Afrikansk dans; boten mot fulfebruari

Det här handlar INTE om att jag ska exponera min duktighet (även om jag är grym) och ge dig dåligt samvete för att du just nu sitter och tänker att jävla skit – om du hör till samma sort som jag, vill säga, som blir hemligt arg på folk som ba ”dagens 36 mil långa löprunda avklarad, nytt personligt rekord: 3 sekunder”, helst med ett ”känner sig upprymd” tillagt i kanten tillsammans med en jävla karta över halva Svealand, men egentligen blir arg på mig själv för att jag inte lyckas styra upp nån form av träning – nej, det här handlar om träningen.

Jag har problem med yoga

Det har alltså äntligen hänt; jag har börjat träna. Inte vilken grej som helst; Afrikansk dans. På ett yoga center.

Jag har extremt svårt för yoga, för övrigt. Jag har försökt 2 hela gånger – 3, om man räknar med familjeyogan där Simon var med (ingen hit) – och… jag tror att jag fattar varför andra blir så frälsta. Eventuellt. Men det är hursomhelst inte min grej.

Anyway…

Jag köpte en provmånad på ett yogacenter, därför att de har ett litet gym och kompletterar yogan med Afrikansk dans.

Man dansar barfota; bilden är från innan klassen.

Afrikansk dans

Kala är namnet på instruktören. Han är från ett land som han namngett vid 3 olika tillfällen nu, och som jag varje gång misslyckas med att upprepa i mitt eget huvud, men det ligger i alla fall i Afrika.

Kala talar engelska, med brytning på… ett afrikanskt språk, antar jag. Möjligen lite afrikansk franska. Hans brytning hindrar honom däremot inte från att dansa och skratta samtidigt, eller berätta bakgrunden till de olika dansstilarna vi lär oss, eller komma med uppmuntrande tillrop.

”Show your tits!” förklarade han vid ett tillfälle när han berättade om glädjen i just den här dansen. Sen hörde han vad han sagt, tänkte febrilt och hojtade:

”Teeth! Show your teeeeeth-s! Smile!!”

Första klassen var vi kanske en 10-12 pers på plats. Ett gäng stela kvinnor i yngre och övre medelåldern guppade omkring i tveksamma och okoordinerade rörelser med blicken koncentrerat fäst på Kala. Men i slutet av den klassen, när trumman gick på högvarv så att det nästan blev svårt att uppfatta de enskilda trumslagen, var det ingen som hann med i farten – alltså inte ens Kala själv, så han började bara hoppa omkring och sprattla och vifta och skratta så att det blev omöjligt att tappa fart. Han dansade fram till var om en av oss, hoppade och skuttade mitt emot oss och det var ingen som kunde hålla sig för skratt.

Han spelar musiken från sin mobil, som han inte satte i flygplansläge förra gången – han kanske aldrig gör det – och mitt i ett febrilt trumsolo, till vilket vi alla sprattlade som fiskar på en brygga, så ringde det. Han sprang fram och kollade, svarade, och diskuterade på sitt språk med sin syster, som vägrade lägga på, och som satte honom (dvs oss alla) på högtalare och så diskuterade de i flera minuter med oss och hennes omgivning som publik.

Enda anledningen till att jag vet att det var hans syster är för att hans svenska fru, som är med och dansar med oss, sa det.

Love it

Underbar, förlåtande och frigörande stämning – vad mer kan man begära som trött, sliten, grå och spänd småbarnsmor?

Jag har missat 2 måndagar i rad nu eftersom jag varit sjuk, men när jag var där igår och hade sjukt svårt att hänga med (de andra kände till stegen redan) var det ändå befriande.

”I feel like a clown. In a good way, but still,” sa jag när han berömde mina försök att hänga med. Kala skrattade sitt tandkrämsleende, tittade på klockan och hojtade:

”Two times! More! Yeah!”

Koordinationen glänser…

…med sin frånvaro, i bästa fall. Min hjärna skickar ordrar till mina muskler, och eftersom det inte finns några speglar i salen så måste jag titta ner på min kropp då och då för att kolla om den gör som jag säger åt den.

Det gör den sällan. Igår, till exempel, blev det så tokigt att mina armar krockade med varandra i luften – flera gånger. Mina fötter tar antingen för många eller för få steg. Ibland slutar de ta steg helt, eftersom de är upptagna med att trampa på varandra. Jag överdriver inte ens. Det känns lite som att övningsköra sin egen kropp, och det är sjukt kul.


PS.

Fulfebruari:
”Alla är fan fula i februari!” sa Sara, på särskilt bred göteborska, i skolan en dag. Hon menade att då har det sista av den normala hudfärgen lämnat våra bleka anleten, mörka ringar går inte ens att sminka bort längre, och man klär sig som man känner sig. Grått, svart, spöklikt och svagt. Fult.

Jag är lite bäst av alla

Jag hör till de lyckliga som oftast är sjuka ganska kort tid. Hurra för mig.

Jag åkte ju hem från jobbet i förrgår, igår jobbade jag som vanligt under lätt huvudvärk pga övertryck, nu är det nästan bra. Ska träna på fredag igen.

Apropå träning så fick jag för en tid sedan ett träningsprogram av min PT att göra hemma, vilket har hänt en gång hittills. Man skulle kunna tro att jag inte tar träningen på allvar, och till viss del stämmer uppenbarligen det. Jag borde verkligen skärpa mig… Du som är gravid: boka tid med PT. Jag ska träffa denne mycket trevlige herre – för övrigt samme tränare jag hade under förra graviditeten – 10 gånger totalt. Jag hade så mycket ut av det förra gången. Det är dyrt, men det är så värt det.

Anyway, nu är jag tillbaka på jobbet och har fått blommor av en gäst. För att jag är så bra, helt enkelt. Han önskade mig lycka till med barn, och tack för ett ”mycket trevligt bemötande och väl omhändertagande under min vistelse här”, som han sa.

Jag vet. Vi är bäst allihop. Jag är bara ännu bättre.

blommor

 

 

Idag är det tydligen måndag (?)

Idag är det måndag, visade det sig, och hittills har jag:

  1. Glömt att gå på träningen. Kom på 10:10 att jag skulle borde ha åkt för 5 minuter sen, och anledningen var att jag sydde klart lilla tygfacket till Simons säng (mer om det senare).
  2. Sorterat alla Simons kläder i storleksordning så jag vet vad som finns och vad som fattas (ingenting).
  3. Rivit ut grejer ur min garderob och påbörjat sortering även där.
  4. Köpt tyg att sy fodrade dregglisar och mössor med.
  5. Köpt tapetlim till renoveringstapeten som ska upp i Simons rum.
  6. Glömt att äta mellis.

Efter att jag/vi kommit hem från shoppingutflykten hade Simon somnat så jag vågade inte kliva ur bilen av rädsla att väcka honom – han har en tendens att inte vilja sova tillräckligt på dagen – så det var bara att sitta kvar och skriva upp vad jag hunnit med dittills.

Simon says…

När han vaknade var vi bara inne och ammade innan jag tog med honom ut på en timmes promenad och handlade middag. Nu när han är nattad och jag satte på tvätten (nya tyget) lite väl sent sitter jag i soffan och orkar inte göra nåt mer konstruktivt än att skriva dessa rader medan Björn väntar på att vi ska kolla upp förskolor.

oavslutat projekt i klädkammaren

Jag fortsätter i morgon…

Hur mycket hinner man på en dag?

Du vet när man har såna där dagar när man går till sängs på kvällen och förundras över att allt man har gjort den dagen fick plats på en och samma dag. Du vet när det känns som att sist man låg i sin säng var typ förra veckan. Jag hade en sån för 2 år sedan. Då steg jag ur sängen i en förort till Paris kl 05, trasslade mig igenom hela stan via lokaltrafiken upp till Porten som Ryanairs flygbussar går ifrån, hann med bussen, flög till Stockholm Skavsta, åkte flygbuss till Centralen, åkte pendel direkt till jobbet, jobbade kvällspasset till kl 23, och kom hem kl 23:40 enligt beräkning. Det var en sån där kväll när jag tänkte att ja, det ryms mycket tid på en dag ändå.

Jag upplever att jag har en sån dag idag med. Klockan är 13:43, och idag har jag och Simon varit på Strong Mama på Sats för första gången. Nu sover han, och jag väntar på att han ska vakna så att vi kan åka och möta upp en polare som jag har för avsikt att knalla i affärer med, eller fika.

Jag förundras lite över hur mina referensramar har förändrats så brutalt. Jag har fått nånting gjort, nåt riktigt, idag och alltså är jag nöjd. Allt annat som händer idag är en effektivbonus.

Hursomhelst, träningen gick galant, Simon satt kvar i sitt babyskydd i kanske 40 min och stirrade på alla tjejer i färgglada träningskläder och gympade förbi honom. Sen tröttnade han, antagligen för att det blev för varmt, och så var han med mig på ett par stationer och sen var det klart.

Han var helt slut när vi gick därifrån. Skulle kunna tro att det var han som slitit på mattorna. Några andra ungar där var större och kunde förflytta sig, och det var ett skådespel att titta på alla bebbar som hasade runt på golvet när ingen höll i dem. En flicka kröp runt och plockade upp andras leksaker, så hon fick till slut följa med mamma på stationerna istället. Då plockade hon med mattorna, rullade hantlar, sög på gummiband och viftade med sina strumpor. Jag brukar tycka sån här träning är fenomenalt tråkig, men ungar är ju bättre än TV, det har jag alltid tyckt 🙂

Och apropå effektivitet; nu har jag hunnit blogga också. Kanske hinner jag även byta byxor till nåt som Simon inte har spytt på.

Jag tänker inte bli den tjejen

Så sa jag om att mammatramsa också, innan jag blev mor, men man blir hjärntvättad av småbarn och allt som hör till eftersom man har det i ansiktet 24/7. Det är det enda man till slut kan tänka hela tankegångar om.

Nu har jag börjat väva in träningstankar i mammatankarna, sedan igår, men jag VÄGRAR BLI DEN DÄR TJEJEN som uppdaterar om kost, avklarade träningspass och midjemått på daglig basis. Jag bara säger det, för att sätta gränser, eftersom jag precis satt och hade lust att skriva om hur jag faktiskt gick ut och promenerade i ösregnet med Simon igår eftermiddag på ren princip.

image

Vi har bytt från liggdel till sittdel. Tyvärr går sittdelen inte att fälla till liggläge, men det gör ingenting för Simon har inga problem att sova i det där nya läget och dessutom så kommer han upp och kan se lite mer av promenaderna. På sista tiden har barnvagnspromenader med liggdel representerat sömn eller hysterisk gråt, men nu är läget stabilt igen.

Träääääning… Yeeey…

Jag laddade ner appen Mammamage i januari på inrådan från min PT. Jag har öppnat den 3 gånger och tränat med den en gång, men nu har jag en ny attackplan för jag ser inte riktigt ut som jag vill och det lär inte lösa sig av sig självt.

The Plan:

  • Öppna mammamageappen minst en gång i veckan
  • Promenad förmiddag och eftermiddag med Simon
  • Utökat gymkort så att jag får träna även på helger
  • Gå på alla Strong Mama som Sats erbjuder (på mitt gym)

Lär bli som vanligt, med mycket snack och liten verkstad. Men vi har pratat om att ha en månads överlappning i föräldraledigheten i vår och åka på en 3-veckorsresa i april, så jag får ha det som mål. Jäklar vad snygg jag ska vara! Solbränd, vältränad och smärt lagom tills jag är tillbaka på jobbet 😉

Man kan alltid drömma. Just nu känns det lite som att jag häller ner min kropp i kläderna och sedan liksom knådar in det som hamnar utanför på första försöket. Min böjelse för godis motverkar dessutom all form av förändring, möjligen också all form av motivation eftersom det är lite småjobbigt att äta godis samtidigt som man promenerar i rask takt.

Åtgärd nr 1 måste bli att nätshoppa en regnjacka. Jo, för träningen kommer inte igång förrän nästa vecka och nu har vi hela helgen ochjagvillverkligenhaen. Dessa är beställda från Peak, den svarta provade jag i en affär i Skåne så jag vet att den passar men jag vill helst ha lite mer färg än så; mina skidbyxor, som jag tror går att använda som regnbyxor, är svarta. Hursomhelst, passar inte den rosa så behåller jag den svarta 🙂

regnjackor

Åter till verkligheten

Sista semesterveckan är igång och kulminerar i Simons namngivningsceremoni/-kalas på söndag. Min natur trogen är ingenting egentligen vare sig planerat, förberett och i flera fall ens uttänkt. Jag har aldrig varit på en namngivningsceremoni så jag har ingen aning om hur en sådan förväntas gå till, men det löser sig. Det ska bli intressant att se hur det blir.

Idag ska det shoppas mat och bakingredienser på nätet med leverans i morgon, och så ska vi räkna ut hur många som faktiskt kan tänkas dyka upp. Det är i alla fall en början.

Just nu sitter jag på motionscykeln på Sats för andra gången sen förlossningen och konstaterar med en tår i ögat vilket hemskt skick min kropp är i. Jag cyklade hit, det ska ta 5 min men det tog 10 och medan jag kämpade på där på plan mark funderade jag på om det inte skulle gå fortare att kliva av och gå. Jag ville ta bilen först, men Björn la sig i så det blev inte så.

När jag är klar här ska jag till frissan för andra gången i år. Blev inspirerad av ett annat blogginlägg så jag satsar på både färg och klippning. Färgen för alla vita strån och klippningen för att jag vill känna mig lite tjusig igen.

image

Knappt styrfart på vardagen

Jag har inte tränat på 4 månader och måste nu medge att min kropp håller på att rasa samman som resultat av detta – i kombination med graviditet/förlossning/amning/sömnbrist/isolering, förstås.

Men som jag brukar säga, eller snarare repetera som ett sorts ihåligt mantra för mig själv (och andra); om man inte trivs får man se till att göra nåt åt det. Man kan inte bara slänga sig på rygg och gnälla.

Nu har jag känt mig sänkt i flera dagar och har dessutom ont i både rygg och knä (gammal skada), så då får jag väl börja där.

Träning.

Yeeey.

Det är alltid så svårt att komma igång, att skapa träningsrutinen i vardagen. Speciellt nu när min vardag helt saknar styrsel, jag menar jag har ju för fan knappt styrfart. Gaah.

krypträningSats har tydligen barnpassning för barn som är minst 3 månader. Jag tänkte ta mig dit idag men då har Simon en usel dag, antagligen som kompensation för den braiga dagen igår, så jag törs inte. Inte idag. Kanske imorgon.

Istället har jag kämpat med att få honom att sova så att jag kan träna själv lite grann, men han var inte alls med på noterna och körde kombinerad kryp- och gapträning tills vi ÅTERIGEN hamnade i soffan.