farten har helt tagit slut nu

Allt går i uppförsbacke. Inte riktigt lika deppigt som det låter men definitivt lika tröttsamt.

Jag har fått en teckningsbeställning, 2 hundhuvuden (igen) på A3, och jag sa att det skulle ta max 4 v. Det är snart 3 v sen och jag har knappt lyft ett finger i ärendet och absolut inte påbörjat något konkret, som en skiss eller så. Nej. I stället gör jag allt annat, och med mina numera ganska begränsat antal vakna timmar utanför jobbet så betyder det inte speciellt mycket alls, vilket gör mig stressad, vilket i slutändan kommer få mig att sitta timme ut och timme in och hata eländet tills jag lär mig älska det — anledningen till att jag kommer att fortsätta att tacka ja till sånt här.

Yep. Så funkar jag; dra ut på det tills man får sådan tidsbrist att det blir småpanik.

Eftersom allting känns så motigt — jag har som sagt knappt tittat åt teckningen, jag har inte tränat på 2 v, det är 4 dagar sedan jag borstade håret sist och matlagning kan vi bara tokglömma — så har jag mer och mer kommit att ångra min sista jobbvecka av vilken det återstår 1,5 pass (ja, jag sitter på jobbet och bloggar… jag vet, fy mig).

Besöket hos barnmorskan före jobbet idag var kort och konkret som vanligt…:

  • Huvudet ännu ej fixerat
  • Bör nog räkna med att gå över tiden ett par dar
  • Jättefina blodvärden
  • Beröm för resningsteknik från brits (jag liksom välte, fast baklänges)
  • Ny tid 21/4, som inte behöver avbokas om förlossningen skulle komma emellan

…men när jag försökte få henne att sjukskriva mig fram till förlossningen så att jag skulle kunna spara mammadagar så ville hon inte förstå riktigt. Jag blir alltså tvungen att ta den frågan vidare till Ruzena.

I morgon jobbar jag i vilket fall som helst mitt sista pass. Jag jobbar kväll, så när jag går från jobbet kommer det knappast vara till vita viftande näsdukar och tårfyllda kollegeögon utan snarare till ett tyst och nästan tomt hotell som liksom andas saknad mot en. Men när jag kommer hit, däremot, har man lovat mig fika 🙂

Jag gillar inte mat

Hela den här graviditeten har lite handlat om att hitta saker som jag står ut med att äta. Socker har som regel funkat, men det är det enda och jag tror det är för att hjärnan kör nån form av egen override på kroppens signaler bara för att det är just socker. Strax därefter kommer jos och frukt, men sedan är det ett nystan av grejer som alla byter plats med varandra och inget av det är ok en längre tid.

Nu till exempel. Nu är jag hungrig och mår lite illa av det så klart. Allt jag önskar är att aldrig mer behöva vara hungrig. Jag vill slippa ta mig igenom ät-processen, slippa känna smaker och jobba med att få ner maten för att sen må illa av att ha massa mat i magsäcken för att SEN, 30 min senare, känna att energin är tillbaka med humöret.

Jag är hungrig, men jag vill inte äta. Tanken på mat kväljer mig. Måste allting vara så jävla äckligt hela tiden?

Sockerförbud och kejsarsnitt

Som tur är har vi inget glutenfritt mjöl på jobbet, så jag kan inte själv häva i mig det jag bakar. Barnmorskan sa sist att det är totalt godis och sockerstopp från och med vecka 35, alltså även undvika restaurangmat och större mängder frukt, så jag har en vecka på mig att tända av och ta mig igenom abstinensen.

godisHurra.

Varför, undrar man. Jo, för att vi föder större och större barn, och våra kroppar är inte alltid gjorda för det så kejsarsnitten har ökat markant.

Förut tänkte jag flyktigt att kejsarsnitt måste vara semestervägen ur förlossningen, men så påpekade min moster som är sjuksköterska på BVC att kejsarsnitt är en betydande bukoperation, att riskerna därför är större, att läketiden därför är betydligt längre, och att barnen är svårare att få igång. Vidare så finns forskning på att eftersom barnen inte kommer i kontakt med den skyddande bakterieflora som finns i slidan är de mer benägna att utveckla allergier och sjukdomar som tex astma.

…jag säger inte att jag är emot kejsarsnitt, alltså. Bara att det inte är en semesterväg ur förlossningen.

 

Sticky cake

Good morning Lisa,

First a big thanks for the lovely recipe – I tried the sticky cake this week-end at home and all the kids loved it! What a discovery 🙂

kladdkakaYeees, har man ingenting att göra på jobbet så bakar man. Och lämnar ut recepten till gästerna 🙂

Ja, jag har ett sådant jobb.

Kladdkaka

  • 2 ägg
  • 2,5 dl socker
  • 100 g smör/margarin
  • 1,5 dl vetemjöl
  • 4-5 msk kakao
  • 1 tsk vaniljsocker
  • 1 rågat krm salt

Formen kan bröas med ströbröd eller riven kokos.

Smält smöret.

Blanda alla torrvaror ordentligt för sig.

Vispa socker och ägg, använd en gaffel och slå in ordentligt med luft (det går inte att överdriva).

Blanda i torrvarorna i äggbunken.

Rör snabbt ihop till en jämn smet, rör sist i smöret.

Är smeten för fast så kan man ha i lite kaffe eller apelsinmarmelad, eller hallonsylt. Man kan variera på många sätt, bland annat kan man byta ut 0,5 dl vetemjöl mot 0,5 dl mer kakaopulver. Då blir det extra bra med lite kaffe i 😉

Varmluft: 155 grader i 14-20 min

Ugn: 175 grader i ca 20 min

OBS! Kolla av kakan. Den ska vara riktigt kladdig i mitten annars är den för torr, men den ska inte vobbla i formen när man skakar den, för då kommer den smaka smet.

Låt den gärna svalna, serveras kylskåpskall, gärna med mosade/stavmixade jordgubbar, eller grädde.

Hur många geléhjärtan kan man äta…

…innan man får magknip?

gelehjärtan

Jag vet inte, jag tappade räkningen, men det tog ungefär en timme.

Jag fick den här asken av min chef när jag kom till jobbet på eftermiddagen idag. Antagligen för att jag ska ge fan i Alla Hjärtans Dag-godiset som är avsett för våra gäster.

Tro inte att jag är så lättmanipulerad! — Jag äter bara dubbelt så mycket istället.

den magiska inre glöden

Min matklocka ringer normalt med ett 3,5- till 4timmarsintervall. Blodsockernivån kastar sig därefter förbehållslöst ut från närmaste bro och försöker landa på huvudet. Ingen mår sämre av det än jag, även om jag blir jobbig för min omgivning.

När jag blev gravid kunde jag inte äta alls, jag mådde så illa att jag inte visste vart jag skulle göra av mig själv. Blodsockerkurvan packade sina saker och försvann. Jag tvingade i mig mat, fick behålla nästan allt men gick ner i vikt och tillvaron var bara äcklig.

Sedan, efter att ha varit gravid i 10e veckan under ca 3 års tid, började det släppa. Sockernivån återuppstod i vecka 14 och jag mindes hur man gör när man skrattar. Jag har varit fri från oprovocerat illamående ganska länge – jag tror att det är i dessa veckor som man förväntas liksom lysa av nån sorts magisk inre gravidglöd; håret ska bli glansigare och växa fortare, hyn ska bli bättre, man ska se allmänt frisk och nöjd ut osv… Men just det där slapp jag.

Mitt hår blir inte fett på samma sätt längre, så jag måste inte tvätta det precis lika ofta. Jag var trött på permanent basis och min hy torkade ihop så till den grad att jag kliade hål på den i sömnen. Jag försökte lösa det genom att köpa babyolja, men eftersom jag var desperat, dvs hungrig, så köpte jag en babyolja vars innehållsförteckning bestod av 2 ord: Paraffinum Liquidum, vilket kan översättas till ”hål i huvet”. Min hy mådde förstås ännu sämre tills Björn kollade oljan och satte stopp för galenskapen.

För att komma till saken; Nu verkar en ny period ta sin början där jag vaknar av att magsäcken försöker rädda sig själv genom att fly skeppet, dvs jag är så hungrig att det gör ont. Och det enda som är gott är enkla osofistikerade smaker som köttbullar och makaroner, smörgåsar, yoghurt med flingor, glass, sallad. Allt annat känns fel.

Med tanke på vad jag precis har berättat kan man kanske undra hur mina blodvärden ser ut, men det kan jag meddela att de är på topp så vi oroar oss inte. Det är väl bara att försöka anpassa sig vartefter.


Paraffinum Liquidum

Paraffinum Liquidum, även känt som Mineralolja. Gör dig själv en tjänst:

Läs om hur mineralolja framställs här.

Läs om kosmetiska effekter här.