Fösta veckan på jobbet med återupptäckt av livet utanför barnen

Just precis nu

Det är 2018-varmt hos oss idag. Vattnet i den lilla uppblåsbara poolen i trädgården är grumligt och på balkongen ovanför surrar AC:n. Allt är stilla, ingen orkar röra sig.

Imorgon har en gemensam kompis till pojkarna födelsedagskalas, så i eftermiddag ska vi åka och handla en present. Planen är att stanna till vid en plaskdamm på vägen tillbaka.

Kriget mot myrorna i trädgården fortsätter. Det verkar fruktlöst, det känns inte som att de blir färre. Kanske är giftet jag lägger i fällorna gammalt och verkningslöst, kanske matar jag dem bara – det skulle förklara en hel del. 

Första jobbveckan med nya rutiner i startgroparna

Första veckan på jobbet har gått bra. Jag har inte bidragit på något sätt, annat än med närvaro, men jag har fått sååååå mycket att läsa på och det har tagit 3 dagar att får igång datorn med alla program och inlogg. Nu är det gjort – och jag har återupptäckt en grej från för 2 år sen:

Det finns tid även innan barnen går upp på morgonen.

Det här hade jag helt glömt bort. Jag har länge levt som i en låda där alla vakna timmar finns, och utanför den fanns ingenting – förutom Universum utom räckhåll förstås. Så är det alltså inte. Tittar jag upp över lådkanten så ligger där en hel natt av sommarljusa otämjda timmar som inte ens är rädda för mig, för vi har aldrig sett varandra förr.

Nu menar jag naturligtvis de glada och fria timmarna, inte de mörka kämpartimmarna från bebistiden eller andra barnbundna nattetimmar.

Igår gick jag upp en timme tidigare än vanligt. Alla sov, utom jag och solen och den sista timmen innan dagen skulle starta. Jag hann jobba lite, dricka te i lugn och ro, tänka igenom dagen och – ja, du vet.

På det sättet blev morgonrutinen med pojkarna ett mysigt avbrott i jobbet, istället för något som måste drivas igenom för att man ska kunna starta sin dag nån gång – och jag hör hur det låter, för övrigt. Stannar jag upp och tänker efter, så är det morgonen som är min stund med dem, den är viktig. Viktigast. Men på morgnarna är jag sällan böjd att stanna upp och tänka efter, för jag är ingen morgonmänniska.

Jag jobbade hemma den dagen dessutom, så på eftermiddagen gjorde jag likadant. Jag hämtade dem en timme tidigare än det var tänkt, och tillbringade en timme med dem innan Björn jobbat klart och vi kunde byta plats. Visst, jag jobbade längre än jag brukar, men med viktiga pauser och jag kom ändå “hem från jobbet” samma tid som tidigare dagar.

Måste se till att göra så minst en gång i veckan, vilket borde gå eftersom vi inte får vara fysiskt på kontoret mer än 4 dagar i veckan.

Lucka #16 – Tipskalender 2020

#16: Tappkran i plast

JAAAAA!! En sommarbild!!!

Jag rabblade en kortis om plast igår, och här kommer tipset jag lovade. Burken är av PET och den gula tappkranen är av PP eller PE, minns inte riktigt men det spelar mindre roll.

Just den här är väl inte den vackraste heminredningsdetalj som skådats i mannaminne, till skillnad från vissa av de populära glasbehållare med tappkran i metallfärg som var så poppis i somras, men den går å andra sidan inte sänder så fort den trillar av bordet.

Vi fyllde vårt fynd med citron- och myntavatten, och is, i somras och barnen kunde gå och hämta vatten själva. De drack mer än de brukar och jag var så nöjd att jag knappt visste vart jag skulle göra av mig själv.

Helg på landet för semesterprepp

Vi var på landet i helgen, mamma följde med och det var den mysigaste helgen på länge. Att jag tyckte det vittnar om att stressen håller på att släppa och jag kan vara mer i nuet, delta helhjärtat i det vi gör.

Vi kom fram fredag kväll, barnen somnade nästan innan huvudet träffade kudden och lördag morgon vaknade vi till spegelblankt vatten och ett före-semestern-lugn vi inte kommer få höra senare på säsongen.

Björn grejade med båten som vi sen la i före lunch, pojkarna kastade sten i vattnet och jag tror att mormor hade roligast av alla.

semesterprepp

Flytvästarna var på hela tiden, och det var så skönt att slippa springa bakom dem som en målvakt på bryggan hela tiden. Istället kunde jag sitta ganska stilla och bara andas och marinera i skärgårdsnatur, som jag är så hjärtligt förtjust i.

Det var lättare med flytvästarna för dem i år; förra året var det en kamp att nå ner till marken och Adrian kunde inte resa sig, men nu gick det riktigt bra och de var på hela tiden så fort vi var vid (eller i närheten av) vattnet. Jag tycker de ser ut som små Disney-blommor där de far omkring med sina vippande kragar.

På kvällen gick vi en promenad bort till viken. Där dumpar de varje år sand på en klippa för alla barn att leka i. Vi hade inte tänkt bada, men det hindrade dem såklart inte från att “åka tåg” på rumpan i sanden och sen bara knalla i.

Sandpanerad toddler.

En av anledningarna till att det är så skönt att vara en till vuxen: fantasin för vad man kan hitta på så fort nån tittar bort når inga gränser.

Nu längtar jag till semestern; vecka 29-30 ska vi vara där non stop är det tänkt. Vi kommer att få några besök, vilket gör det hela ännu roligare.

Andra sidan av myntet

Tyvärr måste det finnas en baksida med vårt landställe. I vanliga fall är det alltid likadant när vi ska åka ut dit bara över helgen. Det vill säga, det är mycket bök för så kort tid. Det tar 3,5 timmar för oss att komma dit, och där ingår en färja vi måste passa och missar man den så får man åka hem igen för det går inga fler den dagen. När vi är hemma känns det lite motigt att ge sig på projektet, och när vi är där så vill vi inte åka hem. Typ aldrig nånsin mer.

Jag beklagar mig lite, men egentligen handlar det inte om själva stället, eller att det är långt bort och lite bökigt beläget, utan det handlar om de slitningar mellan Björn och hans bror (de ärvde stället tillsammans) som det ger upphov till. Det är svårt att samäga redan som det är, och för dem är det etter värre.

Semesterprepp under glad förväntan

Den här helgen var det lite annorlunda, dels eftersom mamma var med, men också för att nästa gång vi är där blir det på semestern. Nu fick jag chans att kolla vad som finns på plats, så att vi vet vad vi behöver ta med oss nästa gång.

Trädgårdspicknick

trädgårdspicknick

Älska sommaren…!

Igår ringde min morbror Martin som jag inte sett på evigheter och undrade om det gick bra att komma på besök idag, vilket det så klart gjorde. Martin jobbar i Norge och bor i Härnösand så han har inte direkt vägarna förbi i vanliga fall, men nu var han nere och hälsade på sin dotter, min fina kusin Jonna, så han tog med sig henne och så åt vi lunch här i solen och flyttade sedan till skuggan på gräsmattan när solen blev för mycket för samtliga deltagare.

Det var så mysigt, och jag var så glad att se dem 🙂

Senare så somnade Simon äntligen, på mig såklart men utomhus, så vi fasade över honom på Björn i hängmattan när finbesöket åkt.

Björn i hängmattanNy favoritgrej 😉

Babygymet gör succé

Vi (jag; Simon var knappast delaktig) införskaffade ju ett babygym på Ikea igår, och jag måste säga att det landat i god jord. Visst, Simon är inte fascinerad timmar i sträck men säkert en 10 min, ibland en kvart, innan han behöver en paus för att glömma bort vad han just stirrat på så att han kan bli fascinerad på nytt lite senare. Himla praktiskt.

babygym på balkongen

Detta var i förmiddags… Jag har SOLAT för första gången i år! Efter ungefär 30 sekunder blev värmen plågsam och jag fick kriga mentalt för att ligga kvar. Eftersom det fläktar på balkongen så var gymet fascinerande i hela 20 min. Även nu på kvällen fick jag tid att plocka undan i köket utan skrik och gnäll 🙂

babygym succé

Apropå Ikea så hittade vi (jag) inspiration till våra sovrumsväggar i ett av deras rum i varuhuset. Björn har nu bifallit min snilleblixt (jag är trots allt kreativ chef efter gemensamt beslut), enda knasiga med detta är att jag hade tänkt göra vårt sovrum sist, inte först. Men men, inget att göra åt.

Det kommer bli toksnyggt.

inspiration till sovrum