Hur man INTE berättar att man är gravid

Efter att vi bestämt oss för att bilda familj förra våren gick det upp för mig att det inte är så jäkla självklart. Det tog flera månader för mig att bli gravid, och under den tiden hann man tänka många varv på varför det tog tid alls.

Hela min ungdom har jag, som de flesta kvinnor, aktat mig som sjutton för oönskade graviditeter; det har blivit en del panikbetonat knaprande av “dagen-efterpiller”, man har trasslat med kondomer och nojat över dem, testat sig igenom halva sortimentet p-piller på marknaden — alla med varierande grad av “dåligt” som resultat — och jag hade till och med en p-dator som mätte kroppstemperatur ett tag (funkade jättebra tills den gick sönder efter 2 år).

p-dator

Att det nu visade sig att det inte var så himla lätt hänt kom lite som en… överraskning, och väckte oroliga tankar i stil med “jag kanske inte kan bli gravid”, “vi kanske inte passar ihop rent kemiskt”, “jag kanske redan har passerat mitt bäst-föredatum” eller “han måste sluta bära sin mobil i framfickan”.

Hur jag reagerade när jag äntligen testade positivt kan man läsa om här, men hur jag informerade Björn är hittills oberättat.

Det var så här…

bukowski antonius babybjörnPå jobbet säljer vi nallar från Bukowski, och vi hade fått en felleverans av mininallar. Små isbjörnar, närmare bestämt. Babybjörnar, liksom. Jag tog hem en sådan, la den på Björns sida av sängen en dag så att han skulle se den när han kom hem, och tyckte att budskapet var glasklart. Jag insåg att det nog var lite väl subtilt, så jag skickade ett sms till honom:

Det ligger ett subtilt meddelande till dig på sängen. Puss

Jag tänkte att han aldrig skulle komma på det, och att han då skulle höra av sig, så att jag kunde ge fler ledtrådar (det här var mitt i sommaren, jag hade ingenting att göra på jobbet), och så skulle vi fira lite när jag kom hem.

Jag fick inget svar. Till slut messade jag och frågade om han kommit ihåg att kasta ett öga på sängen. “Ja” var allt jag fick som svar på det, och efter lite stelt messande fram och tillbaka skrev han:

Är det en riktig av kött och blod på g?

Jag tappade sugen totalt och tjurade, inga fler sms skickades den kvällen och när jag kom hem sov han. Jag tyckte han visade extremt svalt intresse för hela grejen och började tvivla.

Han väckte mig morgonen därpå innan han gick till jobbet. Han satte sig på sängkanten, pussade mig och frågade mjukt:

“Älskling, vad var det för meddelande som jag skulle förstå igår?”

“Jag är gravid”, fräste jag som om jag var tvungen att påpeka för en kamel att det är torrt i öknen.

Tur att han är van vid mitt morgonhumör. Han blev jätteglad, sa att det var det han hade trott men inte vågat chansa på utifall att jag menat nåt annat.

Jag lovade mig själv att inte köra såna stunt på honom mer.


Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar ca 5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

mammatrams på facebook

 

Dagens utbrott: PostNord

Lolaloo bed rockerVi köpte en bed rocker från Tyskland på eBay. Tyskland har tydligen världens slöaste post, så efter 3 veckor mejlade jag säljaren och undrade om paketet skickats, vilket det hade. Vi har hållit andan och väntat med spänning på den här prylen som dessutom inte var billig.

Idag när jag kom upp låg ett kuvert med en postavi och väntade på mig på köksbordet.

hämtas senast

Jag ringde ICA, som bekräftade att paketet redan lämnat dem och skickats tillbaka. De gav mig numret till PostNord, där jag fick sitta i telefonkö i 18 år innan de sa att de skulle försöka stoppa paketet innan det lämnade utrikesterminalen i Malmö idag, men de kunde inte lova någonting.

jävla skit

Jag har eftersändning av min post. Jag blir fullständigt skogstokig över att behöva vänta i 4-5 veckor till och dessutom betala nytt porto (16€) för att få hit min jävla grej bara för att PostNord INTE SKÖTER SIG. De väntade en vecka med att skicka ut en avi, till fel adress, som sedan dessutom blev försenad av ingen anledning.

Jag hade aldrig en chans! ÅÅÅAAAAAHH!!

farten har helt tagit slut nu

Allt går i uppförsbacke. Inte riktigt lika deppigt som det låter men definitivt lika tröttsamt.

Jag har fått en teckningsbeställning, 2 hundhuvuden (igen) på A3, och jag sa att det skulle ta max 4 v. Det är snart 3 v sen och jag har knappt lyft ett finger i ärendet och absolut inte påbörjat något konkret, som en skiss eller så. Nej. I stället gör jag allt annat, och med mina numera ganska begränsat antal vakna timmar utanför jobbet så betyder det inte speciellt mycket alls, vilket gör mig stressad, vilket i slutändan kommer få mig att sitta timme ut och timme in och hata eländet tills jag lär mig älska det — anledningen till att jag kommer att fortsätta att tacka ja till sånt här.

Yep. Så funkar jag; dra ut på det tills man får sådan tidsbrist att det blir småpanik.

Eftersom allting känns så motigt — jag har som sagt knappt tittat åt teckningen, jag har inte tränat på 2 v, det är 4 dagar sedan jag borstade håret sist och matlagning kan vi bara tokglömma — så har jag mer och mer kommit att ångra min sista jobbvecka av vilken det återstår 1,5 pass (ja, jag sitter på jobbet och bloggar… jag vet, fy mig).

Besöket hos barnmorskan före jobbet idag var kort och konkret som vanligt…:

  • Huvudet ännu ej fixerat
  • Bör nog räkna med att gå över tiden ett par dar
  • Jättefina blodvärden
  • Beröm för resningsteknik från brits (jag liksom välte, fast baklänges)
  • Ny tid 21/4, som inte behöver avbokas om förlossningen skulle komma emellan

…men när jag försökte få henne att sjukskriva mig fram till förlossningen så att jag skulle kunna spara mammadagar så ville hon inte förstå riktigt. Jag blir alltså tvungen att ta den frågan vidare till Ruzena.

I morgon jobbar jag i vilket fall som helst mitt sista pass. Jag jobbar kväll, så när jag går från jobbet kommer det knappast vara till vita viftande näsdukar och tårfyllda kollegeögon utan snarare till ett tyst och nästan tomt hotell som liksom andas saknad mot en. Men när jag kommer hit, däremot, har man lovat mig fika 🙂

Föräldrakurs och klädprovning

Vi var på BB Stockholms “repetitionsföräldrakurs” på sjukhuset igår. Jag hade haft en vag föreställning om att det skulle vara som ett studiebesök, lite, men det var en 2 timmar lång föreläsning i aulan om det som kursen på Sophiahemmet handlade om. Men det gör inget. Jag är glad att vi gick.

När vi kom hem hade ett av paketen från Tradera kommit; en body och ett par byxor i strl 50. Jag stod och funderade på om de skulle kunna vara för små redan från början, och Björn var snabb med mobilen när jag kom fram till att det kändes extremt orimligt:

klädprovning

Babynest, försök 1

Hittade som sagt mönstret på Junimamma, men kombinerade det med en annan variant jag hittade på Little Miss Fix It där man lägger dit en lite styvare separat madrass — som jag inte sytt än eftersom jag saknar skumgummi och alla tygaffärer är stängda fram till tisdag.

babynest mönster

  • Ett gammalt svart sidenlakan (ärvt av världens bästa grannar från förra lägenheten). Det gamla svarta sidenlakanet är INTE ett sidenlakan, det är 100% polyester men det är inte tänkt att nån ska sova direkt på det så jag tror det ska gå bra ändå.
  • Ett lite äldre vitt lakan som inte passar till nån av våra sängar, som senare ska användas till madrass samt dra-på-lakan.
  • En del av ett Ikeatäcke (avklippt på längden efter felköp för 3 år sedan).
  • Ett jättelångt svart sidenband som jag inte vet var det kommer ifrån.

babynest försök 1

 

Resultatet blev lite tveksamt… Lite småkinky nästan. Jag måste trä i snöre längs kanterna, men jag hade inget så det får vänta lite. Nestet är säkert funktionsdugligt (?) men det var första försöket så jag ska prova igen efter en lättare mönsterjustering samt materialshopping 🙂

Hur mina högtflygande planer krashar i ett babynest

Alltså jag har planer för den här dagen. Jag har gjort en lista i telefonen:

  1. Gå igenom korgen med viktiga papper
  2. Ta tag i försäkringsmappen
  3. Deklarera
  4. Rita
  5. Andas

Viktiga-papper-korgen står gömd runt hörnet i tvättstugan, men jag är lite rädd för vad jag kommer hitta där i.

Försäkringsmappen känns så himla tråkig.

Deklarera — gjort! 🙂

Teckningsfoldern uppladdad till dropbox så att jag kan få upp bilderna på Björns överdimensionerade skärm, men nu måste jag förflytta mig dit…

Profylaxandningsövning… jag gillar inte när Björn nyper mig i benet (som han ska för att simulera värk). Jag blir sur.

Så… Ja, det där måste göras under påskhelgen men allra, allra helst vill jag bara strunta i allt och gå och sy ett babynest istället.

Ett babynest är barnets svar på hundkorg och ser ut som en jolle utan motor. Tanken är att vi ska ha det i vår säng den första tiden, och senare i hans egen säng. Kan vara bra att ta med sig om man ska bort också.

babynest

De finns att köpa i mängder på Tradera, men jag har hittat en PDF-tutorial på Junimamma. Och förresten, hur mycket roligare är det inte att sy än att sortera försäkringspapper?

Jag har till och med preppat med materialet (fattas bara 3 m snöre men det går att lösa i efterhand):

  • ett gammalt svart sidenlakan (ärvt av världens bästa grannar från förra lägenheten)
  • ett lite äldre vitt lakan som inte passar till nån av våra sängar
  • en del av ett Ikeatäcke (avklippt efter felköp för 3 år sedan)

Åh… Nä, babynest it is. Personförsäkringar, mammapenningsforskning och framtidsplanering kan slänga sig i väggen.

Jag ska sy.

Min verklighet, helst utan skuldkänslor

v39det

Jag brottades med en lite dum frågeställning när jag skulle börja skriva den här bloggen; det kändes som att jag bara klagade och inte hade rätt till det. Jag borde ju vara glad, många kan inte bli gravida ens.

Men, alltså… jag klagar ju inte! Jag berättar. Jag måste bara komma ihåg att berätta de bra sakerna också, och det tycker jag att jag gör. Jag tycker att jag är rättvis. Jag måste få skildra min verklighet utan att förgås av skuldkänslor bara för att ja, de finns många andra som har det tusen gånger värre än jag.

Ändå fortsätter tvisten mellan tacksamhetens dåliga samvete och den ögonblickliga verkligheten i mitt huvud, trots att bloggen inte handlar om tacksamhet, målet, anledningen m.m. Den handlar om graviditeten här och nu som isolerad företeelse. Det är klart att om jag backar och ser till helheten så får allting en annan färg… men i det ljuset försvinner ju också det som jag själv hade velat veta.

Allt det där som andra kvinnor säger, att “det där glömmer man sen, förstår du…”. Jag vill inte glömma. Jag skriver lika mycket för min egen skull som för andras. Jag vill minnas för jag vill aldrig, aldrig bli den där kvinnan som blir illa berörd, förvånad, stött eller illa till mods av att höra gravida tala om att de mår dåligt eller klaga över bagateller. Det är inte bagateller för dem.

En graviditet, hur den än ter sig, är allt annat än en bagatell.

Begagnat rules

Jag har insett att det bara är löjligt att fortsätta skjuta bebisprylar på framtiden. Jag menar, vagn, säng, skötbord och babyskydd måste man nästan skaffa innan, men allt det där andra… som jag har lite dålig koll på vad exakt det är.

Han måste ju klä sig i nåt, men det är inte så lätt att välja storlek till nån som ingen vet storleken på. Men tydligen börjar man på strl 50/56. Jag hade inget att göra på jobbet igår så jag loggade in på Tradera, fick storhetsvansinne och shoppade kläder av hjärtans lust tills jag insåg att människan ska hinna använda dem också innan han växer ur dem.

babykläder från Tradera

Man behöver säkert skaffa nån sorts nappflaska, kanske, och hygienartiklar. Men det är också svårt, vi kan inte direkt bunkra upp innan för rätt som det är får ungen exem av det eller det materialet och så måste man byta.

Det här är lätt att ta reda på, jag vet. Jag har bara svårt att få ändan ur eftersom det blir så… jag vet inte, konkret.