Jag: ”Få se vad du har hittat, Simon?”
Simon: ”Nej.”
Jag: ”Jo men får jag titta bara? Du får tillbaka den.”
Jag: ”Ahaaa, det är en snowboardåkare. Men vad gör han med hakan?”
Simon: ”Jag vet inte. Få se? Vad gör han?”
Jag: ”Han kanske ler … måste säga att det var en välbalanserad sak, den tippar inte – även om den inte är anatomiskt korrekt.”
Simon: ”Vaddå, är den inte komiskt korrekt?”
Jag: ”Nej, kanske inte det heller.”
Jag har fått anledning(ar) att fundera på det här med intuition på sistone; högkänsliga ska tydligen vara bra på sånt. Jag suger på det. Varför?
Jag har aldrig varit bra på att lyssna på min intuition. Man har väl känt av den – det har väl de flesta – många gånger, men sen liksom på räls ignorerat den vilket kostat. Särskilt den där frågan på matteprovet i 9an, men det är en annan historia.
Så, nu har jag tänkt att jag ska försöka lyssna mer på mig själv. Det går sådär, men bättre än förut. Några gånger kan jag till och med peka på:
När vi skulle till landet för några veckor sen, så stod jag i badrummet och skulle plocka ihop barnens necessär. Jag tog upp barnflaskan med ipren, tittade på den, kände att det var mindre än hälften kvar och valde att packa ner den oöppnade istället. Så slipper jag oroa mig för att medicinen inte ska räcka när Simon får feber.
Simon fick mycket riktigt feber första kvällen på landet. Jag måste alltså ha känt av att det var nåt på gång hos honom dagen innan han blev sjuk.
Jag fotade pojkarna på bryggan en kväll. De trillar i princip aldrig i vattnet; Adrian fick hjälp av Simon en gång, men annars har det varit ont om missöden. Just den här kvällen tittade jag på dem, där de höll på med sina håvar och sjögräset, och satte fingret på videoknappen – men tvekade. Nej, om jag filmar när Adrian trillar i så blir jag den där föräldern som filmar istället för att hjälpa sitt barn. Vet dessutom inte om han trillar i nu eller om en liten stund, kommer antagligen sluta filma precis innan som vanligt.
12 sekunder senare trillade Adrian i. När jag tittade bort. Inte en enda fiber i min kropp var förvånad, utom det att jag hade hört den där tanken, och inte bara känt den. En del av mig ångrar att jag inte filmade.
Det är inte lätt att lyssna inåt, och för nån (dvs mig) som inte lyssnar så mycket utan mest bara känner massa saker hela tiden så vill jag dunka mig själv i ryggen och kalla detta för framsteg ändå. Med lite mer träning så kommer jag ha på film nästa gång Adrian (självförvållat) badar ofrivilligt.
Vi hade ju som sagt nästan osannolikt tur med vädret under vår semester på landet. Långa varma sommardagar med 25° i vattnet, ljumma mygginvaderade kvällar, inga måsten, bara stilla lugn och ro. Vi plockade totalt 5 fästingar från Simon, Adrian fick nog bara en. Simons myggbett svullnade imponerande mycket, Adrian kliande sönder sina så han är fortfarande prickig på benen.
I måndags kom mamma och morbror Mats ut och hälsade på. Det var fortfarande varmt och mysigt men det kändes att det var på väg att vända. När de gick mot båten med väskorna, Mats med vaggan under armen, på morgonen dagen därpå för att resa hem igen duggade det, men sen kom solen och vinden blåste bort alla myggorna för stunden så vi gick på upptäcktsfärd längs vattnet.
Tyckte det var läge för gummistövlar; det hade ju regnat halva natten och fukten hängde fortfarande i luften när vi gick. Två saker visade sig senare;
Vi stannade bara en dag till efter det. På morgonen i onsdags så tittade jag och Björn på varann och fyllde i varandras meningar när vi sa att om det skulle vara sånt där väder resten av veckan så kunde vi lika gärna åka hem. Både Simon, Adrian och jag hade hemlängtan ändå. Onsdag blev alltså plötsligt resdag.
Pojkarna på vaxholmsbryggan, sannolikt för sista gången men ”man vet aldrig vad som kan hända”, som Simon brukar säga. Kanske blir det nån helg till framöver alla fyra, säkert är i alla fall att Björn och jag ska ut nån helg i höst och packa ihop och ta hem alla våra saker, men då ska inte barnen följa med.
Vi har i alla fall tur med vädret – hittills. Men som den cyniska Lisa skulle ha sagt: det finns alltid utrymme för försämring. Vi är nu på landstället i Stockholms skärgård, det som Björn ärvde tillsammans med sin bror när deras far gick bort (före min tid), och som vi beslutat att sälja. Björns bror vill köpa vår (dvs Björns) halva av stället som han älskar så högt, förstås, så den affären är vad vi har framför oss i höst men låt oss inte gräva ner oss i tråkigheter redan nu – även om Björn klagar på illamående och huvudvärk. Nej, för vi har verkligen tur med vädret. Det är inte superskoj att vara här när det regnar … eller alltså, det skulle vara precis lika magiskt under dåligt väder, om vi inte hade haft två yrväder att sysselsätta.
Nu är det soligt och varmt, på morgonen ligger vattnet blankt stilla och bär med sig ljuden av skärgårdens lugna sommarmorgon till oss. Och från oss, måste jag tillstå. Simons verbala – eller ska jag kanske säga orala? – kommunikation når längre än vad vi, liksom sannolikt resten av sjön, skulle önska.
Och inte bara hans, för övrigt. Adrian är inte heller tyst av sig, och när Simon stolt fångat inte mindre än FEM döda spigg i sin håv och la håven med de döda fiskarna i mitt knä, på mina bara ben, för att visa – då var inte jag heller särskilt tyst.
Vi la i båten i förrgår. Eftersom vi inte har sällskap av nån annan vuxen, och eftersom det här med att lägga i båten är ett lite knepigt projekt som kan vara riktigt farligt för små nyfikna och närgångna pojkar, så knöt vi fast dem vid ett träd.
Alltså vi surrade inte fast dem runt stammen eller så, märk väl. Det var mer så som när man binder hundar utanför butiker. Adrian satte sig på en sten och plockade fram sin mentala popcornskål medan han intresserat följde vad jag och Björn höll på med. Simon stod där Björn ställt honom, och gnällgrinade oemottaglig för förklaringar genom hela projektet.
Med det sagt så är det inte så konstigt att Simon varit lite kinkig och känslig. Vi hann inte mer än kliva av Vaxholmnsbåten, knalla hit och bädda sängarna den dagen då vi kom hit, förrän han fick ganska hög feber. 39,4° levererade han den kvällen, och natten som följde fick jag sova inne hos honom. Dagen därpå låg han i sängen och lyssnade på sagor halva dagen (första halvan protesterade han över att vara fastbunden vid ett träd), och igår var det bättre. Inte helt bra, därav känsligheten bland annat, men bättre.
Det känns sentimentalt och nedstämt att det är vår sista semester här, men Björn meddelar att det samtidigt känns rätt. Även om stället är näst intill magiskt.
Vi är på landet igen. Det är svalare än i stan, det blåser definitivt mer och vädret är generellt bättre. Det är lite bättre av allt, här. Vi kom hit i onsdags kväll och åker hem söndag morgon, då vi ska packa om och sen måndag morgon åka till Annette och CJ på Öland och tillbringa större delen av vår sista semestervecka där hos dem – ska försöka inte göra samma misstag på nedresan som förra året.
Det är verkligen så himla skönt att vara här… Men det blir som sagt mindre tid till att skriva så vill du veta hur vi har det föreslår jag @mammatrams på Instagram.
Nä, nu ska jag lägga ner datorn och gå ner och träna i båthuset. Barnen sover i minst en timme till och ikväll kommer min bror ut och hälsar på.
Vi kom hem igår kväll till ett trähus som stått stängt och marinerat i 34° i 14 dagar. Det var hemskt. Simon lyckas på nåt vis somna trots värmen – vi öppnade såklart, alla fönster och dörrar som gick att öppna, på vid gavel men vi lämnar inte vår treåring att sova ensam i sitt rum på 2a våningen med fönstret på vid gavel så med bara ett fönster på glänt (säkerhetshasp) och rullgardinen neddragen (men inte hela vägen för då kan vi lika gärna stänga det jävla fönstret) blev det snabbt tokvarmt igen, trots vädringen.
Vårt hus luktar bastu när det blir varmt, och det verkar hamstra värmen från dagen och pysa ut det igen på kvällen så att det är olidligt fram till 23:30 ungefär. Ibland undrar jag om det faktiskt alstrar egen värme … det känns ofta så.
Adrian tog lång tid på sig att somna, trots en fläkt rakt på sig och fönster på vid gavel (och Björn som låg bredvid) samt öppen dörr. Jag var inne till honom flera gånger men det var så varmt att jag blev tårögd.
”Jag får nästan panik av att vara i hans rum!” sa jag till Björn efter 4e brottningsvändan. ”Blotta tanken på att sova där inne med honom sen gör mig gråtfärdig. Hur kan jag förvänta mig av honom att han ska kunna sova, om jag inte ens står ut med tanken själv?”
”Jag ska se om jag kan få ner temperaturen,” sa han kort och gick upp. När jag gick in igen kändes det bättre och ungen sov. Björn är magisk – jag har ingen annan förklaring.
Vi saknar att vara på landet, det är typ 10° svalare där än här.
Igår kl 8 var ungarna på föris igen, de ska gå halvdagar fram till efter lunch nu i 2 veckor, och sen kom Daniella för att städa huset samtidigt som jag kämpade på med tvättberget och packade upp det sista.
Idag kommer hantverkare kl 8 för att riva den gula eländestapeten i hallen uppe.
De ska ta 2 dagar på sig att riva den och färdigställa väggen för tapetsering som jag och Björn ska göra själva. Den är inte helt vald ännu, jag ska åka och titta på den idag och beställa om den ser ut som på bilderna.
Under tiden ska jag försöka trycka in träning och pluggande – jo just det, vi ska ju tapetsera Adrians rum också. Fullt ös medvetslös …
Om lite mindre än 2 veckor åker vi ut ett par nätter till landet igen för att göra klar det vi inte hann avsluta i söndags. Det var nämligen så att det råkade bli total tidsbrist för att hinna med båten, och vi lämnade lite saker där som inte ska vara kvar, om man säger så.
Jag längtar redan.
Vi var på landet i helgen, mamma följde med och det var den mysigaste helgen på länge. Att jag tyckte det vittnar om att stressen håller på att släppa och jag kan vara mer i nuet, delta helhjärtat i det vi gör.
Vi kom fram fredag kväll, barnen somnade nästan innan huvudet träffade kudden och lördag morgon vaknade vi till spegelblankt vatten och ett före-semestern-lugn vi inte kommer få höra senare på säsongen.
Björn grejade med båten som vi sen la i före lunch, pojkarna kastade sten i vattnet och jag tror att mormor hade roligast av alla.
Flytvästarna var på hela tiden, och det var så skönt att slippa springa bakom dem som en målvakt på bryggan hela tiden. Istället kunde jag sitta ganska stilla och bara andas och marinera i skärgårdsnatur, som jag är så hjärtligt förtjust i.
Det var lättare med flytvästarna för dem i år; förra året var det en kamp att nå ner till marken och Adrian kunde inte resa sig, men nu gick det riktigt bra och de var på hela tiden så fort vi var vid (eller i närheten av) vattnet. Jag tycker de ser ut som små Disney-blommor där de far omkring med sina vippande kragar.
På kvällen gick vi en promenad bort till viken. Där dumpar de varje år sand på en klippa för alla barn att leka i. Vi hade inte tänkt bada, men det hindrade dem såklart inte från att ”åka tåg” på rumpan i sanden och sen bara knalla i.
En av anledningarna till att det är så skönt att vara en till vuxen: fantasin för vad man kan hitta på så fort nån tittar bort når inga gränser.
Nu längtar jag till semestern; vecka 29-30 ska vi vara där non stop är det tänkt. Vi kommer att få några besök, vilket gör det hela ännu roligare.
Tyvärr måste det finnas en baksida med vårt landställe. I vanliga fall är det alltid likadant när vi ska åka ut dit bara över helgen. Det vill säga, det är mycket bök för så kort tid. Det tar 3,5 timmar för oss att komma dit, och där ingår en färja vi måste passa och missar man den så får man åka hem igen för det går inga fler den dagen. När vi är hemma känns det lite motigt att ge sig på projektet, och när vi är där så vill vi inte åka hem. Typ aldrig nånsin mer.
Jag beklagar mig lite, men egentligen handlar det inte om själva stället, eller att det är långt bort och lite bökigt beläget, utan det handlar om de slitningar mellan Björn och hans bror (de ärvde stället tillsammans) som det ger upphov till. Det är svårt att samäga redan som det är, och för dem är det etter värre.
Den här helgen var det lite annorlunda, dels eftersom mamma var med, men också för att nästa gång vi är där blir det på semestern. Nu fick jag chans att kolla vad som finns på plats, så att vi vet vad vi behöver ta med oss nästa gång.
Vi var ju på landet, som sagt, och kom hem i lördags. Himmel vad skönt det är att komma hem…! Jag menar visst, det är jättekul att resa och vara på landet och göra tusen saker tillsammans, men det är ganska skönt sen att kunna sjunka ner i vardagens relativt bekväma fåtölj och inte behöva tänka så mycket.
Anyway, pappa kom på besök i måndags och åkte hem i fredags. I nästan 4 dagar underhöll han Simon medan vi plötsligt kunde göra lyxiga saker som att sova ikapp med Adrian, laga mat utan att simultant behöva avvärja katastrofer, och annat sånt där som man gärna gör men inte ofta får tillfälle till.
Det blev till och med tillfälle att segla jolle. Pappa var först ut, och sen var jag så sugen att jag också provade.
Grejen är att jag aldrig seglat själv, jag har bara varit med och suttit bredvid när andra pysslat med det där, men efter några sakliga instruktioner från min far tätt följda av orden ”det här fixar du, är du bredd?”, så bar det av.
Jag var INTE beredd, men det löste sig. Det var ju inte som att det rådde stormvarning. När jag kom tillbaka, efter att ha siktat på och missat bryggan 2 gånger, var Simon vaken igen och så fantastiskt ängslig. Han kom ut på bryggan, ända fram till båten, och försökte ta min hand och hjälpa mig iland.
”Mamma kom. Mamma kom? Mamma komma nu. Nu, mamma! Kom.” och så drog han i mig tills vi stod vid stranden och han kunde tala om för mig att jag inte fick segla.
Idag börjar inskolningen på nya föris. Björn har läkartid i stan kl 11 så han drar vid 10, vilket innebär att det är hela familjen som knallar till föris idag. Det ska bli spännande! Men den här veckan är vi bara där kl 9-11, så vi äter lunch hemma.
