Morgontrött som sin mor, och vägen runt det

Adrian är morgontrött som jag

Adrian är som sin mor i mångt och mycket. Fysiken har han ärvt av sin far, och personigheten är hans egen men humöret är mitt rakt av. Det här betyder att jag har lättare än Björn att gissa mig till vad som pågår inuti honom ibland.

Som på morgnarna.

Han är morgontrött som jag. Inte lika utstuderat seg, än, men det kommer nog; han är ju bara 4 år så här finns massor med utrymme för försämring.

Krigets timma

Att kalla mig morgontrött känns inte helt rätt, eftersom det låter så … trött. För mig är morgon likställt med aktivt slagfält à la 1700-talet, så har det alltid varit. Jag kan vara på benen fort som tusan – för att krigiskt undanröja alla hinder för fortsatt horisontalläge – så det är mer en fråga om mental inställning än fysisk ork.

Allt som måste hända känns som att det är hemligt utstuderat konstruerat för att jävlas med mig. Fåglarnas kvitter utanför det öppna fönstret skär i öronen, solljuset är för starkt – och lyckas dessutom på senare år smyga in ett dunkelt dåligt samvete över att det ”redan” är ljust och här ligger jag och latar mig, vilket känns riktigt orättvist eftersom solen knappt går och lägger sig såhär års. Sen ska täcket – dvs skyddet mot omvärlden – av och kroppen hävas upp på fötter, vilket känns som att resa en midsommarstång och leder till blodtrycksfall och fosterställning på sängkanten. Efter det så blir det värre eftersom det nu inte finns någon återvändo; hela kroppen vrålar om att lodrät position är emot naturens lagar och att frukost är den enda räddningen.

I det läget brukar det dyka upp omständigheter, som tex att jag inte hittar min morgonrock/strumpor/byxor/hårsnodd, att jag omfamnas av en morgonpigg Simon som rugbytacklar mina ben, eller att Björn råkar gå in i mig. Eller ännu värre, jag upptäcker att jag glömt att baka bröd till mig själv och att yoghurten är slut, så att jag måste knapra på en trött bit knäckebröd eller äta rester till frukost. Rester. Kort sagt, allt som bryter ett PERFEKT väloljat morgonmönster är omotiverade krigsförklaringar som måste bemötas likvärdigt för att försvara fred och välfärd.

Jag inser oftast att största delen av det där kriget uppkämpas i mitt huvud, och att flytta ut slagfältet till allas verklighet vore en klar försämring, men energin kring min existens är, så att säga, lite aggro före frukost.

Diplomatins väg

Sen jag började jobba igen så kan vi inte låta barnen sova klart på morgnarna så som de fått göra hela våren. Oftast går jag upp kl 6 för att få vara ifred och vakna, och jobba nån timme innan den ”riktiga” dagen börjar. Vid det laget är jag beredd; jag har druckit mitt morgonte ostört och hunnit tänka ut en plan för dagen. Jag är vaken.

Det är inte Adrian.

Han är lik mig på många sätt, och nu verkar han välkomna Morgonen med samma attityd som jag. Dvs, fuck off.

”GÅ UT HÄRIFRÅN!” skriker han oftast när jag gläntar på dörren och säger god morgon med den mjukaste röst mina stämband kan åstadkomma. ”STÄNG DÖRREEEEEEEN!!” vrålar han vidare, och jag gör som jag blir tillsagd. Jag vet ju hur det känns, och jag vet att allt annat än att lyda kommer att göra det fem gånger värre – och hålla i sig hela morgonen. Antagligen ända till förskolan.

Jag var lika morgontrött och höll på likadant när jag var liten, så jag funderade på vad som skulle ha hjälpt mig och nu har vi hittat en väg runt Adrian. Jag hämtar 4 st russin i köket, sen går jag upp och gör ett nytt försök.

”JAG VILL VARA IFRED! GÅ UT UR MITT RUM!!”

Han slänger ilsket täcket runt sig när jag hukande smyger med utsträckt hand mot honom. Det är som att försöka mata en skygg och ilsken igelkott.

”Jag ska gå ut, men jag har med mig russin till dig först,” viskar jag mjukare än någonsin i hela mitt liv. Jag stoppar om honom med täcket om det behövs och lägger russinen, likt en offergåva, bredvid kudden så att han kan se dem utan att lyfta på huvudet. Ibland kan jag få pilla in ett russin i munnen på honom, om det går, för att liksom gå över huvudet på honom och prata direkt med chefen, dvs magen.

Det gäller att väcka magen, för den kommer göra allt jobbet åt mig.

Det här funkar varje gång.

morgontrött fyraåring 4 år
Gammal bild på slocknad trotsårig Adrian efter trotsutbrott förra året.

Fösta veckan på jobbet med återupptäckt av livet utanför barnen

Just precis nu

Det är 2018-varmt hos oss idag. Vattnet i den lilla uppblåsbara poolen i trädgården är grumligt och på balkongen ovanför surrar AC:n. Allt är stilla, ingen orkar röra sig.

Imorgon har en gemensam kompis till pojkarna födelsedagskalas, så i eftermiddag ska vi åka och handla en present. Planen är att stanna till vid en plaskdamm på vägen tillbaka.

Kriget mot myrorna i trädgården fortsätter. Det verkar fruktlöst, det känns inte som att de blir färre. Kanske är giftet jag lägger i fällorna gammalt och verkningslöst, kanske matar jag dem bara – det skulle förklara en hel del. 

Första jobbveckan med nya rutiner i startgroparna

Första veckan på jobbet har gått bra. Jag har inte bidragit på något sätt, annat än med närvaro, men jag har fått sååååå mycket att läsa på och det har tagit 3 dagar att får igång datorn med alla program och inlogg. Nu är det gjort – och jag har återupptäckt en grej från för 2 år sen:

Det finns tid även innan barnen går upp på morgonen.

Det här hade jag helt glömt bort. Jag har länge levt som i en låda där alla vakna timmar finns, och utanför den fanns ingenting – förutom Universum utom räckhåll förstås. Så är det alltså inte. Tittar jag upp över lådkanten så ligger där en hel natt av sommarljusa otämjda timmar som inte ens är rädda för mig, för vi har aldrig sett varandra förr.

Nu menar jag naturligtvis de glada och fria timmarna, inte de mörka kämpartimmarna från bebistiden eller andra barnbundna nattetimmar.

Igår gick jag upp en timme tidigare än vanligt. Alla sov, utom jag och solen och den sista timmen innan dagen skulle starta. Jag hann jobba lite, dricka te i lugn och ro, tänka igenom dagen och – ja, du vet.

På det sättet blev morgonrutinen med pojkarna ett mysigt avbrott i jobbet, istället för något som måste drivas igenom för att man ska kunna starta sin dag nån gång – och jag hör hur det låter, för övrigt. Stannar jag upp och tänker efter, så är det morgonen som är min stund med dem, den är viktig. Viktigast. Men på morgnarna är jag sällan böjd att stanna upp och tänka efter, för jag är ingen morgonmänniska.

Jag jobbade hemma den dagen dessutom, så på eftermiddagen gjorde jag likadant. Jag hämtade dem en timme tidigare än det var tänkt, och tillbringade en timme med dem innan Björn jobbat klart och vi kunde byta plats. Visst, jag jobbade längre än jag brukar, men med viktiga pauser och jag kom ändå ”hem från jobbet” samma tid som tidigare dagar.

Måste se till att göra så minst en gång i veckan, vilket borde gå eftersom vi inte får vara fysiskt på kontoret mer än 4 dagar i veckan.

Så värdelöst att vara vaken före frukost

Varenda morgon

V a r e n d a   m o r g o n.  Jag kommer aldrig komma över det.

Varje morgon, oavsett helg eller vardag, tidigt eller sent, utsövd eller ej, så ska händelsekedjan ”beslut – samla kraft – avlägsna täcket – RESA SIG” genomdrivas. Även om jag har roliga saker att göra framför mig, om jag så är taggad till tänderna, så är momentet att stiga upp ur sängen ett jäkla krig.

Jag vet inte varför, och det hjälper inte att skriva om det. Det blir inte bättre för det. Tänkte bara lufta det lite. Tala om hur  v ä r d e l ö s t  det är för mig att vara vaken före frukost.

Impad av mig själv

Med det som bakgrund kan jag vissa dagar känna att jag är en skitbra mamma. Det är de dagar då Simon startar upp med att gråta i sin säng, och sen lägger hela det vad-det-nu-är som tynger honom på sin far (om han är först på plats) genom att vansinnigt argt och kränkt avgrundsvråla ”NÄ! PAPPA NÄÄÄÄJ!!! NÄÄÄÄÄÄÄJ!!!!! M A M M A A A A A A ! ! ! !” tills jag kommer dit och då byter vreden mot ovilja, Nej-inställning, vill inte, kan inte själv, gör åt mig-NÄJ KAN SJÄLV, lyft mig, bär mig, släpp ner mig, kolla här och kolla där och TITTA vi har blått golv i badrummet, vill bajsa i sovrummet, bajsa här och bajsa där, nej inte bajsnödig, kissa-NÄJ inte på TOA!!!, välja kläder själv, vill inte ha kläder, bygga lego, gå i trappan SJÄLV, bär mig i trappan mamma-NÄJ KAN SJÄÄÄÄLV!!!.

De dagarna lyckas jag till slut, i trappan ner och målet liksom känns så nära, det är bara slutspurten kvar, SÄGA till Simon:

”Simon, nu har mamma tröttnat. Mamma är hungrig, mamma vill ha frukost. Ska jag bära dig, eller vill du gå ner själv?”

”Nej! Minna!” (Minna = kan själv)

”Ja men gå då.”

”NÄÄÄÄJ!”

Och sen bär jag honom. Han skriker och sprattlar, jag bär vidare.

Det kan verka trivialt, men jag ska berätta vad som INTE händer – dvs det som bara händer i mitt huvud – dessa dagar som känns som en komedifilm:

  • Jag lägger mig inte ner bredvid honom och skriker ikapp
  • Jag drabbas inte av total härdsmälta och börjar gråta
  • Jag lämnar honom inte för att gå ner och äta själv först

Det har förvånat mig, hittills, att ovanstående punkter trots allt bara inträffat ett fåtal gånger under hans liv. Det här beteendet är knappast reserverat för tiden före frukost – det har pågått ett tag, och sakta eskalerat till ett gäng sammanbrott om dagen (för hans del, alltså) där (tyvärr) skrattretande nog allt – ALLT – är fel. Oavsett vad man ändrar eller anpassar.

På samma tema

Föregående konversation, i direkt anslutning till att jag tog bilden:

”Hittar du hem härifrån nu, Simon?”

”Ja!”

”Ska du visa mig, då? Gå före mig och visa var vi bor, så får jag se.”

Han gick rakt ut och satte sig i gräset och började äta kottar. Jag misslyckades grovt med att inte skratta högt.

 

Den irrationella tröttheten

Jag sov på soffan natten till igår, som planerat, för att bli människa igen.
Det blev jag inte.
När Björn kom ner med Simon som skulle ammas frågade jag hur natten varit och det hade tydligen gått jättebra. Inga problem. Björn hade fått sova.
Jag sa att jag ville sova på soffan igen, eftersom jag fortfarande kände mig helt slut och eftersom det är helg.
Björn tvekade och såg plötsligt sjukt trött ut:
”Men, jag ska ju upp tidigt imorgon och ta upp båten på landet…”
Jag blev så överraskad att jag inte hann få upp tålamodsskölden:
”Menar du att jag bara ska få en enda ostörd natt på en månad?!”
”En månad?”
”Det känns så. Flera veckor i alla fall. Du behöver ju inte koncentrera dig på landet, ni ska ta upp båten. Det är bara fysiskt, som ALLA mina dagar.”
Björn såg chockad ut över min hetsiga reaktion:
”Jaa… Vi kan försöka.”
”Försöka?”
”Ja men ok då, jag orkar inte säga emot.”
Jag var alltså beredd att bråka för att få tillgång till mera sömn, så det känns ju lite halvdant då att vi lägger oss i normal tid och jag likt förbannat vaknar kl 04:24 och inte kan somna om. Fan. Men jag fick åtminstone 6 obrutna timmar, det får man vara glad för.

Jonas var här på besök under eftermiddagen och vi pratade om hur knasig vem som helst blir av att sova för lite, och sedan berättade han historien om sin kaffebryggare från tiden då han jobbade natt (och sov för lite) och bodde själv.
Han dricker ganska mycket kaffe på morgonen, och så hade han bryggt en kanna samtidigt som han plockade upp disk i skåpen. Han tog kaffekannan i ena handen för att hälla upp, och så tog han stekpannan i andra handen, och så bara slog han ihop dem framför sig. Kaffekannan (i glas) fick sönder, hela botten lossnade och for i golvet och det var kaffe överallt. Jonas fattade inte hur det kunde gå så snett, svor svarta ramsor medan han torkade upp kaffe som skvätt överallt och bestämde sig för att knalla ner till tobaksaffären runt hörnet, som även säljer helt olika random prylar som folk av allt att döma har donerat till ägaren. Han förklarade sitt dilemma, och ägaren sa att han hade en kaffebryggare som Jonas kunde få för 25 kr. Han behövde bara kannan men det spelade ju ingen roll. Han knallade hem, satte den nya (begagnade) kannan i sin egen bryggare – den passade inte helt och hållet – och lämnade rummet. När han kom tillbaka var kaffet klart och låg i en sjö på golvet. Det visade sig att eftersom kannan inte riktigt passade så hade den stått snett, kaffet hade runnit på kaffekannelocket, runt hålet, ut på bänken och ner på golvet. Jonas svor nya ramsor och torkade upp kaffet i köket för andra gången den förmiddagen, och hämnades på kaffebryggaren genom att slänga den.
”Det där var dumt”, tänkte han, ”men gjort är gjort. Jag får ta den nya kaffebryggaren istället.”
Den nya kaffebryggaren riggades, men visade sig vara trasig.

Jag skrattade gott åt min brors berättelse, och ännu mer när han avslutade med ett sentimentalt ”det var då jag gick över till snabbkaffe”. Jag har inte gjort något sådant tokigt än, men den dagen kommer väl. Man får försöka komma ihåg att det alltid kan bli en rolig historia av det efteråt.