Vykort från landet

Jonas var här och hälsade på över en natt.
Alla har badat. Vissa behöver lite övertalning trots värmen.
Låneleksaker i viken är en verklig skatt. Bevis på att (nästan) allt är relativt, särskilt för barn: låneleksakerna är halvtrasiga, omaka och till viss del otippade. Spelar ingen roll; pojkarna är sysselsatta lika länge med dem som med “bättre” prylar. Så klart – här finns ju inget annat.

24° i vattnet i viken. Har aldrig varit med om så mycket mygg här.

I och med att vi vet att vi inte kommer fira semester här nåt mer, så faller det sig kanske naturligt att letandet efter ett annat – eget – sommarställe blir en del av separationsprocessen.

Jag är tämligen fäst vid det här stället, som sagt, men för Björn är det annorlunda. Hans pappa byggde det här huset, han har vuxit upp här på somrarna. Annette, Björns mamma, satt för bara nån vecka sen på Öland och berättade om hur de hade invigt huset tillsammans med vänner och dansat i högklackat på det där trägolvet som aldrig slipats sedan dess. Golvet bär märken efter ett helt liv, känns det som. 70-talsklackarna vid invigningen, släpandet av då tunga IKEA-möbler, in- och utflyttning av trädgårdsprylar vid säsongsstängning/-öppning, hösttunga skor med smågrus i räfflorna, kloreporna efter brorsans gigantiska – och vad jag förstått osedvanligt osmarta, liksom numera avlidna – kungspudel samt brorsans frus speciella städteknik är spår jag känner igen, men där finns så mycket mer. Tänk om golv kunde tala.

Hursomhelst. Ett nytt sommarställe blir inte aktuellt ögonaböj, oavsett vad vi kommer fram till. Vi måste ju också fundera på VARFÖR vi vill ha ett, om vi nu vill det. Vad ska vi faktiskt använda det till, vad är syftet? Vi kommer aldrig få tag på ett eget ställe som kan mäta sig med detta, så det gäller att inte leta efter en ersättningsstuga.

Svårt att ersätta.

Kommentera