Jag ligger fyra månader före, älskling. Fyra månader.

Sedan bara några dagar tillbaka försöker vi natta Adrian i hans egen säng INNAN vi går och lägger oss. Han har en våldsam trötthetsdipp runt 20:30, så vi försöker rida på den.

I fredags nattade Björn honom, det gick bra, spädisen sov i en hel timme innan jag fick gå upp och vara moraliskt stöd där i mörkret.

Ny deal

I lördags var Björn på väg uppför trappan med honom igen när jag frågade om han behövde hjälp med något.

“Ja, du får gärna sitta på bollen med honom.” OBS! Sitta på bollen, i det här sammanhanget, översätts natta. Som svar på det fick jag ett av mina ilskna små tvära humörsvängningar.

“Vaddå, har du ont i ryggen eller?” fräste jag upp efter honom.

Björn, inte alltid 100% perceptiv, svarade: “Ja, jag nattade ju honom igår.”

Jag gick efter dem upp till badrummet där Adrian precis landat på skötbordet, ställde mig bredvid Björn med armarna i kors och blängde på honom längs med näsryggen. Björn, tillbaka till verkligheten, tittade på mig:

“Vad är det, älskling?”

“Inget. Men jag kan känna att om vi ska gå på rättvisa så har du alla nätter i hela hans liv att ta igen först.”

Björn undvek blicken och log skyldigt. “Jaa… jag vet. Jag kom på det efter att jag hade sagt det.”

“Ingen fara, jag tar läggningen, men sen kanske det är dags att du tar natten med honom. Jag skulle må bra av att få sova en hel natt. Du vet, som du oftast gör i veckorna.”

“M-m…”

“Kanon! Det här blir bra för dig! Då kommer du bli mindre benägen att glömma bort att passa så han inte tjuvsover i soffan på kvällarna, sådär som han gjorde ikväll. Vad bra det här blev.”

Björn skrattade i kapitulation medan jag tog över vid skötbordet.

Ofrivillig bebisabstinens

Trots att jag var helt fri att sova utav bara tusan så fixade jag inte att lägga mig i gästrummet. Jag tänkte att jag kanske måste fasa ut den intensiva närheten till min bebis först, så Björn och jag bytte bara sida i sängen.

Det höll i en timme, sen vaknade Simon av en mardröm och Björn var på benen innan jag ens hunnit uppfatta problemet. Sen sov vi i kanske 2 timmar, varpå Adrian vaknade i en extra rosslig hostattack. Björn trodde han höll på att kvävas, fick panik (lät det som) och hittade inte lysknappen på sänglampan, så alla grejer jag har på mitt sängbord åkte i golvet. Så även nappen. Istället för att bara ta med sig barnet till badrummet så skulle det snorsugas och grejas direkt i sängen, tydligen, vilket Adrian avskyr så han vrålade som om världen kommit till sin ände. Sen följde en stunds irriterat nappletande, och när det äntligen blev lugnt igen började ungen snarka.

Vad håller jag på med?

Efter kanske 20 min tappra avslappningsövningar kände jag att det var färdigfasat för min del. Varför ligger jag kvar? Nu drar jag inte nytta av min situation, tänkte jag och smög iväg till gästrummet.

I slutändan sov jag inte mer än vanligt, och hade dessutom en molande huvudvärk över ögonen hela dagen därpå som tack för besväret.

Hej Hej Vardag har gjort en träffande illustration i ämnet. Hennes inlägg Kriget om sömn fick mig att skratta högt, för även om det inte ser ut så hemma hos oss så är det EXAKT så det låter i mitt huvud.

sömnkriget
Kriget om sömn

“Fyra månader, baby. Fyra månader.”

 

När man sover för lite under lång tid

Jag råkade publicera ett utkast igår…

Sova
Egentid så viktig att man tappar ur sikte det som är viktigast
Stort sömnbehov
Stackars björn
Identifiera problem för att ta tag
Jag är snabb stackars b gör som jag ber och så blir jag arg ledsen

…och det var inte riktigt meningen. Jag brukar skriva utkast till inlägg när jag kommer på dem, dvs när jag är sluddertrött om kvällarna, när jag sitter och ammar kl 04:36, när jag är ute och promenerar m.m. För att fler än jag ska fatta så har jag broderat ut ovan stödord. Så att det inte blir några missförstånd liksom.

Saken är den att jag tillhör den stora del av befolkningen som är lite mer sömnkänslig än genomsnittet. Det tar lång tid för mig att komma till ro, släppa alla tankar och idéer och slappna av om kvällarna. Mår jag dåligt av nån anledning så är det sömnen som ryker först – väldigt tätt följd av allt annat, för det är ju så att om man inte får sova så tappar man pedalerna. När jag är för trött – och alltså jag menar inte typ “åh jag sov så dåligt i natt” eller “den här veckan har varit stökig” – så tål jag ingenting. All extra energi som krävs av mig, som jag inte budgeterat för, får mig att vackla. När jag vacklar tror jag att någon knuffat mig, så jag hamnar i försvarsställning; jag blir arg. Så arg att det inte går att komma runt, bara igenom.

Jag tillhör den delen av befolkningen som mår som bäst på 8 timmars sömn. Helst, allra helst, obrutna 8 timmar. Sedan strax före Simons ankomst till världen har jag sovit mindre och det har gått bra, eller typ bra. Som mest har jag kommit upp i 7 obrutna timmar (ja, det hände en gång) och det är lyx, det fattar väl jag med. Oftast, däremot, så handlar det om kanske 6 timmar totalt med 1-2 timmars paus i mitten. Det har väl gått det med.

“Varför sover du inte på dagen, när Simon sover?” frågade Björn mig igår när jag berättade att jag insett att jag går på knäna just nu. Ja, varför? Varför, i allsin dar? Jag misstänker att alla hormoner fått mig att tro att jag är piggare än vad jag är och att jag behöver mindre sömn nu (så är det tydligen när man ammar), och jag har tänkt att om jag sover på eftermiddagen så somnar jag inte i tid på kvällen och så är natten förstörd. Därför.

Jag går inte och lägger mig samtidigt som Simon – för det skulle ju kunna vara en lösning annars – eftersom jag vill ha lite egentid, lite vuxentid, lite lugn och ro på kvällen tillsammans med Björn och då springer tiden bara iväg. Det här med att få egentid är så pass viktigt för mig att jag liksom tappat fokus på den grundläggande förutsättningen för allt, dvs sömnen.

I och med att jag blivit så trött som jag tydligen är, så har jag blivit ganska argsint. När Björn säger nåt vänd bort från mig, med en stor chokladbit i munnen, apropå en tanke han just fick (och som jag inte läste), så krävs det en jäkla massa obudgeterad energi för att uppfatta att han pratar med mig, urskilja orden och fatta vad de betyder. Jag orkar inte, så jag blir arg och fräser “VA??” direkt. Det kommer ett “VA??” från mig ungefär var tredje minut ibland. Och jag blir så irriterat trött på att höra mitt eget tonläge, på att behöva be honom upprepa typ allting 2 ggr, på att till slut stå attackberedd redan innan han uttalat sig. Stackars Björn, helt enkelt. Såhär kan jag ju inte hålla på, det är inte konstruktivt.

Så, eftersom alla problem har sina lösningar så testade jag att sova i gästrummet i natt. Det gick bra, jag fick 7,5 timmar och blev väckt kl 06:13 av en hungrig son med tillhörande far. Jag tänker att en natt till i gästrummet, sen borde jag ha återhämtat mig så pass att jag inte blir gråtfärdig vid blotta tanken på att inte kunna sova. Sen får vi ta det därifrån.

Att få en bebis att sova

Björn har kommit hem efter sin Krakow-resa. Han skulle ha kommit i torsdags kväll men missade anslutningsflyget i Berlin, så det blev ett efterlängtat återförenande här hemma igår förmiddag istället.

Det har varit tungt utan honom. Mycket som sagt på grund av kontrasten 100% närvaro mot 100% frånvaro, men också på grund av att det inte är förrän man blir ensam som man inser hur mycket man har avlastats.

Jag fick honom att sova som vanligt på dagarna, även om det också var lite stökigt mellan varven men min nya bästis Lolaloo bed rocker hjälpte till så det gick ändå.

lolaloo hemma

Simon har varit grinig på kvällarna, mer än vanligt och på ett nytt sätt. I onsdags kom mamma över, vi lagade mat och hon snusade på Simon så mycket det gick. Framåt kl 20 började han skrika, och jag fattade inte vad som var problemet; han var ju nybytt och nymatad och ändå gick benen i ett kör och rösten var uppe och balanserade på okontrollerbar falsett.

“Han har ju ont i magen”, sa mamma sakligt medan hon höll honom mot axeln och klappade honom rytmiskt på ryggen. “Lilla gubben…”. Mitt hjärta var på väg att gå sönder. “Det här är magkörare, precis såhär höll din lillebror också på”, fortsatte hon. “Det är inte så mycket man kan göra mer än såhär, det går bara att vänta ut det.”

Jag blev tvungen att ta över efter ett tag, jag stod inte ut med att ha honom skrikande som om han höll på att bli mördad i någon annan famn än min. Jag berättade att han verkade ha vänt på dygnet och varit krånglig ett tag och mamma tyckte att vi skulle börja bli tydligare i våra kvälls- och nattningsrutiner för att få honom att sova längre än bara 2 timmar i sträck.

Sagt och gjort, hon hjälpte mig att hålla honom vaken fram till 21:30 — och det var inte helt lätt — då hon åkte hem och jag gick och la mig med honom; blöja, pyjamas, amning, sova.

OMFG jag har fått sova 4+1,5+2 timmar i natt! Halleluja!!

Det var början på ett blogginlägg som aldrig fick nån fortsättning. Mamma kom över även i torsdags kväll, då exakt samma sak hände. Amma, fäkta, sprätta, gallskrika i vågor, utmattas, hållas vaken. Mamma gick vid 21:30 igen, jag gick och la oss, och ungen sov 6 timmar…! Jag sov kanske 5 timmar, men ändå. Sen var det läge att kliva upp, tyckte han, så då var det till slut bara att foga sig.

kl 05.47

Ja, sånt här roar jag mig med när jag inte får sova.

Igår kom Björn hem och jag sålde in hela konceptet kvällskaos med nattro som konsekvens till honom. Vi kom överens om att testa att hålla Simon vaken mellan 19 och 22, ge honom mat då och se till att han äter ordentligt innan han somnar.

Sagt och gjort, och barnet sov 7 timmar och 25 minuter — visserligen med lite trasslande efter dyga 5 timmar men han vaknade aldrig helt, så det räknas!

 

Jag är ensam

Björns månad av pappaledighet (för vård av nybliven mamma) är till ända och han börjar direkt med en jobbresa till Krakow måndag-torsdag. Jag går från att ha min älskades närhet och stöd inom räckhåll 24/7 till 100% frånvaro.

babyskyddJag och Simon skjutsade honom till Arlanda igår kväll. Simon satt och såg förstenat chockad ut innan han somnade, men han sov bara tills vi kom hem igen. Sen var det skrikigt och oroligt hela kvällen och han ammade med tvåtimmarsintervall i natt. Jag tror han delvis reagerar på hur jag känner mig.

Jag är själv.

the wonder weeks appJag har inga problem med att vara ensam, jag kan tvärtom uppskatta det, men det är övergången, kontrasten, som är jobbig. Dessutom är det faktiskt lite läskigt att göra allting själv. Det krävs plötsligt en helt annan inställning och helt nya höjder av framförhållning. Som tur var hade jag en snabbrätt i frysen igår kväll — hade jag inte haft det hade jag inte fått nån middag. Som grädde på moset säger barnutvecklingsappen the wonder weeks såhär om perioden Simon är inne i nu:

wonder weeks 1 månad

Å herregud jag har 5 minuter!!

Jag vet fortfarande inte vart tiden tar vägen. Ungen sover hela nätterna, med undantag av matande var 3e eller var 4e timme, han sover större delen av dagen enligt samma princip och när han är vaken så vill han vara nära och det är det mysigaste jag någonsin varit med om. På riktigt. Det är nåt speciellt med mysbebisar, de luktar så gott, men det är ju svårt att göra så mycket nytta när man bär en bebbe på armen.

Jag skulle burit honom i babybjörnen jag köpte på Blocket, men han är för liten för den än så länge. Vi borde haft en sjal, men… men ja, det har inte blivit av att skaffa en.

Jag har lärt mig att laga mat, äta, tvätta och mejla med en hand, men att skriva har visat sig svårare att få till. Grejen är att när han är trött och somnar så ligger det så nära till hands att lägga sig ner själv också — i förebyggande syfte, om inte annat.

Hittills idag har jag utnyttjat sovtiden med att komplettera babynestet jag sydde med en madrassbit, det är fortfarande skitfult men det funkar, det funkar tills jag har tid att sy ett “riktigt” eller tills han växer ur det. That’s it. Övrig sovtid inträffade när vi promenerade till BVC och tillbaka.

Jag är helt slut. En timmes promenad har jag åstadkommit idag, och jag är redo att gå och sussa.

Och nu kom Björn hem med middan <3

 

Jag kan ta en hint

Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan Björn, så är det, men alltså, det finns stunder… ja, det finns stunder då jag vet PRECIS vad jag skulle ha gjort. Som i morse.

Jag har installerat en klädkammare — han klär på sig i sovrummet.

Vi har ett badrum — han smörjer in huden sittande på sängen, i sovrummet.

Jag har bett honom FÖRSÖKA komma ihåg att jag 1) är lättstörd och 2) behöver sova — han öppnar och stänger dörren till sovrummet varje gång han passerar in och ut under sin morgonrutin, dvs ca 4-5 ggr.

Sms från mig till sambo strax efter att han låst dörren efter sig:

FÖRST gör du allt du kan för att väcka mig. SEN frågar du om jag också ska upp. Jag kan ta en hint, så jag säger “jag har inget val”, vilket jag inte har eftersom vi nu är vakna. DÅ säger du “jo” och drar. Utan puss.
Varför är du arg på mig?

Argumentet “men älskling, jag vet men… jag är som en zombie på morgonen…” börjar bli utnött.

Vår gamla säng: medeltidskärran

Natten till i tisdags väckte han mig kl 02.47. Björn alltså. Han har perioder när han verkar springa jättefort över lyckliga sommarängar om nätterna, och eftersom vi sover i en kontinentalsäng av modell Avskriven, så innebär hans springande att jag måste skumpa med på ett hörn också. Det är som att ligga på en medeltida vagn som dras fram på en skogsstig av en jättetrött häst.

Jag är lättstörd, jag vaknar många gånger varje natt för att jag har ont i ryggen eller sidan, eller håller på att dö av törst, eller att jag mördar nån — härom natten spetsade jag Zlatan med ett riddarsvärd (det var inte meningen, han sprang rakt på mig) — och att ovanpå det ideligen bli väckt, därför att sambo sover gott, nöter ner humöret.

Natten till i tisdags knuffade jag kontinuerligt på honom i 1,5 timme för att få honom att bryta drömmen, utan resultat.

Jag kastade undan täcket, suckade ljudligt, fräste åt honom och gick och la mig på soffan där jag drömde om hur jag hämnades genom att kasta omkring hans kläder på golvet i vardagsrummet. Egentligen hade jag bara ilsket vräkt ner dem från soffan för att själv få plats.

säng till saluI onsdags levererades vår nya säng; en ramsäng från Jensen. Jag hoppas innerligt att det ska bli bättre. Björns sommardrömmar upphör väl inte men min del av sängen kanske inte skakar lika mycket som förut. Jag sov som en… tänkte skriva klubbad säl, men ingen gravid kvinna sover om en klubbad säl. Jag sov som en gravid kvinna som inte blir störd, hela första natten. Lycka 🙂

Den gamla sängen ligger till salu på Blocket, men jag undrar om vi verkligen kan få nåt för den. I väntan på bortforsling står den där den får plats, dvs mitt i lägenheten. Inte alls i vägen.