Morgontrött som sin mor, och vägen runt det

Adrian är morgontrött som jag

Adrian är som sin mor i mångt och mycket. Fysiken har han ärvt av sin far, och personigheten är hans egen men humöret är mitt rakt av. Det här betyder att jag har lättare än Björn att gissa mig till vad som pågår inuti honom ibland.

Som på morgnarna.

Han är morgontrött som jag. Inte lika utstuderat seg, än, men det kommer nog; han är ju bara 4 år så här finns massor med utrymme för försämring.

Krigets timma

Att kalla mig morgontrött känns inte helt rätt, eftersom det låter så … trött. För mig är morgon likställt med aktivt slagfält à la 1700-talet, så har det alltid varit. Jag kan vara på benen fort som tusan – för att krigiskt undanröja alla hinder för fortsatt horisontalläge – så det är mer en fråga om mental inställning än fysisk ork.

Allt som måste hända känns som att det är hemligt utstuderat konstruerat för att jävlas med mig. Fåglarnas kvitter utanför det öppna fönstret skär i öronen, solljuset är för starkt – och lyckas dessutom på senare år smyga in ett dunkelt dåligt samvete över att det ”redan” är ljust och här ligger jag och latar mig, vilket känns riktigt orättvist eftersom solen knappt går och lägger sig såhär års. Sen ska täcket – dvs skyddet mot omvärlden – av och kroppen hävas upp på fötter, vilket känns som att resa en midsommarstång och leder till blodtrycksfall och fosterställning på sängkanten. Efter det så blir det värre eftersom det nu inte finns någon återvändo; hela kroppen vrålar om att lodrät position är emot naturens lagar och att frukost är den enda räddningen.

I det läget brukar det dyka upp omständigheter, som tex att jag inte hittar min morgonrock/strumpor/byxor/hårsnodd, att jag omfamnas av en morgonpigg Simon som rugbytacklar mina ben, eller att Björn råkar gå in i mig. Eller ännu värre, jag upptäcker att jag glömt att baka bröd till mig själv och att yoghurten är slut, så att jag måste knapra på en trött bit knäckebröd eller äta rester till frukost. Rester. Kort sagt, allt som bryter ett PERFEKT väloljat morgonmönster är omotiverade krigsförklaringar som måste bemötas likvärdigt för att försvara fred och välfärd.

Jag inser oftast att största delen av det där kriget uppkämpas i mitt huvud, och att flytta ut slagfältet till allas verklighet vore en klar försämring, men energin kring min existens är, så att säga, lite aggro före frukost.

Diplomatins väg

Sen jag började jobba igen så kan vi inte låta barnen sova klart på morgnarna så som de fått göra hela våren. Oftast går jag upp kl 6 för att få vara ifred och vakna, och jobba nån timme innan den ”riktiga” dagen börjar. Vid det laget är jag beredd; jag har druckit mitt morgonte ostört och hunnit tänka ut en plan för dagen. Jag är vaken.

Det är inte Adrian.

Han är lik mig på många sätt, och nu verkar han välkomna Morgonen med samma attityd som jag. Dvs, fuck off.

”GÅ UT HÄRIFRÅN!” skriker han oftast när jag gläntar på dörren och säger god morgon med den mjukaste röst mina stämband kan åstadkomma. ”STÄNG DÖRREEEEEEEN!!” vrålar han vidare, och jag gör som jag blir tillsagd. Jag vet ju hur det känns, och jag vet att allt annat än att lyda kommer att göra det fem gånger värre – och hålla i sig hela morgonen. Antagligen ända till förskolan.

Jag var lika morgontrött och höll på likadant när jag var liten, så jag funderade på vad som skulle ha hjälpt mig och nu har vi hittat en väg runt Adrian. Jag hämtar 4 st russin i köket, sen går jag upp och gör ett nytt försök.

”JAG VILL VARA IFRED! GÅ UT UR MITT RUM!!”

Han slänger ilsket täcket runt sig när jag hukande smyger med utsträckt hand mot honom. Det är som att försöka mata en skygg och ilsken igelkott.

”Jag ska gå ut, men jag har med mig russin till dig först,” viskar jag mjukare än någonsin i hela mitt liv. Jag stoppar om honom med täcket om det behövs och lägger russinen, likt en offergåva, bredvid kudden så att han kan se dem utan att lyfta på huvudet. Ibland kan jag få pilla in ett russin i munnen på honom, om det går, för att liksom gå över huvudet på honom och prata direkt med chefen, dvs magen.

Det gäller att väcka magen, för den kommer göra allt jobbet åt mig.

Det här funkar varje gång.

morgontrött fyraåring 4 år
Gammal bild på slocknad trotsårig Adrian efter trotsutbrott förra året.

Mutor av småbarn = bättre hälsa

Jag hade hört mycket om mutor innan jag själv fick barn, men aldrig behövt använda dem själv – EFTERSOM jag inte hade egna. När jag jobbade som aupair i småbarnsfamiljer så mutade jag inte, jag hotade.

Eller… ”hotade” låter så dåligt. ”Lovade” är bättre. Jag lovade att om saker och ting inte blev ungefär som jag nu bett om flera gånger så skulle den lille parveln bli tvungen att berätta för mamma eller pappa på kvällen vad som hade hänt. Och om den lille parveln inte ville det så skulle jag göra det. Det var ju inte jag som hade satt reglerna, det var föräldrarna, så det var ingen mening med att diskutera så mycket med mig.

Till saken.

Simon fick medicin mot sin hosta för en liten tid sedan. Det är en inhalator och eftersom man inte kan räkna med att småbarn ska kunna sånt så fick vi med en mask.

inhalationsmask för barn 1-5 år

Han fick bekanta sig med den på egen hand en stund först. Han satt i sin stol och pratade och vände och vred och pekade och hade sig, och både jag och Björn visade på oss själva hur man skulle andas i den. Sedan blev det dags att använda den.

Simon tvärvägrade.

Jag ställde fram datorn och satte på storfavoriten Bä bä vita lamm på Youtube för att distrahera, med det bidrog bara med temamusik till kakofonin av skrik, vrålgråt, hosta och hetsiga kommandon.

Till slut lyckades vi. Med 4 händer. Björn höll i Simons armar som i en kram, jag höll huvudet och masken. Ja, vi tvingade honom; ibland måste man helt enkelt.

Det här fungerade förstås jättebra på helgen när Björn var hemma under frullen, så första morgonen utan honom blev det inte mycket inhalerande av. Sen kom jag på att ungen älskar russin.

”Vill du ha russin, Simon?”

”Jaa!”

”Ok, men vi måste ta medicin först.”

”NÄÄÄÄÄÄÄJ!!!”

Jag lät honom vara, men russinen hade fått fäste och till slut gick han med på att inte vägra så mycket att jag inte kunde genomföra medicineringen.

Efter 2 dagar med russin efteråt kunde jag ge honom medicinen med Adrian på armen. Nu vill han vara med och själv trycka av dosen.

Länge leve mutorna.