Afrikansk dans; boten mot fulfebruari

Det här handlar INTE om att jag ska exponera min duktighet (även om jag är grym) och ge dig dåligt samvete för att du just nu sitter och tänker att jävla skit – om du hör till samma sort som jag, vill säga, som blir hemligt arg på folk som ba “dagens 36 mil långa löprunda avklarad, nytt personligt rekord: 3 sekunder”, helst med ett “känner sig upprymd” tillagt i kanten tillsammans med en jävla karta över halva Svealand, men egentligen blir arg på mig själv för att jag inte lyckas styra upp nån form av träning – nej, det här handlar om träningen.

Jag har problem med yoga

Det har alltså äntligen hänt; jag har börjat träna. Inte vilken grej som helst; Afrikansk dans. På ett yoga center.

Jag har extremt svårt för yoga, för övrigt. Jag har försökt 2 hela gånger – 3, om man räknar med familjeyogan där Simon var med (ingen hit) – och… jag tror att jag fattar varför andra blir så frälsta. Eventuellt. Men det är hursomhelst inte min grej.

Anyway…

Jag köpte en provmånad på ett yogacenter, därför att de har ett litet gym och kompletterar yogan med Afrikansk dans.

Man dansar barfota; bilden är från innan klassen.

Afrikansk dans

Kala är namnet på instruktören. Han är från ett land som han namngett vid 3 olika tillfällen nu, och som jag varje gång misslyckas med att upprepa i mitt eget huvud, men det ligger i alla fall i Afrika.

Kala talar engelska, med brytning på… ett afrikanskt språk, antar jag. Möjligen lite afrikansk franska. Hans brytning hindrar honom däremot inte från att dansa och skratta samtidigt, eller berätta bakgrunden till de olika dansstilarna vi lär oss, eller komma med uppmuntrande tillrop.

“Show your tits!” förklarade han vid ett tillfälle när han berättade om glädjen i just den här dansen. Sen hörde han vad han sagt, tänkte febrilt och hojtade:

“Teeth! Show your teeeeeth-s! Smile!!”

Första klassen var vi kanske en 10-12 pers på plats. Ett gäng stela kvinnor i yngre och övre medelåldern guppade omkring i tveksamma och okoordinerade rörelser med blicken koncentrerat fäst på Kala. Men i slutet av den klassen, när trumman gick på högvarv så att det nästan blev svårt att uppfatta de enskilda trumslagen, var det ingen som hann med i farten – alltså inte ens Kala själv, så han började bara hoppa omkring och sprattla och vifta och skratta så att det blev omöjligt att tappa fart. Han dansade fram till var om en av oss, hoppade och skuttade mitt emot oss och det var ingen som kunde hålla sig för skratt.

Han spelar musiken från sin mobil, som han inte satte i flygplansläge förra gången – han kanske aldrig gör det – och mitt i ett febrilt trumsolo, till vilket vi alla sprattlade som fiskar på en brygga, så ringde det. Han sprang fram och kollade, svarade, och diskuterade på sitt språk med sin syster, som vägrade lägga på, och som satte honom (dvs oss alla) på högtalare och så diskuterade de i flera minuter med oss och hennes omgivning som publik.

Enda anledningen till att jag vet att det var hans syster är för att hans svenska fru, som är med och dansar med oss, sa det.

Love it

Underbar, förlåtande och frigörande stämning – vad mer kan man begära som trött, sliten, grå och spänd småbarnsmor?

Jag har missat 2 måndagar i rad nu eftersom jag varit sjuk, men när jag var där igår och hade sjukt svårt att hänga med (de andra kände till stegen redan) var det ändå befriande.

“I feel like a clown. In a good way, but still,” sa jag när han berömde mina försök att hänga med. Kala skrattade sitt tandkrämsleende, tittade på klockan och hojtade:

“Two times! More! Yeah!”

Koordinationen glänser…

…med sin frånvaro, i bästa fall. Min hjärna skickar ordrar till mina muskler, och eftersom det inte finns några speglar i salen så måste jag titta ner på min kropp då och då för att kolla om den gör som jag säger åt den.

Det gör den sällan. Igår, till exempel, blev det så tokigt att mina armar krockade med varandra i luften – flera gånger. Mina fötter tar antingen för många eller för få steg. Ibland slutar de ta steg helt, eftersom de är upptagna med att trampa på varandra. Jag överdriver inte ens. Det känns lite som att övningsköra sin egen kropp, och det är sjukt kul.


PS.

Fulfebruari:
“Alla är fan fula i februari!” sa Sara, på särskilt bred göteborska, i skolan en dag. Hon menade att då har det sista av den normala hudfärgen lämnat våra bleka anleten, mörka ringar går inte ens att sminka bort längre, och man klär sig som man känner sig. Grått, svart, spöklikt och svagt. Fult.

Hur mycket hinner man på en dag?

Du vet när man har såna där dagar när man går till sängs på kvällen och förundras över att allt man har gjort den dagen fick plats på en och samma dag. Du vet när det känns som att sist man låg i sin säng var typ förra veckan. Jag hade en sån för 2 år sedan. Då steg jag ur sängen i en förort till Paris kl 05, trasslade mig igenom hela stan via lokaltrafiken upp till Porten som Ryanairs flygbussar går ifrån, hann med bussen, flög till Stockholm Skavsta, åkte flygbuss till Centralen, åkte pendel direkt till jobbet, jobbade kvällspasset till kl 23, och kom hem kl 23:40 enligt beräkning. Det var en sån där kväll när jag tänkte att ja, det ryms mycket tid på en dag ändå.

Jag upplever att jag har en sån dag idag med. Klockan är 13:43, och idag har jag och Simon varit på Strong Mama på Sats för första gången. Nu sover han, och jag väntar på att han ska vakna så att vi kan åka och möta upp en polare som jag har för avsikt att knalla i affärer med, eller fika.

Jag förundras lite över hur mina referensramar har förändrats så brutalt. Jag har fått nånting gjort, nåt riktigt, idag och alltså är jag nöjd. Allt annat som händer idag är en effektivbonus.

Hursomhelst, träningen gick galant, Simon satt kvar i sitt babyskydd i kanske 40 min och stirrade på alla tjejer i färgglada träningskläder och gympade förbi honom. Sen tröttnade han, antagligen för att det blev för varmt, och så var han med mig på ett par stationer och sen var det klart.

Han var helt slut när vi gick därifrån. Skulle kunna tro att det var han som slitit på mattorna. Några andra ungar där var större och kunde förflytta sig, och det var ett skådespel att titta på alla bebbar som hasade runt på golvet när ingen höll i dem. En flicka kröp runt och plockade upp andras leksaker, så hon fick till slut följa med mamma på stationerna istället. Då plockade hon med mattorna, rullade hantlar, sög på gummiband och viftade med sina strumpor. Jag brukar tycka sån här träning är fenomenalt tråkig, men ungar är ju bättre än TV, det har jag alltid tyckt 🙂

Och apropå effektivitet; nu har jag hunnit blogga också. Kanske hinner jag även byta byxor till nåt som Simon inte har spytt på.