Utmattad med sikte på det positiva

Jag skrev om hur tungt det känns ibland, här kommer en uppdatering om vart det inlägget lett mig – för precis så är det. Det var det inlägget, att skriva det, som fick mig att titta efter ordentligt och möta det jag såg.

Det var ingen rolig syn. Jag tittade på mig själv, men också framåt, och då var det som om all fart tog slut. Jag orkar inte. Jag orkar inte bry mig.

utmattad

Utmattad

“Jag orkar inte bry mig” är en fruktansvärd tanke att ha, för mig, som mor. Känslan som red över mig på de orden var sannolikt vad som fick butiken att stänga igen och hela kroppen att slå larm.

Att kalla mig utbränd vore en överdrift – och nog lite av en förolämpning mot alla dem som är utbrända – men jag är nog inte så långt därifrån. Jag står och hänger i dörröppningen men orkar inte ens gå in för jag är trött. Så trött. Trött förbi tröttledsen, förbi kort stubin, sömnlöshet och onödiga konflikter. Förbi typ alla konflikter, faktiskt.

Jag känner mig utmattad. Inte utmattningssyndrom, hjärntrötthet, eller vad nån nu vill kalla det. Inga stämplar, tack. Bara trött. Utmattad.

Vad gör man åt sånt?

Eh, jag är något av en antiexpert på området. Jag har ingen aning. Men jag jobbar efter de riktlinjer som jag uppfattar från min kropp och har en handlingsplan:

  • Planera ingenting
  • Se till att få lugn och ro och TYST
  • Träna
  • Pyssla
  • Vila i horisontalläge
  • Se minst ett avsnitt av nån serie per dag
  • Leta efter ro att läsa boken

Vad detta innebär i praktiken:

  • Björn sköter matplaneringen
  • Barnen är på förskolan på dagarna, jag är hemma. Björn tar nästan allt ansvar för dem, han hämtar och lämnar (han har semester nu) och jag går undan när jag behöver det
  • Jag har haft ett par veckors uppehåll men nu är jag och Mellan på g igen
  • Att pyssla, dvs skapande via handarbete, är meditativt för mig. Det skapar tystnad i huvudet och lämnar efter sig en positiv liten känsla av att ha åstadkommit något.
  • Vid 14 tar energin att hålla på med saker slut. Jag ligger i soffan till 16:30 då det är dags att ta tag i matlagningen medan Björn fortfarande är ute med pojkarna.

På torsdag åker vi till Öland på semester. Semester är förstås inte vila, men jag försöker hamstra så mycket det går nu och så får jag se till att fortsätta ta det lugnt även på semestern.

Mår jag fortfarande såhär efter semestern så är det läge att söka hjälp igen. Det vore nog inte så dumt med lite terapi igen, oavsett, men ibland måste man också acceptera hur det är, gilla läget och låta saker och ting ta den tid de tar.

Jag lär mig något jätteviktigt

Faktiskt. När jag tittar på vad jag brukar opponera mig mot, eller lägga mig i, ta över m.m., och jämför med vad jag gör/inte gör nu och vad skillnaden är, så är det – hör och häpna! – helt ok. Björn är den bästa partner jag kan önska. Han plockar upp det jag släpper och knallar glatt vidare och visst, det blir inte som när jag gör det, men det blir bra ändå.

Det här kanske är en jättebra grej för vårt förhållande.

Bloggen

Min blogg är som du vet min ventil och mitt roder. Så även nu. Jag vägrar fokusera på hur neggo jag mår mellan varven, hellre zooma in på sånt som känns positivt. Att skriva är för mig också meditativt, ett sätt att få ordning på alla tankar, och jag har ett helt gäng. Alltid. När jag lägger dem på bloggen så slutar de fara omkring i mitt huvud, och därför vore en bloggpaus allt annat än klokt. Kanhända blir det lite sporadiskt och ryckigt däremot … men du kanske kan ta det.

“Jag älskar dig”, och det där vi inte säger till varandra

Att du är trött gör inte mig pigg

Jag älskar min man. Jag vill leva med honom resten av mitt liv, jag hoppas vi får bli gamla tillsammans och se våra barnbarn växa upp. Där råder inga tvivel.

Men…

Det var ju det här med vardagslivet. De små sakerna betyder så mycket, brukar man säga, men det är minsann inte bara av godo. Precis lika jäkla gärna som de där små sakerna kan vara en blomma på bordet, en kram från ingenstans, ett “vad fint du har städat”, kan de också vara en bortglömd puss vid sämsta tänkbara tillfälle, plötslig selektiv uppfattningsförmåga av omvärlden, eller det här:

“Jag är jättetrött så jag går och lägger mig.”

Det är ett konstaterande från hans sida, en upplysning.

JAG är jättetrött! JAG behöver kanske OCKSÅ sova! ATT DU ÄR TRÖTT GÖR INTE MIG PIGG!! – skriker jag i mitt huvud. På utsidan ger jag honom en elak blick, säger martyriskt “ja, gör det du”, och tjurar. Han fattar ingenting, och det hade inte jag heller gjort om jag var han.

Vi nöter på varandra, men hittills har vi lyckats prata om det efteråt. Missförstånd klaras ut och vi lär oss, båda två. Och sen säger han “jag älskar dig”. Och sen tänker jag att fan vad jag håller på hela tiden, jag måste bli snällare. Och sen är jag trött igen och sen gör jag samma sak igen. Och han blir trött igen och degenererar till senaste långvarigt stadiga beteendemönster igen, vilket verkar stamma från tiden då han var singel.

Och så håller vi på.


Bildkälla: mina övningsuppgifter i Illustrator

SaveSaveSaveSave

SaveSave

SaveSave

“Jag älskar dig”

Jag älskar dig

Minns inte om jag redan skrivit om detta, men det får bli en favorit (?) i repris i så fall.

När jag växte upp sa vi nästan aldrig det till varandra. Vi visade det. Hemmet var varmt och kärleksfullt, jag kände mig alltid älskad och jag saknade aldrig de där orden. Jag tror inte man måste ha dem för att bli en hel och balanserad människa.

Det enda som är lite synd med de uteblivna orden är att de blev väldigt laddade för mig. Att säga “jag älskar dig” till någon var som att blotta mig totalt, och göra mig okänt och ruskigt sårbar. Det var läskigt.

Som vuxen har jag fått lära mig att säga det, och att inte vänta på samma ord tillbaka för att väga upp sårbarheten. Det tog många år för mig. Nu klarar jag det utan problem, men orden är fortfarande laddade och jag klarar inte av att säga dem i stunder när jag inte känner det.

Till mina barn säger jag “jag älskar dig” dagligen. Det är inte en ritual eller så, utom ibland när Simon ska nattas och jag räknar upp alla som älskar honom för att distrahera och mysa. Jag säger det när jag känner det, och när jag tror att de behöver höra det.

Det finns flera anledningar. Jag säger det för min skull, för att jag vill att de ska lära sig att höra det, för att de ska lära sig att säga det. En vacker dag kommer de känna behov av att uttrycka sin kärlek för mig – hoppas jag – och då ska orden finnas tillgängliga.

Dessutom är de utmärkta plåster för alla inblandade; jag var arg på dig, vi bråkade, men det förändrar inte att jag älskar dig ändå.


Bildkälla: mina övningsuppgifter i Illustrator

 

Bildkälla: mina övningsuppgifter i IllustratorBildkälla: mina övningsuppgifter i IllustratorSaveSave

SaveSave

Den irrationella tröttheten

Jag sov på soffan natten till igår, som planerat, för att bli människa igen.
Det blev jag inte.
När Björn kom ner med Simon som skulle ammas frågade jag hur natten varit och det hade tydligen gått jättebra. Inga problem. Björn hade fått sova.
Jag sa att jag ville sova på soffan igen, eftersom jag fortfarande kände mig helt slut och eftersom det är helg.
Björn tvekade och såg plötsligt sjukt trött ut:
“Men, jag ska ju upp tidigt imorgon och ta upp båten på landet…”
Jag blev så överraskad att jag inte hann få upp tålamodsskölden:
“Menar du att jag bara ska få en enda ostörd natt på en månad?!”
“En månad?”
“Det känns så. Flera veckor i alla fall. Du behöver ju inte koncentrera dig på landet, ni ska ta upp båten. Det är bara fysiskt, som ALLA mina dagar.”
Björn såg chockad ut över min hetsiga reaktion:
“Jaa… Vi kan försöka.”
“Försöka?”
“Ja men ok då, jag orkar inte säga emot.”
Jag var alltså beredd att bråka för att få tillgång till mera sömn, så det känns ju lite halvdant då att vi lägger oss i normal tid och jag likt förbannat vaknar kl 04:24 och inte kan somna om. Fan. Men jag fick åtminstone 6 obrutna timmar, det får man vara glad för.

Jonas var här på besök under eftermiddagen och vi pratade om hur knasig vem som helst blir av att sova för lite, och sedan berättade han historien om sin kaffebryggare från tiden då han jobbade natt (och sov för lite) och bodde själv.
Han dricker ganska mycket kaffe på morgonen, och så hade han bryggt en kanna samtidigt som han plockade upp disk i skåpen. Han tog kaffekannan i ena handen för att hälla upp, och så tog han stekpannan i andra handen, och så bara slog han ihop dem framför sig. Kaffekannan (i glas) fick sönder, hela botten lossnade och for i golvet och det var kaffe överallt. Jonas fattade inte hur det kunde gå så snett, svor svarta ramsor medan han torkade upp kaffe som skvätt överallt och bestämde sig för att knalla ner till tobaksaffären runt hörnet, som även säljer helt olika random prylar som folk av allt att döma har donerat till ägaren. Han förklarade sitt dilemma, och ägaren sa att han hade en kaffebryggare som Jonas kunde få för 25 kr. Han behövde bara kannan men det spelade ju ingen roll. Han knallade hem, satte den nya (begagnade) kannan i sin egen bryggare – den passade inte helt och hållet – och lämnade rummet. När han kom tillbaka var kaffet klart och låg i en sjö på golvet. Det visade sig att eftersom kannan inte riktigt passade så hade den stått snett, kaffet hade runnit på kaffekannelocket, runt hålet, ut på bänken och ner på golvet. Jonas svor nya ramsor och torkade upp kaffet i köket för andra gången den förmiddagen, och hämnades på kaffebryggaren genom att slänga den.
“Det där var dumt”, tänkte han, “men gjort är gjort. Jag får ta den nya kaffebryggaren istället.”
Den nya kaffebryggaren riggades, men visade sig vara trasig.

Jag skrattade gott åt min brors berättelse, och ännu mer när han avslutade med ett sentimentalt “det var då jag gick över till snabbkaffe”. Jag har inte gjort något sådant tokigt än, men den dagen kommer väl. Man får försöka komma ihåg att det alltid kan bli en rolig historia av det efteråt.

Jag kan ta en hint

Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan Björn, så är det, men alltså, det finns stunder… ja, det finns stunder då jag vet PRECIS vad jag skulle ha gjort. Som i morse.

Jag har installerat en klädkammare — han klär på sig i sovrummet.

Vi har ett badrum — han smörjer in huden sittande på sängen, i sovrummet.

Jag har bett honom FÖRSÖKA komma ihåg att jag 1) är lättstörd och 2) behöver sova — han öppnar och stänger dörren till sovrummet varje gång han passerar in och ut under sin morgonrutin, dvs ca 4-5 ggr.

Sms från mig till sambo strax efter att han låst dörren efter sig:

FÖRST gör du allt du kan för att väcka mig. SEN frågar du om jag också ska upp. Jag kan ta en hint, så jag säger “jag har inget val”, vilket jag inte har eftersom vi nu är vakna. DÅ säger du “jo” och drar. Utan puss.
Varför är du arg på mig?

Argumentet “men älskling, jag vet men… jag är som en zombie på morgonen…” börjar bli utnött.

Man rådde mig att sluta jobba

men det lyssnade inte jag på.

Det blir tyngre och tyngre för varje vecka, ibland kan jag till och med känna skillnad från dag till dag. Magen är i vägen i nästan alla lägen, och nu är den så tung att allt blir jobbigt. Barnet tycks ha krupit nedåt, jag får mensvärk lite hursomhelst och har snart inget tålamod kvar. Alls. Med nånting.

Min barnmorska rådde mig att sluta jobba i månadsskiftet mars/april, men jag tyckte det var onödigt och har kompromissat genom att jobba fram till 9/4.

graviditetsvecka 37

Just nu, när jag sitter här på jobbet med sammandragningar i en mage som känns som att om jag bara slappnar av så lossnar den, rullar som en ballong över knäna och landar med en fuktig duns under receptionsdisken, så börjar jag tvivla på visheten i mitt beslut.

Det hade varit jäkligt skönt att vara hemma och sova middag varje dag.

 

Den stabiliserar i alla fall

Alltså jag är så trött. Jag har haft vändpass, dvs slutade 23 igår och började 06:30 idag, jobbat till 15, åkt till gamla lägenheten en timme bort för att packa flyttlådor och vänta på tjejen som skulle köpa soffan.
Nu, 4 timmar senare, sitter jag på tunnelbanan.
Det enda som står mellan mig och platt fall framåt ur sätet är min mage.
Jag hänger på den som man hänger på en fullpackad väska i famnen.