jag var van att fixa själv, som tex att flytta en ölback på jobbet. Nu har jag för länge sedan passerat det, liksom den tacksamma fasen, och är inne på förväntan.

Jag förväntar mig att folk ska hjälpa mig.

Det har gått så långt att jag inte orkar bry mig, jag använder min graviditet som sköld och plog genom dagarna och kan nu inte längre skilja på vad som är sunt förnuft och var som är ren och skär lathet från mig sida.

Igår fick jag gå till fots till Anna. Det tog 12 minuter — jag hade inte fattat hur nära det faktiskt är — men jag trodde att det skulle ta en kvart, drygt, att gå den vägen i vanliga fall. Med min fart kanske 20-25 min. Jag skulle ha tagit bilen, jag ville ta bilen, men Björn skulle köra skräp till tippen och när jag ynkligt sa:

“Å… då kan inte jag ta bilen till Anna…”

så sa han:

“Va? Till Anna? Men dit kan du ju gå.”

och gick ut genom dörren.

Slutdiskuterat. Jag blev tvungen att erkänna att ja, det kan jag ju. Så jag gick. Och svettades. Och svor. Och inbillade mig att det var uppförsbacke hela vägen, tills jag förvånad upptäckte att jag var framme.

Det känns i och för sig som att det alltid är uppförsbacke där jag går.

Graviddrömmar

Jag drömmer så sjukt mycket sjuka drömmar.

Jag har alltid sovit stillsamt men drömt livligt — livligt alltså till den detaljgrad att jag när jag vaknar ofta inte kan avgöra om det har hänt eller inte. Vissa sådana drömmar kan följa mig en hel dag; “har det där hänt, eller har jag drömt det?”.

Detaljrikedomen täcker färger, minnen, känslor och förnimmelser som tex vinden mot huden, lukten av havet eller solen i ansiktet.

Om jag drömmer att jag är en fågel som flyger, så känner jag spänningen från mina vingar i bröstmusklerna.

Om jag drömmer, som jag gjorde i natt, att det är en KYCKLING (du vet den där råa huvudlösa hela kycklingen man köper i mataffären) jag har i magen och inte ett människobarn, så vaknar jag och vet att livet, så som jag känner det, aldrig mer kommer att bli sig likt. Och inte på ett bra sätt, heller.

Det var det äckligaste jag någonsin drömt, och jag fick naturligtvis detaljer om kycklingbarnet; hur det var ledat, hur det kändes att röra vid det, hur det kändes att drabbas av en medicinsk och biologisk omöjlighet.

Jag vaknade och mådde illa… Lite, visade det sig, för att jag hade en spretig baby mot magsäcken, som dessutom roade sig med att leta efter utgången runt mina revben.

 

 

Foglossning

Vi brukar ha TV4 Nyhetsmorgon på TV på jobbet, Malou efter tio tar ju vid när det är slut och brukar få rulla på medan vi själva äter frukost.

För nån månad sedan handlade det om foglossning:

Jag vet att man kan få fruktansvärda problem, så jag tackar ödmjukt högre makter för att jag får vara så pass frisk som jag är. Jag har foglossning över blygdbenet bland annat, men jag kan inte ens säga att jag lider av det. Det är obekvämt, och ett hinder för vissa rörelser, men det är inte värre än så.

Ta i trä — jag har ju ett par veckor kvar…

Det här med tvärrandiga gravidkläder…

randigt

…var det en bra idé, verkligen?

Ja, jag erkänner att jag längtar

Jag fick sova hela 5 timmar i natt innan bebisen väckte mig och höll mig vaken i 2 timmar innan jag kunde somna om. Kl 06 i morse gjorde det ont i halva kroppen sådär som det gör när man har legat ner en hel dag; värk i bröstrygg och revben, gärna huvet och axlarna också. Det här med att ligga bekvämt en längre tid kanske jag bara borde glömma, jag vet inte.

Så ja, jag längtar. Jag längtar tills jag kan studsa på stegen när jag känner mig extra glad, ligga på rygg och andas normalt samtidigt, får plats i mina lite trevligare kläder, kan spänna ögonen i han som sparkar mig och flytta mig utom sparkhåll.

Det kanske är ett litet monster jag bär på. I vecka 12 såg han definitivt ut som ett i alla fall… Men vi får utgå från att han varken har fler eller färre kroppsdelar än han ska 🙂

Batman i profil

Man rådde mig att sluta jobba

men det lyssnade inte jag på.

Det blir tyngre och tyngre för varje vecka, ibland kan jag till och med känna skillnad från dag till dag. Magen är i vägen i nästan alla lägen, och nu är den så tung att allt blir jobbigt. Barnet tycks ha krupit nedåt, jag får mensvärk lite hursomhelst och har snart inget tålamod kvar. Alls. Med nånting.

Min barnmorska rådde mig att sluta jobba i månadsskiftet mars/april, men jag tyckte det var onödigt och har kompromissat genom att jobba fram till 9/4.

graviditetsvecka 37

Just nu, när jag sitter här på jobbet med sammandragningar i en mage som känns som att om jag bara slappnar av så lossnar den, rullar som en ballong över knäna och landar med en fuktig duns under receptionsdisken, så börjar jag tvivla på visheten i mitt beslut.

Det hade varit jäkligt skönt att vara hemma och sova middag varje dag.