Ny grej: Jag gråter när det blir fysiskt jobbigt.
Inte för att det egentligen är för jobbigt, eller för att jag är ledsen, utan bara för att jag gör det, tydligen.
Jag har varnat min PT för detta fenomen nu, så att hon inte ska behöva bli illa till mods över utsikten att ha drivit sin kund till total förtvivlan.
En annan grej, som inte är ny men extra understruken kan vi säga, är att jag inte tål takljus. Förut tyckte jag bara hemskt illa om det, men nu hatar jag taklamporna vi har hemma.
Härom dan när jag kom hem från en dejt med min PT, klockan var sen eftermiddag nån gång, så hade Björn alla taklampor tända. Jag blev skitsur. Men jag kan inte bli sur på min förkylda sambo för att han har tänt taklampan, så jag släckte den och la mig att stretcha på golvet. Och eftersom det var fysiskt ansträngande så började jag gråta.
Så jag är alltså arg och ligger och bölar tyst på vardagsrumsmattan, och detta som en första handling efter att ha kommit hem och fått en kram och puss i hallen.