”Jag älskar dig”, och det där vi inte säger till varandra

Att du är trött gör inte mig pigg

Jag älskar min man. Jag vill leva med honom resten av mitt liv, jag hoppas vi får bli gamla tillsammans och se våra barnbarn växa upp. Där råder inga tvivel.

Men…

Det var ju det här med vardagslivet. De små sakerna betyder så mycket, brukar man säga, men det är minsann inte bara av godo. Precis lika jäkla gärna som de där små sakerna kan vara en blomma på bordet, en kram från ingenstans, ett ”vad fint du har städat”, kan de också vara en bortglömd puss vid sämsta tänkbara tillfälle, plötslig selektiv uppfattningsförmåga av omvärlden, eller det här:

”Jag är jättetrött så jag går och lägger mig.”

Det är ett konstaterande från hans sida, en upplysning.

JAG är jättetrött! JAG behöver kanske OCKSÅ sova! ATT DU ÄR TRÖTT GÖR INTE MIG PIGG!! – skriker jag i mitt huvud. På utsidan ger jag honom en elak blick, säger martyriskt ”ja, gör det du”, och tjurar. Han fattar ingenting, och det hade inte jag heller gjort om jag var han.

Vi nöter på varandra, men hittills har vi lyckats prata om det efteråt. Missförstånd klaras ut och vi lär oss, båda två. Och sen säger han ”jag älskar dig”. Och sen tänker jag att fan vad jag håller på hela tiden, jag måste bli snällare. Och sen är jag trött igen och sen gör jag samma sak igen. Och han blir trött igen och degenererar till senaste långvarigt stadiga beteendemönster igen, vilket verkar stamma från tiden då han var singel.

Och så håller vi på.


Bildkälla: mina övningsuppgifter i Illustrator

SaveSaveSaveSave

SaveSave

SaveSave

”Jag älskar dig”

Jag älskar dig

Minns inte om jag redan skrivit om detta, men det får bli en favorit (?) i repris i så fall.

När jag växte upp sa vi nästan aldrig det till varandra. Vi visade det. Hemmet var varmt och kärleksfullt, jag kände mig alltid älskad och jag saknade aldrig de där orden. Jag tror inte man måste ha dem för att bli en hel och balanserad människa.

Det enda som är lite synd med de uteblivna orden är att de blev väldigt laddade för mig. Att säga ”jag älskar dig” till någon var som att blotta mig totalt, och göra mig okänt och ruskigt sårbar. Det var läskigt.

Som vuxen har jag fått lära mig att säga det, och att inte vänta på samma ord tillbaka för att väga upp sårbarheten. Det tog många år för mig. Nu klarar jag det utan problem, men orden är fortfarande laddade och jag klarar inte av att säga dem i stunder när jag inte känner det.

Till mina barn säger jag ”jag älskar dig” dagligen. Det är inte en ritual eller så, utom ibland när Simon ska nattas och jag räknar upp alla som älskar honom för att distrahera och mysa. Jag säger det när jag känner det, och när jag tror att de behöver höra det.

Det finns flera anledningar. Jag säger det för min skull, för att jag vill att de ska lära sig att höra det, för att de ska lära sig att säga det. En vacker dag kommer de känna behov av att uttrycka sin kärlek för mig – hoppas jag – och då ska orden finnas tillgängliga.

Dessutom är de utmärkta plåster för alla inblandade; jag var arg på dig, vi bråkade, men det förändrar inte att jag älskar dig ändå.


Bildkälla: mina övningsuppgifter i Illustrator

 

Bildkälla: mina övningsuppgifter i IllustratorBildkälla: mina övningsuppgifter i IllustratorSaveSave

SaveSave

Att få snurr på vardagen som tvåbarnsförälder

Ibland känns det som att det är jag som sätter upp reglerna här hemma och Björn som rättar sig efter dem. Inte så att jag inte lyssnar om han tycker saker, för det gör jag, det är bara det att det mest är jag som tycker saker. När han var föräldraledig tyckte han mycket mer, jag antar att det ingår i arbetsuppgifterna som hemmaförälder att stirra sig blind på saker och ha starka åsikter om dem.

Anyway… Jag vill inte bråka med honom, men du vet när man är hemma hela dagarna och inte sover bra (alls) på nätterna och man liksom siktar på när ens partner ska komma hem och man kan slappna av lite grann, och så liksom… ja, så liksom får man inte det.

Första spontana tanken när det inte blir som jag tänkt är att sura och säga precis vad jag tycker om saker och ting. Nu vet jag att mina första intryck nu för tiden inte är att lita på, så jag tjurar i tysthet ett tag och attackerar sedan från ett lite mer diplomatiskt håll:

”Älskling, vi behöver prata ihop oss lite. Vad har du för förväntningar på din tid hemma på kvällen efter jobbet?”

Kan man vara luddigare? Jag fick utveckla genom att svara på min egen fråga:

Mina förväntningar, till exempel, är att när du kommer hem så är vi tillsammans alla fyra tills Simon går och lägger sig. Om vi inte är överens där, så måste vi komma överens om nåt annat för annars kommer jag bli besviken och sur varenda kväll i onödan.”

Björn, totalt avväpnad, höll med. Vad ska han annars göra? Han sa att han inte har landat i att vara tvåbarnsförälder och att det per konsekvens innebär att vi har 2 barn hemma nu, och att han inte fått in rutin på det. Det förstår jag för det har inte jag heller. Det är svårare än man tror. Inte så att man glömmer att ett av barnen finns, utan snarare att vi inte lärt oss än vad det innebär i praktiken att de är två.

Härom kvällen, alltså, lärde vi oss till exempel att en av sakerna som detta innebär är att man inte kan avlägsna sig utan att säga till. Även om det är för att betala en försenad räkning. Uppenbart, kan tyckas, men när man väl står där är det inte så enkelt.

Att skona sin omgivning, åtminstone LITE

Vår frulletjej på jobbet fyller snart 20, och vi lever, surprise, helt olika liv. Hon kallar sig vår maskot eftersom hon är 15 år yngre än alla andra, och jag älskar att höra om hennes eskapader under helgerna, om killarna hon träffar, instagramtjafsen och Stockholms uteliv. Hon är så ung, och egentligen har vi inte så mycket gemensamt, men vi kan ändå mötas.

Igår morse berättade hon om hur hon hade suttit bredvid en gravid tjej på tunnelbanan. Mittemot tjejen satt hennes polare. Vad de än pratade om, vad polaren än sa, så lyckades gravidtjejen i varenda mening vända det till att handla om hennes graviditet. Hur jobbigt det var, vad hennes kille gjorde för att hjälpa eller stjälpa osv. Maskot höll på att tappa det. Förståndet, alltså. Det gick så långt att hon satt och försökte formulera en tillsägelse i huvudet, men som hon sa till mig, det går ju inte.

Jag känner mig precis likadan, även om jag vet att det inte är fullt så illa. Men så händer såna här saker, och det blir svårt att låta bli:

Vi var med mamma och såg Chicago på Stadsteatern igår.

chicago

Det var svinbra.

Bra musik.

Snyggt, så otroligt snyggt, gjort. Jag vill ha allas kläder i min garderob.

så snyggt

Bra skådespelare/sångare. Lisa Nilsson var fantastisk.

lisa nilsson

Och… jag måste böja mig för faktum. Det är fullständigt omöjligt att få glömma sitt uppblåsta, klumpiga och framför allt opraktiska tillstånd ens för en kort stund. Halvvägs genom första akten återupptäckte ungen min urinblåsa och la sig på den.

När det händer blir man akut kissnödig, men inte på det där normala vanliga sättet utan på ett svidande sätt. Så charmigt.

Även om jag själv kräks på blivande mammor som tappat greppet om tillvaron så till den grad att de inte lyckas skona sin omgivning lite, som hon på tunnelbanan, så kan jag förstå var det kommer ifrån.

Det har jag aldrig kunnat förut.

Hursomhelst; om nån frågar så säger jag att Chicago var jättebra, eftersom den var det. Jag sätter mig inte ner och börjar klaga i långa utläggningar över hur jobbigt det är att inte kunna gå på toa var 10e minut. Ingen bryr sig om mina toalettvanor. Och, allvarligt talat, jag vill inte heller att nån ska göra det.