”Jag älskar dig”, och det där vi inte säger till varandra

Att du är trött gör inte mig pigg

Jag älskar min man. Jag vill leva med honom resten av mitt liv, jag hoppas vi får bli gamla tillsammans och se våra barnbarn växa upp. Där råder inga tvivel.

Men…

Det var ju det här med vardagslivet. De små sakerna betyder så mycket, brukar man säga, men det är minsann inte bara av godo. Precis lika jäkla gärna som de där små sakerna kan vara en blomma på bordet, en kram från ingenstans, ett ”vad fint du har städat”, kan de också vara en bortglömd puss vid sämsta tänkbara tillfälle, plötslig selektiv uppfattningsförmåga av omvärlden, eller det här:

”Jag är jättetrött så jag går och lägger mig.”

Det är ett konstaterande från hans sida, en upplysning.

JAG är jättetrött! JAG behöver kanske OCKSÅ sova! ATT DU ÄR TRÖTT GÖR INTE MIG PIGG!! – skriker jag i mitt huvud. På utsidan ger jag honom en elak blick, säger martyriskt ”ja, gör det du”, och tjurar. Han fattar ingenting, och det hade inte jag heller gjort om jag var han.

Vi nöter på varandra, men hittills har vi lyckats prata om det efteråt. Missförstånd klaras ut och vi lär oss, båda två. Och sen säger han ”jag älskar dig”. Och sen tänker jag att fan vad jag håller på hela tiden, jag måste bli snällare. Och sen är jag trött igen och sen gör jag samma sak igen. Och han blir trött igen och degenererar till senaste långvarigt stadiga beteendemönster igen, vilket verkar stamma från tiden då han var singel.

Och så håller vi på.


Bildkälla: mina övningsuppgifter i Illustrator

SaveSaveSaveSave

SaveSave

SaveSave

”Jag älskar dig”

Jag älskar dig

Minns inte om jag redan skrivit om detta, men det får bli en favorit (?) i repris i så fall.

När jag växte upp sa vi nästan aldrig det till varandra. Vi visade det. Hemmet var varmt och kärleksfullt, jag kände mig alltid älskad och jag saknade aldrig de där orden. Jag tror inte man måste ha dem för att bli en hel och balanserad människa.

Det enda som är lite synd med de uteblivna orden är att de blev väldigt laddade för mig. Att säga ”jag älskar dig” till någon var som att blotta mig totalt, och göra mig okänt och ruskigt sårbar. Det var läskigt.

Som vuxen har jag fått lära mig att säga det, och att inte vänta på samma ord tillbaka för att väga upp sårbarheten. Det tog många år för mig. Nu klarar jag det utan problem, men orden är fortfarande laddade och jag klarar inte av att säga dem i stunder när jag inte känner det.

Till mina barn säger jag ”jag älskar dig” dagligen. Det är inte en ritual eller så, utom ibland när Simon ska nattas och jag räknar upp alla som älskar honom för att distrahera och mysa. Jag säger det när jag känner det, och när jag tror att de behöver höra det.

Det finns flera anledningar. Jag säger det för min skull, för att jag vill att de ska lära sig att höra det, för att de ska lära sig att säga det. En vacker dag kommer de känna behov av att uttrycka sin kärlek för mig – hoppas jag – och då ska orden finnas tillgängliga.

Dessutom är de utmärkta plåster för alla inblandade; jag var arg på dig, vi bråkade, men det förändrar inte att jag älskar dig ändå.


Bildkälla: mina övningsuppgifter i Illustrator

 

Bildkälla: mina övningsuppgifter i IllustratorBildkälla: mina övningsuppgifter i IllustratorSaveSave

SaveSave