Jag är som bekant en pysseltomte, och när mina (eller Björns) vänner får barn så är jag gärna där och ger dem hemsydda saker som jag tycker att de ska ha. Ingen verkar ha nåt emot att få hemgjorda presenter… eller så säger de sina va-har-DU-gjort-den-?-! för att inte göra mig ledsen – ungefär som man gör med barn och deras teckningar.
Jag väljer att vara kvar i min lilla värld, dvs den där alla tycker att det jag gör är jättefint, och fortsätter att pytsa ut tygsaker av hjärtans lust eftersom jag gillar det. Ni är vuxna, ni får säga ifrån själva i så fall.
Anyway…
En nära vän till mig väntade barn i januari, men den lilla pojken bestämde sig för att komma tidigare. Vi skulle ha träffats den veckan, och jag hade lovat att göra ett babynest men sen hände det som hände, vi hann inte ses och det var plötsligt lite bråttom med nestet.
Då valde min symaskin, min vackra, svarta, snygga, slimmade och totalt usla symaskin, att gå sönder för andra gången på kort tid. Nu var det undertråden som fastnade i knutar vid varenda stygn. Yey. Det slutade med att jag fick åka hem till lillebror på sena kvällen, dvs kl 20, och låna över min gamla maskin igen för att kunna hålla mitt löfte.
Alltså jösses vad bra den är i jämförelse, och milda tider HUR har jag stått ut med den svarta?? Svar: den är snygg.
Nestet färdigställdes i helgen. När jag ändå hade ångan uppe blev det 2 lakan i plastad frotté och ett vanligt också. Det fanns inte tid att köra över med det så efter att ha lämnat Simon på föris idag åkte vi dit, Adrian och jag, och hängde det på dörren. En halvtimme senare fick jag meddelande om att de lämnade sjukhuset så det var på håret.
Jag är nöjd. Det är så att jag ville behålla det själv lite grann, men vi behöver inte 2 stycken. Just nu behöver vi knappt ett ens, med tanke på vår yngstes sovpreferenser som antagligen skulle vara PÅ mitt ansikte om det gick.