4 saker att göra tillsammans med en nollåring

Apropå vardag, vill jag bjuda på lite tips till den föräldralediga människan som har svårt att få dagarna att gå utan att fylla dem med transportsträckor.

När man är föräldraledig (och har fått sova på natten) tar idéerna slut ibland. Här är 4 saker man med framgång kan göra tillsammans med sin nollåring (förslagsvis 6-12 mån):

4 saker att göra
tillsammans med en nollåring

1.

När matleveransen kommer och man har beställt frysvaror så levereras de med kolsyreis. Häll den i ett glas med vatten.

När farten avtar, fyll på med varmvatten. Förundras tillsammans.

2.

Montera mobilen på ett bord och filma. Sätt på Riverdancemusik och håll sprattelbebisen med fötterna på bordet framför mobilen. Maila filmen till alla i släkten.

nollåring

3.

Ge din bebis en torrservett i handen.

4.

Städa det som återstår av torrservetten.

nollåring

Du tror det kanske inte, men dagen är garanterat slut efter att ovanstående har genomförts, och så kan du berätta för någon som bara suttit på jobbet hela dan vad ni har haft för er. Viktiga grejer detta.

 

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Överraskningsmiddag: min poängtunga motsvarighet till party och dansa-på-borden-röj (med barnvakt hemma!)

35-årskalas

Min vän (och tremänning) Anna ställde till med överraskningsmiddag för sin make i lördags. Det blev succé, dvs maken i fråga blev väldigt glad och överraskad och det var jättetrevligt*.

Vi möttes upp på Pane Fresco (italienskt) på Åhléns, 15 pers satt redan till bords när Anna och maken trippade in. Maten var förbeställd och helt ok, men tyvärr var deras alkoholfria Prosecco slut. Jag tänkte jag skulle tjuva lite vin av Björn då istället, men han valde öl så det grusades.

De hade satt ihop 2 av sina större bord för att ordna med långbord till oss. Vi blev 2 pers fler än beräknat så vi fick sitta nästan i knät på varann, men det tyckte jag bara bidrog till mysfaktorn.

Vad som inte bidrog så mycket till mysfaktorn var att de verkade så ovana att hantera större sällskap. Vi fick våra varmrätter 2 min innan förrätterna, vilket i sig var genant för dem men inte ett problem för oss, men när det inte fanns en enda kvadratcentimeter bord kvar att ställa 2 extra UFO-stora tallrikar på så blev vi tvungna att övertala dem att förvara maten nånstans tills den fick plats på bordet. Den stackars kyparen förklarade om och om igen varför det blivit som det blivit, och vi sa om och om igen att det gör ingenting, men, liksom, jag kan inte äta om jag ska sitta och hålla i en tallrik samtidigt. 3 pers fick dessutom sin mat lagom tills vi andra ätit klart, en av dem var lilla Embla, 3 år, och en var Björn. Det roliga var att han hade ju fått sin varmrätt och skickat tillbaka den, så de gav den till nån annan och skulle göra en ny till honom. Vidare bjöds de som fått vänta på glass efter maten, men ingen tog upp beställningar på efterrätt. Halva bordet serverades kaffe medan den andra halvan satt och suktade och till slut själva fick be om det.

Anyway… trots förvirrad och tafatt service var det jättetrevligt och vi betedde oss exakt som de småbarnsföräldrar vi är; något övertaggade, preppade till tänderna, och totalt slutkörda efter 2 timmar.

Barnvakt

Adrian var med oss, men Simon var hemma med Jonas och Monica som var barnvakter för första gången kvällstid.

När vi skulle åka hemifrån så tittade han på oss med sina blå bambiögon, stora krokodiltårar strömmade nedför kinderna och han grät hejdlöst när han förstod att vi skulle gå. Det var inte en reaktion jag räknat med, och du vet ju hur kul man tycker det är att dra när ens unge beter sig så där, men vi ringde när vi kom fram och då hade han så klart lugnat sig.

Rapport

När vi kom hem igen klockan mitt-i-natten – eller 21:30, om man vill vara exakt – så höll jag mitt första riktiga barnvaktsförhör och Jonas avlade barnvaktsrapport:

Jag: Var han trött?

Monica: Han blev jättetrött efter vällingen.

Jonas: Aa. Han var så där övertrött du vet. Först grina han lite, sen skratta han lite, sen gjorde han båda samtidigt en stund, sen slog han mig lite i ansiktet med en bil…

Monika: …drog mig i håret och sådär…

Jonas: …men det gick bra. Jag försökte ju ringa dig, men då valde du att inte svara. Den här fuktkrämen, han skulle ju ha nåt annat där han var röd, men eftersom han åt upp krämen hela tiden så tog jag inte den lilla tuben runt munnen.

Bra val; mildison är inte för invärtes bruk vad jag vet. Med facit i hand så är det inte så konstigt att han var kinkig, eftersom han blev sjuk dagen därpå.


*Trevligt = min vuxenpoängstunga motsvarighet till askul, party och dansa-på-borden-röjröj

Bildkälla: Anna

 

Att få snurr på vardagen som tvåbarnsförälder

Ibland känns det som att det är jag som sätter upp reglerna här hemma och Björn som rättar sig efter dem. Inte så att jag inte lyssnar om han tycker saker, för det gör jag, det är bara det att det mest är jag som tycker saker. När han var föräldraledig tyckte han mycket mer, jag antar att det ingår i arbetsuppgifterna som hemmaförälder att stirra sig blind på saker och ha starka åsikter om dem.

Anyway… Jag vill inte bråka med honom, men du vet när man är hemma hela dagarna och inte sover bra (alls) på nätterna och man liksom siktar på när ens partner ska komma hem och man kan slappna av lite grann, och så liksom… ja, så liksom får man inte det.

Första spontana tanken när det inte blir som jag tänkt är att sura och säga precis vad jag tycker om saker och ting. Nu vet jag att mina första intryck nu för tiden inte är att lita på, så jag tjurar i tysthet ett tag och attackerar sedan från ett lite mer diplomatiskt håll:

“Älskling, vi behöver prata ihop oss lite. Vad har du för förväntningar på din tid hemma på kvällen efter jobbet?”

Kan man vara luddigare? Jag fick utveckla genom att svara på min egen fråga:

Mina förväntningar, till exempel, är att när du kommer hem så är vi tillsammans alla fyra tills Simon går och lägger sig. Om vi inte är överens där, så måste vi komma överens om nåt annat för annars kommer jag bli besviken och sur varenda kväll i onödan.”

Björn, totalt avväpnad, höll med. Vad ska han annars göra? Han sa att han inte har landat i att vara tvåbarnsförälder och att det per konsekvens innebär att vi har 2 barn hemma nu, och att han inte fått in rutin på det. Det förstår jag för det har inte jag heller. Det är svårare än man tror. Inte så att man glömmer att ett av barnen finns, utan snarare att vi inte lärt oss än vad det innebär i praktiken att de är två.

Härom kvällen, alltså, lärde vi oss till exempel att en av sakerna som detta innebär är att man inte kan avlägsna sig utan att säga till. Även om det är för att betala en försenad räkning. Uppenbart, kan tyckas, men när man väl står där är det inte så enkelt.

Summering 2015

Jaaa…Vad ska man säga? Det hände så ovanligt många stora saker (2), och sen så ovanligt få olika saker i mitt och vårt liv, att det är svårt att skriva ihop en sammanfattning värd namnet. Jag menar, vi köpte hus och jag födde en unge som gjorde oss till föräldrar, men sen, i efterdyningarna av detta som höll i sig resten av året, så hände inte så mycket – i alla fall inte när man ställer det i relation till dessa 2 stora händelser.

Anyway, vardagen är vad som gör livet. Min pappa brukar visserligen säga att när man är 83 år och ser tillbaka på sitt liv så kommer alla de där dagarna man tillbringade på jobbet att flyta ihop till en grej, och så kommer man se mycket tydligare allting runt omkring som man fyllt sitt liv med. Då gäller det att inte ångra något. Jag håller med, men menar också att alla de där dagarna man tillbringar på jobbet inte får bli grå. Man spenderar alldeles för mycket tid, för stor del av sitt liv, där för att det bara ska vara värt en axelryckning.

Detta för oss till kärnan i resonemanget, min livsfilosofi: memento vivere, remember to live (typ). Jag har 12 veckor och en Thailandsresa kvar på min föräldraledighet, och jag börjar tycka det är lite jobbigt. I början av ledigheten tyckte jag det var skönt att vara hemma, det höll i sig ett par månader och sen längtade jag tillbaka till jobbet som bara den. Nu har jag äntligen börjat landa i att vara hemma, jag trivs. Jag längtar inte alls tillbaka längre.

Det är inte ett alternativ att vara hemma längre med Simon. Det är jätteviktigt att Björn får vara hemma med honom, kanske viktigare för Björn än för Simon, och eftersom Björn börjar nytt jobb till hösten så går det inte att skjuta på den perioden… men jag mår nästan dåligt vid blotta tanken på att vara borta från min son. Jag jobbar visserligen bara 4 dar/veckan, men jag slutar sent på tisdagar och börjar übertidigt på onsdagar så då kommer det bli som om jag var borta från honom ett helt dygn i sträck. Små barn mår inte bra av det, och mammatramsare mår definitivt inte bra av det. Ve och fasa.

Memento vivere. Något måste göras, vi får se vad det blir. Spännande.

Med Tessan och Ebba på MOS

Igår var jag och Simon på Mall of Scandinavia, som vi kallar Mos eftersom ingen människa orkar säga Mall of Scandinavia mer är en gång utan att det låter som jättekonstig namedropping, och träffade Tessan och Ebba. Ingen av oss har varit där förut, och så träffas vi så sällan och Ebba var ledig och Tessan står på tröskeln till ett coolt nytt jobb så hon var också ledig, kan man tänka sig.

Anyway. Vi kom iväg hemifrån vid 11:30 efter att ha klarat av både förmiddagsvila och lunch… det var visserligen på håret att det alls blev nåt, vårt bilbatteri är värdelöst och bilen hade inte körts på en vecka så batteriet dog (sånt känner man i skrämselnerven) i samma ögonblick som bilen till slut hostade igång. GPS styrde oss till en gata där man kunde se Mosskylten på andra sidan järnvägen, sen försökte den säga att vi var off road så jag gick på skyltar och det blir sällan rätt när jag ska göra det. Jag kom ända in i garaget, men sen kom jag också ut ur garaget utan att fatta var det gått fel, så det blev ett stolt ärevarv i en rondell och sen ett nytt mycket mer beslutsamt försök* på nedervåningen.

MOS intet ont anande

Stället är jättestort, och man kunde tro att det inte skulle vara så mycket folk mitt på dagen en fredag men det var ungefär som att tro att man ska slippa köa på Gröna Lund den 10e juli kl 12:30.
Dumt, alltså.

MOS entré

Jag mötte dem på ett sushiställe (Ebba är ungen som väljer sushi framför pizza och hamburgare och sånt), sen promenerade vi runt lite och min mobilkamera vägrade ta skarpa bilder.

MOS Ebba och Tessan

Här ser vi Ebba i rosa kläder med matchande ballong och gummistövlar, och Tessan som försöker hinna med att i farten titta in i affärerna vi passerade på väg mot…

MOS Disney Toaletter lekrum

…tadaaa! Mardrömsbutiken från helvetet. Jag tog sats, som på parkeringen tidigare, och peppade mig själv från att skylten kom i sikte och hela vägen fram. Det räckte 2 meter in i affären, sen vände jag och väntade utanför i vad som kändes som en evighet. När de kom ut igen himlade Tessan med ögonen bakom Ebba och såg ut som att hon skulle behöva en drink eller 2, kanske en chockfilt också, och Ebba ville ha glass. Efter glasspausen var det dags att åka, då hade vi varit där i 1,5 timme och sett typ 1% av stället.

MOS designer gallery

Här gick vi inte in. Vi kom fram till att vi måste ses nån dag efter jul, bara hon och jag, och knata hela stället runt. Eller ja, hon sa nån gång i februari efter att hon fått sin första lön, men jag valde att översätta det.

 


* Ett mycket mer beslutsamt försök går till så att man tar mental sats, lite som på cykeln inför en uppförsbacke, koncentrerar sig som attan och pratar högt med sig själv medan man gör det så att man kan prata sig själv till rätta när man får dumma infall, alternativt skälla på sig själv om man inte hinner värja sig från sagda infall.

Varför man tappar kontakten under föräldraledigheten

Man tror att när man är mammaledig… Jo, MAMMAledig, pappor ammar inte och kan därför inte jämföras rakt av, även om alla har lika värde men det är olika för män och ammande kvinnor och… bla bla bla. Jag börjar om.

Man tror att när man är mammaledig så har man så mycket tid. Jag tror också det. Varje morgon tror jag att jag ska hinna göra massor med saker under dagen men det händer sällan. Jag är glad om jag får en sak gjord, då kan jag få hybris och känna mig som ett föräldraess som alla borde ta lärdom av. Jag tänker ofta att jag borde se till att träffa mina vänner mer för det känns som att man blir så avskärmad – antagligen för att det är det man är. Det borde inte vara så svårt, för jag har ju så mycket tid.

Så när man väl äntligen lyckas styra upp nåt och träffas så vill man ta igen förlorad tid, det är länge sen vi sågs och massor har hänt. Man tror man ska ha så mycket att säga och kunna vara precis som förut, men man inser att det enda som rör sig i ens huvud är den hjärntvättade mammans tankar om bajs, bvc, barnmat, vagn, babykläder mm. Hela tiden så drar diskussionen tillbaka i det och även när man försöker för brinnande livet att hålla samtalet på en vuxen nivå om annat än bebisspyor så frågar gärna den man träffar om det. Såklart. De är schyssta nyfikna människor som sitter där med samma inställning som jag, med den skillnaden att jag brinner av längtan att få prata om vuxensaker. Konversationen blir en verbal brottningsmatch.

Man blir den där morsan vare sig man vill eller inte, därför att man ÄR det, och i det finns ju förstås oron att de gamla vännerna ska tröttna. Skit i dem då tänker kanske du och ja, det är ju så det blir och det är synd. Jag vill att mina vänner ska se att jag är fortfarande jag, även om jag inte längre har så intressanta saker att komma med därför att min horisont krympt så ofattbart mycket.

Det är verkligen som en klok kvinna sa en gång; när man får barn tror man att alla ska vilja hänga med en och tycka lika mycket om ens barn som de gör om en själv, men faktum är att man själv måste stå för kontakten med yttervärlden.

Jag vet av erfarenhet att när en nära vän får barn och man inte har barn själv så blir man respektfull. Man tänker att det måste vara påfrestande för dem, de får säkert aldrig sova, jag ska inte hålla på och tjata och tränga mig på, jag låter dem höra av sig när de känner att det är läge.

Va fan, det blir aldrig läge! Man är alltid trött, man har alltid huvudet fullt av bebistrams och man har aldrig följt med på senaste nytt om någonting. Man är socialt efterbliven.

Jag älskar mitt barn mer än själva livet, men det betyder inte att jag inte vill fylla min tillvaro med lite mer än honom… Men dagarna bara flyter ihop och utan yttre motivation så är det inte mycket som blir av, om jag ska vara förkrossande ärlig.

Det är inte ett dugg konstigt att folk tappar kontakten, om än förhoppningsvis tillfälligt, när det kommer barn men jag hade faktiskt trott att det skulle bli annorlunda för mig. Ja, jag erkänner att jag tänkte det dummaste man kan tänka. Jag tänkte att det där kommer inte hända mig.

Det gör det visst det. Jag tror att det händer nästan alla. Inte alla kompisar man har förstås, för hur skulle det se ut om alla övergav en som om man var ett sjunkande skepp, men gravt försämrad kontakt med vissa och tappad med andra.

Sådär. Nu är det sagt. Och näej, jag har inte förlorat kontakten med någon, utom en, och dem jag fått försämrad kontakt med vet jag finns kvar på andra sidan. Jag är inte deppig. Jag är något resignerad bara.

Svärmor ringde igår kväll. Hon frågade hur jag kände mig och berättade att hon kommer ihåg det där, du vet att man hasar omkring hemma i gamla tofflor och pyjamas och tittar sig i spegeln och förvirrat undrar vart man tagit vägen. Det här är inte jag, tänker man.
Igår slängde jag min tröja som jag haft på mig i minst 5 dagar i sträck – förmodligen mer eftersom jag tycker att 5 dagar känns logiskt – på tvätten. Jag gjorde det bara för att jag i ett ögonblick av klarhet tittade på mig själv och såg hur fördärvligt lortig tröjan var av bebisspya, matrester, tandborstdregel, mjölkdregel och fläckar av lite mer mystiskt ursprung där jag bland annat misstänker utsida av bil, gipsdamm, blöta löv och choklad. Det var mitt ögonblick av spaning med ficklampa i becksvarta natten efter den Lisa som jag känner.
Det visade sig att hon gått och vilat. Hon vaknar väl nån gång när det börjar ljusna och en normal tillvaro kommer på fötter.


Föll mitt inlägg dig i smaken? Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

Hastighetsrekord!

Natten till igår sov Simon så dåligt, jag vet fortfarande inte vad som var problemet, att när han sen tyckte vi skulle gå upp vid 05:30 så tyckte inte jag det. Jag bara orkade inte, så jag halvsov till 9 med ena handen på en sovande halvsovande unge, men sen gick det inte längre.

Vanligtvis brukar förmiddagsvilan inträffa ungefär vid 9-9:30, så efter lite snabb huvudräkning på tom mage kom jag fram till att jag måste köra järnet med honom för att komma ikapp i rytmen så att han skulle orka med babysimmet på kvällen (17:30).

Jag räknar alltid på 1,5 timme från uppstigande ur säng till avfärd, och det brukar alltid bli ungefär så utan stress. Alltså, jag vet inte hur vi lyckades, men uppstigning, påklädning, amning, mjölkflaska och frukost mejades ner på 40 minuter. Fatta. 40 minuter. Jag hade till och med min termosmugg med te med mig när vi rullade ut från uppfarten på väg mot öppna förskolans sångstund, som börjar kl 10.

Sångstunden, denna gång med tamburin i munnen, åtföljdes av textiltryck i ateljén för de som ville. Jag ville, men hade ingenting med mig att trycka på och fick tipset att träningstrycka med vattenfärg på papper först. Simons ena fot målades flera gånger men det enda avtrycket som blev bra var det första vi gjorde, vilket för övrigt var enda avtrycket som ingen hjälpte oss med. Jag håller på att träna inför julklappstillverkningen hemma sen i december 😉

fotavtryck

Efter det gnagde han sig igenom halva leksaksarsenalen på golvet och varvade det med att försöka stirra omkull alla pappor, av vilka en började leka tittut med honom från soffan.

Han somnade i bilen på väg hem, och fick sova kvar med babymonitor medan jag gick in och gjorde lunch till mig, tryckkokade rotfrukter och frös in till honom, städade, satte på tvätt, blev nervös över att babymonitorn lurades (det gjorde den inte) och gick ut och hämtade honom efter en timme.

Senare kom mamma på besök, då hade han hunnit sova igen i 45 min vilket var alldeles för lite, och underhöll honom tills det var dags att åka till simningen. Han klarade sig utan härdsmältor hela vägen in i kaklet, men sov jättedåligt inatt igen. Återigen; ingen aning om varför, men ikväll är det jag som sover på soffan för just nu är jag så trött att det känns som att mina ögonglober är varmare än resten av huvudet.

Jag skulle ju bara handla mat

Jag är inte shopoholic. Långt ifrån. Man skulle kunna kalla mig motsatsen, faktiskt. När jag står i en affär och fingrar på nåt som jag nog kanske vill ha, så tänker jag alltid, ALLTID, “Behöver jag verkligen det här? Kommer jag använda det?”. Svaret är oftast nej, eller så går jag hem tomhänt eftersom jag måste fundera på saken. Jag använder också gärna mina saker tills de inte längre går att laga, i 8:an till exempel hade jag en blå collegetröja som till sist var så hålig att den inte längre värmde (ju joan of arctic vinterstövelmer mamma ville slänga skiten desto mer ville jag ha den kvar) och mina vinterstövlar jag haft nu sen 2008, ett par Joan of Arctic (Sorel) som jag bokstavligen avgudar, har till slut spruckit på tvären i sulan under främre trampdynan och läcker alltså underifrån.

Sen föräldraledigheten installerade sig över mig som ett tält utan egen belysning så sitter man en del vid datorn (duh). Om man tar med i beräkningen att skolådan försvann i flytten (ja, jag är bitter), att jag faktiskt blev tvungen att slänga min parkas efter förförra vintern (cigaretthål och jag röker inte ens, pälsen lossnade i tofsar, hål i yttertyget, så solblekt att det var var permanent skugga på tyget under luvan), att mina krav på ytterkläder förändrats dramatiskt i samband med föräldralivet liksom mina krav på tröjor och klänningar (amningsvänliga) osv… ja, om man tar med allt detta i beräkningen, och konstaterar att allting tycks sammanfalla till att jag plötsligt står utan vestimentärt kapital, alltså inga kläder (på riktigt), så blir det vad det blir. Internetshopping, en hel del, och så jag jag fått veta att om man tar med en kasse tyg (typ gamla kläder, stuvar, håliga strumpor m.m.) till H&M och handlar för minst 300 kr så får man 50 kr i rabatt så det har blivit några promenader till centrum också.

Härom dan skulle jag egentligen bara gå dit för att köpa vin och handla mat, men gick vägen som går förbi Ecco. Jag kom helt oväntat hem med nya vinterstövlar. Jag har gett upp om att försöka vänta ut rea på mina favoriter, så det blev ett par nedsatta från förra säsongen. Inte lika snygga, men de är ok. Och tokvarma.

förra säsongens vinterstövlar

Bekymret i sammanhanget är naturligtvis att jag knäar mig genom tillvaron på låg mammapenning. Visst, det går ingen nöd på mig, men det är väl otursamt att alla utslitningar och förändrade behov ska sammanfalla med tajtare ekonomi… Men det är väl sånt man har sina sparade slantar till, eller? 😉


Ej sponsrat inlägg.