Vi har i alla fall tur med vädret – hittills. Men som den cyniska Lisa skulle ha sagt: det finns alltid utrymme för försämring. Vi är nu på landstället i Stockholms skärgård, det som Björn ärvde tillsammans med sin bror när deras far gick bort (före min tid), och som vi beslutat att sälja. Björns bror vill köpa vår (dvs Björns) halva av stället som han älskar så högt, förstås, så den affären är vad vi har framför oss i höst men låt oss inte gräva ner oss i tråkigheter redan nu – även om Björn klagar på illamående och huvudvärk. Nej, för vi har verkligen tur med vädret. Det är inte superskoj att vara här när det regnar … eller alltså, det skulle vara precis lika magiskt under dåligt väder, om vi inte hade haft två yrväder att sysselsätta.
Tur med vädret
Nu är det soligt och varmt, på morgonen ligger vattnet blankt stilla och bär med sig ljuden av skärgårdens lugna sommarmorgon till oss. Och från oss, måste jag tillstå. Simons verbala – eller ska jag kanske säga orala? – kommunikation når längre än vad vi, liksom sannolikt resten av sjön, skulle önska.
Och inte bara hans, för övrigt. Adrian är inte heller tyst av sig, och när Simon stolt fångat inte mindre än FEM döda spigg i sin håv och la håven med de döda fiskarna i mitt knä, på mina bara ben, för att visa – då var inte jag heller särskilt tyst.
Båten
Vi la i båten i förrgår. Eftersom vi inte har sällskap av nån annan vuxen, och eftersom det här med att lägga i båten är ett lite knepigt projekt som kan vara riktigt farligt för små nyfikna och närgångna pojkar, så knöt vi fast dem vid ett träd.
Alltså vi surrade inte fast dem runt stammen eller så, märk väl. Det var mer så som när man binder hundar utanför butiker. Adrian satte sig på en sten och plockade fram sin mentala popcornskål medan han intresserat följde vad jag och Björn höll på med. Simon stod där Björn ställt honom, och gnällgrinade oemottaglig för förklaringar genom hela projektet.
Med det sagt så är det inte så konstigt att Simon varit lite kinkig och känslig. Vi hann inte mer än kliva av Vaxholmnsbåten, knalla hit och bädda sängarna den dagen då vi kom hit, förrän han fick ganska hög feber. 39,4° levererade han den kvällen, och natten som följde fick jag sova inne hos honom. Dagen därpå låg han i sängen och lyssnade på sagor halva dagen (första halvan protesterade han över att vara fastbunden vid ett träd), och igår var det bättre. Inte helt bra, därav känsligheten bland annat, men bättre.
Det känns sentimentalt och nedstämt att det är vår sista semester här, men Björn meddelar att det samtidigt känns rätt. Även om stället är näst intill magiskt.
